Månadsarkiv: juni 2011

KUK-KNYTKALASET

dscf0790Här är en liten fittreflektion över den senaste tidens mansrollsdebatt.

De missnöjda snoppflockarna dyker upp med ganska jämna intervaller, förra gången åkte de ut i skogen på mansläger och lärde sig skrika och upptäcka det vilda inom sig. Och så bondade de jättemycket.

Nu hörs protester mot den yxiga mansrollen. Män som är sjyrron och inte spöar sina fruar och flickvänner eller ens andra män ska inte behöva lastas med kollektiv skuld för att vissa odågor står för en förkrossande andel av allt manligt våld. Och så ska de bonda jättemycket. Kramas och sånt.

Iofs finns det redan mängder av manliga sammanslutningar där män inte gör annat än bondar. Egentligen är väl hela patriarkatet (förlåt detta omoderna ord) ett enda stort knytkuk-kalas.

Jag vill gärna tro att vi i grunden är ganska lika, men att vi socialiseras in i roller, och där är jag förvisso inte ensam – det är ett godtaget politiskt korrekt ställningstagande. Det som betraktas som manligt resp kvinnligt är inget som nödvändigtvis måste kopplas till ett visst kön. Istället kan man tala om den feminina och maskulina principen. Den feminina går ut på att lyssna, vårda, vänta och ge medan den manliga kan sägas stå för att bygga, tävla, jaga och expandera. Förenklat givetvis.

Jag kan bli sjukt less på den feminina principen när den dominerar i ett sällskap. Jag står knappt ut bland för många kvinnor som anammat denna princip, som endast talar om barn, mat och relationer, ofta med pipiga röster. Tjejer som jämt har sina lyhörda tentakler ute och bara anpassar sig – usch! Det är därför jag gillar bullriga donnor, damer med kuk om man säger. Den sortens fruntimmer är däremot inte uppskattade bland män i gemen. De betraktas som störiga, stöddiga och framförallt okvinnliga. Bara för att de praktiserar en del av den princip som, om den uppträder hos män, anses fullt adekvat.

Men kvinnor har ju sedan ganska länge tagit till sig av den manliga principen genom sitt inträde på arbetsmarknaden, sina krav på jämställdhet i hemmen, deltagande i det offentliga livet etc. Då behöver män gå in för den feminina principen i samma utsträckning. De får helt enkelt ha stake nog att bli kvinnor.

För ska karlarna fortsätta bekämpa feminismen medan vi tar oss an den maskulina principen, då kan det mynna ut i att vi gör samma sak med dem som de gjort med kvinnor i stora delar av världen.

Vi kapar deras ollon rakt av och förklarar att det är för deras egen skull. Manlig omskärelse på allvar. Slut på kuk-knytkalaset.

DRESSERADE BAKTERIER

imagesNu kan vi förfasa oss över de unga igen. I en undersökning gjord av World Valley Survey har det visat sig att många unga (21 %) skulle kunna tänka sig att sälja sin röst till riksdagsvalet för en mindre summa pengar, och – ännu värre – att mer än var fjärde ung i Sverige (– 29 år) tycker att det vore okej med en diktatur.

Jaha? Vem blir förvånad? Det är ju bara att se sig omkring.

De unga som främst hämtar information från nätet kanske går ut på den största sajten aftonbladet.se för att kolla nyhetsflödet. Vad får man för nyheter där? Tidningarnas webbsidor har en speciell nyhetsvärdering där det viktigaste är antal klick, vilket ger underlag åt annonsörerna.

Har de unga bara inbillat sig att det lönar sig mer att söka till en realitysåpa än att engagera sig politiskt i något av partiernas ungdomsförbund? Såklart inte. De är väl inte dumma. Att fläka ut sitt liv och underliv ger åtminstone en inträdesbiljett till den offentlighet där all samhällsdebatt förs. Visserligen är många ungas produktcykel i denna offentlighet kort, men de får sina 15 sekunder. Problemet är att de då aldrig förväntas ha åsikter om politik och samhälle, utan endast fläka ut sitt liv och underliv ytterligare. Har de tur kan de därefter få en kolumn i något av de större bladen, men det är under förutsättning att de fortsätter spela rollen de tilldelats. Och de har ju redan fått sina förebilder.

De unga som bjudits egna plattformar har ända sedan Killinggängets mediala genombrott lärt sig att det säkraste sättet att erhålla uppskattning från uppdragsgivarna och få framskjutna platser är att servera intima detaljer om sig själva eller att öppet håna enskilda kändisar, helst kändisar utan någon maktposition, gärna dem som befinner sig i nerförslut. Skugge och Schulman är typexempel, Guillou kan sägas vara stamfadern.

Är man inte lagd åt det hånfulla hållet kan man använda sig av kvinnobröst, som Rosing, Gynning och Rimér. Och sköter man sina kort riktigt rätt blir man snart uppvaktad av bokförlagen, som numera växt in i en kvalmig symbios med boulevardpress och populärunderhållning.

Vart man än vänder sig blir man vägd och mätt efter kriterier som bara löper längs skalan ”mest”. Och mest är bäst. Alla kan översättas till en summa, och denna summa är det enda som avgör ens värde. I en sådan konkurrens strävar alla efter att bli lika, och därmed blir de utbytbara. Inför förra riksdagsvalet dominerade opinionsundersökningarna valrörelsen. De stora partierna tävlade i vem som bäst kunde tillfredsställa den stora gruppen mittenväljare, de blev intill förväxling lika och därmed utbytbara.

Så, varför vara seriös? Varför skaffa universitetspoäng och dra på sig feta studieskulder? Varför utsätta sig för risken att bli bildad och därmed lära sig tänka nyanserat och kritiskt när det mest önskvärda är att förvandla sig till ett varumärke, en produkt? En produkt som när som helst kan ersättas av en annan likadan. De som sitter på samhällsmakten måste vara ohyggligt nöjda över en befolkning som beter sig som en dresserad bakteriestam.

Och de unga som ser detta – vad har de för val? De är inte ens kuggar i ett maskineri. De står på ett löpande band som i tomtens verkstad och bara hoppas på att få en OK-stämpel i baken. En stämpel som visar att de motsvarar den standardiserade mallen och som försäkrar att de aldrig tänker avvika från den.

När alla är varor på en marknad behövs varken demokrati eller diktatur. Tacka fan för att så många unga inte bryr sig.