Månadsarkiv: oktober 2010

BÖGARNAS VÄRSTA FIENDE

destroyer_639829b1Igår var jag på Karl Anderssons releasemingel för nya boken Bögarnas värsta vän – historien om tidningen Destroyer.

Både Aftonbladet och Svenskan har haft stora artiklar om släppet. Karl berättade själv om sitt konstprojekt och om vilka reaktioner det mött, framförallt från den värld som kanske borde ha varit hans hemvist, nämligen den s k hbtq-rörelsen. Men det var här han utnämndes som fiende. ”Med sådana vänner behöver man inga fiender”, var ett av yttrandena från det etablerade gaysamhället.

Låt mig säga detta först: Jag är en hängiven vän till homorörelsen, såväl till deras tidningar som till RFSL som till Pride. Bögarna har varit mina bästa vänner i mina värsta stunder och jag känner mig alltid hemma bland hbtq-människor. Men jag har stött Destroyerprojektet genom att vara en av dess krönikörer. Priset man får betala när en förtryckt och utstött grupp ska släppas in i stugvärmen är nämligen att man drar in klorna och ut tänderna. Det har lett till att Prideparaden blivit ett årligt folklustjippo, och det är bra. Men det har också medfört att en del av gaykulturen spjälkats av och blivit utstött på ungefär samma vis som homosexuella en gång blev utfrusna.

När Karl Andersson kallades till polisförhör i Prag, där han bott en tid, för att någon anmält Destroyer, kom Prags polismyndighet inte till någon annan slutsats än att det var homofobi som låg bakom anklagelsen. Karl fick gå efter förhöret och inget åtal väcktes. Och detta var alltså i Prag, där man kanske skulle kunna förvänta sig en mindre tolerant inställning än i Sverige.

På Pridefestivalen fick inte Destroyer säljas bland annan lektyr. Ändå gav RFSL så sent som på 70-talet ut tidningen Revolt, som både till formatet och bildinnehållet påminde en hel del om Destroyer. Men nu har bögar blivit synonyma med glada schlagernördar som dansar och underhåller. Den estetik som alltid varit närvarande i manliga homosammanhang (och som faktiskt också tilltalar många kvinnor) är det få som vill låtsas om. Gossekärleken och dyrkan av den androgyne pojken/mannen har löpt som en röd tråd genom både kulturer och subkulturer där homosexualitet fått komma till uttryck. Det är en del av vårt kulturarv och ett estetiskt ideal som nu är nedtystat. Det är, som sagt, priset man får betala för att vara politiskt korrekt och få statliga allmosor.

Ni kan sluta läsa här, men jag publicerar ändå intervjun med mig i Karls bok, där jag förklarar min inställning:

* Hur tänkte du när du tackade ja till att medverka i Destroyer?
– Jag tänkte att jag måste svepa in min medverkan på något sätt och använde därför en av mina romanfigurer, Hella Hell, vars öde beseglades av hennes fäbless för mycket unga gossar.

* Hade du sett tidningen innan och vad tyckte du i så fall om den?
– Jag köpte ett nummer av tidningen på Stockholm Pride 2006 av Karl. Under bordet så att säga. Den var ju inte rumsren ens i hbtq-sammanhang. Och jag tyckte nog att den påminde en del om en tidning på 70-talet som hette “Killen”. Samma format och med bilder på söta yngel, ofta i sexuella situationer om jag minns rätt. Vid den tiden hängde jag mycket på en minimal sylta i Malmö som hette Gay House. Vi hade jävligt kul där. Lite för kul ibland när vi dansade till “Moviestar” och “Love to love you baby”. Och jag stötte ganska friskt på de undersköna pojkarna som frekventerade stället. Men det var en väldigt tillåtande sexuell atmosfär där, som dessvärre sabbades ibland av äckliga bögknackare.

* Vad tyckte du om det nummer som du själv medverkade i? Var du nöjd med din medverkan och vad tyckte du om sammanhanget som du var med i?
– Det här är ju lite tveeggat. Jag är en väldigt stark motståndare till pedofili. Och man kan inte vara helt säker på om pojkarna på bilderna känt sig utnyttjade. Dock såg det inte ut så. Och eftersom jag känner Karl lite grand och vi hade haft en dialog, uppfattade jag inte Destroyer som en peddotidskrift. Snarare såg jag paralleller till Michel Foucaults hyllningar till gossekärleken i det antika Grekland. Och jag lutar nog åt att bilderna tangerar konstnärliga uttryck. Jag minns inte vad konstnären hette – var det Donald Mader? – vars utställning här i Stockholm attackerades för att bilderna föreställde riktigt unga nakna killar. Det är ju ett estetiskt ideal för många människor, en pojke i gränslandet som bara nätt och jämnt upptäckt sin sexualitet och inte ännu upplever annat än en obekymrad glädje över den. Inte man, inte barn. Snarare androgyn.

* Fick du några reaktioner på din medverkan i Destroyer?
– En politiskt korrekt väninna blev förskräckt. Men i övrigt har jag inte hört något.

* Övriga åsikter om Destroyer, mig eller dig eller något annat?
– Jag föredrar nog att se tidningen som ett slags experiment snarare än porr i traditionell bemärkelse. Som sagt: ett estetiskt ideal. Men man bör vara försiktig med att exponera minderåriga killar, det är inte okomplicerat. Destroyer befann sig helt klart ute i tassemarkerna. Fast man måste ju testa gränser ibland, och Karl höll ju en intellektuell profil kring det hela. Det fanns alltså en teoribildning som hör hemma i hbtq-diskursen, tycker jag.

JAG VANN!

victoryMin förra post satte igång lite olika reaktioner, bland annat skrev journalisten Ehwa Lindström den här artikeln. Den är vettig och den är modig. Den handlar om tystnadens diktatur.

Fast lilla jag måste ju ha fått något om bakfoten. Jag hade helt enkelt råkat glömma att jag redan har vunnit. Lilla jag har segrat! Listen up: JAG HAR FÅTT RÄTT!

Först tyckte jag att det var lite läskigt att scenariot i Bluffen liksom spelades upp i verkligheten. Att sanningar tigs ihjäl och att människor är så himla skraja att stöta sig med mediemakthavare att de hellre steker mig än riskerar att falla i onåd.

Men nu. Vaffan! Tystnaden talar ju sitt tydliga språk! Jag har bevisat att det som står i boken är sant. Eller DE har bevisat det, de som väljer att vara tysta. Så är det i romanen, så är det i verkligheten. Så dåså. Mission completed.

Jag har dessutom bevisat att det går att synliggöra osynliga maktstrukturer och härskarkluster, till och med sno levande karaktärer för att göra dem ännu tydligare. Det går bra, kusten är klar, man kan göra så. Det är en seger det också. En litterär seger. Visst är gubbarna sura på lilla mig, det har jag hört, men de har inte stämt skiten ur mig. Och nästan alla i branschen har läst boken och många har viskat i mitt öra: Precis så är det.

Jonas Thente gjorde en tolkning av Bluffen i DN som stod i perfekt överensstämmelse med mitt eget syfte. Det är man sannerligen inte bortskämd med som författare. Och jag har fått flera grymma recensioner i olika tidningar dit Guillous/GW:s stöveltramp inte når. (Ska lägga upp dem så snart jag kan.)

En dag är vi alla döda. Då finns ändå böckerna kvar. Någon kulturintresserad forskare kommer att gräva i min och andras litterära kvarlåtenskap. De kanske finner något intressant om den här tiden. Eller om min författargärning. Kanske blir lilla jag mer uppskattad som död än som levande. Det har ju hänt några gånger. För så är det ju: Alla älskar en död författare.

Läs nu Bluffen, ni som har lust. Så får ni själva se. Och tack som fan alla ni som finns där!

EN FÖRFATTARES DÖD

unni_mur_alt1Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1

Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.

Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.

Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.

Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?

Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd. (Disclaimer: En alert läsare upplyste om att AB hade en recension. Dock står den inte att finna på webben av någon anledning. Thente vek en hel kolumn i DN innan boken kom ut, fast det var ju ingen recension, dock är jag mer än nöjd med DN:s insats, det behöver jag nog poängtera. Främst vänder jag mig mot krypandet och rövslickandet i den svenska medieeliten.)

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.

Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2

Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.

De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. ”Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

”Du är så stark”, får jag jämt höra. ”Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?

Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.

Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

STORA RUBRIKER, STORA DUMHETER

3schyman425_1211362430Var på seminarium igår (Bakom rubrikerna: Strategisk krishantering i verkligheten). Konferensen vände sig främst till informatörer/kommunikatörer på organisationer, myndigheter och företag.

De flesta sorters kriser avhandlades, även de som framkallats av naturkatastrofer, ex vis tsunamin. Eller den ovanligt snörika vintern 2009, som fick SJ att gå på knäna. Men mest gick programmet ut på hur man restaurerar eller räddar varumärken efter att krisen inträffat, och med kris avsågs fr a någon typ av mediedrev.

Alla inbjudna talare gjorde sin analys och utvärdering efter att deras verksamhet råkat i blåsväder. Där var representanter för UD, SJ, Röda Korset, Åhléns, LO, Arla Foods, Socialstyrelsen, Arbetsförmedlingen m fl.

Ibland kom sig krisen av en utanförliggande händelse eller upptäckt, som vid ”dunskandalen”, då Kalla Fakta avslöjat att gäss plockades levande. Det drabbade bl a Åhléns, som snabbt skred till handling, blockerade alla inköp av dunprodukter och skänkte de redan befintliga till Myrorna och Stadsmissionen. De kom alltså undan med blotta förskräckelsen. Värre var det för danska Arla, som efter Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten blev bojkottade av hela Mellanöstern, vilket orsakade en förlust på 450 miljoner danska kronor, vilket resulterade i en skriftlig avbön där Arla tog avstånd från publiceringen av karikatyrerna. I gengäld fick de kvinnorättsorganisationerna på halsen. Men vad gör man inte för pengar?

I fallet Röda Korset orsakades skandalkrisen av en en inre ”fiende”, nämligen Johan af Donner, som dessutom överklagat och har tagit hjälp av Leif Silbersky. Inte undra på att Röda Korsets representant kunde hålla sig för skratt. Det är värre när hotet ligger i den egna strukturen.

Men de i mina öron intressantaste talarna var ändå Gudrun Schyman och Ulrica Schenström, båda kvinnor som hamnat i orkanens öga och därigenom fått avgå från sina poster. Schenström betonade problematiken i att plötsligt bli en frontfigur för en verksamhet där hon tidigare varit doldis. Att hon i ett enda slag skulle komma att representera moderaterna och själv stå i skottgluggen. Hon höll ett eldigt anförande, och gled snyggt över den eventuella dumhet som föranledde skandalen. Schyman berättade öppenhjärtigt och chosefritt om mediestormarna hon genomridit, och det med den äran: auditoriet åt ur hennes händer.

Det som fastnade var slutsatserna dessa två damer delade med sig av:

• När drevet kommer tror man att många ska sluta upp och supporta. Det händer inte. Man står ensam.

• Det viktiga för en person som kan hamna i hetluften är att man har ett liv utanför rollen man har i medierna. Schyman jämförde sig med Mona Sahlin. ”De människor som är viktigast för mig arbetar inte i politiken, de har funnits i mitt liv mycket längre än min politiska karriär.”

Och när Thomas Mattsson anträdde scenen för att berätta vad som hamnar på Expressens förstasida fick man en mun full. Kontentan:

Stora nyheter, stora dumheter och stora kampanjer ger stora rubriker.

Sug på den.

[OBS! Notera att Gudrun Schyman stämde kvällstidningen efter skandaluppslaget på bilden. Och vann!]

MACHO ELLER SOFTIE?

wolfJag bemötte Anders Kilanders debattartikel i Expressen ”Vi tiger ihjäl de knäckta killarna” med den här, där jag påstår att det är de snälla männen som göder machokulten.

Nu är ju detta en debattartikel, vars stilistik är speciell och tillspetsad, annars blir det liksom ingen debatt. Men jag vidhåller att snälla män lider på samma sätt som kvinnor i en kultur där män premieras för råhet och inte tillåts vara ”svaga”. Det tråkiga är att snälla män sällan tar sig ton mot det machoinfluerade kollektivet. För när de gör det blir de hånade och kallas kärringar.

Det paradoxala är fallet med Göran Lindberg som tog parti för kvinnorna och därför fick öknamnet Kapten Klänning. En ulv i fårakläder, visade det sig. Men kvinnorna älskade honom och lyssnade andäktigt till hans vackra tal, tills hans rätta färger uppenbarade sig. De allra flesta kvinnor vill nämligen ha snälla män. Det betyder inte toffelhjältar. Det betyder bara att män som är ömsinta, lyhörda och står i kontakt med sitt känsloliv är attraktiva. Dessa drag, som kvinnorna uppskattar, vet dessvärre de själviska männen att dra växlar på.

Fråga vilken dam som helst som haft ihop det med en skitstövel, kanske rentav en våldsam skitstövel, vad hon gick igång på hos honom. Inte fan var det att han psykade ner henne och betedde sig som ett as. Det kom först senare, efter att han trollbundit henne med att spela upp en bländande teaterföreställning om sina sårbara och mjuka sidor. En riktig softie. En sån som kvinnor faller för. När han fått henne att ta det avgörande steget – hopflytt, graviditet eller äktenskap – då är showen över. Det är därför skitstövlarna har så bråttom i förhållandet: de ids inte spela teater för länge. Och kvinnan blir smickrad av de fagra löftena. Sedan undrar hon förtvivlat vart den där snälla snubben tog vägen och varför hon alltsomoftast står öga mot öga med en varulv. Hon gör allt för att locka fram den mjuka killen igen. För det var den hon blev kär i.

När sjyssta killar klagar på att tjejer vill ha machotyper och ser ner på ”flanellpittarna”, då är det bara en undanflykt. Vad de hyggliga karlarna istället borde göra är att våga gå ur brödraskapet och bilda det goda exemplets makt, bli nya manliga förebilder. För vad är det som är så hemskt med att bli kallad fitta?

EN DING DING VÄRLD

fritzlvgaMinns ni den där filmen, har glömt titeln, med en galen seriemördare som la upp tortyrmässiga dödanden på nätet och ju fler som tittade, desto snabbare gick offren sin plågsamma död till mötes. Vilket naturligtvis inte hindrade folk från att titta. Och vilket givetvis inte hindrade nyhetskanalerna från att sända.

Nu slog en av kvällisarna upp ett filmat självmord. En 21-årig kille. Namn och bild och allt prydde ettan. Jag länkar inte, it goes without saying.

Om detta framkallar en självmordsvåg bland unga kan man spekulera i, men det skulle inte förvåna mig. Den unge Werthers lidanden utlöste på sin tid en ökad självmordsfrekvens bland unga när romanen nådde ut. Vems var felet? Vems är felet nu ifall fler unga följer i 21-åringens spår?

En sak kan jag i alla fall våga påstå. Det medierna slår upp stort, det blir stort. Positivt eller negativt spelar ingen roll. SD:s genomslag skulle knappast bli så grandiost utan mediernas hjälp. Massmördare blir ikoner tack vare mediernas kittlande och omfattande porträttering. Sen får de tonvis av fanmail på kåken.

Det gör inget om det är freaks man lyfter fram. Snart blir de inbjudna till de mer seriösa sammanhangen. Det är därför vi får dras med Marcus Birro, Bert Karlsson, Jan Guillou, Helge Fossmo, Anna Anka, Blondinbella och nutjob 1, 2, 3 (… 99) till döddagar. Ju knasigare, ju bättre. Är man riktigt weird från början och därför råkar dra till sig ett gäng skadeglada begapare, då ökar trafiken till knäppgökens plattform. Det är allt som räknas, allt som behövs. Kvittar väl om publiken sitter med skämskuddar. Freakshow, damer och herrar – det är ju jätteunderhållande!

Självmord live, våldtäkt live, dårar live – och snart sitter de i samma tevesoffa som Kristian Luuk och Fredrik Reinfeldt. Eller talar med Skavlan. Det är dit vi nått. Ända ner till botten. Eller vänta – botten? Detta är såklart bottenlöst.

Var gick det snett? Jo, det gick åt helvete i samma sekund som medierna förstorade upp det extrema. Ni vet att det har en normaliserande funktion, va. Rentav en normerande effekt. Och så skickar vi upprörda tweets om ett eller annat utspel från cirkusdjuren. Larmar och gör oss till. Och ger dem fler maneger.

Var det inte Blondin 2 (numera brunett) som nyligen blev utnämnd till Årets Entreprenör? Av en tidning som går ut på shopping. Där hon prydde omslaget med det stolta citatet att hon shoppar för 20 000 kronor i månaden. Wheee! Jubel!

Grattis till alla inblandade i denna nya värld. Ding ding. Bling bling. Tjing tjong.

Ät skit – det är gott!

GO INDEPENDENT!

unni_mur_altDet är alltid lite nervigt att komma ut med en roman, och med Bluffen är det speciellt eftersom den utspelar sig i min egen bransch. Eller branscher – medievärlden slinker ju också med av bara farten.

Hittills har boken fått ett gott mottagande, men faror lurar överallt. Det händer nämligen ibland att missförhållanden jag skildrar i romanform har en benägenhet att upprepa sig i verkligheten, efteråt.

Folk säger till mig att jag är modig som vågar ge mig på makthavare. Jag har t o m sett branschmänniskor gnugga händerna, bokstavligen. Mitt svar är:

Men det är ju fegheten som ger de här människorna makt. Mer och mer har min inställning stärkts när det gäller just den omgivning som gärna sätter sig på första parkett för att åse min kamp mot jättarna. De som inte ingriper utan bara vill beskåda händelseutvecklingen. Där har vi de värsta banditerna. De som s a s väntar tills slaget är över. Feghet, alltså. Det är det värsta jag vet.

Jag har gett mig ut på slak lina, inte gått i någons ledband, inte arrangerat skyddsnät. Mitt vapen är sättet jag klär min berättelse på. Underhållningens skrud. Att gäcka makten, le åt vansinnet. Vem var det som sa det, det var en stor tänkare, han sa: Varje gång du stöter på Djävulen ska du skratta honom rätt i ansiktet.

Vi måste det. Det kan kännas tufft emellanåt, men den som saknar makt får aldrig gnälla och ömka sig. Det är den som står utan inflytande som måste vara starkast, tåla mest. Jag har blivit nertrampad som en råtta, blivit indragen i gränder där jag har fått stryk utan vittnen, blivit bortmotad och hånad när jag varit som vekast. Det har gjort mig så härdad att många tror att jag är gjord av flinta och granit. Jag trivs därför bra med exempelvis ryssar. Moskva tror inte på tårar.

För det finns bara en sak som skiljer en vinnare från en förlorare. Gissa vad.

Jo, vinnaren har rest sig en gång extra. Bara en enda gång. Och vi vet aldrig vilken gång som är den där extra gången. Därför reser jag mig igen. Och igen.

Men jag hade inte klarat mig utan stöd. För det har jag fått. Jag har fått det från mina vänner, mina ungar, vissa kollegor, från mitt sköna och oberoende förlag Modernista. Och här – från er.

Ni kan göra skillnad, som det heter. Ni kan beställa eller köpa Bluffen. Ni kan hjälpa till att trotsa det korrupta pack som gärna tystar ner obehagliga sanningar. Jag är inte ute efter att tjäna grovt med stålars för att kunna leva i sus och dus. Jag valde den snåriga och gropiga vägen, för jag vill dö med hyfsat gott samvete. Men det innebär också ett leap of faith. Jag förlitar mig på mina läsare och inte på storförlagens feta marknadsföringsmuskler.

Visa mig och andra att det går, så att vi kan inspirera fler att kliva ut och skapa en riktig independentkultur i bokbranschen!

DEN LEENDE SEXISMEN

dansfeber-pernillaJag tackade för första gången ja till ett brett underhållningsprogram på TV4, nämligen Dansfeber. Jag gjorde det av flera skäl, dels utifrån välgörenhetsaspekten, dels för att poängen var att man skulle parodiera kända nummer. Jag tyckte också att det kunde vara bra om inte alla såg mig som en arg bitterbitch. Och så har vi aktualitetsaspekten – jag har ju precis släppt nya boken Bluffen och då hör det till att man ökar sin medienärvaro (såvida man inte ingår i herrsällskapet Birro-GW-Guillou-Ranelid, för då befolkar man media 24/7, året om).

Det är häpnadsväckande vilken ofantligt stor produktionsapparat ett sånt här program kräver och hur mycket förberedelser som behövs för att några kändisar ska strutta runt på en scen i ett par ynka minuter var. Redan efter första träningstillfället blev jag hyperstressad över hur tidskrävande det här skulle bli och jag ville bara få mitt inslag överstökat för att så snart som möjligt kunna återgå till min normala tillvaro. Det som ser enkelt ut i teverutan är i minsta detalj inövat – varenda liten fingerrörelse har koreograferats av professionella dansare. Och även om numren skulle utföras med en comic relief fick man vackert lära in stegen.

Mycket övande, alltså. Och så jag, med min kameraskräck, som skulle göra nåt jag inte alls är van vid. Jag fick sån hjärtklappning att jag ville kräkas när jag första gången kom upp på den där läskiga svarta scenen i den stora svarta studiohangaren ute på Kvarnholmen dan innan sändning. För tevestudior ser helt annorlunda ut i verkligheten än i rutan. De ger mig alltid känslan av att jag är en laboratorieråtta. Okej, nog om mina våndor. När väl publiken var på plats kändes det bättre – människor är bättre än Sobril.

Sen var det över och lättnaden infann sig. Men så skulle vi stå inför panelen, bestående av Sven Melander, Pernilla Wahlgren och Hans Wiklund. Och då ruttnade jag ihop. För vad säger de? Läs Mymlans post om detta. Förutom moralistiska fördömanden av Britney Spears leverne levererar Wiklund en aningslös salva gällande kvinnors ålderskomplex som, visar det sig, inte är avsedd åt mig utan åt Pernilla Wahlgren – som om det skulle ursäkta yttrandet. Vanligtvis gillar jag Hans syrliga kvickheter i teve, hans torra understatementhumor, som gjorde sig så grymt bra när han recenserade film med Nils-Petter Sundgren. Men detta?

Och så myspysige Melander, vars uttalande rör sig om mitt utseende, snällt och positivt och så, men ändå. Förminskande.

Vi kvinnor förväntas fnissa inställsamt åt sexistiska kommentarer, för vi är så vana vid dem att inte heller vi märker av andemeningen i dem. Hans Wiklund kan alltså obehindrat skämta nedsättande om Pernilla Wahlgren och hon finner sig i sin roll i den där panelen – denna remarkabla kvinna som slitit järnet med jobb och småbarn medan den där italienske studen solade sig på gräsmattan när han inte roade sig med att banka på henne, hon som tappert står och glittrar där andra kvinnor skulle kollapsat. Hon ska spela med i det där gubbspelet.

Och sexismen goes on and on and on, så länge vi håller käften och är söta.