Alla dessa kändisar i knarkskandaler – Flinck, Plura, Persbrandt, Kleerup, Ljungström, Lindholm m fl, m fl – säger de oss något? Är det så att kända personer med kreativa yrken behöver sinnesförändrande stimuli mer än vanliga dödliga?

Jag har säkert uttryckt denna tes förut, men jag tror att hönan kommer före ägget, det vill säga de som söker sig till yrken som baseras på publik bekräftelse hade ”en skruv lös” redan in the first place. Ta en titt på författare, politiker, artister, konstnärer och andra ”stjärnor”. Har någon av dessa haft en trygg och harmonisk uppväxt? Ingen jag känner till, i alla fall ingen värd att kallas stjärna.

Behovet av att uttrycka sig i offentligheten, stå på en scen, utöva makt, väcka beundran eller rentav fasa, detta behov kommer sig av en brist. Det kan vara brist på närhet, gemenskap, värme, kontinuitet, uppskattning etcetera. Kort sagt: det själsliga tomrum som uppstår av att inte bli sedd måste senare i livet fyllas med något. Men aldrig går tomrummet att fylla med det som från början berövats oss. Det enda man kan åstadkomma är en tillfällig lättnad.

Den bristfällige söker förgäves efter det förlorade paradiset, känslan av att vara fylld och hel. Det sker genom kärleksförbindelser, sex, farliga sporter – allt som kan förhöja livskänslan. Den enklaste genvägen till denna artificiella lycka är droger. Inte ens stor berömmelse – det den bristfällige strävat mot – brukar vara tillräckliga plåster på såren. Amy Whinehouse och Heath Ledger var ju inte direkt på fallrepet när de OD:ade.

Men vulgäruppfattningen av stjärnors och kändisars knarkande och supande är att de behöver drogen för att koppla av från anspänningen deras krävande yrken orsakar. Det där är rent nonsens. De sökte sig till yrket av samma skäl som de söker sig till berusningen. Hönan först, ägget sedan, tack.

Detta och narkotikapolitik i allmänhet ska måndagens program i Radio 1, 101, 9 handla om. Måndag alltså, 13–15.

Nu går programmet dessutom att podda, även repriserna.