Månadsarkiv: februari 2011

UNGDOMSSLAVAR

imagesDet är så skönt. Jag hittar alltid nåt att bli förbannad på. Visst är det bra? Så att ni vet var ni har mig. Jag är arg. Punkt. Just nu lackar jag satan över hur det schackras med de unga. Vi har skapat ett system med en stor och inbyggd arbetslöshet. Ändå ojar vi oss över att det finns människor utan jobb. Särskilt när unga går utan jobb, för det vet man ju vad DE gör när de inte vistas på en arbetsplats. De ligger bara och lökar. Kanske rentav knarkar och begår brott.

De nya moderaterna kom i sin förklädnad och tutade om arbetslinjen. Men sossarna var inte bättre på sin tid. På 80-talet gick de ut med sin slogan ”Frihet är att ha ett arbete”. Känner ni igen tonen? Arbeit macht frei, ja.

Det är arbetet i sig som hyllas. Så viktigt att ingå i den fina gemenskapen. Att svettas på Donken, eller sitta på ett telemarketingkontor där nummer blir uppringda automatiskt och du måste ofreda en massa irriterade människor med erbjudanden om allt från strumpor till teleabbonemang. Bli illa behandlad av såväl kunder som arbetsgivare. Att aldrig våga höja din röst för att du aldrig är fast anställd.

Nästan 30 procent av de unga är arbetslösa, och denna arbetslöshet framställs som en mardröm. Men mardrömmen består ju i att bli förnedrad av myndigheter. Att behöva sitta framför en av de jobbcoacher som kostat 1,2 miljarder i allmänna medel, en coach som säger till en ung arbetssökande: ”Okej – hur har du tänkt sälja in dig själv?” Hade de arbetslösa haft råd med jobb och bostad utan att nagelfaras av myndigheter skulle de inte betrakta sin situation som hemsk. Alternativet är ju att bli förödmjukad av nyckfulla arbetsgivare som får bidrag för att de unga ska sköta skitjobb. De får alltså betalt för att människor jobbar åt dem.

Och de ungas skräck att hamna i klorna hos godtyckliga myndigheter gör att de tiger och knyter näven i fickan. De fungerar som lönenedpressare. Att kräva skälig lön för sitt arbete medför bara att de åker ännu längre ut i marginalen. Och så är fältet fritt för att sänka ersättningen ytterligare. Det talas om lärlingslöner och att de unga inte ska ha samma rättigheter som de anställda, fastän de utför samma sysslor. Huvudsaken är ju att man blir välsignad med förmånen att få befinna sig på en arbetsplats.

Men om nu arbete är så meningsfullt i sig, låt oss utföra följande tankeexperiment: Säg att alla som heter Larsson i efternamn plötsligt inte behöver jobba längre. De får fortfarande pengar som räcker till hyran och maten. Men de har inget formellt arbete att gå till. Vad skulle hända?

Det som förmodligen skulle hända är att alla som inte heter Larsson i efternamn skulle bli skitsura för att DE behövde gå till jobbet varje dag. Varför kunde inte de få vara lediga hela dagarna och jäsa surdegslimpor, måla om, rota i trädgårdslanden, ägna sig åt hobbies, läsa, filosofera, promenera etc?

Det är en lögn att själva lönearbetet är en välsignelse. Men nu har den lögnen frätts in i våra medvetanden så till den unkna grad att vi inbillar oss att människor ligger och stirrar i taket, knarkar eller deppar ner sig bara för att de inte får traska iväg till ett kneg. För de flesta handlar det bara om mat och hyra. Men de som talar om arbete som en väg till självförverkligande är de som får åtnjuta privilegiet att få betalt för hobbybetonade arbeten, eller de som kan viga sitt liv åt ett kall (som de också får bra betalt för).

Om vi inte passar oss kommer välfärdssystemet att ersättas av välgörenhet. Precis som det var innan arbetarrörelsen slog rot och började sprida tankar om bastrygghet för alla. Då kan vi kanske få se en åldrad Blondinbella stå på ett torg och dela ut förnödenheter till generationskamrater som inte lyckades bli entreprenööörer.

Tacka fan för att unga människor söker till Idol, Big fucking Brother och whatever. Allt är väl bättre än att klösa på väggarna som omgärdar de generationer som drog högsta vinsten medan välfärdsstaten byggdes.

Den välfärdsstat som nu håller på att raseras av dem som tjänade mest på den.

Akta er för att snacka med mig om att de unga är bortskämda. Var jävligt glada att de inte kommer med baseballträn och slår sönder era fina fasader.

GRATTIS, BIG BROTHER!

birgittaFör ett par dagar sedan riggades Big Brother-huset åt ett gäng skribenter av skiftande karaktär, men med en minsta gemensamma nämnare: De skriver om kultur i ordets vida bemärkelse. Så låt mig kalla dem kulturskribenter.

Redan i förväg stod delar av twitteriatet på tå för att antingen ifrågasätta påfundet eller stolt förkunna att de ämnade delta i det. Den mest förutseende kritikern (som avböjt medverkan) var Viktor Barth-Kron. I sin blogg The Viktor Report skrev han att ”resultatet av det här blir att det under våren kommer att publiceras fler teoretiserande kulturessäer i ämnet än notiser på nöjessidorna”.

Och mycket riktigt. Resultatet lät inte vänta på sig. Fyra högprofilerade kulturskribenter, med Aftonbladets orädda kulturchef Åsa Linderborg i spetsen, har nu hunnit utgjuta sig ordrikt över dygnet i Big Brother-huset. Det samlade omdömet är hur snabbt det gick att bli mer eller mindre hjärntvättad till dokusåpeverkligheten, hur dessa självständigt tänkande och kritiskt skolade individer lånade ut sig till dubiösa uppgifter, som att utsätta några av deltagarna för smärtsamma elstötar. Linderborg redovisar ett tappert utbrytningsförsök, där hon uppmanande till protest à la Tahrirtorget. Men hon stannade lydigt kvar i huset.

Och lika lydigt publicerade hon sin betraktelse över erfarenheten. Nu närmar sig kultursidorna alltså det nötta Big Brother-formatet med den ödmjukes inlevelseförmåga och beskriver det i termer av ”socialt experiment”. De har med andra ord uppfunnit hjulet.

Att de gått den reklamfinansierade kanalens och produktionsbolagets ärenden är det bara Elin Grelsson som vidrör i sin artikel på GP Kultur, och då helt flyktigt. Hon skriver om jippot att det är ”ett smart sätt att skapa medial uppmärksamhet kring programmet”. Vilket nu får anses bevisat.

Men vad bevisades mer av kulturkoftornas villiga deltagande i det högkommersiella spektaklet?

De konstaterar hur lätt det är att bryta ner sina ordinära psykiska försvar när man blir isolerad från yttervärlden och fråntagen sina digitala hjälpmedel. De beskriver grupphetsen och rädslan för den auktoritära ledaren (från produktionscrewet), de bekänner hur de gradvis glömmer kamerorna och därmed förlorar distansen. De FÖRSTÅR plötsligt varför realitysåpedeltagare agerar som de gör. Det tog dem inte ens ett dygn att bli utifrånstyrda och anpassade till de nya förutsättningarna. Och av detta drar de slutsatsen att det är sådana vi är. Allihop. Människan är funtad på det sättet, tycks de mena. För när DE inte kan stå emot, då kan väl ingen det.

Men tänk om problemet istället finns hos dem själva. Tänk om de kulturskribenter som deltog redan från början är ängsliga flockvarelser, beroende av ryggdunkar och bekräftelse. Tänk om ingen av dessa kulturskribenter äger ens en gnutta av det civilkurage som de kämpande på Tahrirtorget ägde. Alla kulturjournalister tackade ju inte ja

Kanske är det där vi får söka civilkuraget inom kulturjournalistiken. Bland dem som faktiskt bara säger: fuck, nej tack!

Än har jag inte fått klarhet i om kulturskribenterna även skrivit på avtal med produktionsbolaget, som berättigar till ersättning för deltagandet. I så fall har Big Brother fått in bra med textreklam. Big time.

Under alla omständigheter: Grattis, Big Brother!

Update: Nöjesskribenten Erik Rosén uppger att han inte fått betalt av Big Brother-produktionen. En annan deltagare har nämnt att ersättningen var mckt tillfredsställande.

Update 2: Finns nu ingen som säger sig ha fått betalt. Inget jag tänker gräva vidare i. Dock har jag aldrig råkat ut för att en kommersiell storproduktion inte pröjsar. Men det kanske skulle försvåra publicering.

Update 3: Ersättningen som en deltagare refererat till gällde den från den redaktionella uppdragsgivaren, så är det iaf klarlagt.

TILL ALLA HJÄRTAN

img_3391Hej alla hjärtan!

Här är min hälsning från mig till er denna dag, en dag som kommersen har bestämt att vi ska fira.

Vi ska därför vara snälla och inte bråka.

Bråkar gör man om man påtalar klassklyftor, könsorättvisor, främlingshat och maktövergrepp. Bråkar gör man helt enkelt om man påstår att vi inte har det så bra som vi tror.

I Nordafrika och Mellanöstern är det många som bråkar just nu. Men vi får lova att gilla deras bråk. Alla gillar ju deras bråk, förutom en och annan diktator. De bråkar för att internet har sprängt deras instängdhet. De har fått se att det går att leva på andra sätt. Leva betyder att ha mat, husrum, yttrandefrihet och rätt att röra sig utanför landets gränser.

Jag älskar folkets resning. Det finns inget vackrare än när de utsugna kräver sina mänskliga rättigheter och störtar korrupta tyranner. Uppror är att kliva ut ur en illusion och ta ett språng mot en vision. Visioner är möjligheter – illusioner är omöjligheter.

I diktaturen Nordkorea har ledaren utarbetade modeller för att snärja folket i en illusion. Jag har sett några propagandafilmer därifrån. De är fantastiska. Nu är ledaren mycket intresserad av illusionistkonster.

När de folk som reser sig fått det lika bra som vi – för vi har det verkligen bättre – kan de kanske låna pengar av banken till hus och bil och lantställe. De kan få titta på teve som sänder internationella programformat framtagna av mäktiga produktionsbolag, exempelvis Idol. De kan lära sig hantera stress genom att köpa billig självhjälpslektyr, och funkar inte det finns det gott om statligt subventionerade läkemedel. Eller så kan de lära sig olika yogaövningar, inspirerade av de östasiatiska kulturer som nu har blivit mer västorienterade. De kan också få tillgång till ett nytt sätt att använda digitala medier genom alla roliga appar som finns.

De folk som reser sig kommer att få det bättre, FÖRTJÄNAR att få det bättre. Men en dag kan de kanske undra lite över hur bröd kan ”bakas med kärlek” på ett stort industrikomplex. Eller över varför en viss dag i februari har döpts till ”Alla Hjärtans Dag”.

Kanske är det en illusion?

BILARNAS ELDORADO

img_3344Mannen jag mötte på flyget bodde i LA. Han började rabbla upp alla sevärdheter han tyckte att jag borde söka upp. Disneyland, Walk of Fame, The China Theatre, Hollywoodstjärnornas mansions … Tills jag avbröt och sa att jag inte var speciellt intresserad av turistfällor. Jag ville se det Los Angeles som ligger utanför turiststråken.

Den vänlige mannen med de vackra bruna ögonen gav mig sitt nummer.

I taxin från flygplatsen fick jag chaffisens nummer. Han ville ta mig till de skumma barerna i downtown, så farliga, sa han, att man måste ha pistol med sig.

Ingen av dessa herrar har jag ringt upp. Och i förra posten kan ni ju läsa hur bra det gick att röra sig utanför turismens snitslade banor.

Där turisterna inte är, där är det skabbigt, trasigt och deppigt. Man kan ju undra då, vad meningen är med att undvika turisteriet. Jag inser att det skulle ta månader, kanske år, att lära känna en stad som denna med över 20 miljoner invånare. Men man kan resa på olika sätt. Man kan närstudera ett begränsat distrikt och få en vag bild av hur folk har det. Eller så kan man röra sig mellan de tillrättalagda områdena.

I LA är det egentligen väldigt lätt att bara välja oaserna. Allting däremellan är fula transportsträckor. Tråkigt nog bor det människor även där.

Men jag har ändå kommit att gilla staden mer och mer. Klimatet är oslagbart och människor vänliga. De hejar på gatan, opretto. Kullarna är magnifika, vidunderliga. En helt makalös uppvisning i gröna nyanser. Det finns träd som ser precis ut som stora broccoliknippen. Alla sorters palmer, ja, mycket grönt, finns insprängt överallt. Många kåkar är hiskligt smaklösa, visst, men det finns också en fantasirikedom i stilblandningarna som känns befriande och så långt från ”ljust och fräscht” som man kan komma.

Så gjorde jag till sist ändå slag i saken. Jag tog en guidad busstur genom stan, annars hade jag inte hunnit se Mulholland Drive, Rodeo Drive, den galna utsikten och de sjukt påkostade husen i Hollywood Hills och Beverly Hills. Att lyssna på guiden (som såg ut som Steve Buscemi) under turen upp till stjärnornas residens var som att få en skvallerblaska uppläst för sig. Till sist slog jag dövörat till och började istället filosofera över hur människor kan copa med de enorma klasskillnader som så tydligt visas upp med rent fysiska höjdskillnader. Den billigaste villan i Beverly Hills ligger på 60 miljoner kronor.

Då var det skönt att komma ner till havet. Santa Monica var snyggt. Som Cannes ungefär. Men Venice Beach … Mmm. Där borde jag ha slagit mig ner. Inte för att man kunde köpa ett läkarintyg för ett par hundringar av en gubbe med stetoskop så att man fick tillåtelse att köpa cannabis på barer med namn som ”Amsterdam”, inte därför, även om det var lite kul. Nej, Venice Beach liknade nog inget annat jag sett. Jag blev helt enkelt glad där.

Men under färden ner till Downtown, ett slags mini-Manhattan, och upp mot Hollywood igen, förmörkades åter min bild av Los Angeles.

Bilarna.

Man kan ställa sig på en höjd i skymningstimmen och se bilarnas baklyktor bilda röda blodbanor genom staden. Det ser nästan vackert ut.

Men nere i stadstrafiken. Det är alltså inte bara bilarna i sig (jag tror inte på bilfria städer) utan det är det faktum att LA makat så mycket på sig och tagit så stor hänsyn till bilismen att bilarna utgör ett groteskt inslag i gatubilden. Bilarna har ett så absurt existensberättigande att de har blivit en sorts invånare, invånare med anspråk på stora parkeringar och jättegarage, fast framförallt äckliga betongbyggnader där bilar repareras, tvättas, säljs, hyrs ut och tankas. Även bilarna kräver alltså bostäder och restauranger (bensinstationer) överallt.

Vart man än beger sig och tänker: Ååh, vilka mysiga kvarter!, så avbryts alltid den upplevelsen av ett område som domineras av bilismen. Det är fel att beskriva dessa avbrott som ”sår” i stadsbilden. Det kan man möjligtvis kalla rivningstomter för. Bilarnas inslag i det mänskliga livet här för snarare tankarna till proteser som fått ersätta stympade lemmar.

Staden må vara hur stor till ytan som helst, men när de organiska sammanhangen huggs av och man kilar in döda leder överallt, då känns inte staden stor. Då känns den osammanhängande. Klaustrofobisk. Och så beskrivs också Los Angeles, jag har alltså inte uppfunnit hjulet.

Jag kan bara konstatera att en sådan stad har svårt att vinna mitt hjärta, när en stor del av dess invånare måste bo och arbeta i dessa känslolösa, avstängda kroppsdelar, dessa bilismens själlösa proteser. Det gör staden omänsklig.

Och nu har jag inte ens berört smogen.

Men i Venice Beach fläktar det från havet. Och där finns inga bilar så långt ögat kan se.

Rikingarnas vy

Rikingarnas vy

Sovrummet där Michael Jackson dog

Sovrummet där Michael Jackson dog

Hos "Kush-doktorn" i Venice Beach

Hos "Kush-doktorn" i Venice Beach

California Sun i Venice Beach

California Sun i Venice Beach

I'M SO BORED WITH THE USA

img_3334Så, nu ska jag berätta lite om min tripp till det förlovade landet.

Det är inte första gången jag besöker amerikat, men det är första gången jag är i kaliforniat. Egentligen hade jag tänkt åka till San Francisco, men där var för kallt så här års. Så jag bestämde mig för LA.

Varför just jag? Jag som egentligen avskyr allt det USA står för. Redan vid inkörsportarna undrade jag varför det ska vara så jävla svårt att komma in i landet. Men jag har länge sett en utveckling i Sverige som vrids alltmer mot den amerikanska livsstilen. En allt större och alltmer välbeställd medelklass. En alltmer krass kommersialism. En tilltagande individualism. Medmera. Så jag ville väl se hur långt skadan framskridit och jämföra med moderlandet.

Och omväxling förnöjer. Nu har jag varit här i några dagar, och först av allt kan jag konstatera det alla redan upplyst mig om: LA är bilismens absoluta triumf.

Varje morgon sticker jag ut och springer en runda uppåt mot kullarna. Framför varje smäckig villa står det två bilar. Utanför mitt fönster (jag har balkong också) pågår en vansinnig biltrafik på Hollywood Boulevard. Det låter flott med Hollywood. Men fy fan, vad fult här är. Låg bebyggelse, mest bara ludor, som ibland viker undan för stora bilparkeringar och fickor med enbart hamburgarhak, Starbuck’s, Subways, Donuts och diverse salonger där man kan tatuera sig, klippa håret eller fixa naglarna – allt under en vidrig och gräll neonrörsbelysning.

Jag vet att många får en annan bild av den här staden. Man kan undvika det jag ser och bara röra sig i de poshigaste kvarteren. Fast varför? Eller: hur gör man för att slippa se skiten? Det är alltså dessa feta boulevarder som ibland korsas av highways, och om man går på tvären kommer man in på förortsliknande villagator med fruktansvärt ful bebyggelse, ofta i tysk stil, med fusk-korsvirke. Eller bara som kåkar byggda av Lego.

Jag promenerar hemåt om kvällarna och bara förundras över bristen på smak och stil. Och märk väl, att jag kan gilla det som är plottrigt och tacky. Men det här är bara hiskligt. Rätt vad det är dyker en kyrkjävel upp. Eller kyrka är synd att kalla det. De har bara fläkt upp några väggar och en skylt. Och dit går folk och ber och lyssnar på predikanter! För jänkarna är dessutom ett religiöst folk.

Jag begick det stora misstaget att berätta för en snubbe jag träffade att det var ”ugly” här. Han blev sårad. Det skulle kanske jag också ha blivit om en uppblåst turist sa att Stockholm var fult. Men ärligt: Stockholm är fortfarande en fin stad och Sverige är fortfarande ett fint land. Men vill vi få det så här? Som det är i Staterna? Apatiska människor som slafsar runt i illasittande jeans och gympadojor för tio dollar. Fattiga, fast ändå feta på friterad mat? Som tar vilka skitjobb som helst bara för att kunna bo och käka?

Och så överallt denna äckliga reklam för superstjärnornas senaste bidrag till kulturskymningen. Snacka om storstadsdjungel.

Jag har inte uppfunnit hjulet här, denna iakttagelse är jag alls inte ensam om, men den blir så slående just här i LA när jag åker buss eller tunnelbana med människor som inte ens har råd med bil i detta motoreldorado. Tuben är dessutom underutvecklad och bussarna är överfulla.

Jag inser hur bra jag har det. Och jag lovar – jag hade gråtit varje morgon om jag vaknade upp i en av de stillösa villorna mellan Sunset Boulevard och Hollywood Boulevard. Även om det säkert anses fint att få disponera över ett hus i kvarteren här omkring skulle jag bli djupt deprimerad av att vara förunnad det.

Var detta vad den fria marknaden och kapitalismen gav oss? Är det ditåt vi strävar? Är det vad vi kallar utveckling? Ett brutalt klassamhälle där de obemedlade kan sitta på en fullknökad buss med obarmhärtig belysning som exponerar deras trötta och nötta ansikten medan de ser ut över bergen med pangvillorna, salongerna med botoxbehandlingarna och reklamen för den senaste bästsäljarboken: ”How to stay sexy forever” med ett vitt kvinnoansikte tillhörande en nerbantad kärring som sluppit äta sig mätt på hamburgare och donuts – ska vi få det så, Reinfeldt?

Ska vi få det så, EU? Fri konkurrens?

Och under tiden direktsänds revolten i Egypten som bästa teveunderhållning med förundrade utrop över vad teknologin lyckats åstadkomma, för det är väl en hollywoodfilm som skildrade hjältesagan om Facebook, va?

Och konstigt nog har just Hollywood gjort flera riktigt bra filmer på sista tiden. Vantrivs även Hollywood i kulturen?

VARDAGSMIRAKEL

angels-picture-angel-coloring-pages-angel-praying-lilastar-angel-guidecomJust nu befinner jag mig i LA, på ett rum med den brusande Hollywoodboulevarden alldeles utanför. Hur hamnade jag här? Det kan man ju undra. Men jag ville bort ett tag bara, och egentligen skulle jag hooka upp med en vän här, men vännen hade redan åkt när jag kom. Skit samma.

Men på Arlanda upptäckte jag att jag var en tönt som inte tagit reda på att man numera måste ha inresetillstånd för att bli ombordsläppt på flyget. Det gick att söka på internet blev jag vänligen upplyst om men det var jävligt bråttom och snart stängde gaten och man skulle fylla i ett formulär med tusen uppgifter och just då hängde sig datorn och jag fick börja om igen. Svetten pärlade, minuterna rusade fram. Min biljett var inte ombokningsbar och det gick inte att avbeställa hotellrummet jag bokat.

Och då påmindes jag om hur många godhjärtade människor det finns. Plötsligt samarbetade alla frenetiskt vid incheckningen så att jag, en jobbig jävel på gränsen till nervsammanbrott, trots allt hann på planet innan det taxade ut. När vi lyfte var jag både skakad och rörd och lovade mig själv att ta reda på vad de här underbara personerna heter så att jag kan återgälda deras insatser. De hade ju faktiskt kunnat rycka på axlarna och säga tuff skit.

Slutsatsen man kan dra av den här sortens positiva erfarenheter är att godhet är en raritet man ska vårda ömt. Godhet är ett långt större mysterium än ondska. Ondska är en stereotyp, men godhet kräver fantasi och inlevelse. Likgiltighet är förslappad ondska och nästan allra värst. Men dessa glimrande ögonblick då människan visar osjälvisk godhet stannar kvar i minnet som rena mirakel. Och goda gärningar föder fler goda gärningar.

En kompis från förr, författaren Bengt Liljegren, sa en gång när vi satt i en paneldebatt tillsammans, att utan godhet hade vi tagit kål på varandra allihop. För länge sedan. Det kan gå så lång tid mellan de stunder då godhet uppträder att själen skakar av köld, och den kölden yttrar sig som känslokyla. Det enda som kan tina en sådan frusen själ är den medmänskliga och vardagliga godheten.