Månadsarkiv: augusti 2010

DEMORALISERANDE DROGTESTER

urinprov_350Förslaget att införa drogtest i skolorna är ett typiskt exempel på politisk enfald. Eller populism, som Fredrik Federley uttrycker det.

Men påhittet går helt och hållet hand i hand med den människosyn som politiker och makthavare representerar. Vi ska betingas till laglydighet.

Skolbarn ska alltså inte avstå från droger efter att ha rådfrågat sina egna viktiga inre instanser som självrespekt och ansvar. De ska avstå för att annars kan de åka dit på drogtest.

Denna cyniska inställning kommer endast att lära unga människor att bli falska och utifrånstyrda. Och de vuxna ska lära sig spionera på ungarna. Hela livet blir en bisarr kurragömmalek där den fria viljan detroniseras, där vi istället uppmuntrar ett kriminellt tänkesätt: Ett brott blir inte brottsligt förrän man torskar. Allt handlar om att komma undan med whatever.

Det finns bara ett effektivt motgift mot drogmissbruk: Omsorg om det egna jaget. Men jag ser inga tendenser i det stora samhällsmaskineriet mot att främja en människotyp som tänker själv. Snarare berövar vi människor deras eget omdöme redan i den ålder då de ska börja utveckla det.

SEX/CRIME

352676_old_ball_and_chain_series_3Jag får ingen rätsida på Assange-caset. Alltså inte om han är skyldig eller ej, det går ju inte att avgöra. Inte heller behöver jag tillägga något om huruvida nampublicering/publicering var etiskt korrekt. Mymlan har f ö skrivit en utmärkt och belysande post kring de frågorna, likaså Deepedition. Men båda snuddar vid det som inger mig ett krypande obehag, nämligen det kvinnoförakt som smugit sig in i efterdyningarna.

Varje gång en högt uppsatt, favoriserad eller respekterad man misstänks för sexbrott/kvinnofridsbrott svallar blodet hos framförallt de hankönade. Och innan man vet ordet av är det det eventuella offret för det eventuella brottet som ska granskas.

Även i fall där en förövare dömts blir den kvinna som s a s satt dit honom misstänkliggjord. Hon har begått brottet att berätta.

För plötsligt tycks det vara ett värre brott att berätta om övergrepp än övergreppen i sig. Många gånger har jag funderat över vad som orsakar denna (manliga) upprördhet kring sexualbrott.

Är det en äkta indignation över den sortens brott det gäller? Eller är det en skräck över att (som man) själv bli beskylld för en så pass skändlig gärning? I så fall finns det ju en överenskommelse om att sexbrott är fullkomligt oacceptabelt. Fast varför avvaktar man inte då tills den misstänkte är fälld eller friad? Och – och detta får mig fundersam – varför vinner den brottsmisstänkte eller utpekade mannen så många fler sympatier och trovärdighetspoäng än den kvinna som berättar eller anmäler?

Beror det på att mannen ifråga har status? Är charmig? Bildad? Snygg? Snäll mot sina barn? Att man helt enkelt inte vill tro att en karl med de egenskaperna skulle kunna våldta, slå eller sextrakassera? Historien visar något helt annat. Sexbrottslingar har inga specifika yttre gemensamma kännetecken.

Eller – hemska tanke – kan det vara så, att det under indignationen mot kvinnor som anmäler våldtäkt och andra sexbrott finns en dold värdering, nämligen den att kvinnor faktiskt får finna sig i sådant beteende? Att de är hysteriska, att de varit med på noterna, ja, att de kanske rentav bara vill hämnas ett avvisande från en man de åtrått? Att brottet kort och gott är en bagatell?

Kanske är det där pudelns kärna ligger. Lite hårda tag får väl kvinnor tåla i allsindar. Rusa till polisen kan man vänta med tills man råkar ut för en Kapten Klänning – ett riktigt monster. Annars har ”feminismen” gått för långt och det är männen som är offren.

Än en gång: Jag vet inget om Julian Assange som person,  jag är pro Wikileaks och jag tycker att uppståndelsen är djupt beklaglig. Men jag vänder mig starkt mot den begreppsförvirring som börjat råda beträffande dikotomin offer och förövare.

När Bernt Hermele outade kvinnan som anmälde Assange visade han ett uttryck för denna begreppsförvirring. Och gav därmed kvinnoföraktet vatten på sin kvarn.

Update: Och apropå kvinnofientligheten i kölvattnet på Assange-debaklet – läs kommentarerna till Isobels bloggpost, där just den attityden framstår i sin prydno.

LYSSNA PÅ FEMINISTERNA!

veronica-pa-pridesangVissa älskar att utbrista i ett beskäftigt ”Vad var det jag sa?” Jag gör inte det, dvs jag hoppas jämt att jag ska slippa kläcka ur mig de orden.

Men nu säger jag ”I told you so”, helt utan triumf. Efter Piratpartiets uppsving förra året fördes ett samtal om att det fanns mycket lärdom att hämta från F!. Några höll med, men den vanligaste kommentaren var ändå typ, ”Nä, det är ingen risk att vi ska hamna i en sån sits.” Ungefär som att F! enbart hade sig själva att skylla för den mediala backlash med påföljande medieskugga som feministerna råkade ut för.

F! var ett skällsord synonymt med ”manshatare”. Vad är PP idag synonymt med? Klavertrampen från de egna leden kan man dessutom knappast lasta medierna för.

Nu blomstrar F!, välförtjänt. Men målet, att komma in i riksdagen, förefaller ändå avlägset. Ett enda litet parti kan inte ensamt bilda en kraftfull opposition.

Min dröm var rosa-lila. Men om det går det inte ens att drömma längre. Vattendelaren har barockt nog kommit att handla om sexualpolitik, frågor som PP inte har med på agendan. Ändå lyser de igenom så tydligt, sipprar fram bland valbara namn och hela vägen utmed svansen.

F! har fått lida för att de framstod som extrema sedan Tiina Rosenberg genom vissa yttranden och också blotta sin uppenbarelse skrämde slag på presumptiva väljare. PP har förmodligen drivit bort mängder av sympatisörer genom sin Falkvinge, men ännu fler genom att låta sexliberalfanatikern Dick Wase stå på listan. Det han och hans tillskyndare yttrat om pedofili klår Tiina Rosenbergs taktlösa homosekterism med hästlängder.

Jag diskuterade PP:s problem med en dam som också har varit sympatisör. Hon tyckte att den bästa strategin från PP vore att hoppa av valrörelsen men i samband med det ställa övriga partier mot väggen: Vad har DE tänkt göra av PP:s kärnfrågor nu när PP lämnar valscenen? Det tror jag också hade varit effektivt. Men så kommer inte att ske.

Inför nästa val hoppas jag att Piratpartiet har blivit av med galenpannorna.

F! har fortfarande en valslogan som lyder: Våga vara feminist! Den uppmaningen skickar jag vidare till PP.

TID ATT LEVA, TID ATT BLOGGA

unni-linusVänner! (Och alla ni andra också.)

Jag har varit bloggslö på sista tiden och vill därför bara försäkra er om att jag inte dött eller så. Istället tänkte jag lista en rad av de i-landsproblem som stulit tid från bloggeriet.

Valrörelsen. Inte för att jag engagerar mig överdrivet, men detta. Vänsterpartiets vallåt kräver att jag tar en timeout. Det blev liksom droppen. Det har varit nedslående att se galna valaffischer på stan, det är trist att Piratpartiets budskap har drunknat i barnporr och Wikileaks, men det tråkigaste är ändå att valrörelsen breder ut sig överallt. Jag orkar inte bry mig om dagspolitik längre, orkar inte ens skriva om varför. Politiker är pinsamma, partipolitik är snömos.

Min kommande roman, ”Bluffen”. Den har tagit tid i anspråk. Jag kommer att berätta mer om den allteftersom. Nu vill jag bara kunna hålla den färdigtryckta boken i min hand.

Mingel. Ja, det är ett smutsigt jobb;). Det tar tid. Det här är första kvällen på en vecka som jag inte är ute på någon förmånlig begivenhet.

Läsarna. Jag får väldigt mycket respons från min dyrt älskade läsekrets, de som bär upp mitt författarskap. Och jag hyser ambitionen att svara dem alla.

Livet. Jag har precis det liv jag vill ha :) , men för att kunna fortsätta med det måste jag både vara produktiv och sköta om mina nära relationer. Älska och arbeta.

Ovan nämnda lyxproblem är alltså vad som hindrar mig från att skriva varje dag här på bloggen. Och nu vet jag inte vart den är på väg. Kanske ska jag övergå till dagboksformen? Det verkar så enkelt. Vad tycker ni?

FRÅN PROGG TILL BLOGG

progg_44545385När jag läste Anders Mildners artikel om Nicholas Carrs bok Shallow leddes mina tankar till proggens storhetstid på 70-talet. På landets olika parkscener var ett av bandens obligatoriska inslag att plötsligt byta instrument. Det var liksom en rättvisegrej – varför ska bara en få spela leadgitarr? Proggarnas kollektivism var behjärtansvärd, men fan vad det lät när ingen tilläts bli riktigt vass på sitt instrument.

Sen kom punken och sopade golvet med proggarna, fast inte i elitistisk bemärkelse. Punkens budskap var: Har du en planka har du ett band, har du en penna har du ett fanzine.

Först på 80-talet kom lyxlirarna och slipade bort ojämnheterna. Sofistikerad form överordnades budskapet, Derrida blev en husgud och the mattblack dreamhome sopade ut bohemer och fattiglappar från de renoverade stadskärnorna. Alla kan bli rika. (Har du bara ett ben? Men skaffa ett träben då!)

90-talet var decenniet då alla ville bli ”upptäckta”, då ingenting var finare än att synas, och denna ambition förlöstes av realitysåpetrenden. Man behövde inte kunna något annat än att skapa uppståndelse kring sin person, och hade man riktigt flyt kunde man bli uttagen till Expedition Robinson, som drog igång en lavin av dokusåpor. Öppna för alla.

Och 00-talet blev bloggarnas årtionde. Alla kan blogga. Alla är sitt personliga varumärke, alla deltar, alla kan bli sedda, och ännu bättre blir det med pingar och knuffar och de sociala mediernas trampoliner.

Och här står vi nu och tar kritik för att internet gör oss dumma, vilket Carr påstår. Men, som Mildner påpekar, brukar amerikanska populärt hållna fackböcker utelämna klassperspektivet. Samtidigt framhåller han det som jag själv och de flesta internetevangelister brukar prisa: Deltagarkulturen. Alla kan tralla. Även om vi kanske läser hafsigt på skärmen, sker en fördjupning av huvudtexter på olika forum, analyser och tillägg som den som vill kan bidra med. Diskussioner och vidareutvecklingar som stimulerar intellektet och kompenserar för det ytliga läsandet. Resultatet blir då en övergripande och gemensamt uppnådd förbättring av ursprungsmaterialet.

Men om vi ser tillbaka på de visioner som präglat de senaste decenniernas olika erbjudanden om delaktighet – är det verkligen någon skillnad bara för att alla kan blogga, twittra och fejja?

Bortsett från att proggbandens musik lät sämre när allas bidrag ansågs lika mycket värda, rekryterades sällan musikerna från de samhällsskikt vars intressen de ville främja. I bästa fall befann sig enstaka representanter för de förtryckta skarorna nedanför scenen. Punkens streetkultur, där vem som helst kunde gå upp på scenen och kuppa, var egentligen inte alls öppen för alla. Snabbt uppstod hierarkier där skivkontrakten var den stora vattendelaren. Att alla kunde bli sin egen lyckas smed – 80-talets förrädiska budskap till de unga – behöver man inte fördjupa sig i ens. Och 90-talets dokusåpeboom ledde egentligen bara till en proletarisering av kamerakåta deltagare, med ett par enstaka exempel på dubiösa framgångar i kändisträsket (Fame is nothing without Fortune).

Vad är det då som säger att internätens deltagarkultur inte i själva verket är exkluderande?

Emin Tengström, professor på Centrum för tvärvetenskap i Göteborg, var redan 1987 på sin vakt när jag intervjuade honom om framtiden. Han var förvånansvärt framsynt. Han förutspådde nämligen en ny social stratifiering; den mellan de ”modellstarka” (de med solid kunskap) och ett ”informationsproletariat”:

Istället för att använda piskan bombarderar man människor med ”information” de inte har bett om. Till slut ger folk upp. /—/ Informationen växer, men kunskapen krymper. Det här kan bli farligt. Ur förvirringen föds en mottaglighet och en längtan efter förenklade budskap och enkla lösningar. Ett antiintellektuellt klimat. Därför är det så viktigt att vi formar en vision av Det Goda Samhället.

Professor Tengström förutsåg även den internationella terrorismen som något som skulle komma att prägla den närmaste framtidens politiska beslut. Och detta var alltså 1987.

Just det! See what we got! Ett fördummande medieklimat och terrorism som används i repressiva politiska syften.

Jag älskar internets möjligheter, tro inget annat, jag kommer att fortsätta slåss för informationsfrihet och de vattenhål på nätet där en samhällskritisk dialog kan föras. Men om deltagarkultur är detsamma som att trycka på en gilla-knapp som finns vid Facebookannonserna, då kan vi lika gärna skita i det.

Men som en brasklapp: Intervjun med Emin Tengström publicerades i Magazin April, en kulturblaska som jag på det gudsförgätna 80-talet gav ut med min dåvarande man för att inga tidningar ville föra den här diskussionen då. Vi tjänade inte ett öre på våra texter, allt gick åt till att trycka och sprida tidningen. Idag skriver jag här utan en spänn i ersättning. Samhällskritik är inte lukrativt nu heller.

IN BETWEEN POSTS

jenny-unni2Hej alla!

Jag kommer snart med en ny postning, alltså en riktig, men just nu har jag så mycket att göra med Twitter. Bl a diskuteras ordet ”knulla” vs ”ligga”. Oerhört prekärt.

Och åååh, vad jag vill snygga till min bloggdesign – är det nån som känner sig kallad?

Hörs om kort, ni vet var jag finns, jag känner att jag har ögonen på mig. Nu ska jag hälla vin i grytan (och lite i mitt glas;).

FOLIEHATTAR OCH FANTASIFOSTER

krampus3På förekommen anledning skriver jag ännu en post om Falkvinges barnporrfadäs. Somliga kommentarer, eller snarare vissa linjer, från en del piratpartister vill jag nämligen belysa närmare.

1. ”Om folk är så dumma att de inte kan tolerera ett personligt misstag av en partiledare, då skiter vi i det.”

Jaha. Men detta ”folk” är ju presumtiva väljare. En partiledares uppdrag är att förklara partiets politik inför potentiella väljare för att få så många som möjligt att rösta på partiet. Man kan inte ställa upp i riksdagsvalet och samtidigt försöka revolutionera människors bedömningsförmåga och spelreglerna i en valrörelse. Det är naivt och foliehattigt.

2. ”Falkvinge hade rätt i sak, lite tanklöst bara att han sa det rakt ut.”

Enligt Anna Troberg och även enligt Falkvinges egen dementi, står inte partiets program bakom ett förslag att legalisera innehav av barnporr. Här krävs en utvikning:

a) Barnporr måste definieras som bilder/filmer där levande barn blivit utsatta för sexuella kränkningar. Hur avgör man det? Man avgör det främst genom att barn är försvarslösa, inte bara fysiskt utan också emotionellt/intellektuellt. Om något pervo drar en taj till ett sött oskyldigt barn på en bild kan ingen lägga sig i det. Men om man pressar in en unge i en pornografisk situation där barnet exploateras sexuellt av vuxna, då är det ett övergrepp. Alla som deltar i och understödjer den hanteringen – även konsumenten – bidrar till kränkningen.

Det finns gränsfall, och det är därför som frågan är komplicerad. Konstnären Donald Mader ställde ut fotografier av unga nakna pojkar i erotiskt färgade situationer, och utställningen var så kontroversiell att den utsattes för sabotage. Var det pornografi? Led killarna av fotograferingen/exponeringen? Eller var bilderna ett uttryck för den gossekärlek som har sina rötter i antiken? Ett gränsfall. Samma sak gäller den numera nedlagda bögtidningen Destroyer (där jag själv medverkat med en text), som visar killar i könsmognadens gryning, med och utan erektion. Är det barnporr? Jag lutar snarare åt att det är en estetik med ett speciell kodspråk som de insatta (framför allt bögarna) förstår.

Detta med kulturella och genremässiga koder gäller definitivt inom seriekulturen, särskilt för mangaserierna. (Update: Läs Karin Olssons intervju med Simon Lundström – ”Översättaren”.) Skulle innehav av barnporrmangor kriminaliseras i Japan, då fick man ställa nära nog en tredjedel av japanerna inför skranket. Hela härvan kring den s k Översättaren (f ö en av mina söners mentor) är absurd. Jag tycker som Jens Liljestrand och Fredrik Strage. Att kriminalisera innehav av tecknad barnporr är en allvarlig inskränkning i tryckfriheten och vi riskerar en konstcensur som kan göra anspråk på att också förbjuda litterära skildringar som anses stötande (däribland min egen Hella Hells bekännelser).

Man kan inte kränka ett fantasifoster!

Den slutsatsen är klockren, och den hade Rick Falkvinge kunnat mangla stenhårt och fått med sig varenda intellektuell. Men nu viftade han istället med ett rött skynke i ett av våra bredaste nyhetsforum och öppnade därmed slussen för plattnackar som gör vad de kan för att avdramatisera innehav av riktig barnporr genom att exempelvis jämställa det med innehav av våldsdokumentation i största allmänhet, typ bilder på grov misshandel etc.

b) Misshandel är olagligt – visst. Men allt som är olagligt har inte samma förgörande konsekvenser för offret. Varför är det så svårt att stå upp för att barn, som ännu inte är färdigutvecklade, kan skadas värre av sexuella övergrepp än vuxna? Alla går runt och ältar sin barndom, alla vet att barndomen är så överlägset avgörande för hurdana vi blir som vuxna, och ändå. Ändå verkar dessa insikter saknas hos många som försvarar innehav av (riktig) barnporr.

Åter till Falkvinge och PP:s framtid. Redan igår borde Rick ha tackat för kaffet och lämnat plats åt vice partiledaren. Alla skandaler måste avhjälpas pronto. Nu kan jag inte se annat än blaj framför mig. En resning från partiets sida består inte i att lojalt sluta upp bakom en partiledare som skitit på sig. Resoluta och drastiska åtgärder är vad jag hade önskat mig. Och det här har ingenting med Falkvinges person i sig att göra. Det gäller bara det adekvata handlande som krävs för att inte peddostämpeln ska stigmatisera ett parti med ett så pass viktigt ärende som PP har.

Halvmesyrer är oss till ingen nytta. Ett byte av partiledare hade fått genomslag. Och hur piratseglen ska få frisk vind nu vet jag inte. Ulf Bjereld, en utomstående betraktare, tror inte att loppet är kört. Anna förklarar. Emma försöker göra olika avvägningar. Deepedition har sina dubier, likaså Jocke.

Jag tvår mina händer. Men tänker trots allt lägga min röst på Piratpartiet, för vad det nu är värt.

THE GIG IS UP, RICK!

rick_falkvinge_060427_jacob_bostrf6mVaknade tidigt med ett ryck till Ekonyheterna. Hade jag hört rätt? Rick Falkvinge hävdade att Piratpartiet vill avkriminalisera innehav av barnporr. Barnpornografi, alltså – inte tecknade serier från Japan med ett eget kodsystem, ungefär som hårdrockens satanistsymboler.

Samtidigt som grodan hoppade ur partiledarens mun kunde jag riktigt höra hur proppen gick för hela Piratpartiet och dess anhängare. Jag kunde se hur goodwillpoängen bland presumtiva väljare gick upp i rök och bildade öknamnet Pedofilpartiet. Och jag tänkte på alla vettiga varelser jag lärt känna i den breda rörelse som värnar om ett fritt internet, däribland många piratpartister.

Falkvinges politiska självmord är en sak. Men är det rimligt att han ska dra med sig hela partiet i fallet?

Piratpartiet står ju inte bakom hans huvudlösa yttrande.

Och vi var många som kunde see it coming. Falkvinge är ingen ond person, vad jag har förstått, men nu är skadan skedd.

Bortsett från att det är en mediestrategisk katastrof att uttala sig på det sättet om något de allra flesta anser vara avskyvärt, nämligen sexuellt utnyttjande av barn – levande barn – för att servera porr åt pedofiler, bortsett från frågor om taktik alltså, så har mig veterligen aldrig detta varit en officiell hållning från partiet, eftersom det tar avstånd från hela barnporrhanteringen: från producent till konsument. Men nu har partiledaren under piratflagg försvarat innehav i rikstäckande nyhetsmedier.

Här hjälper det inte ens med en kungspudel. Med en sådan partiledare behöver PP inga fiender. Vem vill nu försvara Piratpartiet?

Nej, det kan fanimej en fyrfoting räkna ut, att det enda acceptabla draget i denna fullständiga kollaps är att Rick avgår som partiledare och lämnar platsen åt den sansade Anna Troberg. Och det bums. Rick må ha gjort stora insatser i uppbyggnadsskedet, men vill han rädda vad som räddas kan måste han ta konsekvenserna av sin fadäs, precis som vilken annan politiker som helst skulle ha gjort.

Detta är inte en plumphet i stil med Stig Malms bevingade ord ”fittstim”. Det är inte ett dugg roligt. Det är bara tragiskt.

Ibland kan kärlek vara att lämna sin baby till någon som är mer lämpad till att ta hand om den. Älskar Rick sitt parti gör han det.

MED PIRATA ÖGON

piratpartietknappDet har skrivits om Piratpartiets valmanifest både här och där, vilket är välkommet, då PP mer eller mindre tigits ihjäl i valrörelsen fram tills nu.

Nemokrati lägger av en bredsida mot PP-programmet, fr a med utgångspunkten att PP förordar en ultrakapitalistisk samhällsmodell och att många av förespråkarna kommer från höger. Och Nemokrati ska tas på allvar, hen är en samvetsgrann bloggare som för fram viktiga poänger.

Men i den öppna diskussion som förekommer här på internäten har jag själv märkt hur just partitillhörigheter underordnats frågan om internets framtid som ett fritt forum där opinioner, kultur och information formas, sprids och frodas utan rädsla för repressalier (förutom då det gäller brottslighet, och då menar jag inte den s k illegala fildelningen). Så här skriver ex vis Mina Moderata Karameller:

Det går inte riktigt att förutsäga piratpartister, deras frågor går rakt igenom och tvärs över alla traditionella partigränser.

Det stämmer visserligen att en del tongivande Piratpartister kommer från höger och att nyliberala tankegångar florerar i kretsarna. Dessutom får man stå ut med en och annan tvättäkta tokfrans (ingen nämnd, ingen klämd). Men Erik Laakso är sosse, och han har visat välmotiverat stöd för PP. Och moi – jag är visserligen ingen tongivande piratpartist, jag är inte ens medlem, men jag tänker ge min röst i det här valet åt PP. Och jag har under hela mitt könsmogna liv haft hjärtat till vänster. Men aldrig stått ut med den traditionella vänstern.

Inom Piratpartiet är ännu taket högt och diskussionerna mynnar inte ut i konsensus mer än då det gäller den grundläggande inställningen till upphovsrätt, övervakning och integritet. Men någon chefsideolog kan jag inte urskilja, om man inte avser Emma – ”chefen över internet”. Jag kan alltså vara med och påverka, och både Emma, Johnny, Anna och jag har fört åtskilliga samtal i de ämnen som Nemokrati anser att gubbarna och nyliberalerna satt agendan inom. Det som präglar våra diskussioner är just öppenheten.

När det gäller striden om upphovsrätten är PP direkt antikapitalistiska, eftersom de vänder sig emot bl a Hollywoodindustrins och andra storspelares kulturmonopol. PP hotar m a o vår tids mäktigaste ideologiska överbyggnad. Med stigande oro har jag bevittnat hur de kulturyttringar som tillåts passera underhållningsbranschens täta filter med få undantag är systembevarande, dvs kommersiellt i ordets negativa betydelse. Stalinism, fast omvänt. Denna muskliga indoktrineringsapparat, som de dominerande medierna alltmer ensidigt bevakar, är ett allvarligt hot mot kritiskt tänkande. Och kritiskt tänkande är en förutsättning för en vital demokrati.

Däremot kan jag fälla en tår över att den strukturella könsorättvisan fått så litet utrymme i Piratpartiet. Men så länge jag kan stå för miniplattformen får jag också hantera de meningsskiljaktigheter som kan tona fram när vi diskuterar issues vid sidan av den gemensamma nämnaren.

Lite som att föredra en krog där du vet att de har sjyssta råvaror och vägrar befatta sig med djurfabriker framför McDonalds. Vad gästerna vid de övriga borden ätit till frukost är däremot inget du eller krogen behöver ta ansvar för.

LÖNAR BRÅK SIG?

karhusPå 70-talet trodde bokstavsvänstern på fullt allvar att det snart, inom en tio år, skulle bli revolution i Sverige. Det fanns snubbar som skrek åt mamman till deras barn: ”JAG TÄNKER FAN INTE BYTA BLÖJOR I DET HÄR JÄVLA SAMHÄLLSSYSTEMET!” Nej, man skulle vänta tills produktivkrafternas utveckling nått en given nivå och polis och militär skulle slåss med den skäggiga rödvinsvänstern. Därefter skulle proletariatets diktatur installeras, och i nästa fas Det klasslösa samhället.

När det sedan inte blev så påbörjade 70-talsradikalerna Den långa marschen genom institutionerna och så gott som samtliga parkerade sig bekvämt på inflytelserika positioner.

Radikalt politiskt engagemang brukar tråkigt nog sluta med en suck och med det goda livet i sikte. Eldsjälarna förkolnar när det önskade resultatet uteblir. Det krävs ju en viss naivitet för att gå mot strömmen och ställa sig på barrikaderna. En blind tro på att sanningen allena ska frälsa massorna.

Vi minns dock vissa kämpar. Men det var de som lyckades få opinionen med sig. Sanningen är att de flesta radikaler och visslare blir brutalt överkörda, osynligt straffade och faller i glömska.

Jag har själv ställt mig frågan åtskilliga gånger: Vad är det för poäng med att bråka och vara obekväm? Vem lyssnar? Och what’s in it for me?

Men jag talade med en dotter till en stor frihetskämpe. Hennes desillusionerade far hade strax innan han dog ställt henne frågan: ”Orkar du kämpa vidare, och i så fall varför?” Hon hade svarat: ”Jag antar att jag måste. Annars bryter jag ju kedjan.”

Det är när vi inser det extremt långsiktiga perspektivet som vi ställs på prov på allvar. Förmodligen får jag aldrig njuta frukterna av de visioner jag slåss för.

I vintras nån gång satt vi och deppade i mitt kök. Det kändes svart och tungt. Makten hos etablissemanget hade visat sig starkare än många trott. Det var då Emma sa: ”Det är nu vi står mitt i geggan. Det är nu, när det är som tuffast, tråkigast och mörkast som vi måste orka fortsätta.”

Alla som anser mig negativt sinnad, som tycker att jag bara pekar på problem, betänk då, att det krävs ett nästan övermänskligt positivt tänkande för att uppamma den tro på förbättringar som är själva bränslet i en själ som glöder.

Vi sitter och kalasar vid ett dignande bord av läckerheter och utanför vårt fönster står folk och klöser på väggarna för att få komma in. En del av dem blir avrättade. Det dignande bordet är västvärldens medelklass. Det är här folk konverserar om sina köksrenoveringar samtidigt som de stressar ihjäl sig för att hålla sig kvar innanför murarna.

Om jag skulle börja skriva om hur man tänker positivt, hur man blir lycklig på två sekunder, om hur man håller kroppen i trim eller om den senaste yogatrenden – då betyder det att jag gett upp. Att jag brutit kedjan. Men jag kan inte bli lycklig i det här samhällssystemet, därför bråkar jag. Även om det drastiskt försämrar mina möjligheter att renovera mitt kök.