Månadsarkiv: september 2010

SVEN LINDQVIST VÅGAR INTE TA FAJTEN

st6_346145aDet var nån gång i somras som jag fick utskicket från Författarförbundet om seminariet ”Litteraturen och makten”, där man bl a skulle ta upp frågan om vad som händer med stridbara författare. Jag ringde upp och erbjöd mig flott att delta i panelen eftersom jag har erfarenheter som räcker och blir över av just detta, att gå mot strömmen. Men se, det gick inte an. Däremot fick jag gärna betala ett belopp runt tusenlappen för att sitta i publiken. Tack, men nej tack. Stridbara författare har inte den ekonomin.

Så fick jag nyligen förklaringen i Sven Lindqvists artikel Författarna vågar inte längre ta fajten. Lindqvist publicerar nämligen hela det anförande han höll på eventet. Naturligtvis utropar denne man inifrån stugvärmen, med fri tillgång till de största kulturarenorna, att han själv tillhört de stridbara. Han drar upp sin meritlista i subversivitet, kryddad med det för 40-talistgubbar obligatoriska skrytet om när han var S:t Göran som vann mot Draken.

Efter sitt tröttsamma egorunkande går Lindqvist över till att hacka på internet, som han kallar en ”global kakafoni”. Det är nätets fel att stridbara författare (dem som gubben själv utsett) inte får sitt rättmätiga utrymme, då dessa försvinner i webbens ”väldiga pratsoffa”.

Lindqvist får välförtjänt bashning av Maria Sveland och Johanna Ögren. Båda betonar internets betydelse, Ögren hävdar att det är där revolutionen sker.

Och de har såklart helt rätt. Men Lindqvist har rätt i sin beskrivning av den stridbara författarens situation:

Obekväma författare har alltid blivit utfrusna och straffade. Ju stridbarare de är, desto värre råkar de ut. /—/Det är egentligen ganska självklart. Inget samhälle vill ha sina grundvalar skakade. Inget samhälle vill ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Vad man vill ha är ofarliga provokationer som ”skapar debatt” i lekstugan.

Just det. Precis som Lindqvist själv nu gjort. Skapat debatt i den sandlåda där han själv rör sig helt ostört. De stridbara författarna ifrågasätter nämligen precis det etablissemang som Lindqvist representerar. Och han, liksom hans maktstinna kollegor, vill inte heller ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Är inte då det seminarium som mitt förbund anordnat ett diaboliskt hån mot den företeelse som arrangörerna påstod sig vilja belysa?

Tack gode Gud att internet finns. Ty, var hade jag annars kunnat publicera den här texten?

/Eder Strindbare

BODSTRÖMS DECKARE GAV SD PLATS I RIKSDAGEN

lobbyistenNu ska jag leverera ett halsbrytande resonemang, men efter den här valrörelsen och dess utfall ter sig tillvaron ändå så bisarr att jag ger mig ut på denna slingrande väg. Så håll i er:

Thomas Bodströms deckare bär skulden till det bedrövliga valresultatet.

När alliansen segrade 2006 hade redan den liberala marknadsekonomin börjat löpa amok. Avregleringar, utförsäljning av allmännyttan, nedrustning av välfärden, förnedring av arbetslösa, evighetslånga vårdköer och en centralstimulerad köpfest för den stressade, livspusslande medelklassen var i full gång under Göran Persson-regimen. Svenska folket fick uppleva ett omvälvande systemskifte långt tidigare än den dag då alliansen tog över rodret för att slutföra arbetet med den totala marknadsanpassningen. Eller uppleva – ge bröd och skådespel åt folket, så håller de sig lugna och märker inte vad som sker.

För det är vad de senaste två decennierna burit i sitt sköte: Underhållning.  Underhållning till jävla döds. När det blev fritt fram för reklamfinansierad tv och radio exploderade dessa etermedier i en kaskad av glitter, jinglar, tuttar och muzak som den svältfödda public service-befolkningen välkomnade som när barn uppfödda på havregröt bjuds på en skål med färggrant lösgodis.

Sen dess har junk food och lösgodis, i överförd bemärkelse, dominerat det kulturella utbudet. Ge folk vad folk vill ha! Detta Bert Karlssonska slagord har skallat över kulturlandskapet och blivit en klyscha som nu fått en demokratisk klang. Och vad folk vill ha är naturligtvis sockerlösning, helst intravenöst. Varför ska skolbarnen behöva tugga sig igenom vårt fullkornsbakade kulturarv? Köp istället in Jonas Gardell och Jan Guillou, i klassuppsättningar. Det är väl bra att de läser. Hellre att de läser något än inget alls.

Vi har alltså gjort dygd av Bert Karlssons filosofi, och även syftet – att bli svintät på människors dåliga smak – är numera hedervärt. Idag står författare med socialistiska rättvisepatos på kulturscenerna och rabblar ogenerat upp sina försäljningssiffror och allt de kunnat köpa för slantarna dessa genererat. Coolt! Och uppenbarligen skäl nog att tjacka den där deckaren.

Och där har vi Bodström, som hedrar denna kulturella bottennotering genom att skita ur sig undermålig kiosklitteratur och som deltar i full skala i det kommersiella jippo som marknadsekonomin släppt loss. Så tydligt som han bara kan går han kommersialismens ärenden, i sällskap av sina partikamrater som alla beter sig som popstjärnor i underhållningsindustrins olika utmarker.

Klart som fan att moderaterna kan kuppa och kapa ordet ”arbetarparti”.

Klart att Jimmie Åkesson får en plats i solen när hela tillvaron förvandlats till en jouröppen Kiviks Marknad som trängt ut all reflektion till förmån för sövande och kravlös underhållning som skåpat ut alla språkliga nyanser, allt kritiskt tänkande, alla alternativa livsstilar, alla filosofiska spörsmål, alla bildande resonemang och alla försök att skildra människans hela komplexitet.

Klart att släthyade Jimmie boy framstår som ett under av äkthet där han på okonstlat blekingemål drar växlar på den rädsla och det politikerförakt som gror därute, utanför medelklasspolitikens yogifierade snömos och kommersiella lyckohjul. Hur skulle en proppmätt medelklass som flaxar mellan botox och detox märka av den frustration som nu kanaliserats in i ett parti med nasserötter? Hur skulle Mona Sahlin kunna ge röst åt människor hon aldrig hör, människor som inte åker till Barcelona för att partaja lite?

Och när valvakan kläddes i underhållningsindustrins dramaturgiska grepp, som om den vore en Idolomröstning, eller när ett enormt koppel journalister störtar till SD:s valvakelokal, beredda att flascha på utav bara helvete när Jimmie äntrar scenen, då ser vi en stjärna födas. Ty, det är så stjärnor skapas.

Och på samma sätt som när folk blint köper en Bodströmdeckare för att de reser sig i jättelika travar så att hela folket kan köpa varsin, på samma sätt springer alla åt samma håll, mot vinnaren, mot den som har ljuset på sig. Det är detta beteende som den s k fria marknaden odlat och premierat medan de sövt ner förmågan till kritiskt sinnelag med hjälp av samma marknadskrafter, där den enklaste underhållningen får det mesta utrymmet.

Så har hela det här valet kulminerat i en brakshow där sossarna losade big time (served the fuckers right) för att deras företrädare så lydigt och vällustigt och egoistiskt anpassade sig efter den fria marknaden, där moderaterna kammade hem nästan hela spelet och där vi fick en joker i leken, som säkert inom kort kan ses frottera sig med Bodström/Pagrotsky et al på diverse galamingel i nöjesindustrins kölvatten.

Grattis Sverige! Och grattis till den gigantiska, dygnet runt-öppna Marknaden som skramlar ända in i sovrummet där en Bodströmdeckare ligger och väntar på nattduksbordet.

Ja, grattis till en ny demokrati! FTW!

KRIG = FRED

I den här debattartikeln efterlystes ett starkare känslomässigt engagemang i den dystra prognosen gällande SD:s förmodade plats i riksdagen.

Jag bidrar gärna med en länge upparbetad ilska över sakernas tillstånd i den här s k valrörelsen som mest handlat om sig själv via ett otal opinonsmätningar. Men jag är inte bara provocerad av SD:s eventuella segeryra.

valaffisch_jobben-211x300Mest rasande blir jag över Moderaternas hutlösa fräckhet, som inleddes redan i den förra valrörelsen. Hur kan man så lättvindigt komma undan med att sno begreppen arbetare och arbetarparti? Jag vill nästan spy när jag åker tunnelbana och ser en självbelåten Reinfeldt ihop med sin slogan ”Det enda riktiga arbetarpartiet”. Denna semantiska saltomortal är inget annat än en veritabel kupp, som faktiskt skulle platsa i en dystopisk framtidsrysare.

Arbetarparti! Jo, jag fattar givetvis kopplingen till sysselsättningspolitiken och ”arbetslinjen”. Men nån jävla ordning får det väl ändå vara även på ett borgarparti. Är det ok för dessa kapitalismens envetna vakthundar att ägna sig åt förfalskningar och ren varumärkesstöld? Är det humor? Ironi? I så fall är det inte ett dugg roligt. Manipulation är sällan roligt. Men allt går, och det som inte går, det får gå med träben. Att inte arbetarrörelsen hänger de cyniska borgarpolitikerna i lyktstolparna!

saffisch1hMen att de inte gör det förstår man ju när man ser sossarnas eländigt fula och unkna valaffischer. Arbetarrörelsen borde därför även hänga reklambyrån som utfört ett så uselt jobb. Eller jobb – jag skulle hellre kalla det sabotage. Den där rosen, och tummen … Och det fula, kursiva, spretiga typsnittet. Jeeeh, så omodernt! Det nya arbetarpartiet är ju smarta nog att fläska i med en fet linjär och en ren form.

Sedan blir vi uppmanade att taktikrösta. Om vi inte gör det beskylls vi för ”röstsköljning”. Ingen heder finns kvar. Ett parti med rötter i historien om hur man öppnade eld mot arbetare säger sig nu vara det riktiga arbetarpartiet och vi som inte vill sälla oss till något av de två sammansvurna blocken får rådet att svälja vår övertygelse och vårt mod att tro på en politisk vision bara för att någon av de här stenbumlingarna ska få fortsätta köra över människor i marginalen.

Och snart finns det inga marginaler längre. Snart är allting bara en bred jävla motorväg oavsett vad vi kallar den. Och medan den byggs kan vi ju roa oss med skojiga tankelekar. Som:

Vitt = svart. Krig = fred. Ner = upp. Direktörer = arbetare.

Ha det så kul medan vi faller! Det har ju gått bra hittills ;)

RES PÅ ER! NI ÄR ANKLAGADE ALLIHOP!

jimmieboy1Tänk vad mycket Sverigedemokraterna betytt för den här valrörelsen! Hur hade showen annars sett ut? Grå betong med lite mossa? Klart att medelklasspolitiken behövde piffas upp med islamofobisk dramatik som stänker skräckblandad förtjusning. Något vi alla med förnuftet i behåll kan förfasa oss över; dissa, basha, håna, rulla med ögonen, skaka på huvudet. Att ett sånt parti ska kunna ta sig in i riksdagen!

Men är inte SD:s eventuella valseger nåt vi egentligen tjänat ihop till? Är vi inte skyldiga allihop?

Medierna. Varför ägnar medierna sig åt denna idoga bevakning och – med hjälp av opinionsmätningar in absurdum –  varför fläskar de på med dessa feta rubriker om ett parti som ännu inte nått fram till riksdagsplacering? Fine, jag förstår intresset och fascinationen. Nåt för oss ganska främmande har gjort intåg, och det som ofta vinner mediernas intresse är ju just det extrema. Inte sen Ny Demokrati har vi kunnat jippofiera en valrörelse på det här sättet med denna nya mördarsnigel (SD) på väg in i ekosystemet. Det är annat än blockens tragglande om RUT och ROT och t o m häftigare än att mosa Mona. Men proportionellt sett borde kanske inte SD ha fått all denna uppmärksamhet.

Politiken. Den stora väljargrupp som blocken måste charma består av en expanderande medelklass vars stora köpkraft behöver säkras. Den utveckling som oppositionen nu fördömer (ex vis utförsäljning av allmännyttan, marknadsekonomi, segregering) påbörjades av sossemajoriteten när de hade regeringsmakten. De var nämligen också tvungna att blidka medelklassen. Sossepolitikerna lever typiska medelklassliv. Vad vet de om hur det är att befinna sig i marginalerna i ett samhällssystem där vi har accepterat tio procents arbetslöshet och nedrustning av den allmänna servicen, inte minst i förorterna? Vad vet de välbärgade medelklasskarorna i stadskärnorna och i de lummiga villaklustren om invandringsproblematik, mer än på papperet? De enda invandrare de träffar på är förmodligen de integrerade iranierna som driver servicebutik på hörnan och de assimilerade turkarna på kebabhaket. Det är faktiskt inte dessa fördomsfria medelklassväljare som bor nära en flyktingförläggning, kör taxi eller har praktiska skäl att ta ställning till vargjakt. Men SD har vittrat sig till en oro som pyr i en annan del av befolkningen och de bygger sin politik på enkla lösningar för väljare i denna periferi, vars intressen de medelklassorienterade partierna ignorerar.

Kulturen. Nånstans nån gång måste ju den kulturella utarmningen ta ut sin tribut. Vi har alltså en kulturminister som anser att vi borde döpa om kultur till underhållning. Det bästa sättet att på sikt undergräva kritiskt tänkande och ifrågasättande av rådande normer är brist på bildning. En gedigen folkrörelse, såsom arbetarrörelsen en gång var, satte folkbildningen högt på dagordningen. Det är inte genom TV4 vi lär känna vårt kulturarv. Inte heller genom att läsa nån av de tio kriminalromaner som finns på snabbköpet eller genom att se nån av de fem action-dvd-filmer som står i kassan på bensinstationen. Människor blir inte mer vidsynta av att komplexfyllt känna igen sig i Göran Hägglunds bildningsfientliga tal om verklighetens folk. Och vilka sossar känner sig uppmuntrade till att förkovra sig när en sossepolitikerstjärna skriver banala deckare? I ett kulturklimat där grova förenklingar bildat föredöme kan vi väl inte förvänta oss att ett rörligt intellekt ska avgöra hur folk röstar.

Och sen, när missnöjesopinionen stödjer ett antiintellektuellt parti som levererar primitiva lösningar åt en genuint upplevd oro, då slår vi oss för bröstet och spyr galla över denna antidemokratiska yttring och dess anhängare. Vi och dom. De dumma och obildade fascisterna.

Men tryck i er detta: DOM är en del av OSS. Och det är vi – vi som åtnjutit privilegiet att kunna genomskåda SD – det är vi som samtidigt, genom vårt förmätna avståndstagande, gett näring åt denna mördarsnigel.

Jag hoppas fortfarande att SD inte kommer in i riksdagen. Men oavsett om de gör det är det hög tid att förstå deras väljare och erbjuda dem bättre alternativ. Och då måste vi vara lyhörda för den rädsla som SD så cyniskt utnyttjar.

FRIPLÅT TILL FINRUMMET

kristallkronaI förra posten berättade jag om hur man lyckas komma ut som ännu en mainstreamförfattare och därmed slippa sitt enerverande jobb som journalist på en stor mediefabrik. Men bland flera av dessa nyrika författare gnager ändå ett missnöje: De blir sällan respekterade av kultureliten.

Därför tänkte jag nu reda ut begreppen kring hur man glider in genom kulturkotteriets osynliga väv. Det är nämligen oskrivna och subtila regler som gäller för inträde i denna exklusiva klubb. Påtalar du dessa regler har du redan gjort till skyldig till ett klavertramp. Så, läs istället min guide:

• För det första ska du se till att ha jobb på eller åtminstone vara knuten till något av mediehusens lite ”finare” avdelningar, exempelvis ledarredaktionen eller kultursidorna. Du kan också få godkänt om du är redaktör för en av de utrotningshotade kulturtidskrifterna. Allra bäst kanske ändå Sveriges Radio är, framför allt P1 (P3 kan också med ett nödrop passera). En klar merit har du om du jobbat med teaaater. Men du får absolut inte förekomma i televisionens skvalprogram eller i populärpressen. Inte i det initiala skedet i alla fall.

• Gången är nämligen sådan att du kan gå från högt till lågt, däremot inte från lågt till högt. Vissa undantag görs om du är poet, då kan du ändå inte vara kommersiell. Men generellt går det bra att först vara hyllad av den kulturmaffia du ingår i för att sedan – ibland med hjälp av dessa hyllningar – nå försäljningsframgångar eller stort underhållningsvärde. Inleder du din karriär i underhållningsindustrin och så småningom gör anspråk på att vara ”seriös”, då är risken emellertid stor att du blir utsatt för hånfulla sågningar. Vem tror du att du är? Komma här och vara pretentiös när du sprattlat runt på kändispremiärer eller skrivit manus till en tevesåpa – ånej, hos oss får du ställa dig längst bak i kön.

• Det viktigaste filtret är recensionerna, inte – som när det gäller underhållningslitteratur – ymnigt förekommande intervjuer i folkliga forum. Ställer du upp på intervjuer i boulevardpressen och jingeltelevisionen innan din bok släpps kan du rentav bli ”diskvalificerad” från recensioner. Är du själv litteraturkritiker får du förstås välvilliga anmälningar från dina kolleger. I övrigt är recensionerna rastret genom vilket du blir sedd av kulturetablissemanget. Du ska alltså sikta mot att få överlag goda recensioner. Hur gör man det?

• Naturligtvis bör du skriva bättre än mainstreamförfattarna. De har ju fått rådet att absolut inte anstränga sig med själva prosan, inte krångla till det så att charterresenärerna med förbryllad min lägger ifrån sig boken. Vad är då bra? Tja, rent krasst är ju ”bra” i de här sammanhangen helt enkelt bara det som tillfredsställer kritikernas smak. Men kritikens smak skiftar. Strindbergs prosa ansågs på sin tid vara vulgär och alldeles för skrikig med sina utropstecken och affekterade dialoger. Men det FINNS skillnad mellan att skriva bra och dåligt. Du som vill in i finrummet bör därför förstå vilka kriterier som sorterar pärlorna ur skiten:

a) Förlaget. I vanlig ordning är det av enorm betydelse vilket förlag du ger ut din bok hos. Ett stort och anrikt förlag är det enklaste alternativet, men även mindre och kreddiga fungerar om du vänder dig till de kvalitetsmedvetna. Vilka förlag som är kreddiga tar du lätt reda på genom att läsa recensioner i de ledande dagstidningarna i ett par veckor. De okreddiga förekommer helt enkelt inte på kultursidorna mer än i undantagsfall.

b) Ämnesvalet. En favorit i repris är klassfrågan. Torftiga, proletära miljöer uppskattas som regel av finsmakarna, gärna med ett klassresetema. Det behöver inte bli så knivigt för dig som är svenskfödd; skaka bara hårt i ditt släktträd så dimper snart ett hederligt arbetaräpple ner. Är du inte svenskfödd – ännu bättre. Då kan du skriva en underdogbetraktelse om det nya proletariatet, invandrarna. Brukar tacksamt tas emot, och det med viss rätt.

c) Distansen. Litterära smakdomare och de läsare dessa vänder sig till (kvinnliga akademiker 55+) ogillar närgångenhet. Samtidsskildringar bör du således undvika för att vara på den säkra sidan. Förlägg istället handlingen till förfluten tid, absolut inte färskare än 70-talet. Barndomsskildringar brukar fungera ypperligt och går dessutom utmärkt att kombinera med klassperspektivet. Eller så väljer du ut en historisk gestalt (kanske rentav en fiktiv sådan, från en känd och erkänd roman) vars öde du kan fabulera om. Måste du nödvändigtvis uppehålla dig kring vår egen tid, se då istället till att skapa geografisk distans. Placera berättelsen i en avlägsen och/eller exotisk miljö – kanske en öststat? Ta en titt på de våra Augustprisvinnare, så får du en vink.

d) Prosan. Här gäller det att utöva litterär gestaltning. Det betyder bl a att inte skriva läsaren på näsan. Show, don’t tell. Eller less is more. Till det krävs dessvärre en viss fallenhet, en talang om du så vill. Ett gott råd är att läsa kritikerrosad skönlitteratur, inte för att härma utan för att i alla fall förstå skillnaden mellan, säg, Liza Marklund och Majgull Axelsson. Eller kanske ännu hellre mellan Dan Brown och Chuck Palahniuk. Fast om du nu skulle råka skriva lika häftigt som Palahniuk är det inte helt säkert att detta skulle uppskattas av en svensk kritiker. Håll dig därför till den utstakade smala vägen. Annars kan du hamna mellan två stolar och bli ett missförstått geni.

Och så till sist en disclaimer: Idag släpps även skräpförfattarna in att gästspela i de litterära salongerna eftersom kultureliten förlorat självförtroendet. De vill ju behålla sin högutbildade publik, som numera också har Dan Brown på nattduksbordet. Och de litterärt skolade kulturredaktörerna är säkert trötta på att ständigt bli beskyllda av storsäljarna för att vara snorkiga stofiler.

Den som skriker högst vinner. Kanske är det trots allt därför bättre att vara deckarförfattare med fet plånbok än att vara en finförfattare som nödtorftigt livnär sig på att kritisera skräpförfattarna.

/Unni Anka

STALLTIPS FRÅN STUGVÄRMEN

413_2342Skulle jag ha skrivit dagbok de tre senaste dagarna skulle den inledas med: ”Jävligt”, ”För jävligt”, ”Ännu jävligare”.

Men så träffade jag en sprudlande och vass ståuppare som sa: ”Lägg inte allt på dina axlar!” Hon hade naturligtvis rätt.

Min förläggare hade också rätt när han pekade på ett stycke i min nya bok ”Bluffen” (ute lagom till bokmässan) och sa: ”Men det här kommer inte folk att tolka som kritik. Folk tycker att det är coolt att bara kränga och tjäna grymt med pengar.”

Och jag hörde en annan förläggare krasst förkunna: ”Jag har ett enda uppdrag, och det är att tjäna pengar åt X.” (X=Stor förlagskoncern.) Naturligtvis. Varför hymla? Litteratur är produkter. Författare är småföretagare. Småföretagare med det goda livet i sikte.

Därför vill jag ge ett karriärtips inifrån den bransch som en gång i tiden vinnlade sig om humanistiska värden, om att öppna läsarens ögon, bredda perspektiven, bidra till det konstruktiva samtalet om livets djupare mening, forma visioner om en rättvisare värld osv. En värld som en gång betraktade boken som en garant för demokratin. Låter det högtravande och exotiskt? Det är det också. För den rollen har inte dagens litteratur. Så, glöm de pretentionerna. Istället ska du göra så här:

Skaffa ett jobb inom media, gärna på SVT. Hata det jobbet. Känn dig utnyttjad och ouppskattad av cheferna, känn dig gärna lågavlönad också.

I smyg skriver du en kriminalroman. Det går till enligt följande:

• Förlägg åtminstone delar av handlingen till idylliska och schablonartat nordiska platser med hav, fjäll, skärgård, granskog, älgar, gränder och knubbiga hus.

• Befolka denna miljö med stereotyper som kan fylla sida upp och sida ner med banala samtal om väder och vind medan de dricker kaffe och äter pizza. Det gör det lätt för läsaren att tugga i sig boken på bussen och stranden.

• Brodera ut några av de vanligaste relationsproblemen (du får inspiration av populärpressens rådgivningsspalter), som otrohet, skilsmässor, förälskelse med förhinder, äktenskaplig tristess, arbetsplatsintriger etc.

• Låt det första mordet inträffa tidigt och som ett bombnedslag i den trivsamma atmosfären. Låt också morden upprepa sig och beskriv offrens skador ingående. Fläska på med bestialiskt våld, massor av blod, gärna styckning eller rituell tortyr. Offren ska företrädesvis bestå av unga, vackra flickor.

• Sprid skräck i idyllen och uppehåll dig vid långa dialoger om vem mördaren kan tänkas vara.

• Pudra över lite samhällskritik som yttras av en melankolisk typ och går ut på att allt var enklare och bättre förr.

• Tillsätt några specialkunskaper som du googlat fram eller som du kanske redan har, men var inte alltför verklighetstrogen och kolla inte fakta alltför väl, särskilt inte brottsstatistik. Tänk på Lisbeth Salanders hackertrolleri, det funkade ju.

• Krydda med bibelcitat som får mördaren att verka fanatiskt religiös. Ta ut svängarna och låt huvudpersonen bli mördarens sista planerade offer. Då ska huvudpersonen helst också ha fått alla emot sig och stå ensam och stark.

• Upplösningen är enkel: Du ger mördaren en extremt ovanlig psykiatrisk diagnos, exempelvis multipel personlighetsklyvning. Han/hon är ett wacko som lyckats dölja sin galenskap så väl att det kan vara vem som helst av alla svennebananer i handlingen. Snipp snapp slut, så var sagan slut.

• Skriv som en begåvad tioåring – använd således enkel journalistprosa utan krusiduller, den behärskar du ju dessutom. Beskriv saker och ting rakt upp och ner, undvik gestaltning eller personlig stil, du vill ju bli färdig så fort som möjligt och blir du antagen är det meningen att du ska leverera en bok om året. Då kan du inte slösa tid på konstnärliga uttryck.

• Nu måste du se till att få din spännande thriller utgiven av ett stort förlag. Stort, eftersom de stora håller på att köpa upp hela ekosystemet och äger viktiga distributionskanaler. Men om du jobbar på ett större medieföretag enligt kriterierna ovan är det mycket troligt att det stora förlaget vill ge ut din bok. Då kan de också genast ta med ditt manus till de stora bokmässorna och sälja det till tolv språk. Du är plötsligt tolv miljoner rikare och kan säga upp dig på dagen från ditt slavjobb på det stora medieföretaget. Grattis! Du är nu ännu en medlem i Det Svenska Deckarundret, och blir förmodligen insåld som ”nästa Stieg Larsson”. Missa inte tåget!

Skulle någon yppa en sur kommentar över din författargärning och alla sköna miljoner den inbringat, då svarar du givetvis bara att vederbörande är avundsjuk och missunnsam. Klart man skriver böcker för att tjäna fett med flis. Varför skulle man annars göra det? Fast du kan alltid tillägga att du har ett angeläget budskap och att du vill avslöja allvarliga missförhållanden i samhället.

Min nya bok är en spänningsroman som utspelar sig i bokbranschen. Arbetstiteln var ”En författares död”. Jag hade väldigt kul medan jag skrev den. Det är ju så om man skriver för annat än pengar. Om man vill avslöja allvarliga missförhållanden i samhället.

Lovar att återkomma med mer detaljer.

/Unni Strindberg