Månadsarkiv: juli 2010

TOLERANS TILL DÖDS

När det är Pridevecka sätter Stockholms stad upp regnbågsmarkörer överallt i det offentliga rummet, och det känns fint att leva i en stad som så tydligt markerar tolerans för hbtq-grupperna. Ja, jag är seriös, jag blir stolt över detta. Staten och etablissemanget säger tydligt ifrån: De här grupperna ska vi skydda – rör inte våra kompisar!

Och om man går runt på Prideområdet skulle man kunna tro att det verkligen är problemfritt att vara gay, trans eller vad-det-nu-är. Sällan möts jag av så mycket vänlighet och välvilja och fritt flödande kärlek.

Pride House är späckat med fördjupande samtal om rörelsens olika uttryck och problem som återstår att deala med.

Och vill man bara festa och dansa går även det utmärkt. Eller så kan man ställa sig vid Riksteaterns scen och lyssna på bl a den sköna Nour el-Refais raljanta uppgörelse med den moderne mannen.

Högt i tak och ingenting som saknas, uppenbarligen. Om man inte, som jag, har radarn ständigt inställd på sprickor. För – och detta är inte något jag själv hittat på – det finns yttringar inom rörelsen som inte passar in i den gulliga och mysiga, gardellska, atmosfären. Det finns andra tongångar än ”vi är precis som ni”-attityden. Men de uttrycks inte lika tydligt inom de statsunderstödda hbtq-forumen. Denna sorts purism och mainstreamifiering blir vanligare i ett litet land som Sverige, där de feta plånböckerna är ytterst begränsade. Staten är den största sponsorn.

På så sätt sker alltid en viss grad av självcensur. Man slipar självmant ner tänderna för att inte bita den hand som föder en. Fullt förståeligt. Men då har toleransen samtidigt blivit repressiv. När en rörelse går hand i hand med ett generöst etablissemang blir den samstämmig med sin beskyddare. Den blir heteronormativ, ibland t o m mer än heterobefolkningen. Och invaggade i denna konforma trygghet, där alla skrålar schlagers, gifter sig och får barn krymper rörelsens subversiva potential – att konstant ifrågasätta sexualitetens olika tvångströjor – och man vänder blicken inåt istället. Grubblar över sin egen identitet. Kritiserar intoleransen inom de egna leden.

Elin Grelssons intressanta och läsvärda bloggpost (inklusive kommentarerna) illustrerar detta mycket väl.

Tove Lefflers inlägg om queer-erotik tangerar också ämnet.

Eller den här artikeln, som illustrerar den sortens homosexuella som perfekt passar in i stugvärmen, de som alla kan identifiera sig med (Och ABSOLUT inget ont om dem!).

Och medan politiska partier, myndigheter och organisationer e1bdc2b4-2f5b-461d-87a2-a88fa2bfd746plockar pk-poäng pågår hatbrotten som om ingenting hade hänt.

Tolerans är tyvärr något vi måste slåss för.

MARKNADSFÖRING TILL DÖDS

unni-hos-bobDen manliga rösten i telefonen representerade en talarbyrå och gav mig det flotta erbjudandet att komma och tala inför publik i Norrköping vid ett tillfälle under hösten (jag kunde välja mellan tre datum). Talarförmedlingen skulle då filma mitt framträdande (satt till 50 minuter) och jag kunde minsann FÅ dvd:n också. Men arvode? Nä, detta var ju till för att lansera mig som talare inför framtida kunder. Resan skulle jag dessvärre också få betala själv. Förlorad arbetsinkomst för dagen detta skulle ta i anspråk kom inte ens på tal.

Men: Jag fick ju chansen att MARKNADSFÖRA MIG SJÄLV!

Detta, mina vänner, är vår idiotiska framtid som håller på att formas av idioter. För tänk, vad förmånligt om denna ”marknadsföring” leder till att jag får tuffa runt i landet ihop med vårt moderna gycklarpatrask som leds av självaste Paulo Roberto och jag får tala om hur man når sina mål genom att stärka självkänslan, lägga livspussel, prestera bättre och bli LYCKLIG! Och därtill tjäna fett med smet för besväret.

Klart att vi ska ställa upp gratis och betala våra omkostnader om vi på kuppen kan marknadsföra oss. Inte. För någonstans i näringskedjan är det någon som knullar oss i vår billiga marknadsföringsröv.

ÄR DU LISTAD, LILLE VÄN?

thomas-bodstrom-rymmarenJag gnäller ju då och då över att det är så bökigt att få tag på en bra bok om man har bråttom, vilket man som regel har. På de ställen där vi konsumerar våra förnödenheter finns ett pocketställ med ett strängt begränsat urval på 10 – 15 titlar som redan dominerat marknaden som inbundna utgåvor. Vill du inte läsa dessa trallvänliga ”sidvändare” får du göra dig omaket att gå till en ”riktig” bokhandel, men även där är det mainstreamutbudet som ligger framskyltat.

Tror ni att det är för att Bodström m fl är sådana läsvärda författare som vi ser folk ligga på stränder eller sitta på bussar och tåg med deras senaste pocket? Nej, läsaren har inte haft något större val i stressen på flygplatsen eller supermarket. Dessutom är även fritiden så sönderhackad av stimuli att det faktiskt är svårt att uppbåda den koncentration som krävs för att läsa en riktigt bra och sammansatt roman.

I sommar har jag dragit igenom ett par pissdåliga krimromaner och en kackig sliskfeelgoodbok som jag läste ut mest av förundran över författarens cyniska livsåskådning – eller bottnade den bara i enfald? Efteråt kände jag mig hursomhelst smutsig och ledsen och dessutom full av osunt förakt inför dessa författares stora läsekretsar. En miljard flugor kan ju inte ha fel: skit är gott.

Och så seglade då sommarens ”författargräl” upp i nyhetstorkan. För att min tes ska stämma fogar jag in denna pseudohändelse som en del i resonemanget om nivelleringens slutliga triumf. Tidigare har den här sortens författarkäbbel varit en beef mellan ”högt” och ”lågt” eller mellan ”kvinnlig” och ”manlig” litteratur. Men nu är det alltså ett lågvattenmärke som ger sig på ett annat lågvattenmärke och anmärker på den senares litterära kvalitet.

End of discussion, botten är nådd.

Men, så har vi ju – halleluja – internet! Framtidens rättvisa distributionskanaler där tusen blommor får blomma. Mångfaldens segertåg. Slutet på mainstreamtyrannin. På nätet väljer du själv i det totala utbudet. E-böckerna laddas hem till paddan eller plattan. Mellanhänderna försvinner. Power to the people – och till upphovsmännen.

Det låter ju alldeles underbart. Men vilka upphovsmän handlar det om? Jo, i stort sett de redan etablerade, de vars varumärken gammelbranschen ägnat mycket tid och resurser åt att bygga upp. Klart som fan att nobelpristagare och amerikanska storsäljare tjänar bra på att sälja sina e-boksformat utan mellanhänder. Men då är vi ju kvar i bestsellerismen. Även på nätet dominerar nämligen topplistornas mainstreamsörja. På Amazon, på iTunes, på Adlibris, Bokus, ja, även på The Pirate Bay är det mainstream som syns och som är mest seedat och lättast att få tag i.

I den pågående diskussionen om hur man ska hitta lönsamma nätmodeller för tidningar är det bara att sorgfälligt konstatera att aftonbladet.se är vinnaren. Den största, alltså – åt den som har ska varda givet.

Förra sommaren var det The Summer of Love för piratrörelsen. Nu går vi runt med baksmälla. Jag ser inga tendenser till att mångfalden ska segra och att fler ska få dela på kakan, inte på ett bra tag iaf. Det enda som tyder på en sådan utveckling är de stora spelarnas paranoida våndor och deras ohederliga iver att stifta lagar mot den tillgänglighet av mainstreamkulturen som de själva banat väg för. Jakten på fildelare avslöjar en misstanke om att det kommer att bli just skräpet som de flesta i framtiden inte vill betala för, den kiosklitteratur som förlagsjättarna så ensidigt koncentrerat sig på att översvämma marknaden med. Och då finns det en viss möjlighet att folk väljer att lägga sina pengar på kvalitet.

Man kan också redan idag välja kvalitet. Risken är ju annars att man glömmer hur det känns att läsa en riktigt bra bok.

SKANDALPOLITIK

svenolleIdag är jag arrrg.

Exempel ett: I cykelsalen på SATS Fridhemsplan stank det av mögel och avlopp. Alltså, det luktade så ändainåthelvete vidrigt av sump att jag upplevde det som direkt hälsofientligt att genomföra passet. AC:n funkade inte heller. Men av det, säg, femtontal deltagare i passet var det ingen som sa ifrån. Förutom jag, då. En äldre herre la sig i, kallade mig vid namn och försökte släta över. Så farligt är det väl inte, Unni?

Exempel två: När bastun i omklädningsrummet varit beckmörk i två veckor p g a en trasig lampa påtalade jag detta i repan. Oj, det är det ingen som berättat, fick jag veta.

Exempel tre: Jag var nära att bli köttfärs av en taxidåre som körde mot rött. Skärrad och tvärilsk står jag och vrålar åt honom att han fan borde byta yrke. Då kommer en kvinna med barnvagn (!) fram. Och börjar tillrättavisa MIG för att jag är så OTREVLIG.

Med dessa små triviala exempel i bakhuvudet tycker jag inte längre det är så konstigt att det politiska läget ser ut som det gör under innevarande valrörelse. Inte heller förundras jag över att två små partier som pekar på skandalösa brister i systemet med all sannolikhet kommer att förbli marginella i valet.

Feministerna har, vad vi än tycker om metoden, belyst pinsamma och systematiska löneskillnader mellan kvinnor och män i en ”jämställd” demokrati.

Piraterna har enträget bevakat och varnat för övervakningssamhällets ständigt framflyttade positioner och vad detta kan komma att innebära för demokratin.

Dessa båda småpartier skulle kunna avveckla sig själva i morgon om de övriga partierna tog över och drev deras främsta frågor. Men varför skulle de göra det? Vad bryr sig majoriteten om sådant tjafs?

Istället släpps den stora skandalen Sverigedemokraterna fram, för ett bakåtsträvande missnöjesparti har  vi tydligen alltid råd med.

En intressant, men otäck, återblick på hur främlingsfientlighet kan få grepp om ett samhälle presenteras av P3 Dokumentär. En riktig thriller som redovisar slutsatsen hur ”Sjöboandan” bäddat för såväl Ny Demokrati som Sverigedemokraterna. Och det intressanta: Det är företrädarna för riktigt primitiva åsikter – åsikter som dessutom i sina konsekvenser är våldsamma – det är dessa personer många omnämner som rakryggade sanningssägare. Nämnas bör också att Sven-Olle Olsson från Sjöbo dessvärre dog med stövlarna på, om ni förstår symboliken.

Så, lyssna, lär och lyd: Vi ska sitta vackert i mörkret, i ett kloakindränkt och kvavt rum för att sedan, när vi vågar oss ut bli överkörda. Och säg inte ett knyst. Bråka inte, protestera aldrig. För så farligt är det väl ändå inte.

LET'S TALK ABOUT SEX

prostituteMitt politiska uppvaknande ägde rum i Skåne, varför de viktigaste influenserna kom från det (då) frisinnade Danmark. Köpenhamn var min huvudstad och Stockholm kändes perifert när blicken naturligt vändes mot den närliggande kontinenten. Med hjärtat till vänster anammade jag de frihetliga strömningarna från Danmark istället för att lyssna på arvtagarna till den torra och dogmatiska svenska plakatvänstern.

Ett av de första reportagen jag skrev handlade om en uppmärksammad utställning i Köpenhamn med titeln ”Prostitution – ett ehrverv”. Horor och torskar kom till tals och krävde att prostitution skulle betraktas som ett hederligt yrke i stil med övriga terapeutiska professioner, exempelvis psykologens, fotvårdsspecialistens, massörens eller frisörens. Hororna hävdade att de besatt särskild talang och kompetens i att tillfredsställa kunder, flera av dem bodde i radhus, var gifta och hade barn. Torskarna menade att skälen till att de uppsökte prostituerade var flera, men framförallt pekade de på en obalans i parternas sexuella behov i deras fasta (och i övrigt fungerande) förhållanden. Så varför inte lösa det med en rak affärsuppgörelse? Win win, liksom.

Behöver det nämnas att reportaget nobbades av de stora svenska drakarna som inte med ett ord ville förmedla vad grannlandet hade på agendan? Tråkvänstern och moralpredikanterna ägde debatten och ”tokvänstern” släpptes aldrig in här, vilket var huvudskälet till att vi började göra en egen tidning med betydligt högre i tak där vi kunde publicera våra refuserade alster.

Men så kom nyliberalerna in. Fast från höger. Ändå hade vi mer gemensamt med dem än med den fyrkantiga och humorbefriade vänstern i frågor kring sex, droger, lönearbete, censur och statlig inblandning i individens självbestämmanderätt.

Sedan dess har mycket skit forsat genom kloakerna. Den individualism som den frihetliga anarkismen förespråkade överröstades av Svenska Arbetsgivareföreningens Satsa på dig själv-kampanj och Marknad blev ett honnörsord. Och nu kommer jag till det ni säkert ville läsa om:

Sex.

I debatten som följt Littorinaffären har frågan om sexköp kommit på tapeten, som så många gånger förr, men nu också med anledning av förslaget om skärpt lagstiftning. Individualismens liberala förespråkare ser inget större problem i köpsex så länge överenskommelsen är frivillig. Motståndarna ifrågasätter frivilligheten och anlägger ett maktperspektiv där köparen är att jämställa med en förtryckare. Anhängarna beskylls för att tolka affärsutbytet enbart på face value.

Avdramatiserandet av könsumgänge är ett utslag av den reduktionistiska människosyn som marknadsekonomin givetvis föredrar, men som spjälkar av själsliga och filosofiska dimensioner. Det synsättet har slagit igenom på bred front, inte minst inom den disciplin som studerar just människan – psykologin. Den effektiva KBT-metoden är det enda vid sidan av kemisk behandling som erbjuds inom den offentliga vården. Människan är en maskin, en produkt, en vara. Input – output.

När det gäller narkotikapolitik ansluter jag mig till den liberala linjen – att avkriminalisera och istället satsa resurserna på vård. Men det går inte att jämställa med sexköp, även om orsakerna kan ha samma rötter: missbruk och patologiskt beroende. Att betala för droger är inte detsamma som att betala för sex. Upplevelsen, lättnaden, efteråt kan visserligen vara snarlik, men en människas kroppsöppning är ingen drog, ingen vara.

Det betyder inte att sex är en sakrosankt företeelse vars kroppsvätskor måste slå följe med djupa känslor för att skapa genuin tillfredsställelse. Däremot innehåller erotik en laddning som etableras redan när barnet fantiserar om sin tillkomst. Sexualiteten är en del av vår utveckling och därmed en del av vår identitet. I resten av våra liv är vi sedan intrasslade i vår sexualitet. Hur kan vi då göra de erogena zonerna till strikta affärsytor?

Även om vi inte behöver få våra sexliv förstörda för all framtid ifall vi under en period skulle prostituera oss är det en kall, platt och mekanisk människosyn som oftast ligger bakom sexköpsliberalernas idéer om frivillighet. Vissa inslag i det mänskliga samspelet är inte duplicerbara även om vi ibland beter oss som om de vore det. Den innebörd vår sexualitet laddats med är knuten till sexualorganen. De sambanden går inte att likna vid hur vi med händerna eller sinnena undersöker världen. Händerna kan vi hyra ut. Men när vi hyr ut våra erogena zoner händer något med identiteten.

Vi skiljer ogärna ett litet barn från föräldrarna. Med liknande omsorg borde vi låta bli att skilja våra könsdelar från oss själva.

VEM KAN MAN LITA PÅ?

bild15

Trots hettan måste jag försöka få ordning på torpet gällande den pågående Littorinhärvan.

För det första: Den omtvistade krishanteringen. Att regeringen släppte karln som om de blivit skållade var i själva verket en alltför sen reaktion. Littorin var ju inblandad i en skitig vårdnadstvist – det är där de borde stått på bromsen. För länge sedan m a o. Med få undantag (förekomst av incest, övergrepp etc) tyder utdragna vårdnadsutredningar på att de inblandade vuxna inte är vid sina sinnens fulla bruk. En minister som är engagerad i en sådan process är direkt olämplig på sin post.

För det andra: Moralfrågan. Många libertarianskt sinnade män ifrågasätter sexköpslagen och ogiltigförklarar sexköp som ett brott. De avfärdar lagen som ”moralisk”, en del kallar t o m moral en ”1900-talsföreteelse” och ett sätt för vissa att känna sig förmer än andra. Men hur många vill leva i en civilisation utan moral (om man ens kan tänka sig en civilisation utan moral)? Det är väl moralen som gör oss just mänskliga. Men varje gång en hot shot gör sig skyldig till en primitiv förseelse, rentav en lagöverträdelse – då försvaras hen med ordet ”mänsklig”: hen är ju inte mer än människa. – Skilj på moralkakor och moral, s’il vous plaît.

För det tredje: Påståendet att skandalen är en tragedi för alla inblandade. Exfrun lär knappast ha haft något emot att hennes antagonist dragits i smutsen. De enda som har rätt att uppleva saken som en tragedi är väl barnen, men den tragedin seglade upp redan i o m vårdnadstvisten. OM den f d prostituerade kvinnan ljuger (vilket Littorin påstår) må det vara tragiskt, men sammanfattningen – att det är en tragedi för alla inblandade – är nästan detsamma som att slå fast att kvinnan ljög. För, om det stämmer, att Littorin köpt sex, då är det ingen tragedi för honom. Då är det en konsekvens av en vuxen politikers handlande, eventuellt också en indikation på sexmissbruk. Men det är ändå den vuxne som ska ta ansvar för sitt beteende och dess följder

Den ende hitintills som lyckats hålla huvudet kallt i hettan och skrivit klarsynt och osentimentalt om Littorinaffären är – läs och häpna! – Leif GW Persson i Expressen. Idag är han själv en makthavare, men blev hårt straffad en gång i tiden när han bekräftade sanningen om Geijeraffären och råkade ut för Palmes dementimaskin. Då sparkades han köksvägen rätt ut i kylan.

Jag tar inte ställning till Littorins eventuella skuld, men jag tänker inte delta i något pity party förrän hans eventuella oskuld klarlagts.

Och när jag ögnar i kommentarsfälten till artiklarna om Littorin och ser det kvinnofientliga raseri som så vildsint florerar där, då är jag jävligt glad över att vi har ett statsskick med representativ demokrati. Därför är det kanske extra viktigt att hålla viss koll på moralen hos våra politiskt valda representanter.

Henrik Alexandersson har iaf haft den goda smaken att leta fram detta ur det korta minnets gömmor. Då var det pressekreterare Littorin som flåsade Per Bill i nacken för att denne kört fyllerally med sin barnvagn:

Sven Otto Littorin bekräftar i dag för Expressen: Ja. Jag ställde en rak fråga till Pelle (Bill). Antingen går du ut och berättar om vad som har hänt och att du ska ta en time- out från politiken. Eller också gör jag det som partisekreterare, om du inte orkar. Jag sa också åt honom att han måste söka professionell hjälp. Vi kunde inte vänta. Vi måste informera snabbt, för vår skull i partiet, för Pelles skull.

Så: Vem kan man lita på? (Så löd f ö rubriken till en av Göran Lindbergs föreläsningar.)

Update: Jan Helins vettiga förklaring till publiceringen.

LULZ I ALMIS

Efter en blixtvisit i Almedalen känner jag mig trött och lycklig. Att besöka TEDx-eventet i en grönskande lummig trädgård med kulörta lyktor i träden, förfriskningar, snacks, filtar på gräset och ett kräset urval av lysande talare var som att kliva in i en oas av hopp och en … en sällsynt känsla av … Herregud, det låter ju som om jag blivit frälst av en sekt!

Men det är faktiskt väldigt sällan som jag upplever romantik. Jag unnar mig därför det. Mitt liv är en strid, och när jag tas emot av en gemenskap med vackra visioner och äkta engagemang blir jag helt enkelt barnsligt glad.

Det var som en av vännerna sa: Vi KAN faktiskt koppla av ett tag – ondskan finns kvar därute ändå, så vi behöver inte kämpa hela tiden. Halleluja!

Jag ska inte uttrycka mer sentiment, för då riskerar jag att bli pinsam.

brit-unniMen jag vill rikta ett speciellt tack till fabulous Brit Stakston som tillsammans med Jocke Jardenberg skapat Almedalska succén Sociala medieakuten. Hon lät mig kinesa i hennes lägenhet. Jocke bar min väska! Brit hade förberett mig på att vi skulle samsas om sju karlar under samma tak, och de kom fram i tur och ordning och hälsade artigt under kvällen. Jag somnade till rösterna av två av dem som satt vid köksbordet under småtimmarna, och jag tror att de talade om logaritmer. En enda gång sänkte de rösten, och då misstänkte jag att de snackade om … ja, ni vet … men när jag frågade dagen därpå avslöjade de att de bara hade uttryckt en undran om det var JAG som drog timmerstockar. Det var det nu inte. Jag låg ju vaken och tjuvlyssnade.

Snackisen under mitt dygn i Almis var annars Gudruns brända pengar och Littorins … eh … Säger inte mer.

KÖPSEX?

redlight1Asså, först bara denna fördom som blivit en efterdom: Att människor i medelhavsländerna är mañana, mañana går utmärkt att förstå om man vistas här ett tag och samtidigt försöker vara effektiv i tanke och handling. Jag skulle fan behöva en talskrivare.

Men, iaf: Det var en tant jag hade sällskap med på en resa för ett par år sen som sa: Vad ni yngre feminister vägrar att inse är att män och kvinnor i grunden är olika. Men med åldern förstår man detta, och då är det så dags.

Med dessa ord ringande i huvudet följer jag med värmeslött sinne en pågående debatt om sexköpslagstiftningen. Jag har legat på plajan här i Cannes tillsammans med min generösa väninna (som låter mig husera i hennes lägenhet) och hennes väninna som bor i Berlin. I Tyskland är det inte många som höjer på ögonbrynen av att män köper sex. Att det är just män som utgör den överväldigande majoriteten av torskar kan vi väl vara överens om. I Berra finns ex vis ett jättestort horhus i flera våningar med all inclusive-rabatt från åtta på morgonen till åtta på kvällen. I fem timmar får kunderna till ett engångsbelopp kalasa på de tillgängliga damerna så mycket de orkar. Det finns vakter och personal överallt, så att de prostituerade inte utsätts för övergrepp.

Nu är det ju många som anser att en sexarbetare per definition är ett offer. Själv har jag träffat en hel del i denna yrkeskategori, och de mår inget vidare. Deras privata relationer är uppfuckade och deras barndomar lämnar åtskilligt i övrigt att önska. Man kan också läsa redogörelser från dem som quittat sexjobbet, och dessa har en hel del gemensamt med berättelser från kvinnor som levt i misshandelsrelationer: Ett gisslandrama. Men mina empiriska studier är inte statistiskt signifikanta.

Jag har under alla år pendlat hit och dit i frågan om det går att sälja sin kropp utan att bli skadad. Eller utan att man ÄR skadad sen tidigare.

Frågan är väl snarare hur pragmatiskt ett system får vara: Om man accepterar prostitution som världens äldsta yrke, ett fenomen som inte går att stävja genom kriminalisering eftersom man då jagar ner den i underjorden utan regler och skydd (som trafficking) – om man godtar det och istället försöker göra villkoren för sexarbetare så drägliga som möjligt har man kanske kommit så långt det går.

Men i ett system som bygger på pragmatism förlorar man också en filosofisk och politisk vision – visionen om en förädling av människans driftsutlevelser, idén om ett samhälle där ingen är till salu, där ingen har makt över en annan.

Men det är ju ett frivilligt förbund mellan hora och torsk! utropar någon. En affärsuppgörelse.

Fast då glömmer man den psykologiska faktorn. Det finns massor av exempel på destruktiva relationer där den ene rent praktiskt har möjlighet att gå, men ändå är en fånge pga tidigare upplevelser, strukturella omständigheter, successiv nedbrytning osv.

Och där står vi.

Vad jag mest undrar över är varför frågan väcker så starka känslor, inte bara bland sexarbetare och deras kunder, utan hos såväl menige man som politiskt aktiva.

Kan det vara så att den äldre kvinnan hade rätt? Att vi när ett önsketänkande om att män och kvinnor i grunden är sexuellt lika? Att vi inte vill veta av det faktum att män i lååångt större utsträckning än kvinnor finner nöje i att köpa sex? Att många kvinnor rentav föredrar att deras gubbar tillfredsställer sig med en hooker istället för att skilja sig för att de blivit kära i sin älskarinna?

Och där kommer frågan igen: Vad beror det på?