Månadsarkiv: januari 2011

FLYGPLATSFOBI

miniatyr_gate20arlanda20flygplats20a920uta-bi1115Har ni varit med om den klaustrofobiska känsla som kan uppstå när man befinner sig på en stor, internationell flygplats? När man förflyttar sig från en punkt till en annan och allt bara upprepar sig? Delikatesser, konfekt, smink, sprit & tobak, kläder, accessoarer, teknik, lektyr, kafé, bar, delikatesser, konfekt, smink, sprit & tobak, kläder, accessoarer, teknik, lektyr, kafé, bar, delikatesser, konfekt, smink, sprit & tobak, kläder, accessoarer, teknik, lektyr, kafé, bar … I evighet amen.

Vilket håll du än rör dig åt – samma maniska likriktning. Du kanske känner för att fly från det till synes generösa men egentligen mycket begränsade sortimentet, där endast de kapitalstarkaste varumärkena syns. Så du dyker in i en av bok- och tidningsbutikerna. Mängder av titlar står uppradade längs väggarna, alla platser är numrerade efter placering på försäljningslistan. Men visst finns det många böcker! Efter en stunds botaniserande finner du emellertid att de skönlitterära böckerna går att dela in i tre grupper:

Brott och straff – Omslagstypografi med feta linjärer, ofta lite ruffiga. Bild på någon hotfull figur i dimma eller skymning, dova färger. Ett eller många oförklarliga mord har begåtts. En sliten hjälte löser mysteriet, men vägen dit är kantad av bibliska motiv, massiva uppräkningar av alla de detaljer den ambitiöse författaren researchat fram. Ungefär som förtjockningsmedlet i den majonnäs flygplatsens mackor innehåller. Det är detta bulkmedel som utgör 90 procent av läsningen.

Shopping/Fucking (inte Fuck shopping) – Snirklig omslagstypografi i glada, varma färger. Ofta med tecknad illustration av en ung kvinna som hoppar eller också cupcakes och inslagna presenter. De här böckerna ser helt enkelt ut som godis. Handlingen som man kan utläsa på insida eller baksida går ofta ut på att en kvinna 30 + blir dumpad av sin pojkvän eller finner sin man i sängen med sin sekreterare. Hon kan också förlora jobbet ungefär samtidigt. Lätt stukad företar hon en sorts resa, gör av med sina slantar, gör bort sig lite, träffar vänner, får nya vänner och till sist får hon en ny och bättre man samt ett nytt och bättre jobb. Ungefär så. Män kan också skriva i den här genren. Då handlar det ofta om deras rädsla för att comitta, de flyr, deras mamma blir sjuk, de kanske måste ta hand om ett barn, och ett, tu, tre lär de sig vad relationer egentligen handlar om.

Gråtande barn – Här kan omslagstypografin variera, gärna se en aning dyster ut, fast inte som kriminallitteraturen. En bild på ett barn passar bra. För det handlar om hur barn far illa eller är sjuka eller autistiska. När jag var på Heathrow häromdan råkade en sådan hjärtknipande bok ligga överst på topplistan. Läsaren blir lovad många sköna tårar. Inte sällan är dessa berättelser true stories. Detta är litteraturens Gråtande barn-tavlor.

Riddarsagor – Kräver ingen närmare presentation. De är som Arn-böckerna. Kanske en aning mer sofistikerade. Men det är kors och sköldar och medeltida landskap. Du kan läsa om Kung Arthur och riddarna kring runda bordet, så har du urkunden, det borde räcka.

På samtliga omslag eller innersidor står orden ”bestseller”, ”succé” eller helt krasst bara hur många miljoner ex som redan sålts av boken i fråga. På somliga omslag finns en blaffa där man får veta att detta är ”The next Stieg Larsson” eller ”The next Dan Brown” eller The next någon annan. Du bjuds alltså enbart mer av det som redan finns. Mer av samma. Kopior. Ingenting får sticka ut för mycket. Du förväntas vilja ha eviga repriser på samma tema.

Och jag går där och försöker välja en bok värd tiden det tar att läsa den. Till sist hittar jag The Finkler Question av Howard Jacobsen. Men det är bara för att han fick Man Booker-priset. Jag finner även en annan roman som blev nominerad till samma pris. Då kan man kvala in. Men annars. Samma, samma, samma. Förtjockningsmedel.

Det är som schampo och tandkräm. Hur många sorter som helst – samma innehåll. Detta är vad den ”fria” marknaden gav oss. Och jag går där bland tio-i-topp-parfymerna som folk tydligen köper för att de vill lukta som miljoner andra, och böckerna folk köper för att de vill läsa det alla andra läser och bli likadana i huvudet som miljoner andra. Och titta på Let’s Dance och Idol, som är köpta format från internationella jätteproduktionsbolag, visade i länder världen över med miljoners miljoner tittare.

Där går jag runt på flygplatsen och inser att flygplatsens topografi numera är den stadsmiljö, det mönster, som jag tvingas verka inom. Flygplatserna sammanfattar vårt samhälle.

Mer, mer, mest, mest – en kommersiell pest.

VÄGRA VARA VARUMÄRKE!

060104_hiv_virus_02Wiveka Roth arbetar inom världens snabbast växande industri, nämligen turismnäringen. Hennes jobb går ut på att rekrytera lämpligt folk till utlandet. I Metro den 17/1 intervjuas hon om denna grannlaga uppgift. Det är viktigt, menar hon, att man delar företagets (Fritidsresors) värderingar. Skolbetygen spelar mindre roll.

Wiveka Roth uppmanar de sökande att fundera över sitt personliga varumärke och jämföra om det stämmer med företagets varumärke. Då kan man få en mer varaktig relation. Hon säger:

”Vi vill ha trofasta, ärliga, öppna, trygga ungdomar som är trygga i sitt varumärke.”

Tack som fan, Wiveka! Det känns tryggt att du är så öppen och ärlig. Det måste ju vara tack vare ditt varumärke, det vill säga Fritidsresors varumärke.

Om vi bara är Fritidsresors varumärke gör det ingenting om vi suger ut befolkningen i de länder dit vi skeppar turisterna, om vi berövar dem deras självständighet och gör dem beroende av världens snabbast växande näring. Varumärket ”Fet buk med plånbok” kan då dränera risodlingarna i Balis inland med sina långa sköna dagliga duschar nere i turistanläggningen vid kusten. ”Fet buk med plånbok” kan också knulla den inhemska befolkningens kvinnor, pojkar och flickor. Ja, det går bra i röven med. Den inhemska befolkningens varumärke heter nämligen ”Turist-näring”. Det är vad det starkare varumärket ”Fet buk med plånbok” fritt kan glufsa i sig av. Precis som företagen kan begära av sina anställda att de ska synka sina personliga varumärken med företagets. På samma sätt som rika länder kan stövla in på de fattigas domäner, definiera dem, pracka på dem sina värderingar, installera artificiella regimer och kräva att de internaliserar det system som överensstämmer med det starkare varumärket.

I det lilla är Fritidsresors Wiveka Roth en lakej i detta plundringståg. Jag tror dock inte att hon begriper riktigt vad hon säger, lika lite som ett HIV-virus är medvetet om skadan det ställer till med. Wiveka Roth gör bara sitt jobb. Det gör HIV också.

THE LAST WALTZ

skarmavbild-2011-01-14-kl-194345B Ranelid står mig numera upp i halsen. Och egentligen borde jag inte nämna ett ord till om honom. Ni som inte läst mitt inlägg om det senaste käbblet – ni kan göra det nu. Och se att jag hade rätt, att det är jag som haft den rimligaste analysen av det spattiga utspelet mot Svenska Akademien.

Ranelid blir inte påhoppad för att han är feminin. På vilket sätt är han feminin? Han är ju bara fåfäng, som väldigt många andra (män). Han hoppar på kvinnor i samma utsträckning som Guillou et consortes. Han talar oavbrutet om kvantiteter; om pengar, siffror och antal – som så många andra (män). Hans prosa är ett bländverk av krusiduller och han burrar upp sitt bröst som en tjäder under parningslek. Han är, kort sagt, en förförare. Som så många andra (män). Han talar enbart om sig själv, som så många andra (män). Vore han kvinna skulle ingen gett honom det utrymmet.

Tidigare har Ranelid gjort följande yttrande:

Man blir känd och berömd genom att mörda, våldta, förnedra sig på tusen sätt och att medverka som pajas i till exempel ”Let’s dance”

Nu är det som bekant annat ljud i skällan. Ska han sjunga falskt måste alla sjunga falskt.

Problemet den ärelystne Björn har i sin tilltagande desperation tycks nämligen vara att han inte vill falla ensam. Han vill dra med sig även den litterära toppeliten i sin sjangsering.

Och märk väl. Jag har inget principiellt emot underhållning. Men om man som Ranelid anser sig förmer än andra, då får man välja sina scener med större omsorg. För nånstans skaver det att hans värde som författare sjunkit, och detta försöker han kompensera genom att knarka uppmärksamhet på nöjesbranschens allra ytligaste estrader.

Så kan det gå om man glömmer bort anledningen till sin berömmelse. Det är inte mycket bättre än när avdankade musiker får hyra ut sig till firmafester.

SEPARATION OCH DESPERATION

colossusFolk gör så mycket dumt när de är nyseparerade. Snubbar t ex, som ringer upp gamla flammor. Och är patetiska. Typ: Nu är jag ledig – ska vi? Eller försöker poppa till sig med ”fräcka” glasögon, ”coola” jeans från G Star Raw och rakar av sig allt hår. Går jättemycket på gymmet helt plötsligt – varför gjorde de inte det när de var ihop? Varför skulle partnern behöva se hur de saggade till sig?

Jag då. Som jag höll på. Klippte håret, fast jag aldrig gillat kort. Köpte MASSA nya kläder, flera storlekar mindre för att jag blivit så skinny. Och dejtade idioter. Men vad jag stör mig mest på är att jag bara stänkte smet omkring mig. Så sjukt mycket pengar gick åt till att ändra om i lägenheten. Riva en vägg, lägga nytt golv, måla om, kasta ut alla gamla möbler och köpa nytt. Ny maskinpark också. Snabbt skulle det gå. Jag kollade inte ens prislappar. En halv mille bara – Whooosch! Och så åkte nästan alla nya möbler och inredningsdetaljer ändå ut när jag flyttade till en annan lägenhet. Idag måste jag tänka mig noga för innan jag ens kan köpa en lampa, sedan det vita kräket slutgiltigt mosade den jag hade i en av fönsterkarmarna. För jag köpte två katter också. Ja, köpte. Fina kräk, med stamtavlor och allt. Tillsammans kostade de 25 papp.

Kräken har jag dock aldrig ångrat. Inte heller att jag skrev fler böcker. Och inte resorna jag gjorde. Men alla dessa försök att göra om det yttre var bara så dumma och onödiga. Ibland dyker bilder upp från den tiden, i nån tidning. Skitfula. Det där är sååå ”inte jag”, tänker jag och funderar på att vänligt be bildbyrån plocka bort dem som ryska kort.

För så kan det bli när vi separerat. Vi vet inte längre vilka vi är och famlar i luften efter attribut att hänga på våra blurrade självbilder, göra oss tydligare. Ju mer kvävande relationen varit, desto mer har identiteten tagit skada och ju mer anstränger vi oss för att plocka samman en ny.Vi kanske rentav hatar den vi blev i relationen. Med den patetiska följden att vi senare även kan hata (eller beklaga) den vi blev därnäst när vi försökte shapa upp.

Jag hatar inte längre den jag var, och inte heller den jag tillfälligt blev efteråt. Jag bara suckar åt hur dyrt det är med nyinstallationer av kvaddade och kvalfyllda självuppfattningar. Kolosser på lerfötter, som även de måste rasa eftersom de bara är provisorier. Eller också bäddar vi in oss i dessa skyddande skal för att vi inte orkar stå där nakna och förvirrade med insyn utifrån innan vi ens själva vet vilka vi blivit.

Nu drabbas jag bara av den återkommande misstanken att sådana provisoriska skal också byggs under själva tvåsamheten, särskilt när jag noterar alla frenetiska renoveringsprojekt som pågår i familjens sköte, allt som ska konsumeras, allt som ska visas upp. Ibland kan till och med barn ingå i denna falska lyckofasad.

Och en dag kanske frågan knackar lätt på axeln. Vem är jag?

FÖRNUFT OCH FÖRDOM

Vem är den ryska horan?

Vem är den ryska horan?

Om man nån gång emellanåt iakttar sina tankeprocesser är det väldigt lätt att lista ut hur fördomar och generaliseringar uppstår.

Jag skulle ner till city. På vägen till tuben var det snömodd och is och jävligt svårt att gå med höga klackar. Slutsats: Snöröjningen är utlagd på en fransk entreprenad – fransoser är lata.

Nere i city blev jag knuffad tre gånger av fotgängare som gick rakt fram utan att väja. De första två var hankönade. Slutsats: Män är ohyfsade bufflar. Den tredje som stötte i mig hårt var en medelålders kvinna. Slutsats: Folk är nerdrogade nuförtiden. Den psykiska hälsan hos befolkningen är på rock bottom.

Jag provade jeans och drog ett skämt för två av biträdena om ”byråkrympning”, dvs att jeans har en benägenhet att sitta jävligt tajt om man haft dem i byrån en längre tid (=man har lagt ut). Ingen av dem fattade skämtet utan tittade allvarligt på mig och höll en utläggning om olika tygkvaliteter. Slutsats: Unga människor är puckade.

I Hötorgshallen var det ingen kö till Systembolaget. Slutsats: Folk har ångest för att de krökat som svin i helgerna.

På sko- och nyckelservice nere i tunnelbanan, där jag bad om att få min kosackmössa lagad, frågade de mig om jag kom från Ukraina. Slutsats: Jag ser ut som en rysk hora. Ryska horor har tacky stil. Jag har tacky stil.

I tobaksaffären var butiksinnehavaren surmulen. Slutsats: Han hatar svenskar och vill egentligen inte bo här.

Alla dessa konstateranden gjorde alltså min hjärna helt spontant. Först därefter började jag rådslå med mitt förnuft. Givetvis stämmer inga av mina slutsatser (förutom möjligen då att jag ser ut som en rysk hora). Men dessa slutledningar var det första som korsade mitt medvetande innan jag reflekterade över dess verkliga relevans. Och riktade till dem. Detta gick blixtsnabbt, mina långsökta generaliseringar fick genast mothugg av intellektet. Men ändå. Utifrån enstaka observationer hoppade jag nästan instinktivt över till ett kategoriserande.

Jag tror att de flesta av oss är funtade så. Det kan rentav vara en uråldrig överlevnadsstrategi. Vi försöker hitta mönster i en stökig omvärld för att kunna navigera bättre. Om en skåning vi träffar är dryg – då är försvaret där omedelbart: Typisk jävla skåning! Det är det specifika vi tar fasta på i vår bedömning av varje enskild människa, hans eller hennes särart. Dialekt, kön, etnicitet, yrke, nationalitet, klass, ålder, kroppsvikt, name it.

Problemet är att vissa stannar där, på den primitiva nivån, och tycker sig sedan veta något om alla som ingår i den definierade särarten. Det är där det går åt helvete. När man utifrån en enda simpel iakttagelse drar alla över en kam. Det är djuret i oss som gör så, för att undvika fara.

Men vi måste också sätta samman våra iakttagelser. Ta fasta på kännetecknen. Lära oss vad som är bad news. Därför är vår första impuls när vi konfronteras med det okända, det oväntade, att dra förhastade slutsatser.

Därför är det också bra om vi förstår hur fördomar uppstår.

EN DRYG KNÖL PÅ DET NYA ÅRET

100_1374Först hade jag tänkt skriva nåt prettofilt om det gångna året eller nåt högtravande om det kommande. Men det har varit nyårsafton, och när både Ica Supermarket och Lidl har stängt måste det väl ändå vara ok att bara slappskriva.

Vi var alltså hembjudna till Zinat och Knut. Det är omöjligt att inte älska Zinat. Verkligen omöjligt. Jag vet bara inte hur jag liksom ska hinna bjuda tillbaka, för varje gång jag träffar Zinat har hon gett mig nåt fint. Den här gången fick jag en röd afghanpäls som jag kastat långa blickar efter. (Jag skäms, men den är så läcker, och jag kunde inte tacka nej.)

Nu sitter jag och bläddrar igenom bilderna jag tog från kvällen, men ingen av dem är publiceringsduglig. Det är alltid nån som ser knäpp ut. Det vill säga: jag är ingen fotograf. Så jag får återge aftonen i ord.

Vi fick massor av god mat och vi skålade i bubbel och surrade och skvalade. Bob och Kalle kom, komikerpärlan Yvonne underhöll oss av bara farten, en charmerande väninna till Zinat berättade dråpliga karlhistorier och vi upplevde alla det som på danska kallas ”hjemmelig hygge”.

Men plötsligt fick alla bråttom in till stan för att se fyrverkerierna. Vi drog på oss bulliga ytterkläder mot snöovädret och pulsade mot tuben. I ett vips förvandlades våra glittriga nyårsutstyrslar till termobrallor, fjällrävenjackor och tjocka mössor. Själv såg jag ut som en rysk hora, vilket min äldsta dotter påpassligt upplyst mig om tidigare på kvällen då jag gjorde mig redo för avfärd. Jag hade alltså gömt mig i ett skyddande lager av adidasbrallor och ljusblå päls samt en mössa stor som en igloo. Till det rödlila palestinasjal, Guccin förbjöd mig dottern att använda, för då skulle ALLA ta mig för rysk hora och ingen skulle ändå tro att Guccisjalen var äkta (det är den – jag har fått den av en karl). Jag skrattade åt Yvonne och frågade om hon skulle ”dra på tur”, men hon pekade bara på mig. Kommentarer överflödiga. ”Den här munderingen gör i alla fall att vi slipper bli våldtagna”, sa jag käckt, men Yvonne replikerade att risken för att straffknullas var överhängande eftersom vi var så fula.

Efter att snuten klivit på tuben och förmanat passagerarna att inte dricka alkohol på tåget var vi framme vid Skanstull och styrde kosan till Mari och Cenneth som har en takterass med utsikt över hela stan. Fyrverkerierna vräkte loss, och från Lidingöhållet kom de pråligaste. Söderut skymtades fattigare pyroteknik. Vi skålade och det var gott nytt år, och personligen har mitt 2010 varit mestadels fint. Jag var glad över att se Mari igen, det var så längesen och tiden har en förmåga att accelerera i perioder. Så även nyårsafton efter tolvslaget. Det är då den stora förvirringen lägrar sig. Rätt vad det är börjar alla telefoner plinga och vibba: Var är ni, ska vi ses, vi har efterfest … Ja, det är då dörrarna slås upp till diverse efterspel.

Det var då jag borde ha gått hem. Eller gått till en annan fest än den vi valde. Och det har inget med berusningsgrad att göra. Vi var bara salongs. Men jag fick uppleva det som endast kan inträffa när man nått aktningsvärd ålder. Man träffar på en otrevlig typ. En typisk, dryg gubbe. Och inte förrän efteråt upptäcker man att gubbknölen är densamme som en skribent man en gång hyst stor respekt för. Fast då var han en kille med pigg och frän attityd. Nyfiken och alert. Och så bara dyker denne pösmunk upp. Jag visste inte ens att det var han, han skriver inte på tidningen längre, så jag har inte sett hans bildskrämma på evigheter.

Hemma slog jag mig ner i köket och drack en kopp te. Och funderade över vad det är som förvandlar snubbar till gubbar. Inte bara till det yttre – sånt kan man ju knappast rå för – men den där grötmyndiga stilen som infekterat gester, mimik och yttranden. Var fan tar alla sköna män vägen och var kommer alla griniga gubbar ifrån?

Den reflektionen formade mitt nyårslöfte: I helvete att jag ska bli en surkärring. Inte det här året i alla fall.

Gott nytt, alla!

Update: Ho ho ho, knölen har givit sig till känna. Och han jämför sig t o m med Hitler! Lol, lol, lol :) )))) Den där deckarförfattaren var alltså Mari Jungstedt. Och vi var åtta pers allt som allt. Invited av en vän till värdinnan. Vilka karlakarlar det finns ändå ;)

Update 2: Nu har ägget tagit bort sin post om hur duktig han var när han lekte Hitler. Hi hi.