Vänner! Jag har inte glömt bort er, men ni har förmodligen glömt mig.
Jag sitter på franska rivieran och äter färskt lammkött, tills alldeles nyligen lyckligt ovetande om diverse tråkigheter gällande just ”lammkött”. Eller ovetande. Det handlar snarare om bortträngning. Solen och hettan gör detta. Tillvaron kretsar f n mest kring lyxproblem som dödliga skoskav, solutslag och ångest över att värmen förhindrar mig att skriva längre än till tio på morgonen, och då måste jag ju först ha hunnit ett varv på det lokala gymmet här i Cannes – ett gym som hälsovårdsmyndigheterna i Sverige hade stängt omedelbart om de finge råda här.
Men nu drar jag ändå en uppgiven suck över fallet Lindberg. Och ögnar igenom spaltfajten mellan Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten. Vänta er ingen spetsig analys, det tillåter inte mitt mosiga tillstånd. Men. Frågan. Den kommer till mig ändå: Om det inte är en genusfråga är det väl en maktfråga. Den som har makt vill ha lammkött. Och eftersom de hankönade innehar mest makt är det deras marknad och de som definierar den.
Vi får alltså lära oss genom all infotainment att män föredrar betydligt yngre sexpartners. Woody Allen, Philip Roth, Roman Polanski et al visar mer eller mindre öppet sina preferenser. Kapten Klänning också, gubevars. Bordellhärvan från 70-talet kommer förmodligen att gå till historien med innebörden att vi hade politiker som gillade att sätta på barn.
Kvinnorna då? Nja, ska man följa medieberättelserna dras ju de unga knoppande damerna av sig själva till viagragubbar som kunde ha varit deras farsor. Lindberg ville ju enligt uppgift att småflickorna skulle kalla honom ”pappa”.
Men tänk – ve och fasa – om de honkönade tänder på unga gossar i lika stor utsträckning som kukinnehavarna vill ha småtjejer?
Ska jag tala om en hemlighet? Det gör vi. Vi kan bara inte köpa unga kroppar i samma utsträckning.