Månadsarkiv: april 2011

SEXOFFERSTATUS

Det är otroligt strongt och på alla sätt beundransvärt av Patrik Sjöberg att ha tagit bladet från munnen om Viljos vedervärdiga peddoövergrepp.

När han talade i P1 i morse kändes berättelsen så äkta och så logisk. Skammen, tigandet och förtigandet. Hur Patrik själv talat välvilligt om sin tränare och bara förpassade det mörka ner i sitt eget mörker. Hur han uppfattats som stöddig och lite för tuff. Allting. Det stämmer.

Men tanken slog mig, och hata mig nu, slå mig – men tanken var ändå där. Han vittnesmål lät som det maktlösa offrets utsaga, för det var ju precis vad han var. Ett maktlöst offer. Det kunde lika gärna ha varit en kvinna. Men OM det varit en kvinna som berättat samma historia, givetvis en känd kvinna, lika känd som Patrik Sjöberg, men en kvinna …

411sjoberg2Hade Reinfeldt och alla tänkbara starka röster stämt upp i samma kör om offret för detta det jävligaste av övergrepp vore ett fruntimmer? Hade ryggdunkarna hörts lika högt?

Jag tror inte det. Jag tror säkert att reaktionerna varit indignerade. Fast kanske hade man ändå tyckt att storyn var mer beklämmande. Att den utsatta varit lite mer tragisk. Inte så duktig och modig som berättade. Mer … ja, sorglig. Damaged goods.

Även som offer har en man högre status, och ja, jag vet att jag retar ihjäl en del hannar här, men vänta lite. Att ett manligt offer får så mycket beröm när han äntligen vågar berätta kanske beror på att degraderingen är så djup när en man utsätts för sexövergrepp, för då blir ju mannen ett objekt. Kanske är det alltså ännu modigare av en snubbe att outa en förövare, och han är då följaktligen värd att bli mer hyllad, eftersom det inte är så vi vanligtvis ser på en man. Som ett sexoffer.

Ändå är det synd att det kvinnliga offret så ofta framkallar medlidande med vissa stänk av avsmak.

Detta förtar dock inte det kurage som Patrik Sjöberg visat, han har ingen del i hur han blivit bemött. Hans berättelse är i allra högsta grad angelägen. Och modig. Och trovärdig. All heder åt honom, alltså.

Men tjurig som jag är ville jag ändå bara göra en liten marginalanteckning.

VÅGA GÖRA MOTSTÅND!

egoboost_magazine_utomhus_skissPå väg hem från gymmet ser jag stortavlorna som annonserar en ny tidning med namnet Egoboost. Jadå, jag har redan hört att Isabella Löwengrip, alias Blondinbella, fått en tidning i present för att hon varit så duktig med sin blogg. (Duktig = mycket trafik.)

Tvärs över omslaget löpte rubriken Våga göra karriär! Jodå, jag vet att Blondinbella gjort karriär och att hon hyllats mycket för detta eftersom hon är tjej. Är man tjej och gör karriär blir man ju även en sorts feministikon. En förebild. Och nu lär Isabella ut knepen. Så att alla andra, företrädesvis hennes bloggläsare och presumtiva tidningsläsare, också kan bli entreprenööörer och göra karriääär.

Det finns olika sätt att hålla folk på mattan. Ett av dem är det budskap som Isabella för fram: Du är din egen lyckas smed. Det har vi också hört förut. På det antagandet vilar stora delar av självhjälpsindustrin och dess siamesiska tvilling nyandligheten, ofta under benämningen Law of Attraction: Det du verkligen tror på, det får du. Men inte bara den flummiga lyckobranschen använder sig av denna idé. Det är en gammal borgerlig uppfattning, mycket lämplig att slå i skallen på dem som inte lyckats tillskansa sig position och kapital. De har tänkt fel eller varit lata och odriftiga. Se på mig! utbrister förebilderna. Tanken tycks aldrig slå ner att de kan ha haft tur i livets lotteri. Och det måste ju vara bekvämt för de privilegierade.

Detta, att ha tur, är bara vedertaget när någon vinner miljoner på spel och lotteri. Alla andra som köpt lotter känner inte att den som vann var bättre på att köpa en lott. Däremot är vinnaren själva incitamentet till lotteri öht.

Men det vore ganska obarmhärtigt om den som vunnit storslam sa till alla andra som deltagit (och utan vars deltagande vinsten aldrig skulle ha kunnat uppstå), om vinnaren ställde sig upp och proklamerade: Se på mig! Gör som jag! Men det har de ju. Alla har försökt.

Nu hävdar säkert någon att det är grav misskredd av driftiga Isabella att påstå att hon bara haft tur. Kanske. Men det allvarligaste skälet till att jag aldrig i hela mitt liv köpt den borgerliga lögnen om att alla kan, bara de anstränger sig, tänker rätt eller klipper håret och skaffar ett företag, det är att nästan varenda människa som hävdar detta ALDRIG skulle klara av att leva ens en månad under de villkor som vederfars de grupper de vänder sig till med sina beskäftiga påpekanden. Det är de alldeles för klena och bortskämda för.

Allt sådant här nygammalt nonsens om att rycka upp sig, våga göra karriär mm, gör att jag börjar hoppas att karmalagar verkligen existerar. För då önskar jag att Fredrik Reinfeldt återföds som kastlös mor i Indien som måste gräva efter råttor i marken och riskera att bli dödligt ormbiten. Isabella Löwengrip vill jag egentligen inget ont, men det skulle inte skada om hon i sitt nästa liv fick växa upp med en utförsäkrad singelmamma i en nedsliten och försummad förort.

För det finns ännu ett skäl till att Blondinbella blivit ett medialt kuttersmycke. Dagens etablissemang älskar unga språkrör som utan att ens begripa det själva rapar upp och legitimerar deras unkna ideologi.

Men vad vi behöver är inte fler aningslösa medieprofiler. Vi behöver fler rebeller.

HETA AGNETA

skarmavbild-2011-04-08-kl-185152skarmavbild-2011-04-08-kl-185216skarmavbild-2011-04-08-kl-185644Men vad är det MED kvällisarnas kvinnosyn egentligen? Där står jag i allsköns ro i Ica-kön med mina fredagsvaror, nöjd efter att dessutom ha varit på Medis och köpt påskris i svart och gammelrosa. Och så kommer rubrikerna flygande. Om Agneta Sjödin och ALLA hennes karlar. Tänka sig.

Men det som är så fett uppåt väggarna är vinkeln. På Expressens etta står det, tillsammans med en rad bilder på kvinnans ex: AGNETA KRÄNKS för ALLA SINA EXMÄN.

I bilagan Extra står det AGNETAS KÄRLEKSKRASCH.

Och Aftonbladet vill inte vara sämre. I deras bilaga Klick braskas det: DÄRFÖR ÄR HON ENSAM IGEN.

Ser ni undertexten? Att hon är tragisk. Att när hon lämnar ett förhållande är hon ensam. Och: att hon är … ja, att hon är runt som fan. I negativ bemärkelse. Misslyckad, som inte kan behålla en enda karljävel. Det är inte hennes män som framställs som losers, inte värda henne. Nej, ”stackars” Agneta är losern.

Lek nu med tanken att detta istället gällt en manlig kändis.Vad skulle det då stå? Kanske: SVERIGES HETASTE UNGKARL – PERSBRANDT PÅ FRI FOT IGEN. (Män kallas ju i regel dessutom vid efternamn.) Eller: LUNDELL LÄMNADE X – ”JAG VILL VARA FRI”. Eller vad sägs om: VEM BLIR RAPACES NYA KVINNA? – ”NU SÅR JAG MIN VILDHAVRE”.

Kära kvällisredaktörer: Hur tänker ni? Skriver man att Agneta kränks för alla sina exmän, då är ju det en kränkning i sig. Tycker ni att hon borde tagga ner? Inte vara så jävla PÅ? Borde hon anstränga sig mer, så att det inte tog slut med snubbarna? Vara en vän huldra som nöjer sig? Ser ni inte, ni redaktörer, att ni inte bara kränker Agneta Sjödin, utan att ni sitter fast i en mossig föreställning om kvinnors sexualitet? Att ni spär på fördomarna om att en kvinna inte ska få lov att välja, vraka och rata – för då ska hon straffas med en unken könsmoral som säger att kvinnor alltid drar det kortaste strået efter en separation. För vad är en kvinna utan en man? Jo, ensam, övergiven och kränkt (= tragisk, misslyckad).

Så länge inte manliga kändisar med en massa kärlekshaverier åstadkommer samma rubriker vill jag protestera mot den förlegade synen på kvinnors kärleksliv. Jag föreslår därför den alternativa rubriken till dagens kändisnyhet:

HETA AGNETA FRI IGEN – MÄNNEN KÖAR!
Update: Detta skriver Skånskan i ämnet. Bra.

VILL INTE FÖRLORA ER

grottaLedsen att jag bloggar mer sällan nu. Det beror på att jag måste bli färdig med min nya roman, tvåan i Berit Hård-serien.

Talar ibland med andra författare som förlorar vänner medan de skriver. Det är därför jag skriver det här. För att jag inte vill förlora er.

Just nu sitter jag iaf med ett glas rött och ser ut över en korsning i Sofo, ett av Stockholms smak-getton. Men detta är mina hoods, jag bor mitt i smeten och älskar det. Från spisen luktar det gott.

Längtar så tills jag är klar.

VAR SÖT OCH HÅLL KÄFTEN!

lolita14_1_98560007Tala aldrig så att jag hör det om att Den Unga Generationen är lat, bortskämd, ytlig, egoistisk, narcissistisk, exhibitionistisk eller annat ni kan komma på att kalla de unga. Gnäll ALDRIG över att man inte är värd nåt när man är över 25! För:

• Vem var det som uppfann dokusåpeformatet?

• Vem var det som skapade tonårsstjärnor?

• Vem var det som skruvade upp kändishysterin i medierna?

• Vem var det som införde ungdomsarbetslösheten och fick de unga att bli lönenedpressare?

• Vem gjorde tonnisar till sexobjekt?

Ja, vem visade de unga att det enda sättet att få inflytande är att fläka ut sina liv och underliv till allmän beskådan? Vem bestämde att de inte har rätt till integritet?

Det kan jag berätta. Det var medelålders pengakåta producenter, modeskapare och mediemänniskor som skapade allt detta. Det var de som byggde Britney Spears. De som stängde in unga i ett hus för att filmas dygnet runt. De som gjorde att Idol blev en jätteindustri. De som utnyttjar unga människor i konkurrensen om skitjobben. Och sedan har mage att beskylla dem för det ovan nämnda.

De unga har fan inte gjort sig skyldiga till det system och de värderingar som de förmätna äldre generationerna nu vänder mot dem.

Skäll alltså aldrig på de unga i min närhet. De unga är smarta. De försöker anpassa sig till vår degenererade kultur så gott det nu går. Om de vill ha sina 15 sekunder i rampljuset är det för att de insett att det är enda chansen att få komma till tals.

För de har shit att säga till om. SHIT! Under tiden lägger de självömkande äldre generationerna upp sig på slaktbänken för att kunna se ut som de unga. Inte ens det unga utseendet ska de unga få ha för sig själva. Ingenting får de äga. Nej, inte ens sin ungdom. De ska istället sitta i gamlingarnas knä, hålla käften och vara söta. Så kan de kanske få små dusörer av det imperium som de äldre byggt upp. På deras villkor. Och underhålla dem, och torka deras bajs.

Bara de är söta och håller käften.

KLART JAG SKA VARA HEMMA!

1455828_520_2922Pappor sjappar. Som en lång, rasslande kedja genom historien går berättelserna om svikande fäder och deras svikna barn. Barn som sedan antingen träffar svikare eller själva blir svikare. Och så rasslar sveken vidare in i framtiden med ekande rop efter en pappa som aldrig var där.

Att vara ”en dålig mor” är den värsta beskyllning en kvinna kan råka ut för. Att vara en ”dålig far” låter däremot lite luddigt. Men ”frånvarande fäder” har blivit ett begrepp. Oftast avses då pappor som verkligen inte funnits där rent fysiskt. Betydligt vanligare är det nog annars med mental frånvaro – en farsa som i tankarna eller sina sinnen befinner sig någon helt annanstans än med barnet han har i knät. Han kanske har tagit sig ett par järn, eller grubblar över problem med jobb och pengar.

Den sortens frånvaro är betydligt svårare att få bukt med. Den syns inte, men den märks. Barnen märker den. Det här, att vara hemma med små barn, är nämligen en alldeles speciell konst. Färdigheten ger inga omedelbara resultat, den låter sig inte mätas och – värst av allt – den är innan man tränat upp den väldigt tråkig.

Att vara hemma med små barn på det sätt som små barn kräver innebär förmågor som att vänta, lyssna, vårda och ge. Det är personlighetsegenskaper som sällan uppmuntras bland pojkar och män, som snarare hetsas till att leda, prestera och utmärka sig själva.

Men belöningen: det lilla barnets totala tillit, tillfredsställelsen i att kunna trösta, glädjen i att vara osjälvisk, spänningen i att följa varje utvecklingssteg hos sin avkomma, den ökade förståelsen av den egna barndomen, förvåningen över kvaliteter man aldrig trott sig äga – kort sagt, när sidovinsterna av en odelad närvaro tillsammans med ett litet barn kickar in, då kan man nog inte komma närmare det som kallas lycka.

Därför är det så tragiskt att vi ska behöva lagstifta om tudelad föräldraledighet, men också att många farsor kan rulla barnvagn hundra mil och ändå inte få syn barnet i den.

För det handlar inte bara om att vara hemma. Det handlar om att vara DÄR.

Detta är ett inlägg i kampanjen Klart jag ska vara hemma.