Månadsarkiv: juli 2011

STJÄRNA ELLER SJUKDOM

För ett antal år sen, kan ha varit 2004, gick min dåvarande sambo och jag över Medborgarplatsen då ett par killar som delade ut flygblad kom fram och ville diskutera hur samhällets tolerans inför brott begångna av invandrare ökat till det absurdas gräns. Flygbladet handlade om en svensk liten pojke som blivit mördad av invandrare. Givetvis fick man se en bild på den mördade gossen, flygbladet skulle ju tala till magen, inte förståndet.

Min dåvarande pojkvän, som ofta uttryckte arabhat och kom med lösningar som att man borde asfaltera hela Mellanöstern, gillade budskapet och bad om att få veta mera om organisationen bakom. (Ex-sambon är f ö samme person som flera kända svenska och norska författare valt att anlita som agent, däribland Guillou, Marklund och Holt… he he, så fick jag det sagt också.)

Jag sa åt min kille att det där var en vidrig politisk yttring och förklarade detsamma för flygbladsutdelarna, som hade sina likasinnade spridda över hela torget. Då hoppade ännu en person fram och började knäppa bilder på mig samtidigt som en av rassarna fräste: ”Tig, din marxistfitta!”

Jag minns inte vilka personerna bakom flygbladet var, jag har för mig att det var dem som stod bakom den årliga Salemmarschen. I den deltog bl a Sverigedemokraterna. Ett par dagar senare stod anhängare av denna grupp på Götgatsbacken, och även då fotades människor som inte välkomnade deras griller.

Sen dess har mycket skit flutit i kloakerna och många råttor kunnat äta sig feta på det tankegods som förpassats dit. Jag hade länge tänkt att dessa stolliga grupperingar var förhållandevis harmlösa; obehagliga, men ingen politisk kraft att ta riktigt på allvar.

Jag trodde fel.

Ett halvt decennium senare börjar SD-marschen mot riksdagen. Och medieuppslutningen blir total. Det spelade ingen roll att opinionssiffrorna bara låg på 5–6 %, SD stod enligt mätningarna på tröskeln till riksdagen och för det skulle Jimmie Boy belönas med en kraftig knuff. Inte heller var SD:s islamofobiska valfilm skäl nog att hårdlansera Sverigedemokraterna. Ja – jag kan inte låta bli att se det som annat än en lansering. Under själva valvakan fylldes SD:s tillhåll med fler journalister än Sverigedemokrater. Alla ville vara med när en ny stjärna skulle födas.

Och en ny stjärna föddes.

Idag riktas mediernas fokus på en annan ung, manlig islamhatare, nämligen Anders Behring Breivik. Han har visserligen begått ett av tidernas mest kallblodiga terrordåd, men istället för att demonisera honom (vilket definitivt skett om han vore en muslimsk terrorist) görs upprepade försök att humanisera den norske terroristen, som i mycket hämtat sin ideologiska inspiration från samma källa som våra egna Sverigedemokrater. Dag efter dag frontar de stora drakarna med hans välrakade, ljushyade nuna. ”Hur många har jag dödat?” får han lov att i jag-form ropa ut, killen som nu kallas vid sitt förnamn Anders.

Jag skrev i Expressen om den begynnande personkulten kring Norge-nollan. Föga har det hjälpt. Intresset kring hans person piskas upp enligt det simpla narrativ och den förenklade logik som medierna gjort till sin, precis på samma sätt som när intresset runt Sverigedemokraternas vittrade seger skruvades upp tills segern var ett faktum.

Vi förväntas tycka att det är fascinerande, rentav sexigt, med hot som kommer inifrån, hot som uppträder i dräkter vi känner igen oss i. Avstånden minskar. Sverigedemokraterna finns ibland oss, Breivik skulle kunna vara vem som helst, här – i vår omedelbara närhet.

Men tumörsjukdomar finns också inom oss. Skulle ni fråga tumören varför den försöker döda det system den växer inom, då skulle tumören säkert svara upprört att den har en större plan, att den tänker ta över systemet. Cancersvulster är en del av våra kroppar, de utvecklar nya blodkärl och vävnader som vårt eget blod rinner genom. Ska vi inte tycka att de är farliga då? Ska vi istället storögt studera deras skadegörelse och göra sjukdomen begriplig?

FLATTRKÄRLEK

Stolt kan jag nu meddela att jag härmed är innehavare av en Flattr-knapp (längre ner på sidan). Och det var verkligen på tiden. Lika sen som jag var med att läsa Stieg Larsson, lika slö har jag varit med att installera detta belöningssystem. Det var förresten inte ens jag som gjorde det. Jag fick hjälp av en vänlig själ som personifierade den ändlösa hjälpsamhet jag framhållit som ett av internets absoluta toppnoteringar.

Samtidigt vill jag rikta ett fetingtack till alla ni som orkar läsa mina tektplosioner här på bloggen. Älskar er alla!

VEM "ÄLSKAR" INTERNET?

tsunamisI min förra post om internets frälsningsarmé kände sig Jocke Jardenberg påhoppad eftersom han är en av dem som ofta utbrister i ett ”Jag älskar internet!”

Jocke försvarar sig med att han även ställer upp ideellt och inte bara tjänar pengar på att vara internetkonsult. Jodå. Det gäller ju att visa framfötterna och ständigt positionera sig i den ökade konkurrensen bland internetexperter. Men Jardenbergs huvudsakliga och – skulle jag tippa – ej blygsamma intäkter kommer sig av att han blir anlitad för att predika internets lov inför kunder med starka ekonomiska resurser. Det behöver väl knappast påpekas att han har svårt att förhålla sig kritisk till det han livnär sig på.

Egentligen är hela denna diskussion lite töntig. De som är under 30 rycker säkert på axlarna eller fnyser åt de ”vuxna på internet” som närsynt ägnar sig åt navelskåderi kring våra göranden och låtanden här ute, som gång på gång uppfinner hjulet. Internet är här för att stanna. Frågan är vari det revolutionerande ligger.

Som alltid vid ett stort teknikskifte uppstår nya drömmar. Men det som också uppstår är nya makthavare. Jocke har blivit en av dem, vilket han framställer som något positivt eftersom han före denna tekniska omdaning inte hade någon makt alls. Själv ser jag ingen skillnad. Makt som makt. Makthavare ställer sig sällan skeptiska till det system de skaffat sig makt inom. Däremot ser de gärna till att utmåla den traditionella ordningen, den de lämnat, som mossig och döende. Klart de gör det! Men är det särskilt vågat?

Det viktiga är väl att försöka skönja bristerna i det nya systemet, inte bara applådera det, särskilt inte som det styrs av samma hierarkiska tänkande och i stort sett samma värderingar som det föråldrade. Av det jag hittills hört av Joakim Jardenberg återkommer hans ställningstagande mot ”det gamla”. Exempelvis hävdar han att de etablerade mediehusen är hopplöst omoderna medan hoppet och lösningarna finns i digitalvärlden.

Men vilka lösningar? Förutom att internet kännetecknas av oräkneliga sociala kontaktytor och en aldrig förr skådad snabbhet – what else is new? Har nyhetsbevakningen blivit bättre pga att de stora tidningarna finns på webben? Nyheterna på nätet är ju upplagda efter tradmediernas mönster och tas fram i de stora mediehusen.

Än har ingen ekonomiskt fungerande modell över hur nätjournalistik ska löna sig blivit uppfunnen. För ett par år sedan vurmades mycket kring medborgarjournalistik. Av det blev det platt fall. Och att komma in med tips till medier är heller inget nytt. Interaktiviteten, som det talats så varmt om, har lett till lååånga kommentarsfält som få journalister orkar eller hinner läsa. Det medborgerliga inflytandet är blott en chimär.

Ovanpå det är de affärsmodeller som verkligen lyckats på internet beroende av en kanske ännu större storskalighet än i det gamla systemet. De digitala verktygen är ju lika dyra att utforma och underhålla för 100 användare som för 100 000 000 användare. Men de blir inte vinstmaskiner förrän en enorm massa människor strömmat till eftersom de enskilda betalningarna är mycket små.

De lönsamma modeller vi fått är monster som Aftonbladet.se och Blondinbella. De har lyckats dra in betydande annonsintäkter pga den stora kvantitativa uppslutningen. Jag måste säga att jag hade klarat mig utan det där, och något nyskapande ser jag inte heller – om man inte med nyskapande avser större portioner enfald än man tidigare skådat.

I det danska radioprogrammet Mennesker og medier diskuteras nätets utmaningar med betydligt större finess och mycket mer kritiskt än här hemma. För ett par veckor sedan nämndes ”nyhetsisomorfism”: man får bara mer av samma. Jag efterlyser en kritisk hållning även i det konsensusdrypande Sverige till vad internet egentligen har åstadkommit och hur det rent konkret kan komma att utvecklas. Jocke bad mig att konkretisera mer. Det är precis vad jag vill be honom göra.

För jag vill inte ha en dödfödd debatt mellan tjurskalliga bakåtsträvare och frälsta internetfantaster, jag hoppas på en dialog mellan oss som redan är inne, vi som tycker om internet för dess eventuella demokratiska förtjänster men som pallar vara kritiska mot de digitala fenomen som lika gärna kan urholka demokratin.

Nu tror kanske många att jag är negativ till våra mikroelektroniska landvinningar och längtar tillbaka till gamla tider. Så är det inte. Min blogg, liksom twitter, är till exempel min livlina i ett medieklimat som präglas av ängslighet och nonsens. Wikipedia är ett unikt och demokratiskt projekt som inte styrs av profitintressen. Fri fildelning är ett demokratiskt sätt att tillgängliggöra kultur på. Google har underlättat mitt arbete på ett oöverskådligt sätt. Med mera.

Men vi behöver #prataomdet, prata ärligt och utan floskler om vart det där tåget som alla är så rädda för att missa är på väg.

THE BIG iFAMILY

alla-deltagare-pacc8a-sweden-social-web-camp-2010När jag lyssnade på Medieormens seminarium på Almedalen om Journalistik 3.0 (finns som podd) blev jag riktigt besviken. Temat var den digitaliserade demokratin och de inbjudna personer som gjort sig kända för stor kunnighet i ämnet. Men vad säger de? Jo, de tuggar om samma uppspydda floskler som har fyllt diskussionen kring gammel- kontra internetmedia sedan … tja 2007.

Men 2007 – det var då det. Det var en yster period då vi nätfrälsta sjöng i en samstämmig kör om internets förträfflighet. Allt som pågick på nätet var per definition sjysst, det vårades för ett nytt och demokratiskt samhällssystem där alla kunde tralla, allas röster vägde lika tungt och de gamla hierarkierna bröts ner. Jag var själv en glad entusiast som rycktes med i stämningarna runt de stora bloggbävningarna och svärmade inför den nya vi-mot-dem-gemenskapen som uppstått.

Sedan dess har nya hierarkier växt fram och med dem motsättningar inom ”the big happy webby Family”.

1. En av de stora motsättningarna rör givetvis pengar och det som vanligtvis föregår dessa, nämligen nya karriärmöjligheter. Vi fick en uppsjö sociala medier-experter, digitalsamhällets egen coachingindustri, som mot rundlig ersättning uppmanade (eller skrämde) företag, organisationer och myndigheter att inte missa digitaltåget. Och plötsligt måste alla visa upp sig på de sociala plattformarna. Från jättar som Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, SJ och enskilda kommuner till privata företag som Beyond Retro och allt däremellan skickades vänförfrågningar på Facebook och de svarade välvilligt på klagomål som dök upp på twitter. Många sociala medier-experter tjänar grova pengar på fluffigt fikonspråk som nervösa förtagsledningar nervöst sväljer för att inte hamna hopplöst efter.

Intressant är också att de flesta internetcoacher predikar sin lära om den viktiga webbnärvaron i gammelmedia, mot betalning och på traditionella föredragsscener, precis som under 80-talets stora managementvåg då näringslivet och organisationerna skulle drillas i nytt och flexibelt ledarskap. Om nu webben och de sociala medierna är så fantastiskt, så demokratiskt och så överlägset – varför sköts då inte all aktivitet från dessa talesmäns egna nätforum? Flattr kan väl bistå med levebrödet?

Vi har alltså en kader internetevangelister som försörjer sig på det gamla systemet fastän de förutspått det gamla systemets fall, fast då draperat i tekniska termer och töntiga flumfloskler. Men de är inte ett dugg systemkritiska. De aktar sig jävligt noga för det. Deras huvudsakliga budskap är: Missa inte tåget!

Tåget till vadå?

2. Den fina nätgemenskapen skulle också riva hierarkierna, men vad ser vi? Ingenstans är väl värdeskalorna och rankningarna så endimensionella som när algoritmerna på internet får bestämma. Och ingenstans rankas och jämförs väl så ofta som just på nätet. Det handlar enbart om placeringar på en kvantitativ skala. I takt med det växer nya värderingar fram, och nya makthavare vars värde baseras på endast enkelt mätbara summor – antal klick, antal besökare, antal följare, antal ”vänner”, antal sålda enheter.

3. Genom internets demokratisering skulle också mellanhänderna inom upphovsrättsindustrin rationaliseras bort. Men vad fick vi? Jo, nya mellanhänder. SEO-konsulter, konverteringstjänster, Apple, Amazon m fl smaskar glatt åt sig delar av den kaka som de traditionella mellanhänderna roffat åt sig av. Värst är nog Apple som snyltar åt sig 30% av det som de till knappt någon kostnad alls distribuerar.

4. Mats Svegfors framhöll på seminariet, inte bara en gång, att de sociala medierna äger kraften att sätta honom på det hala om han yttrar något dumt eller ovederhäftigt och han menade att detta var ett demokratiskt framsteg som minskar mediernas makt. Han nämnde särskilt twitter. Men ska sanningen fram bryr sig väl inte Svegfors et al om vad Svenne Pung med ett twitterkonto tycker, en Mr Nobody med fem följare. Nej, vad Svegfors egentligen måste ha avsett är snarare det som kallas kommentariatet på twitter, det vill säga twittereliten. Och twittereliten består mestadels av kollegor, vänner och makthavare inom angränsande områden, ex vis pr-konsulter och – för all del – sociala medier-experter. I vanlig ordning är det de som redan har tolkningsföreträdet som med framgång kan kommentera vad en tungviktare sagt eller gjort. Ingen större demokratisering på bred front, alltså.

5. Något som också ofta poängteras av internetromantikerna är den stora möjligheten för allmänne man att få publicera egna debattartiklar, en möjlighet som främst Newsmill beredde väg för. Det dröjde emellertid inte så länge förrän Newsmill blev ett fäste för kvinnohatare, rättshaverister och andra mörkermän. Statusen sjönk och föraktfullt kallas detta debattklimat för Newsmillsamhället.

Och medan alla dessa internetfantaster samlas på seminarier och häckar på webcamps minskar den frihet på nätet som jag en gång drogs med av. Är det något som bör diskuteras idag är det just hur marknadskrafterna och de stora spelarna alltmer tar över och avdemokratiserar internet. Och det är bland oss, vi som hade visionerna om en demokratisk jätteorganism, som denna diskussion bör föras, inte från den hänsynslösa och idiotiska upphovsrättslobbyn. Men inte heller kan man vänta sig något från pajasar inom internetexpertisen som fortfarande börjar sina anföranden med: Hej, jag heter X och jag älskar internet. Bättre vore att frankt säga: Hej, jag heter X och jag älskar alla pengar jag tjänar på att säga att jag älskar internet.

Jag har inte ändrat mig en millimeter i frågan om det positiva med fildelning, jag kan inte leva en dag utan mitt twitter, jag hänger jämt härute på webben, internet har underlättat en massa i mitt liv, jag har fått nya vänner via de sociala medierna etc, etc. Men jag kan inte säga att jag kategoriskt älskar internet, för jag gillar inte det som många gör med det och av det. Därför tycker jag att det är dags att nyktra till och sluta lalla om internet som ett lyckorike. Smekmånaden är över och grälen väntar. Hoppas jag. För, utan gräl är ingen utveckling möjlig.

Därför blev jag beklämd av att höra på den mjäkiga panelen under seminariet i Almedalen. Som om inget hänt och inga konflikter finns. Som om alla fortfarande är livrädda att ”missa tåget”.

UR MANSUPPRORETS SKÖTE

lee_wideweb__470x3190Det här, kan man säga, är en uppföljning av förra posten om Kuk-knytkalaset, det som handlade lite om det ”nya” mansupproret.

Mansupproret är nu inte särskilt nytt. Det har, enligt flera socialantropologiska forskare, ungefär 10 000 år på nacken. Sett från mänsklighetens historia är mansupproret dock ganska nytt, eftersom människan (med ungefär samma hjärnkapacitet som nu) är ca 200 000 år gammal.

Visst tvistar de lärde en del om orsakerna till den manliga överordningen, men om jag nu accepterar den forskning som gjorts på arkeologiska fynd och på en del isolerade folkstammar, tycks det ha funnits en tid, en lång tid, då människor faktiskt inte använde våld som konfliktlösning, då kvinnor inte var underordnade och då vem som var den biologiske fadern till barnen inte spelade någon roll.

Därmed inte sagt att jag vill bo i gräshydda. Men det kan vara intressant att betrakta det patriarkala systemet utifrån. Det verkar ha uppstått då män insåg att deras säd var inblandad i fortplantningen – tidigare närde man uppfattningen att kvinnan ensam var upphovet till nytt liv, varför hennes fruktbarhet betraktades med vördnad. Säkert hade även övergången till agrar kultur ett stort inflytande, då det medförde äganderätt och revirtänkande.

Så, låt oss ponera att man behövde bevaka sina territorier och med våld driva bort inkräktare samtidigt som män fick hybris av sin säd. Då kan det ha legat nära tillhands att med våld lägga under sig kvinnorna. Kan det ha varit då man började våldta?

Nå, sedan dess har i alla fall kvinnorna ansetts underlägsna och fått iklä sig en passiv roll som vårdgivare. Alla ”feminina” sidor hos mänskligheten har dumpats hos kvinnorna. En man med ”feminina” egenskaper förlöjligas och en kvinna med för många ”manliga” drag uppfattas som hotfull. Var sak på sin plats.

Är då kvinnor, den förtrycka delen av befolkningen, lite finare och ädlare? De använder ju traditionellt sällan våld, tänker mer solidariskt, inordnar sig inte lika lätt i hierarkier och är inte lika benägna till korruption som män (detta har kunnat konstateras genom åtskilliga studier). Det är inte en slump att mikrolån till kvinnor bär frukt. Eller att korruptionen bland trafikpoliserna i Lima avhjälptes när man bytte ut de manliga trafikpoliserna mot kvinnliga. En kvarleva av detta är att barnbidraget rutinmässigt (fram tills nu) delats ut till modern och inte fadern. Kvinnor värnar i regel mer om gruppens och inte sitt eget bästa.

Ja, det förefaller som om kvinnor generellt ännu bär på de drag som kännetecknade den kultur som föregick patriarkatet. Gör de inte det blir de lätt stämplade som okvinnliga och i värsta fall blir de utfrusna. När jag gick psykologlinjen gjordes ett test som skulle visa hur mycket av kvinnligt resp manligt mönster vi bar på. Jag minns att mitt resultat visade att jag hade 50/50 av bägge. Det kan sägas ha stått mig dyrt, samtidigt som det kanske har varit min smala lycka. Vore jag man skulle jag säkert ha odlat mina manliga drag alltmer och undertryckt de kvinnliga. Nu fick det bli tvärtom.

Men idag, när jag ser på vår civilisation, undrar jag om någon egentligen mår bra av denna uppdelning i manligt/kvinnligt. Och framförallt om någon på riktigt kan trivas med en ordning där våldtäkt överhuvudtaget är tänkbart, där någon ”vinner” och en annan ”förlorar” på sexuella handlingar och där denna perversa syn på sex är så uppladdad och nedladdad i människans psyke att man till och med kan uppfatta barn – de allra svagaste – som sexiga.

Jag tror inte att den manliga sexualiteten till sitt ursprung är funtad på det viset. Men i en kultur som premierar makt och där makt upprätthålls eller erhålls med våld misslyckas med att ladda upp inre föreställningar om ömsesidighet. Det som istället styr våra sexuella fantasier är skenande sadomasochistiska idéer som inte gör halt vid barn – varför skulle de det? Nästan alla omfattas av denna begreppsvärld om över- och underordning, vi blir upphetsade av den, den säkrar inte främst artens fortlevnad, men den säkrar den här samhällsordningens överlevnad. Och vi vill ju inte flytta ut i bushen. Hur skulle vi dessutom kunna det? Allting är ju ägt. Vi också.

Därför spelar vi alla med i denna makabra dans där vi knullar barn, skövlar regnskog för att dagligen kunna äta kött och sitter i bilköer för att ha råd med bil. Vi måste. För annars hamnar vi utanför systemet. Och vad finns där, bortom missbruket? Jo, där finns kanske upproret. Och uppror vågar vi oss inte på.

Bara mansuppror. Det känns tryggt.