Månadsarkiv: maj 2011

INNEHÅLL SOM FORMSAK

bloggare-1_25717717Ann Charlott Altstadt bashade modebloggerskor i Aftonbladet och hävdade bland annat att 80–90-talisterna troligtvis är den minst samhällskritiska generationen någonsin. På twitter uppstod genast reaktioner, där somliga tog i synnerhet Elin Kling i försvar (hon gör en ”smart” tidning) och ansåg att Altstadt inte har på fötterna för att uttala sig i ämnet.

Jag tänker inte gå in på de framgångsrika modebloggorskorna som sådana. Men Altstadts ifrågasättande av samhällsvärderingar där en lyckad medborgare är en köpstark medborgare är desto mer relevant. Hon menar att 80-talets Satsa på dig själv-kampanj med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) som avsändare blev startskottet till en ny individualistisk anda, där egenföretagandet och snabba affärer kom att bli ledstjärna. Det var helt enkelt inte längre fult att vara rik.

Sedan dess har det accelererat, och idag är det en självklarhet att den som ror hem mycket stålar förtjänar respekt. Kommersialismen har blivit som ett eget samhällssystem. Allt mäts och vägs. Många klick, oavsett varför, får i sig ett nyhetsvärde och skapar mer efterfrågan.

Nu är ju detta inget nytt. Mätbara succéer har väl alltid haussats i medierna. Men när Altstadt beskriver en hel ung generation som ägd och okritisk beror det snarare på vilka som lyfts fram än på hur det egentligen står till med denna generations kritiska sinnelag. Det är nämligen högst okommersiellt att utöva samhällskritik, såvida man inte gör det synnerligen spektakulärt. Och görs det tillräckligt spektakulärt blir det snabbt söndermalt i de stora mediekäftarna. Attac-rörelsen, The Pirate Bay-rättegången och Wikileaks är några exempel på hur en enorm mediehajp nöter ner intresset så att frågorna som initialt restes får karaktären av en snabbt övergående trend. Marknaden blir så att säga mättad.

Men det finns många i den fördömda och kommersiellt nedsmittade generationen som är starkt negativa till denna kvantitetstyranni. De märks bara inte. För det är inte attraktivt (=kommersiellt) att vara antikommersiell. Altstadt gör ett tappert försök att damma av slagord som ”Kärlek och Uppror” från proggens och punkens tid. Men proggen och punken var uppseendeväckande kulturyttringar med stor kommersiell potential. Och punken som sådan hävdade just individens självbestämmande: Ta en gitarr eller en pennjävel och spela eller skriv! Gör det själv! Och gör det NU!

Skillnaden är innehållet. Idag lyder uppmaningen: Ta ett bloggverktyg och se till att få många klick! Och det är väl i sig inget fel. Problemet ligger i budskapet. Budskapet som sådant måste vara kommersiellt. Mottagaren uppmanas inte till att tänka själv eller till att ta ställning i en angelägen samhällsfråga, utan till att skaffa en produkt eller något plagg som modeindustrin vill kränga. Kommersen genomsyrar allt, även själva budskapet.

Det är som om förgrundsfigurerna för en ungdomsrevolt skulle stå på scen och bara uppmana publiken att köpa likadana instrument som de själva har. Typ. Och när innehållet trängs undan till förmån för kommers, då blir innehållet bara en formsak.

Update: Har skrivit om Blondinbellismen på SVT Debatt.

KLASSEN UTAN EGENSKAPER

9113036300Jag fick genom en kontakt tidigt nys om att Norstedts skulle släppa en roman med titeln Den onödige mannen och erhöll den rykande färsk i brevlådan. Författaren, Erik Helmerson, hade jag nyligen stiftat bekantskap med via ett litet kulturbråk i Expressen, där han hävdade att min senaste roman Bluffen minsann inte alls tystats ner, vilket Aase Berg påpekat i en essä i samma tidning. Helmerson ansåg, något magsurt, att få författare fått lika mycket uppmärksamhet som jag. Nå, nu har han under alla omständigheter själv fått smaka på uppmärksamhet. Den onödige mannen har diskuterats flitigt. Och Helmerson och jag har för övrigt inte längre något otalt.

Jag läste boken med stor behållning och tänkte först att den skulle kunna passa in i ett jobb jag förberedde, om männens uppror som tagit ny skruv på sistone – manligt missnöje över kvinnors ökade inflytande går ju i hand i hand med kvinnors ökade inflytande. Men när jag läst klart hade romanen väckt en helt annan fråga hos mig än den som handlade om genus och medelklassens urvattnade, vita, medelålders och ”onödiga” män.

Efter att ha läst igenom de flesta artiklar om boken och lyssnat av debatten saknade jag det perspektiv som berättelsen kulminerar i, nämligen det gruppsvek som ofta följer på civilkurage.

I mina ögon är Den onödige mannen ingalunda en manlig motsvarighet till Maria Svelands Bitterfittan, som Per Svensson antyder i DN. Den handlar inte om könsorättvisor. Den gestaltar medelklassens bepansrade feghet. Den kuschade huvudpersonen Peter reser sig och går mot strömmen, med följden att den närmaste omgivningen sviker så fort det börjar osa hett. Det är där jag tycker att Erik Helmerson är något på spåren. Boken sägs vara ett slags försvar för just medelklassen, men under ytan sjuder en svidande kritik mot samma medelklass – den som inte bryr sig, det breda befolkningsskikt som ängsligt låtit sig mutas in i sina enklaver mot det underförstådda löftet att inte bråka om annat än trivialiteter. En missnöjd och orolig medelklass är politikernas stora skräck; därför måste den invaggas i tron att konflikter är något onormalt som man ska akta sig för att bli indragen i. Peters bäste vän har till och med gjort sig en karriär på sin parodiska formel: att ”eliminera” allt som står i konflikt med de personliga målen. Och när Peter så blåser i visselpipan och stör den bedrägliga ordningen är det inte så svårt att räkna ut vad hans gode vän måste eliminera.

Huvudpersonens värsta fiende är alltså inte det han tar strid mot, även om läktarvåld, sextrakasserier och chefstyranni är nog så allvarliga saker. Nej, ”den onödige mannens” verkliga fiende finns i det egna lägret, i medelklasstillvarons konflikträdsla, som gör att de hellre skjuter budbäraren än öppnar ögonen och ställer sig bakom den som kliver ur flocken.

Kanske var det smart att lansera Den onödige mannen som ett inlägg i genusdebatten och en skildring av den vingklippte medelklassmannens maktlöshet. Men den handlar snarare om medelklassens karaktärssvaghet och djupa konsensustroende. En klass utan egenskaper.

ANGELS IN AMERICA I SNYGG RAPACEFÖRPACKNING

ola-rapace-web1_54907777Kombinationen av superhunken Ola Rapace och det ödesdigra bögtemat kändes nästan lite misstänkt klockrent när jag såg genrepet av Tony Kushners Angels in America (del 1) på Stadsteatern i tisdags. Det var en visning för bloggare anordnad av Skugge & Co med engagerande invigningstal av Benny Fredriksson. Säkert förväntas det av mig att jag ska blogga om pjäsen.

Och det gör jag. Men detta är ingen recension. Jag är nämligen ingen teaterkritiker, och jag har respekt för det skrået.

Hur som helst: När jag går på teater tänker jag under själva föreställningen mest på hur små medel som används, bortskämd som jag är med film och teveserier. Att det är snyggt och stiliserat uppskattar jag, men teatern har ett annat formspråk som det tar tid att tränga in i. Exempelvis bestod fonden av ett otal trenchcoats i två våningar, upphängda på galgar. Rockarna omringade hela scenen. Vad betydde det? Var rockarna ett uttryck för en ogenomtränglig likgiltighet? En anonym massa runt det hjärtskärande dramat om svek, desperation, korruption, skuld, sjukdom och döendets kyla? Fråga mig inte, men snyggt var det.

Konstigt nog har jag å andra sidan aldrig sett en teaterpjäs på scen som inte etsar sig fast. Den dyker upp i tankarna under flera dagar efteråt. Vissa bilder fastnar för evigt. En av de bilder som envisas med att återkomma efter att ha sett Angels in America är den då Prior, den aidssjuke bögen, får föras till sjukhus efter att hans kallingar blivit blodiga i baken. Ja, han skiter blod. Det är en av dessa ohyggligt närgångna scener som nog bara kan åskådliggöras just på teatern. Och förutom själva livekänslan är nog detta teaterns styrka. Modet att visa mänsklig sårbarhet så omedelbart att man som åskådare inte kan värja sig.

Så kommer vi då till Ola Rapace. Så oklanderligt snygg. Aningen för vältränad för att spela en tärd aidsdrabbad kille. Och hans muskeltrimmade kropp fick publiken sannerligen sitt lystmäte av. Rapace kändes nästan som motsvarigheten till den obligatoriska plutmunnade bystblondinen i varje b-film. En omslagstjej. Lite för mycket Rapace, lite för lite döende dandy.

Då var det betydligt mer krut och inlevelse i den underbara fjollan, en ganska liten roll spelad av Peter Gardiner. Den karaktären var den mest sympatiska i hela pjäsen. Slaven på vagnen.

En sån fjolla vill jag ha. Leve fjollan!