Månadsarkiv: augusti 2011

HAR DU TRÄFFAT NÅGON NY ÄN?

Då och då blir jag uppringd av någon kvällisjournalist som vill ha ett par pratminus om något aktuellt, och häromdagen gällde det skilsmässor.

– Du har ju skilt dig, sa hon. Var det positivt?

Vad svarar man på det? De flesta skilsmässor får man väl anta är positiva. Man skiljer sig ju knappast om inte äktenskapet är ruttet. Frågan kom upp i samband med en nyutkommen antologi som Katarina Wennstam och Maria Sveland står bakom. Och nu utropas skilsmässan som en radikal och feministisk handling.

Det är här jag inte riktigt hänger med längre. Ett utdrag ur presentationen av boken lyder:

En skilsmässa på tjugohundratalet borde knappast vara något skamligt, ändå upplever många som skiljer sig att de ikläds en offerroll, att de inte tillåts vara lyckliga över sitt beslut.

Jag tycker att det är precis tvärtom. Sällan får man väl så många ryggdunkar som när man lämnat ett förhållande. Bra gjort! tycker alla. Och så förväntar de sig att man ska vara så jävla lycklig, för nu är man FRI!

Jag har skilt mig från ett äktenskap med alkohol och våld, jag har också slitit mig ur ett långvarigt misshandelsförhållande och bägge gångerna var jag kvaddad och deppig, men det föll inte i god jord. Gå vidare! utbrast alla. Jovisst, men även ett katastrofäktenskap behöver bearbetas, inte minst de krossade drömmarna. Har man farit riktigt illa i en relation behöver man dessutom reparera sina skador och medan man gör det kan man verkligen hålla sig för skratt.

Men redan en kvart efter separationen kommer den ständiga frågan: Har du träffat någon ny? Därefter ligger den frågan som ett rep runt halsen ända tills man nästan tvingats in i en ny famn för att slippa höra tjatet.

Det är om man inte har lust att trampa in i ett nytt parförhållande som man anses vara misslyckad. En skilsmässa på tjugohundratalet är nämligen inget skamligt alls. Att vägra den konventionella seriemonogamin är däremot normbrytande och suspekt.

Om bland annat detta ska vi babbla i mitt nästa program. Ni möter mig på Radio 1, 101,9 eller på webben, måndagar 13 – 15.

 

PÖBELN I PISSRÄNNAN

Har funderat fram och tillbaka på om jag ska gå in i den återuppståndna diskussionen om näthat. Efter disastern i Norge ska ju alla vara efterkloka. Och som vanligt polariseras uttalandena mellan dem som vill försvara allt som pågår på internet och de konservativa rösterna som utropar ett vad-var-det-jag-sa – äntligen får vi se vad den där gränslösa interaktiviteten leder fram till.

Men frågan är inte så enkel, och jag tycker egentligen inte att den handlar om internet.

Den handlar om dumhet. Med andra ord: Ska alla enfaldiga röster ha samma talan som de kloka och insatta? Är det en demokratisk rättighet att skita ner ett kommentarsfält i anslutning till en seriös och påläst debattartikel, kulturessä eller ledare?

Många, däribland den påläste och i regel balanserade Anders Mildner, hävdar att artikelförfattarna i tradmedia ska åta sig uppgiften att sköta om kommentarsfunktionen och gå in i dialog med läsarna. Att det inte är kommentarsfältet i sig det är fel på utan det faktum att det lämnas vind för våg och därför blir koloniserat av tomtar och troll. Publicerar jag, som är professionell skribent, en artikel på en etablerad medieplattform, då ska jag således förbinda mig att även läsa och bemöta inpass från personer som har invändningar.

Så långt låter argumentet för interaktivitet någorlunda vettigt. Men då måste också någon ansvarig först rensa rejält i kommentarsfältet. Få människor har nämligen så obegränsat med tid och psykologiska resurser att de orkar läsa igenom, säg, trettio personangrepp, fascistisk smörja eller ren och skär dumhet för att upptäcka någon enstaka kommentar som ligger på samma nivå som den publicerade texten.

Ty, den publicerade artikeln har måst genomgå en viss kvalitets- och relevanskontroll. Jag kan inte komma upp med vad skit som helst och förvänta mig att bli publicerad. Och med tanke på de kommentarer jag pliktskyldigt läste igenom i början av kommentarsfältens utbredning kan jag lätt säga att de inte gjorde min dag. Råa elakheter gällande mitt kön, mitt yttre och dolska hot av typen ”jag vet vad du gjorde förra sommaren” svämmade över på denna tjusiga demokratiska lekplats.

Vad ska då jag och de som läser det jag skrivit ha all denna obildade idioti till? De rimliga kommentarerna är så få att kommentatorerna lika gärna kan mejla mig privat. Och skulle någon vilja debattera mot mig är de välkomna att skriva repliker i det aktuella forumet. Repliker som då får genomgå samma typ av granskning som min egen ursprungliga text. Är det odemokratiskt?

Är tryck- och åsiktsfrihet detsamma som att släppa fram varenda rövskalle som inte ens törs röja sin identitet? Jämför om jag skulle ställa mig på ett torg och hålla tal och sedan omges av typer med rånarluvor – eller varför inte ku-klux-klan-dräkter – som skriker okvädningsord eller antidemokratiska vidrigheter. Ska jag stanna kvar och ha en dialog med dem?

Jag har verkligen försökt, i mina bloggdagars gryning, att bemöta plumpa och korkade påhopp. Runt, runt, runt har diskussionen gått, och aldrig har en ökad förståelse eller en vidareutveckling av mina texter ägt rum.

Det är som om vi inte vill inse att det finns obildbara idioter, damaged goods och störda svin därute. Nej, vi ska klema med dem, tala med bönder på bönders vis och sänka nivån till deras dumhet. Ingen vill ju framstå som besserwisser. Det är denna nivellering som jag uppfattar som ett reellt hot mot demokratin. Antiintellektualismen skrämmer mig betydligt mer än intelligenssnobbar som anser det lönlöst att försöka göra sig förstådda bland en missnöjd pöbelhop.

Och skulle denna missnöjda pöbelhop få tolkningsföreträdet, då skulle vi nog fan få se kommentarsfälten stängas.

Alla röster är inte lika mycket värda i det offentliga samtalet – är det verkligen någon som tror det? Människor som ägnat en väsentlig del av sina liv åt att grubbla, analysera, lyssna och läsa har också större rätt att yttra sig i stora och viktiga frågor kring vår historia, samtid och framtid. Ingen surar över att spelare i gärdsgårdsligan inte lirar med Zlatan och de andra. Det är tydligen bara när det gäller bildning och tankeförmåga som alla ska ha samma värde.

Och det värsta är att de intellektuella – denna utrotningshotade art – tycks skämmas över sin överlägsenhet så till den milda grad att de krattar gången för sina belackare och propsar på att vi ska släppa in okunniga och fördomsfulla jonnar i vartenda forum där akademiska samtal pågår. Det påminner nästan om den kinesiska kulturrevolutionen, där de intellektuella tvingades sprida latrin på fälten för att de skulle veta sin plats.

Ovanpå allt erbjuder ju dessutom internet en möjlighet för alla att uttrycka sina åsikter. Vem som helst kan starta en blogg eller yttra sig på diverse sociala nätforum. Vi som bloggar brukar också vara noga med att bemöta och diskutera kommentarer vi får. Räcker inte det?

Nej, vi uppmanas att ”gå ut i verkligheten” och knäböja inför ”folkets röst”. Som om dessa verklighetens röster hade mer att säga oss än den överblick och slutledningsförmåga de intellektuellt skolade har ansträngt sig stenhårt för att kunna förvärva.

Och en dag sitter vi i knät på detta verklighetens folk och upptäcker för sent att de bara hånskrattar åt den pisshumanism vi visat dem. De kommer istället att slänga oss i den pissränna som vi upplät åt deras rätt att kommentera våra demokratiska visioner.