Månadsarkiv: oktober 2011

SKRIVKRÄMPOR 4

Då var det dags att rekapitulera vad som hände när jag skrivit min tredje roman. Med darriga händer skickade jag det tjocka manuset till mitt stora förlag som f ö just hade fått en ny chef, en kvinna som var både parant och charmant. Jag funderade på olika titlar. Lodjuret var ett ledmotiv, så jag tänkte mig Operation Lynx, eller Lokatt på latin.

Veckorna gick och jag hörde inget från förlaget. En oro började viska i kroppen. Men jag tröstade mig med att det tagit ganska lång tid innan de antagit Andra sidan Alex, de hade säkert bara mycket att göra. Fast lite grämde det mig ändå att de inte ringt redan efter några dagar för att utropa att detta var det bästa de läst. Hur kunde de vara så svala inför mitt mästerverk? Jag hade ju till och med sagt upp mig från ett glassigt jobb för att romanen bara KRÄVT min helhjärtade insats.

När ytterligare tid förflutit kunde jag inte längre avhålla mig från att ringa förläggaren. Dehade inte beslutat om utgivning ännu, lät hon meddela, helt utan entusiasm. De skulle först ha ännu ett sammanträde. Förlaget var inte enigt.

En sten landade i magen. Och där låg den och tyngde tills jag någon vecka senare blev uppringd av förläggaren. Stenen i magen började glöda, den sprängdes i bitar. Jag hade ett möte samma dag med programchefen för en stor tevekanal om att skriva en sitcom. Än idag minns jag inget av det mötet.

Jag hade alltid undrat över hur vissa snubbar liksom går och inbillar sig att en tjej de i smyg förälskat sig i hyser samma känslor, hur de kan blåsa upp sina amorösa fantasier och tro att de är ömsesidiga. Det var känslan som lägrade sig när förläggaren kungjorde att utgivningsbeslutet var negativt. Jag hade levt på en vanföreställning – jag hade trott att min passion var besvarad! Jag kunde lika gärna lägga mig ner och dö …

I nästa post får ni veta vad förlaget sa och hur jag hanterade dråpslaget.

SKRIVKRÄMPOR 3

Jo, jag skulle ju berätta hur det blev när jag inte upprepade en vinnande formel.

Jag hade skrivit två romaner (Jag, jag, jag! och Andra sidan Alex) och det såg väl lovande ut. Men innan Alexboken ens kommit ut damp en helt galen idé ner. Det var som att jag hade hamnat i ett elektromagnetiskt fält eller som om hela stjärnhimlen kom gnistrande ner över mig. Det var bara att tacka och ta emot. Romanen skrev sig själv, jag satt hela sommaren och lät fingrarna trumma oavbrutet, som i trans.

Processen kändes som en gudomlig uppenbarelse eller som en deus ex machina. Ut åkte pojkvännen, ungarna var på landet hos sin farmor, vännerna ombads hålla käft, för jag hade uppfunnit elden. Romanbygget var stort och invecklat, men orden föll ner som ett förtrollat regn över tangentbordet. Och bildade en regnbåge, en regnbåge jag kunde följa till slutet där skatten låg bevarad. Jag var förhäxad och förälskad – detta skulle bli mitt magnum opus

I nästa post får ni veta hur det gick.

SKRIVKRÄMPOR 2

Igår ställde jag frågan om man måste upprepa en vinnande formel och här kommer svaret:

Vill man tänka krasst och pragmatiskt gör man klokt i att upprepa sig.

Branschen har med åren blivit allt tydligare på denna punkt, från förlag till distribution. Du gör folk förvirrade och besvikna, menar de, om du inte levererar det de förväntar sig och det de visat att de gillar. Författare – bliv vid din genre! Hur ska du annars marknadsföras? Skit samma om den numera sakrosankte Strindberg spände över ett brett spektrum av stilar, idag gäller andra premisser.

Helst bör du utlova en svit när du skrivit din första bok, en svit med samma huvudperson. Alltför lång tid ska heller inte förflyta mellan svitens olika volymer, helst bör de komma ut årligen, för annars glömmer läsarna dig!

Jodå, vi har finförfattrna också, de med konstnärlig integritet och allt detta, men integritet är en i regel ganska olönsam historia, den kräver utmärkelser och stipendier och en fast förankring i de rätta kretsarna.

Strömlinjeformning tillrådes alltså, om du inte vill bli som jag.

Och hur det är att vara jag ska jag berätta mer om i morgon :)

SKRIVKRÄMPOR

Så här i skarven mellan att en ny bok ska ut och ännu en ska börja skrivas befinner jag mig i limbo. Det uppstår alltid ett vakuum mellan två romaner. Eller en dragkamp. Jag slits mellan gammalt och nytt, mellan det beprövade och det okända, och frågan gräver i mig:

Måste man verkligen upprepa ett vinnande koncept?

Ska jag tro på den bransch jag verkar inom är svaret ett rungande JA! Och i nästa inlägg tänker jag förklara varför.

MER AVUND ÅT FOLKET!

Tänkte skriva lite om avund, ett begrepp som ofta och gärna används som argument mot kritik. De är bara avundsjuka, brukar den kritiserade och dennes tillskyndare utbrista. Den påstådda avunden gäller i regel utseende, rikedom, status, exponering och makt. I och med att kritiken avfärdas som simpel avundsjuka blir den detroniserad och det går inte längre att ifrågasätta den som tilldelats orimliga favörer.

Sällan kopplas avund samman med begreppet rättvisa. Ändå borde varje folklig resning inbegripa ett visst mått av avund: Varför ska just den samhällsklassen eller gruppen vältra sig i överflöd? Har de verkligen förtjänat det?

Det är när grunden för vissa individers och gruppers upphöjelse och privilegier känns felaktig som avunden faktiskt är ett välbehövligt bränsle för förändring. När utseende, ärvda titlar, hot, fusk och rövslickeri ligger bakom framgång växer avunden ur en moralisk övertygelse, ur en djupt förborgad rättvisekänsla.

Ändå är det förvånansvärt få som ger uttryck för detta rättvisebehov. Folk må vara avundsjuka på grannens villa, bil, lönekonto etc, men i stort sett tycks svennepung nöja sig därvid. Tillräckligt många begapar underdånigt och generöst kungahuset och bidrar villigt till den stora medieindustrin runt detsamma. Den lättroade massan (vad nu denna består av) sitter framför undermåliga underhållningsprogram och flinar snällt åt tramsiga skämt. De beundrar nyrika kändisar som visar upp sina smaklösa hem som de kunnat skaffa sig just pga massans penningstarka beundran.

Ja, folk är snarare toleranta än missunnsamma inför vissa gruppers särställning. I detta vilar visserligen något vackert – tolerans och generositet är ju fina mänskliga egenskaper – men det finns också en beklämmande aspekt hos den medgörliga massan. De är inte tillräckligt avundsjuka!

Att hysa avund innebär nämligen att man anser att man SJÄLV är värd de förmåner som objektet för avunden åtnjuter. Avsaknad av avund måste således inte enbart betyda att man är storsint. Det kan lika gärna vara mindervärdeskänslor. Och vad har vi för glädje av dem? Vad det privilegierade skiktet tjänar på folks underdånighet är ju givet, men vad tjänar den demokratiska utvecklingen på det?

Mer avund åt folket!

JAN GUILLOU – BROBRÄNNAREN

När det gäller svenska mediemonster står sig samtliga slätt i jämförelse med Guillou, vars häpnadsväckande hybris tycks förvärras för varje pojkrumsfantasi han fäster på papper. Själv har jag länge bortsett från tokfransens alla utspel. Efter att jag gav ut Bluffen tyckte jag nämligen att jag gjort mitt. Man får liksom leva med att gubbens gränslösa ego löper amok som en medial tumörsjukdom – det har med underhållningsvärde att göra. Vi behöver några knäppgökar att dra på smilbanden åt, och Guillou är en av dem.

Som de flesta narcissistiska makthavare omger han sig endast av ja-sägare och får därmed allt mindre kontakt med den oredigerade verkligheten (han har exempelvis kategoriskt och konsekvent vänt ryggen åt hela internet). Guillou tror således att hans ord ännu väger tungt och att han är en stor man i staten. Utan att skämta tillkännager han därför att han är ”skickad” att skriva en romansvit om 1900-talet. Det är bara han som kan göra det, säger han. Därefter läser han historia för högstadiet, plockar samman de mest rafflande episoderna och placerar dessa i några bröders öden. Man får osannolika sexskildringar ur Afrikas djup, för sådant känner Guillou till utan att ens ha läst Joseph Conrad. Det räcker ju med historia för högstadiet och hans egna pojkdrömmar.

Med andra ord är Jan sig lik; i sina egna ögon är han fullt jämförbar med, säg, Thomas Mann. Det som däremot inte upphör att förvåna är hur medieeliten fortsätter låta honom vara en stat i staten. Efter de snälla recensionerna, som egentligen kunde ha utformats som råa gapflabb, får så Jan kliva upp i mediernas höga bönetorn och därifrån utdela högljudda och förödmjukande underkännanden av sina kritiker. Har någon annan författare den rätten?

Jans antiintellektualism når nya bottennoteringar när han dessutom får uttala sig i P1 om nobelprisvinnaren och poeten Thomas Tranströmer vars verk han aldrig läst eftersom denne skriver ”obegripligt”. Nu har ju Jan yttrat om även mina böcker att de är obegripliga, vilket jag givetvis tar som en komplimang, men någonstans i detta, att Guillou tillåts uttala sig om en älskad nobelprisvinnare han aldrig läst, upphör underhållningsvärdet. Läs mer om det här.

Är det en sorts normaliseringsprocess svenska medier genomgått när det gäller Guillous plumpa elakheter, fräcka lögner och aggressiva påhopp? Det är som att låta skolans värste mobbare få avbryta lektionerna med att moona, jaga ut läraren och tända eld på studiematerialet.

Jag säger som någon unge i den första Arn-filmen: Lägg av! Det är inte roligt längre. (För, visst talade man så på 1100-talet;) Om Jan Guillou inte gör annat än att bränna broar – varför ägnar sig då så många runt honom åt att reparera dem?

DUM, DUMMARE

När jag talar eller skriver om fördumning tror kanske vissa att jag ser ner på människor som saknar akademiska meriter. Så är det inte. Fördumningen brer ut sig i alla samhällsskikt, förmodligen ganska jämnt fördelat. Man behöver inte ha en lång utbildning för att vara intelligent och vice versa.

Vi hade en diskussion i mitt program som handlade om elithatet. Johnny Olsson och Anna Troberg var gäster. De hävdade att huvudskälet till att så många av tidningarnas nätkommentarer är plumpa och dumma beror på att hela utbudet i pressen i stort sett är plumpt och dumt. Som man ropar får man svar. Typ så.

Och jag får nog hålla med om detta. Men vad händer då med vår demokrati om nivån på det offentliga samtalet blivit så låg att förenklingarna tagit överhanden? Om vi mest ägnar oss åt ickefrågor, som uppfunna trender, politikers klädsel eller käbbel om huruvida Anne Heberlein blev utnyttjad av sin förre förläggare – hur får vi då syn på den större bilden, den som verkligen kan säga oss något om vår samtid?

Ja, hur blir det om även de intellektuella sänker nivån på sitt uppdrag i någon sorts ängslan att beskyllas för att vara elitistiska? Om kultursidor och ledarutrymmen vigs åt kvasidiskussioner om Jan Guillous senaste pojkrumsfantasier och Dolph Lundgrens biografi recenseras på bekostnad av en bok med litterärt värde och angeläget budskap?

När alla i offentligheten ägnar sig åt publikfrieri – kan vi då vänta oss annat än att kulturlivet och de viktiga politiska frågorna dränks i populism? När allt som serveras är recyklade självklarheter och när all legitim underhållning bygger på ”igenkänning” – kommer vi då att överhuvudtaget kunna förstå det avvikande, det nyskapande, det främmande? Kommer vi ens att märka om demokrati och yttrandefrihet beskärs när utbudet endast bekräftar det vi redan vet och när det krävs att nya befattningshavare ska ha samma värderingar som sina föregångare?

Sällan har vi väl stått inför så stora utmaningar som nu, med ekologisk och ekonomisk kris, teknikskifte, brutal kommersialisering, ökat psykiskt lidande, teknikskifte, folkliga resningar och politisk förvirring. Det är nu vi skulle behöva ett nytänkande.

Men tänkarna måste ju försöka vara som folk är mest, och därför fortsätter vi slå in öppna dörrar istället för att sparka upp nya.

Om detta ska vi tala i måndagens Radio 1 kl 13 – 15. Lyssna på 101,9 eller på webben eller podden.