Månadsarkiv: november 2010

DELAD GLÄDJE

aase-bergIdag blev jag tvungen att gå ut och köpa prassel-Expressen. Jag för inget arkiv över min medverkan i medierna, men Aase Bergs artikel om Bluffen vill jag kunna pussa på och spara till de efterlevande.

Det handlar inte bara om att texten som sådan är så välslipad och elegant att jag är stolt bara över att bli omnämnd i de ordalagen, nej, det handlar lika mycket om den generositet jag fått möta hela dagen från kollegor, vänner och främlingar, som varit uppriktigt glada för min skull. Sådant lägger sig runt hjärteroten.

Om jag inte skulle vakna upp i morgon bitti, då kan jag intyga att jag dog lycklig.

Pussy, alla!

PS. Bara det av Aase Berg myntade ordet ”pösmunksformuleringsprivilegiet” – whooo!

KULTURKVOTENS FALLANDE TENDENS

I förra posten skrev jag om hur den traditionella bokhandeln riskerar att avskaffa sig själv genom att minska på det skönlitterära utbudet till förmån för fix & trix-lektyr inriktad på löst bläddrande, samt en massa krimskrams.

falukorvSamma öde – att på sikt undergräva sin egen existens – kan komma att drabba den traditionella kulturbevakningen. I sin iver att locka läsare/lyssnare/tittare rapporterar kultursidor och övriga kulturmedia om just de ämnen som väcker uppmärksamhet i resten av utbudet. En omtalad film om Cornelis Vreeswijk föranleder således en rad artiklar. Och en ännu mer omtalad film om Facebook är skäl nog att publicera en jätteartikel skriven av Zadie Smith (babblig och dålig dessutom). Zadie Smith-texten illustreras (i prasselupplagan) med promotionbilder från The Social Network. Även i P1:s Nya vågen mals det ständigt om de aktualiteter som också nöjesbevakningen tar upp. Eat, Pray, Love – en hollywoodrulle baserad på en miljonsäljande Oprah Winfrey-favoritbok – diskuteras av kulturskribenter i en public servicekanal. Varför gör man sig så ointressant?

Varför står inte kulturjournalistiken pall mot påtryckningar från den närmaste mediemiljön? Nöjesindustrins marknadsföringsmuskler brottar ändå ner det mesta motståndet på de flesta redaktioner. Allmänheten lär alltså inte missa megasatsningarna. Annonsörerna har ju som bekant en hel del att säga till om också. De enda som kan strunta blankt i att blidka kommersiella intressen är väl kulturredaktionerna.

Detta handlar inte om att vara emot populärkultur. Vissa delar av populärkulturen platsar definitivt i kultursfären. Men då ska det finnas en klar anledning, en anledning som inte har med hypen för dagen att göra. Kvalitet kan vara en sån anledning. Eller man kan vilja belysa något särpräglat genom referenser till den breda allmänkulturen, ett nytt fenomen. Så länge den som gör det är insatt funkar det. Ja, då funkar det perfekt.

Ett exempel är Jan Gradvall. I en nyskriven artikel på Expressens kultursida lyckades han skapa aktualitet genom att lyfta fram Charles Dickens i ett samtidsljus, gå in i kärnan av Dickens författarskap och på samma gång sätta fart på denna kärna så att den visslade igenom historiens skikt och landade som en blänkande pärla rätt i nutiden. Med eleganta kopplingar till moderna kulturyttringar och till dagens sociala verklighet gjorde han alltså 1800-talsromanen David Copperfield brännande aktuell.

Detta är vad kulturjournalistik borde vara. Kongenial. Istället för att knapra på resterna av de marknadsföringsorgier som nöjesredaktionerna redan ätit sig mätta av kunde ledningen för kulturbevakningen använda sitt utrymme till att ta ledningen över kulturlivet. För att göra det krävs självständighet. Nyfikenhet. Och självförtroende.

Det är inte elitism att vägra kravla runt i ett träsk av kommersiella nyheter. Att släppa fokus på febriga dagsländor skulle kunna göra kulturjournalistiken till en öppning mot något verkligt nytt.

För vad har kultursidorna och kulturprogrammen egentligen för existensberättigande om de bara ägnar sig åt att rapa?

VILL DU OCKSÅ SKRIVA EN BOK?

060322_mb_dan_brown_tnNu ska jag tråka ut er igen genom att älta bokbranschen. Fast bara lite, så häng kvar.

Det har ju klagats mycket på bestsellerismen. (Jag är för stressad för att länka, men googla gärna om ni inte känner er insatta.) Bland annat är det ju bara ett fåtal titlar, inom ett fåtal genrer (crimlit, chiclit, truelit), som finns i sortimentet i dagligvaruhandeln. Den traditionella bokhandeln har också tvått sina händer över att så stora volymer böcker numera säljs till kraftigt rabatterade priser i storköpen. Också endast ett fåtal titlar.

Då tycker man att de klassiska bokkedjorna borde erbjuda det bredare sortimentet som en service till människor som har tid och ork att besöka en bokhandel. Men enligt en säljare jag språkade med tar istället bokhandeln in allt mindre skönlitteratur och satsar på, vad ska man kalla det, ploj & skoj. ”Så här blir du/gör du”-böcker. Krimskrams. Det beror givetvis på att de anser att dessa böcker ger mer klirr i en ansträngd kassa.

Men var hamnar vi nu? Skönlitteratur köps på Pressbyrån, bensinstationen, snabbköpet och 7-Eleven. I bokhandeln rafsar du åt dig småtramsiga presentböcker. Eller kokböcker. Och allmänt tingeltangel. Det är att balansera på en tunn tråd, för allt det där kommer säkert snabbköpen – de som inte redan gör det – att tillhandahålla. Då kan nog bokhandeln tacka för kaffet.

Men mitt i allt detta tycks alltfler spinna författardrömmar. Varför? Med den mördande konkurrens och den insnävning av utbudet som är dagens realiteter kan författaraspiranterna lika gärna knäppa händerna och be om ett mirakel. Det är faktiskt illa nog för de flesta redan etablerade författare. Är det de få lyckligt utvalda deckarsuccéerna som skapat dessa febriga illusioner? Är det hoppet om att bli rik och berömd?

Då kan jag ge ett stalltips: Bli först rik och berömd. Skriv sedan en bok om hur du blev rik och berömd.

TID FÖR NYA BERÄTTELSER

folkhemHade egentligen tänkt pausa från politiken ett tag, men två artiklar eldade upp mig igen.

Den ena är skriven av Isobel Hadley-Kamptz och behandlar lånefällan. Enligt artikeln tar svenskarna nya lån på tre miljarder i veckan. I storstäder minskar stadigt antalet hyresrätter, samtidigt som kvadratmeterpriset för bostadsrätter ökat med nära 600 procent sedan början av 90-talet. Det gör att folk i allt högre utsträckning måste låna enorma belopp för att bara få någonstans att bo. Att låna pengar uppmuntras också av det finansiella systemet, det sätter sprätt på konsumtionen. Konsumtion anses vara det överlägsna medlet mot lågkonjunkturens negativa effekter. Så folk lånar. Och lånar.

Men lånefesten ger även baksmällor. För det första blir de skyhöga skulderna ett hinder mot att säga upp sig från jobbet, tagga ner och ändra kurs. Vad gör det med våra möjligheter att exempelvis ifrågasätta villkoren på våra arbetsplatser? Vad gör det med vår förmåga att tänka kritiskt och visa civilkurage? Skuldbördan skapar fogliga medborgare.

För det andra kan de vidlyftiga lånen bli en fattigdomsfälla. Om man blir långtidssjuk eller arbetslös eller bara går i pension är risken stor att räntorna inte kan betalas. Man kanske måste sälja sin bostad till underpris och sitter då kvar med en skuld man inte kan lösa (för dem som går på socialbidrag är det ett krav att sälja bostaden).

Det gäller alltså att vara frisk, att inte klaga, att inte stanna upp, att inte ha satsat på fel jobb eller fel företag (som det kan börja gå dåligt för), och det gäller att inte vara solidarisk med dem som misslyckats med att uppfylla nämnda kriterier. Och som på beställning sänker sig den ideologiska överbyggnaden som en cynisk flumridå: Var inget offer! Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Du är din egen värsta fiende. Etc.

Och den inställningen är så vedertagen att t o m Hollywood kan driva med den. Men tillsammans med socialdemokratins kris och högerns nya, liberala, skepnad skapar verklighetens skoningslösa kommersialism och dess Bli din egen lyckas smed-ideologi en skrämmande tomhet och en total brist på politiska visioner. Jag menar visioner om det goda samhället, ett samhälle där medborgarna är medskapande, ett samhälle som grundar sig på våra genuina behov, inte bara på rädslan att inte kunna betala våra räkningar.

Men hur ska vi kunna föreställa oss något annat, något bättre, en mening med tillvaron, när vi varken har tid eller mod att ställa frågan till oss själva om vad vi egentligen värdesätter? Konsumtionens ledstjärna lyser skarpt över familjens sköten. De belånade hemmen är avfolkade större delen av tiden, när vi inte sover. Många familjer har inte ens tid eller ork att samlas runt en gemensam måltid där riktiga samtal kan utspinna sig. Också våra bostäder är fasader.

I detta tomrum famlar vi efter sätt att stilla en djupt upplevd klåda i själen. Och väljer den enklaste lösningen: vi blir missbrukare. Mer av samma. Vi köper andliga steroider – mindfulness, retreatresor, yogakurser, schakrahealing – och vi tar det helst intravenöst. Så här blir du lycklig på två sekunder! Sedan skrattar månglarna på vägen till banken.

I samma tomrum, där kultur är något vi skaffar oss på bensinstationer, där du måste hänga med i Idol för att hänga med i snacket, i dessa utrymda intellekt förtvinar fantasin. Den enda kreativa akt vi ger oss hän åt är vilken färg vi ska ha på de nya soffkuddarna.

I detta oreflekterande klimat kan enkla och primitiva lösningar vinna stort gehör. Och det är just i detta utsvultna och på samma gång proppmätta tillstånd som vi därför behöver ett politiskt nyskapande.

Vi behöver en berättelse om vilka vi är och vart vi skulle kunna vara på väg.

Om detta skriver Lena Andersson i DN, och hon skriver så bra att artikeln måste läsas och stå för sig själv.

Kanske kommer den nya berättelsen att utspela sig kring medborgarnas tid? Tid är ju det enda vi aldrig kan få tillbaka.

VUXEN OCH BORTSKÄMD

barnvagn-enhjuling-linda-werner_63908259De kör ett program på SVT som kallas Ung och Bortskämd. Ni har kanske sett det. Det har inte jag. Däremot har nog ingen kunnat undgå det indignerade smattret från tittare och tyckare.

Visst finns det curlingungar, men det allvarligaste problemet är de curlade föräldrarna. I mitt yrkesverksamma liv har jag stött på de curlade föräldrarna i allt större utsträckning. De som sitter på chefsbefattningar och nyckelpositioner är de som gör mest skada. Ty, de curlade föräldrarna klarar inte av att sköta både yrkesansvar och föräldraansvar samtidigt.

Jag kan kontakta en chef en fredag klockan två. Det kan vara ett viktigt samtal, ett besked som ska ges, ett beslut som ska fattas. Men chefen har gått för dagen. Tagit helg. Chefen måste nämligen mysa med sina barn.

Det ena efter det andra mötet med föräldrar på viktiga poster ställs in. De är hemma och vabbar. De har kinkiga småbarn som hållit dem vakna om natten. De måste hämta tidigt på dagis. Eller städa på det föräldrakooperativa dagiset. Kunden (i detta fall jag) ska då bekymrat visa mitt deltagande i dessa förhinder. Att denna ständiga opålitlighet går ut över kunden hör inte alls till saken. Det går ju inte att ifrågasätta föräldrars rätt att sätta barnen främst. Den jämställdhet, som även jag står bakom, gör också att ingens jobb kan få vara viktigast i en familj. Vabbning, hämtning, lämning delas upp med millimeterrättvisa. Således är det inget märkvärdigt med att en chef måste ställa in sina möten eller inte har tid att genomföra planerade uppgifter om det är hans/hennes tur att vabba/hämta/lämna.

Men jag känner inte igen mig alls. När jag var ensam mamma med fem hungriga ungar skulle ingen på arbetsplatsen ha accepterat att jag lät bli att infinna mig för att ett barn var hostigt. Eller för att fritis hade stängt eller det var studiedag eller jag ville ha fredagsmys med ungarna. Det var bara ingen nåd. Jag fick trixa och fixa med barnvakter och grannar. Som frilans kunde jag heller inte  skita i en deadline för att ungarna kaskadspydde och hemmet var i kaos. Vilken redaktör skulle då ge mig nya uppdrag?

Idag är läget annorlunda. Idag får ingen arbetsgivare diskriminera småbarnsföräldrar. Barn ska inte vara ett hinder i karriären. Det är bara det att barn då blir ett hinder i andras karriärer. Jag kan fortfarande bli helt förvirrad när jag talar med en person vars kompetens jag är beroende av och få höra idel klagomål och bortförklaringar gällande vederbörandes barnbestyr. En insyn jag inte bett om, som inte angår mig. Vad ska jag liksom göra med den informationen? Ska jag tacka för konsekvenserna, som mest tycks drabba mig?

Nu vet jag att det finns massor med pliktskyldiga småbarnsmammor och -pappor som viker sig femdubbla för att möta alla krav och som sliter ihjäl sig bara därför. Samtidigt finns det unga människor, som inte alls är curlade, som klöser på väggarna för att öht släppas in på arbetsmarknaden där de curlade föräldrarna sitter och tronar på jobb de inte förmår sköta.

Jag misstänker att det är när barnafödandet skjuts upp i åldrarna som detta moderna problem infinner sig. Dagens föräldrar har redan kommit en bra bit i karriären. Barn har betraktats som en kvinnofälla av det enkla skälet att kvinnor hamnar på efterkälken i yrkeslivet. Kanske vi ska ta och acceptera att barn faktiskt inte passar in i karriärstressen. Kanske ska småbarnsföräldrar med nyckelpositioner tagga ner och lämna sina chefsstolar. Gå ner i arbetstid och överlåta en del av sina yrkesmässiga befogenheter till de yngre och piggare. Istället för att lägga sin bristande förmåga i knät på oss som faktiskt behöver deras kompetens.

Jag har fullgjort mitt uppdrag som småbarnsförälder. Varför ska jag då behöva ta ansvar för andras föräldraskap?

EN FÖRFATTARES LIV 3

Det är detta som får mig att ge upp.

Bonnier är beredda att gå mycket långt för att slippa konkurrens och medlet är så kallad vertikal integration, det vill säga att ta kontrollen över bokmarknadens alla led, från produktion och utgivning till marknadsföring, distribution och försäljning. Sedan 2004 äger man förutom sina tolv förlag även Adlibris, Sveriges överlägset största nätbokhandel.

I våras chockade
man stora delar av bokbranschen genom att köpa Pocketgrossisten, ett företag som förser Pocketshop-kedjan med böcker och som dessutom ligger bakom många av de hyllor med pocketböcker och pockettopplistor som finns i matvaruaffärer och varuhus. Även Pocketgrossisten har flyttat in i Bonniers säljmaskineri på Sveavägen 56. Att företaget ger böcker från Bonniers bättre exponering i butikerna är en etablerad sanning i bokbranschen, även om Bonniers förnekar detta. Under hösten kom dessutom nyheten att Bonniers via Pocketgrossisten öppnar så kalllade shop in shop-butiker i stora Ica-butiker runt om i landet, vilket ytterligare ökar företagets kontroll över vilka böcker som får distribueras och säljas i Sverige.

EN FÖRFATTARES LIV 2

800px-vasnetsov_samoletNär man kommit till sidan 30 är det inte lika lekande lätt längre. Då förgrenar sig berättelsen och jag måste lägga ut rätt spår och rätt snubbeltrådar. Jag ser plötsligt vilket ofantligt arbete jag har framför mig.

Samtidigt är det spännande. Rätt vad det är dimper en pusselbit ner. Det händer när jag minst anar det. När jag tränar, lagar mat, glor på en film. Men då får jag ibland gå bakåt och fixa någon detalj eller fylla ut. Och för att inte glömma det har jag ett litet anteckningsblock som alltmer får karaktären av telefonklotter, med pilar, små textsnuttar på tvären, kryptiska hieroglyfer jag knappt själv kan tolka.

Storyn breder liksom ut sig åt alla håll. Just nu, kan jag avslöja, är Berit Hård på väg till Indien. Där har jag aldrig varit. Men det ska nog gå bra ändå. I Hella Hells bekännelser gjorde jag en Europaodyssé till en massa platser jag aldrig besökt. Men nu känns det som om jag har varit där.

Detta är romanskrivandets små mirakel. Man ser några bilder, läser lite. Och så flyger man på fantasins vingar vart man vill. Det vill jag kalla frihet.

EN FÖRFATTARES LIV

stor-l_pande-band-1_372459b• Att få uppleva hur tillvaron får glödande konturer.

• Att varje replikskifte, varenda futtig detalj i vardagen (inklusive tandborstning) träder fram och blir betydelsefull.

• Att plötsligt intressera sig genuint för ett helt nytt ämnesområde.

• Att redan vid sänggåendet längta efter nästa arbetsdag.

• Att älska ensamheten för att den är befolkad av fantasin.

• Att tycka att det man gör överträffar allt annat.

Så är det att ge sig i kast med ett nytt romanbygge. Banalt formulerat är det som att lägga ut från bryggan och ge sig ut på långkryssning dit vindarna blåser. Det är magi. Om man bara finge stanna i den.

För så tränger sig de krassa realiteterna ändå på. Exempelvis riktigt usla romaner som storförlagen satsar sina marknadsföringsmuskler på. Det händer att jag rycker en sådan från de framdukade drivorna av skit som ingen kan undgå. I kassan på Ica, på flygplatsen, centralstationen, ja, ni vet. Där böcker numera säljs. Jag tänker: Det kan ju vara bra. Sedan läser jag den plastiga och yxigt skrivna boken och liksom hoppas att författaren vill lura mig, vill leda in mig i tron att boken ska vara så rutten hela vägen, men sedan överraska mig med en total vändning som ger ett ironiskt återsken åt hela berättelsen.

Det har hittills aldrig hänt. Och jag skulle vilja fråga den där författaren: Tror du att det är för att din bok är så bra som du nu sitter och jäser och talar om dig själv som om du vore ett geni? Författare vill nämligen sällan se spelet bakom framgångarna. Det vill kanske ingen göra. Alla vill tro att de förtjänar det goda livet. Den som ifrågasätter det är bara missunnsam och avundsjuk.

Och det är klart att det finns många bittra konstnärer som gärna vill ha större smulor av den kaka som de obegåvade kollegorna sitter och mumsar på fastän de redan är proppmätta. Det är då den frestande tanken kan smyga in: Varför ska jag sitta här och anstränga mig med subtila uttryck när endast det enfaldiga och torftiga belönas? Varför grubbla en hel dag över en enda formulering när den platta prosan premieras? Varför elda för kråkorna? Strö pärlor för svin?

Det ni hittills läst här är skrivet på ganska rak och alldaglig prosa. Den är lämplig i det här sammanhanget. Jag har inga litterära ambitioner på min blogg. I mitt författarskap skulle jag däremot inte nöja mig med att skriva så. Tro mig, jag har försökt. Jag har tänkt när jag sett någon läsa en skitbok på tuben, att fan, varför inte tagga ner på pretentionerna och bara skriva som i skoluppsatser för sjätteklassare? Eller som i en artikel i populaspressen?

Svaret är att jag pallar inte. Redan efter någon sida börjar jag skämmas. Förlora mitt existensberättigande. Så här kan man ju inte beskriva en person eller situation, tänker jag och raderar alltsammans. Skönlitteratur är ett begrepp med en viss betydelse. Och jag tänker på Kepler, som ska svettas ur sig ytterligare ett drygt halvdussin deckare på industriprosa, på hur de liksom blivit knegare istället för konstnärer.

Och jag tänker på att jag egentligen inte har valt någonting. Jag har helt enkelt inget val.

THANK U, HATERS!

snobbJag vill härmed ge alla haters en stor blöt smällpuss. Ni har lärt mig så mycket!

När jag började blogga och vara mer aktiv härute på internetz, då trodde jag verkligen att jag hade fått alla sorters käftsmällar en liten quinna kan få. Men ni har visat mig att det alltid finns mer. Och saftigare. Att spyor kan stinka ännu värre. Nu är det tyvärr så sällan våra vägar korsas. Ni har väl fått andra att hata. Kanske några som är viktigare att banga på. För det har ni oxå upplyst mig om: hur oviktig jag är. Och OBS! Jag är inte ironisk. Ni har gjort mig starkare, ni har härdat mig. Jag har, tillsammans med många andra, gått igenom riten och nu är jag initierad.

Det jag nu kommer att ta upp är en fjärt i kosmos jämfört med vad ni anonyma hatare har presterat. Anledningen är att jag inte sett Andreas Ekströms ganska dryga text i en krönika i Journalisten förrän idag, av en händelse. Han har visserligen twittrat ut det bittida och sent dagen då det publicerades, och också annonserat om det på sin blogg. Grejen är alltså nattstånden, men den illustrerar en attityd jag så väl känner igen, nämligen den förnumstiga ”nu-överdriver-du-allt-lilla-gumman-attityden.”

Samtidigt, bara någon dag tidigare har Andreas ifrågasatt varför vissa författare ( bl a Sara Stridsberg) översköljs av de fina litterära priserna:

”Det är intressanta mekanismer, som gör att vissa författare på något sätt trillar över en gräns där allt de gör anses genialt. Enquist är en sådan, förstås, liksom Lotta Lotass och Jesper Svenbro kanske. Vad styr detta? Med vilket mod utdelas de här ofta donationsinstiftade priserna? Säkrast att ge det till någon som redan fått något annat?”

Minsann. Här är plötsligt inte tanken fjärran att det kan förekomma någon typ av indirekt överenskommelse, eller feghet och flockmentalitet, om man så vill.
Haltar då inte herr Ekströms resonemang när han prompt utgår från att en roman som är starkt kritisk till hela bok- och medieetablissemanget INTE ALLS kan bli en aning nedtystad av självcensur, informella påtryckningar eller feghet, i de forum där nämnda etablissemangs största potentater (GW/Guillou) har både ekonomiskt och publicistiskt inflytande?
Hur kan han vara så säker på sin sak? Tror Andreas på fullt allvar att någon av medarbetarna på de större tidningarna skulle medge att en bok eller dess författare tystades ner pga vänskapsband till dem som kritiken är riktad mot? Tror han exempelvis att prisjuryerna som korar Lotta Lotass et al skulle erkänna att de gör det bara för att andra redan gjort det?

Jag är ganska van vid att få patronisernade klappar på axeln av Lillagummanologerna, men jag vill faktiskt påpeka att det historiskt sett hänt ibland att misshagliga författare tigs ihjäl. Så gott det nu går. Vissa vägrar ju hålla käften, vilket torde vara mitt största brott.

Dock har jag tillräckligt mycket insyn i det spel som pågår bakom kulisserna för att veta vad jag talar och skriver om; det är ett spel som Andreas Ekström gärna förnekar när det gäller lilla mig, men som han klart antyder när det gäller det finlitterära kotteriet, där han själv tydligen inte ingår. För i så fall hade han väl inte vågat kritisera det.

En liten sak till innan jag lämnar detta ämne åt sitt öde. Det handlar inte främst om recensioner, de jag inte fått. I dagens bokflod betyder recensioner ingenting jämfört med de uppgörelser som äger rum mellan branschens spelare långt innan en bok ens är tryckt. Om detta ska jag däremot skriva mer någon gång. Den här gången handlar det mer om färdiga och därefter stekta knäck. Lite som om jag skrivit en pornografisk roman i ett bigott kulturklimat. (Och det kanske jag har – LOL!)