Månadsarkiv: mars 2011

VÅLDTÄKTENS DJÄVULSKA GIFT

grand4Vad innebär en våldtäkt egentligen? Meningarna går vitt isär. I min roman Penetrering var våldtäkt ett tema. Boken både började och slutade med våldtäkt, i början bagatelliserades den, men i slutet … ja.

I ”våldtäktsdiskursen” finns två ytterlighetspositioner. Den ena framhärdar att våldtäkt är något av det absolut värsta en kvinna kan råka ut för. Efter ett sådant övergrepp är ingenting sig likt och traumat lämnar en djup rynka i själen.

Den andra ståndpunkten hävdar att vår syn på våldtäkt som en brännmärkning för evigt är ett utslag av hederstänkande; att det är omgivningen som stigmatiserar den drabbade kvinnan och att läkningen efter övergreppet kan gå relativt snabbt om vi inte fokuserar på att just könet utsatts för våld.

Men i populärkulturen brukar våldtäktsscener vara ödesdigra. Ta filmen Gran Torino, där en våldtäkt blir fullständigt avgörande för storyn. Det finns massor av andra exempel, men nyligen kollade jag teveserien Sons of Anarchy. Ni som tänker se den eller inte sett hela ombedes sluta läsa här.

Gemma, seriens superbitch, som är gift med the leader of the pack och mor till kronprinsen i mc-gänget, är en dam som inte bangar för vare sig skottlossning, slagsmål, blodig hämnd, porrklubbar eller iskalla intriger. Hon är bidrottningen som männen i denna kriminella våldskultur tillber och rådfrågar. Kvinnorna passar sig för att sticka upp mot henne. Hon är cool, het, smart, äldst och hon håller ställningarna med järnhand.

Men så ska ju seriens spänning axas upp, och det sker framförallt när en ny och förslagen spelare dyker upp för att lägga under sig den kaliforniska staden Charming. De olika gängens pakter splittras via klassiska härskarknep, och Sons of Anarchy ska krossas. Det mest djävulska angreppet iscensätts, och vad kan sabba en liten subkultur bättre än att gangbanga deras matriark? Detta sker alltså, Gemma blir gruppknullad både bak och fram och lämnas därefter i en pöl av – skam.

Taktiken lyckas. Gemma tror att hon kan överlista nidingsmännen genom att bära sin skam i tysthet, i vetskap om att gänget skulle gå bärsärkagång om de fick veta, och därmed skulle de också bli besegrade. Men traumat och skadorna fördärvar ändå relationen mellan offret Gemma och hennes man gängkungen. Gemma uppträder nämligen precis som en skändad kvinna. Hon blir tillbakadragen, frigid och skör; en spillra av sitt forna jag.

Till sist, när söndringen är katastrofal, berättar Gemma sanningen. Därefter förväntar hon sig att hennes man ska överge henne. Om en kvinna är våldtagen betraktas hennes kön som för alltid förstört. Någon har varit inne i det heliga och gjort det oheligt.

Sons of Anarchy är en serie byggd på klichéer, som så mycket annat i genren. Den är förljugen och våldsromantisk och allt möjligt annat, fast ändå extremt underhållande och inte lika förskönad som jag först trodde. Men det som kvarstår är ändå våldtäkten och föreställningarna runt dess konsekvenser.

Stämmer då inte detta? Är det en myt alltsammans? Nej. Varför skulle systematiska våldtäkter under krig vara så oerhört effektiva om inte just skändandet av kvinnors fortplantningsorgan ställde till med så förödande följder? I de bosniska byar där mödrar våldtogs skapades en inre splittring, som om ett dödligt virus trängt in i familjeorganismen. Våldtäkt är ett mycket precist och fatalt vapen. Det är en medveten strategi. Den fungerar. Våldtäkter i krig är som hålmantlade kulor. De träffar exakt men spränger sönder innanmätet.

Skulle vi då kunna ändra på våra föreställningar kring våldtäkt och därmed oskadliggöra detta vapen? Det tror inte jag. Vissa föreställningar, myter, symboler och betydelser går inte att bortse från. Fortplantningens realiteter är ännu centrala, de har med livets uppkomst att göra, det spelar ingen roll att vi numera vet och t o m kan se på film exakt hur det hela går till, invärtes. Det handlar om mer än blommor och bin. Jag vill verkligen inte framstå som flummig, men vi behöver nog försöka begripa varför sex fortfarande fascinerar när vi kan se på det hela ur vetenskaplig synvinkel. Det hjälpte inte att Inge och Sten på 60-talet beskrev en orgasm som en nysning i andra änden, vi är djupt rotade i vår sexualitet.

Det skrivs lagar kring människans sexuella yttringar, homosexuella måste kämpa för sin rätt, tidningar säljer på sex. Vi borde vara färdigutbildade men är det inte, blir det troligtvis aldrig. Under ytan är sexualitet och fortplantning ännu mystiskt.

Vad har då våldtäkt med sex att göra? Ja, så mycket vet vi åtminstone, att den som våldtar snarare är ute efter att demonstrera makt. Makt och kärlek hänger inte ihop, men makt och sex gör det ofta. Många sexuella fantasier innehåller element av makt, just för att kombinationen är så laddad. Våldtäkt handlar dock inte om rent sexuell upphetsning, det handlar om maktberusning, men målet – att angripa de kroppsliga rum som vi erövrade som mycket små – är diaboliskt uttänkt. Effekten är djup förödmjukelse, en alarmerande kontrollförlust.

Den som försöker förminska våldtäktens inneboende destruktivitet vill kanske inte heller erkänna barnets utvecklingsfaser: från hjälplöshet till suveränitet. En våldtäkt berövar människan just hennes individuella suveränitet, hennes självkontroll, hennes kroppskänsla och inte minst invaderar den hennes inre rum.

Jag tror inte att människan någonsin kan bli så rationell att kroppen bara upplevs som en maskin. Kroppen lagrar minnen och självbilder. I våra underliv finns hemligheter vi sällan vill dela med fler än dem vi noga valt ut. Våldtäkten blir en rationell plundring av vår irrationella och högst subjektiva värld.

Det gör ont, det är ont.

PS. Ni som inte sett filmen Irreversible kan gott göra det. Av den kan även den mest inpiskade kvinnohatare få en släng av feminism.

KÄRNKRAFT? FUCK, NEJ TACK!

fukushima370sy500143Det var en av de allra sista dagarna i april och vi var i Lund för att skaffa förnödenheter som inte gick att få tag på i vårt lokala supermarket. Det rörde sig om giftfritt odlade produkter till vårt makrobiotiska kosthåll – hirs, helt vete, bovetenudlar, rågflingor, dadlar, osvavlade aprikoser, miso, umeboshiplommon, alger, nyponmjöl, sojabönor, alfalfafrön, mjölksyrade grönsaker … ja, ni inser hur fanatisk jag var. Ungarna hatade mitt surdegsbakade fullkornsbröd med skållat rågmjöl, gräddat i lerform, de sa att det var som att äta grus. Min dextrinerade müsli gav dem astmaanfall, säger de nu, eftersom det dammade om den av alla nyttigheter jag berikade den med. Men jag stod på mig, och idag kan de faktiskt tala lyriskt om kikärtsbiffarna med sås på shiitakesvamp.

De fick i alla fall glass i Lund den dagen, glass var en ovanlighet. Vi skumpade hem i den citrongula, rangliga Volvo Duetten med glapp i ratten och ihopplåstrad med röd tejp. Mats kallade bilen för Gula Blixten. Den kom väl upp i hundrafyrtio, men då vibrerade den betänkligt, och ibland fick man svänga in till dikesrenen och vrida ratten nästan ett helt varv så att styrmojängen fastnade i gängorna igen. Men hem kom vi alltid.

Det var en solig dag, den dagen, och jag planerade att gå ut och plocka nässlor till vårens första nässelsoppa. Men så hörde vi nyheterna. Det rapporterades om en kärnkraftsolycka i Sovjet och ett radioaktivt moln hade glidit iväg västerut. Förhöjd strålning hade uppmätts även i Sverige. Min skräck för gifter aktiverades omedelbart och jag kallade in ungarna. Sedan satt vi klistrade framför teven och jag fick lära mig allt om radioaktivt jod, cesium och strontium och hur ämnena anrikades i näringskedjan. Ingen nässelsoppa var längre aktuell. Jag oroade mig för om Mats fått i sig plutoniumpartiklar eftersom han dan innan hade klippt gräsmattan.

Jag slängde mjölkprodukterna vi köpt, eftersom radioaktivt jod hade uppmätts i just mejeriprodukter. Och så tog jag fram sojabönorna och kokade mjölk på dem – ett jävla meck. Ungarna höll på att spy av min hemgjorda müsli i kombination med min sojamjölk, som verkligen smakade fan. Men så fick det bli tills komjölken åter var fri från jod.

Detta var sommaren då ungarna förbjöds plocka bär från buskarna. Det var så synd om dem, för de förstod inte riktigt. ”Är bären fortfarande radioaktivitetiska?” undrade de och såg lystet på de fullmogna krusbären. Senare kom alla de märkliga åskvädren. Det blixtrade maniskt nästan varje natt. Vår kåk låg på en höjd och vi hade ingen åskledare, så ofta bar vi ner madrasser till nedervåningen och låg där hela familjen medan blixtarna flaschade som från ett stroboskop.

Det var en märklig sommar, men det jag minns mest av allt var experten från Strålskyddsinstitutet som dök upp i teverutan varje kväll. Jag minns denna hans ständiga fras: ”Det finns ingen anledning till oro.” Visserligen skulle man inte plocka svamp i Gävletrakten eller äta vilt- och renkött på ett tag (de dödade massor av renar som bara kastades), men DET FANNS INGEN ANLEDNING TILL ORO.

Idag vet jag att vi hade turen att bo i en avkrok där det inte regnade just de dagarna då det radioaktiva molnet seglade över oss. Nedfallet just där vi befann oss var ytterst marginellt. Men jag är ändå glad att jag kokade den där äckliga sojamjölken och att vi varken åt bär eller svamp. Jag är glad att jag inte litade på produkter från områden som drabbats av nedfallet från den havererade reaktorn i Tjernobyl. Ja, jag är glad att jag inte lyssnade på experten från Strålskyddsinstitutet.

Och idag läcker den lömska, gränslösa radioaktiviteten på ett annat håll i världen, men hur mycket får vi egentligen veta? Hur mycket får japanerna veta? Finns det verkligen ingen anledning till oro över att vi har skapat en energiförsörjning som när som helst kan åstadkomma oöverblickbara katastrofer?

Läs även detta.

MASK

Unni Drougge

Jag fortsätter spåna lite kring hur insnöade många av oss (de flesta?) är kring våra identiteter. Märk väl: identiteter, i plural.

Flera kommentarer rörande den förra posten gällde min kropp. Jag hade tagit en slarvig bild framför spegeln en vanlig dag, i slafsiga mysbyxor och blek, bar överkropp. Texten handlade om frågor man kan ställa sig just en vanlig dag när vårljuset avtäcker skavankerna. Hur vi går runt här i våra liv i en nordlig avkrok medan andra delar av världen befinner sig i uppror eller i de förödande konsekvenserna av en naturkatastrof. Hur vi ändå tycks oerhört sysselsatta med att fråga oss vilka vi är. I våra egna ögon och i andras.

Bilden jag postat idag är tillrättalagd, tagen av ett proffs (Sören Andersson) för en tidning. Den ska uttrycka en hårt vinklad identitet. Kanske är den en del av mig, kanske inte. Kanske signalerar bilden bara en snedvriden uppfattning av vem jag är. Kanske är den en mask som väl döljer vem jag verkligen är.

Mer än på länge skapar vi våra identiteter med mer eller mindre lyckat resultat. Vi gör det delvis för att vi alla är varor på en marknad, och det gäller att pitcha sig själv. Vi gör det också i en ständigt pågående självupptäckt. Skickar ut en signal (bild/persona) och väntar på responsen.

Responsen jag fick är att jag är en kvinnas kropp, fri att diskutera kring. Sillisar – fel eller rätt? Gångbar, brukbar, knullbar? En projektionsyta för allmänna reflexioner.

Jag är ett experiment. Jag redovisar resultaten i mina romaner. Kroppen är ett medium, men också sårbar. Jag skickar ut den i olika förklädnader i vår stora dygnetruntöppna maskerad. Men för det mesta är kroppen bara ett skydd som själen behöver.

VEM ÄR JAG?

img_34162Finns det någon mer än jag som åtminstone en gång per dag ställer sig frågan: Vem är jag?

I världens tryggaste vrå, så långt från jordbävningar och uppror som vi kan komma, undrar jag ständigt över detta.

Vad är min roll? Gjorde jag rätt? Hur ska jag gå vidare? Är vi bara onda men intelligenta djur? Varför kan vi inte bara dela upp jordens resurser och ha kul sen? Varför blev vi utrustade med förmågan att skapa civilisationer när vi ändå bara river ner dem? Varför jävlas Moder Natur med oss?

Och sen, igen: Vem är jag? Vad säger spegeln?

Ingenting. Spegeln säger ingenting.