Månadsarkiv: juni 2010

LUST PÅ LAMMKÖTT

lamm_textjpgw470ne0Vänner! Jag har inte glömt bort er, men ni har förmodligen glömt mig.

Jag sitter på franska rivieran och äter färskt lammkött, tills alldeles nyligen lyckligt ovetande om diverse tråkigheter gällande just ”lammkött”. Eller ovetande. Det handlar snarare om bortträngning. Solen och hettan gör detta. Tillvaron kretsar f n mest kring lyxproblem som dödliga skoskav, solutslag och ångest över att värmen förhindrar mig att skriva längre än till tio på morgonen, och då måste jag ju först ha hunnit ett varv på det lokala gymmet här i Cannes – ett gym som hälsovårdsmyndigheterna i Sverige hade stängt omedelbart om de finge råda här.

Men nu drar jag ändå en uppgiven suck över fallet Lindberg. Och ögnar igenom spaltfajten mellan Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten. Vänta er ingen spetsig analys, det tillåter inte mitt mosiga tillstånd. Men. Frågan. Den kommer till mig ändå: Om det inte är en genusfråga är det väl en maktfråga. Den som har makt vill ha lammkött. Och eftersom de hankönade innehar mest makt är det deras marknad och de som definierar den.

Vi får alltså lära oss genom all infotainment att män föredrar betydligt yngre sexpartners. Woody Allen, Philip Roth, Roman Polanski et al visar mer eller mindre öppet sina preferenser. Kapten Klänning också, gubevars. Bordellhärvan från 70-talet kommer förmodligen att gå till historien med innebörden att vi hade politiker som gillade att sätta på barn.

Kvinnorna då? Nja, ska man följa medieberättelserna dras ju de unga knoppande damerna av sig själva till viagragubbar som kunde ha varit deras farsor. Lindberg ville ju enligt uppgift att småflickorna skulle kalla honom ”pappa”.

Men tänk – ve och fasa – om de honkönade tänder på unga gossar i lika stor utsträckning som kukinnehavarna vill ha småtjejer?

Ska jag tala om en hemlighet? Det gör vi. Vi kan bara inte köpa unga kroppar i samma utsträckning.

DEN DÖENDE MEDELKLASSEN

soffpotatis1Jag är egentligen för trött för att skriva, men nu sitter jag här och hör helikoptersmatter som torde komma från någon avdelning av det där jääävla bröllopet. Och jag kan verkligen inte ens förmå mig att slå på teven.

Allt jag redan tänkt har Lena Andersson formulerat så perfekt som det bara går, i DN. Hon skriver om den total(itär)a kärleken, denna heteronormativa tvåsamhet som nu även blivit homonorm. Peter Jöback berättade glatt i P1:s Stil om sitt stundande bröllop, halleluja.

Inte många ifrågasätter längre äktenskapet och kärnfamiljen, den gamla kvinnofällan. Vi rättar oss i ledet och tar sikte mot altargången. Nästan alla lånar ut sig till det kungliga jippot, ty vem vill förneka kärleken, det vackraste som finns? Till priset att vi låter bli att tala om allt som pågår i kärlekens namn.

Vi vill leva i en dröm. Särskilt nu, när demokratin håller på att vittra samman i dess mest väsentliga avsnitt, och därför är det svårt att inte hemfalla i misantropi.

Likriktningen är fanatisk. Jag skulle ut och köpa en bok efter att jag kastat runstenen till läsplatta i väggen. Det gick inte. I det konforma och knapphändiga utbudet trevade jag efter en roman med bett, med samhällskritik, som gestaltar andra sorters livskvaliteter än dem som bjuds ut i nystartade tidningen Blossom (bläääh!) Och nej – nämn för fan ingen deckare nu, tack! Men jag kom inte förbi travarna av böcker som alla speglade dessa, i mina ögon, förvridna medelklassvärderingar som jag fått så fett med nog av.

Och valrörelsen gör samma sak. Speglar den enorma medelklassen som har växt och växt och nu håller på att växa ihjäl sig. En missnöjd medelklass är en farlig politisk kraft. Således gör de etablerade partierna allt för att blidka den. Sålunda erbjuds som vanligt kortsiktiga lösningar för att stimulera det materiella välstånd som täpper till truten på denna nervösa medelklass. Så länge de kan renovera sina kök och tjacka en ny och ännu större plattteve bryr de sig inte shit om vad som händer med det kritiska tänkande som utgör grundvalen för en vital demokrati. Sorgligt men sant är ju att diktaturer fungerar bra om befolkningen har det gott ställt i materiellt avseende.

Det är inte en slump att självhjälpsindustrin vunnit så stor terräng under det senaste decenniet. En ekonomiskt hotad medelklass, en detroniserad befolkning som låtit sig styras in i ett konsumtionsvansinne, måste plågas av existentiell tomhet – det står i det finstilta, det de inte läste. Då drar livscoacherna in som en gräshoppssvärm och erbjuder intravenös lycka medan de mjölkar myndigheter, företag och privatpersoner på slantar som kunde ha gjort nytta för ensamstående mammor och unga människor födda på 80- och 90-talen som nu klöser på väggarna.

Och det sorgligaste av allting är att de bästa lösningarna aldrig får bli politiska lösningar. En sådan lösning vore att erbjuda medborgarna fri tid. Tid att tänka, tid att vara kreativ, tid för kärlek och gemenskap, tid för samtal och möten. Löner är ju bara ett sätt att fördela det som produceras. Därför är arbetslöshet absurt i en tid när en del av befolkningen arbetar ihjäl sig (ofta med ganska onödiga arbetsuppgifter) för att få vara kvar i medelklassghettot medan andra straffas ekonomiskt och socialt för att de inte släpps in på arbetsmarknaden.

Och så sitter vi och dör i soffan till underhållning som aldrig får oss att vakna, underhållning som bara bekräftar ännu en gång att lyckan i livet är en trygg och sövande medelklasstillvaro.

Tills vi får cancer, vår partner har träffat en annan och våra barn börjar knarka.

Sleep well!

HJÄLP MIG VARA INDIE!

sperma-230097-404682_99074wLisa Magnusson har redan tagit upp detta med strömlinjeformningen av internetutbudet, och jag har också funderat över detta. Så, nu undrar jag hur vi ska göra här, vi som är indies.

Snälla alla pirater och ni som är för kulturell mångfald – kan ni hjälpa mig med råd om hur min kommande roman ska hitta sina läsare? De stora förlagens dominans blir allt större, och de stora förlagen gillar inte mitt ställningstagande i fildelningsfrågan.

Det låter ju väldigt vackert med nya distributionssätt via nätet, men nu vill jag att vi konkretiserar dessa.

Jag har valt att samarbeta med ett oberoende kvalitetsförlag, jag har varit länge i biznizen och vet a lot om branschen, kanske vet jag alldeles för mycket, bland annat att topplistor är ungefär lika trovärdiga som opinionsundersökningar inför valet. Det mesta är riggat. Men jag har fräckheten att veta mitt värde. Jag har aldrig kompromissat (jag skriver inte som Thomas Bodström), och jag har ändå fått en stor läsekrets.

Men nu finns det snart bara Thomas Bodström-författare ute i handeln och därför vill jag att vi verkligen försöker hitta nya vägar. Ni ska få veta mer om min nya bok, som kommer ut i höst, men innan dess hoppas jag att vi kan slå kloka skallar ihop och gnugga geniknölarna.

Så, hur tycker ni att jag ska göra inför lanseringen?

Ni kan kommentera här eller mejla mig.

VEM SER VEM DU ÄR?

hamlet2Ibland funderar jag över varför en förhållandevis utbredd diskussion här handlar om att vi är här. Eller: hur vi är här, i de s k sociala mediernas verklighet. Våra internetaktiviteter går ofta ut på att iaktta och studera våra aktiviteter i sig.

Det är som om vi måste uppfinna oss själva på nytt hela tiden. Och när jag tänker efter genomsyrar detta självstudium hela nutidsmänniskans tillvaro.

Med en app kan vår iPhone registrera vårt sömnmönster så att vi vet när vi bör vakna och även hur vår individuella sömn fungerar.

Stegräknare var förra säsongens svarta.

På gymmen har det blivit poppis med pulsmätare i cykelsalarna, så att vi kan följa och kontrollera våra pulstoppar på en skärm.

Vi jagar vårt ”mående” och kräver diagnoser. GI-värden. Fettmätning. Allt ska redovisas och granskas.

Vi jobbar idogt på våra personliga ”varumärken”. En identitet är inte något vi är, utan något vi skapar. Vi klassificerar oss ständigt men vill inte bli definitivt placerade. Liberal? Hetero? Privat? Medelklass? Nej, don’t fence me in!

Vi gifter oss, men inte av det skäl som giftermål och bröllop en gång innebar: att lova varandra trohet tills döden (inte nöden) skiljer oss åt. Vi gifter oss för att vi tycker att det är en skön grej. Nu. Ingen tror väl att det är för livet.

Och detta är absolut inget konstigt. Ideologierna är döda, vi står vid historiens slut och vi måste återuppstå i en framtid vars enda konstant tycks bestå av osäkerhet.

Samtidigt slåss många av oss mot den yttre och ansiktslösa kontrollen, den som inte utövas av oss själva. För, medan vi uppfinner och skapar oss själva med hjälp av den nya tekniken, används samma teknik till att registrera och kartlägga oss i detta nya, nakna och skiftande tillstånd.

Allting flyter just nu. Men var landar vi? När historien ska skrivas – hur blir vi då definierade?

NÄR MAN HAR SKRIVIT EN BOK IV

12256735_131284bNu har jag lärt er hur man (inte) skriver en bok och hur man gör när man har skrivit en bok. Här är sista uppläxningen i min författarskola. For now åtminstone:

Du har insett att du är en liten vattenloppa i den stora bokfloden, men du kan ju alltid hoppas på att publicitet ska göra dig större. En nybakad författare frågade mig en gång, innan hennes bok skulle ges ut: ”Hur hanterar jag nu medierna?” Jag ville inte vara taskig, så jag sa inte att hon skulle vara glad om hennes bok överhuvudtaget skapade medialt intresse. Hon gick ännu i villfarelsen att hon snart skulle få välja och vraka bland alla tidningar och teveprogram som slogs om att få ha med henne i sina spalter och slottar.

MEDIALA STRATEGIER

Nu talar jag bara utifrån min egen erfarenhet, men det var inte förrän jag försökte vara strategisk som allting gick käpprätt åt helvete. Innan dess hade jag tackat och tagit emot de flesta erbjudanden om att gästa mediala sammanhang. Det gjorde jag nog rätt i, även om kultursnobbarna avfärdade mig som medieluder. När jag försökte vara selektiv, klippte håret och skaffade mig ett jobb så att säga, då blev jag hånad. Mitt råd är därför: Gå på magkänsla. Tänk bara: Tjänar jag på att vara med här eller där? Bara du själv kan avgöra det. Idag spelar det dessutom inte så stor roll längre i vilket forum du deltar, det finns så många och det mesta läggs ju upp på webben.

SJÄLV ÄR BÄSTE DRÄNG

Men webben innebär också nya möjligheter. Du blir din egen marknadsförare. Även om det tar mycket tid – maximera din webbnärvaro och försök vara innovativ.

Inspirationskällor som jag omedelbart tänker på är:

Daniel Åberg, som nyligen gav ut en roman helt i egen regi och som tänker kring detta både på sin blogg och här.

Eller Mattias Boström som ofta lägger örat mot marken i sin blogg.

Lycka till nu, alla ni som mot alla odds vill ta er an den otacksamma utmaningen att skriva en bok!

NÄR MAN HAR SKRIVIT EN BOK lll

kjerkfjordenNu vill jag inte röra upp smolk i bägaren för er som kanske har planer på att förverkliga era författardrömmar eller för dem som redan sitter där med ett förstlingsverk på väg ut på den iskalla marknaden. De flesta författare vill inte veta allt om sin bransch, och många förlag drar en lättnadens suck över detta. Därför kan de käckt utbrista när boken är tryckt och färdig: ”Ja, nu håller vi tummarna!”

Men det är ungefär som att ”tänka positivt”. Man tänker sig inte till önskade resultat. Man bidrar praktiskt till dem (i bästa fall). När det gäller bokutgivning är spelet i regel avgjort långt innan boken ens är tryckt. Upplagan bestäms av antal beställda ex från återförsäljarledet. Ytterst sällan beställs en stor upplaga av en debutant. När det gäller etablerade författare bestäms upplagan oftast med hänvisning till tidigare försäljningssiffror. Ibland kan generösa avtal och rabatter boosta en upplaga, om hela branschen enas om att boken har en stor kommersiell potential. Men återförsäljarna brukar då kräva garantier: ”Show me the money!” Och man behöver inte vara överdrivet observant för att inse vilka titlar det satsas på om man besöker en bokhandel. Nog om detta, det är verkligen ett kapitel för sig.

DEBUTANTSJUKAN

En vanlig åkomma hos en debuterande författare är en spänd förväntan om att ens bok ska störtskyltas i handeln. Vid utgivningsdatumet går hen därför hoppfullt till en bokhandel för att se sitt verk. Men hittar det inte!  Bestsellerdrivorna tornar upp sig vid entrén, men var är MIN bok? Nja, då får man vanligtvis söka sig längre in i butiken, och har man tur ligger en liten bunt där bland andra små buntar. Eller så finns den i bokstavsordning med ryggen ut.

Så var det med den saken. En nål i en höstack. Därför ska min nästa post handla om hur man ska få läsarna att överhuvudtaget få en chans att hitta den bok du lagt ner minst ett års synnerligen lågavlönat arbete på.

NÄR MAN HAR SKRIVIT EN BOK II

human-infant-newborn-baby1OK, ett löfte är ett löfte, så nu är jag skyldig er del 2 i berättelsen om hur det är att ha skrivit en bok.

Tvivlen myllrar alltså i skallen och jag funderar en gång i timmen på vilken ny yrkesbana jag ska söka mig till. Eller ska jag kanske bara sätta mig och skriva en ny bok genast? Eftersom den jag just lämnat in är ett missfoster? Jag kan inte sluta kika på manuset, och varje gång upptäcker jag fler skavanker. Jag tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget, att inte lämna ifrån mig en så kackig text. Samtidigt vet jag ju att det inte är förrän någon annan får läsa som man kan se på det man skrivit med nya ögon. Men det hjälper inte! Det känns som att bli synad näck i en vidrig lysrörsbelysning, där varenda blemma skriker ut sin fulhet.

Men så kommer då till sist det där beskedet.

ANTAGNING

Jag är antagen! Boken har passerat tullen! Och OBS! Nu berättar jag bara om böcker som jag skrev av lust. Jag har skrivit ett par romaner som jag tvivlade på hela tiden, som det kändes trögt och tråkigt att jobba med. Eller som liksom kom av sig. De brukar jag inte lämna in. Den viktigaste och mest vägledande känslan är den som infinner sig under själva skrivandet. Och när boken blivit antagen, då återvänder den. Det var inte så tokigt ändå. Självförtroendet börjar klättra uppåt. Puh!

REDIGERING

Har du tur får du en engagerad och skicklig redaktör som är en sorts barnmorska. Eller mer än det, faktiskt. Redaktören pular också lite i arvsmassan, men med stor respekt. Detta stadium är det roligaste i hela processen. En människa deltar med samma brinnande intresse som jag själv i utmejslandet av verket. Vi slipar och filar. Och slipar och filar. Och sl … Ja, det är som att skala en lök. Och för varje ny kärnfull version vill man bara spy över den gamla. Nej, släng den, läs inte den, den här är mycket bättre! Och så håller det på. Och skulle kunna hålla på, tills ingenting är kvar. För så är det. En roman kan aldrig bli perfekt, vad det nu är. Inte för författaren. Men den blir good enough – åh nej, vad skrev jag? Nej, men den blir till sist självgående. Ett nytt liv är fött.

Och i nästa post ska jag tala om vad som händer med den nyfödde ute i stora stygga världen. Häng med!

NÄR MAN HAR SKRIVIT EN BOK

skrietJag sa till författarkollegan, som också skriver filmmanus, att det verkar väldigt otacksamt att skriva just filmmanus. Det mest otacksamma är ändå att skriva böcker, sa hon då.

Och jag tänker efter. Herregud, hon har ju rätt.

IDÉN OCH SKRIVANDET

• För det första tar det en jävla tid att skriva en bok. Inte själva skrivandet, det brukar gå på ett halvår. Men då har jag redan tänkt på storyn och researchat i ett halvår. Så, då är vi uppe i ett års obetalt arbete. Men jag sitter på en skatt, tycker jag. Vilken jävla bra bok!

LÄMNINGEN

• Nästa steg är inlämnandet. Då har jag läst och läst och läst. Upptäckt hundratals missar, klumpiga formuleringar, upprepningar, osmidigheter, haltande resonemang och andra skönhetsfläckar. Rensa, rensa, rensa. Och läsa igen. Rensa igen. Fast jag tycker ännu att det är en bra bok. Så bra att jag kan lämna den till förlaget. Men då, kära vänner, DÅ händer det grejer. I samma stund som jag överräckt luntan måste jag rusa hem och börja läsa på nytt. Och ve och fasa! Plötsligt ser jag MASSOR av fel och brister i manuset. Jag läser nämligen med en annans ögon nu. Hur kunde jag lämna in ett så ofullbordat manus? Jag får panik, vill ringa förläggaren och skrika: SLÄNG ALLTIHOP!

Skammens röda blemmor letar sig upp och ligger sedan kvar. Vad har jag gjort, vad är det jag har skrivit? Jag förstår inte längre hur jag kunde tycka att det var bra. Och förläggaren brukar ta tid på sig att läsa. Ibland flera veckor. Jag kan inte sova, jag är slut som artist. Förläggaren hör inte av sig, han tycker kanske att det är outgivningsbart … Varje gång jag kikar i manuset stiger skammen och förvirringen. Texten glider iväg, bleknar ut i betydelselöst flimmer. Jag ringer kollegor och hispar, men de säger att det är likadant för dem. Och att jag höll på så där förra gången jag lämnat. Och förra igen. Men det har jag såklart glömt. Att jag känner så här måste ju bero på att jag äntligen insett att boken är skit, och i synnerhet den yxiga och kackiga version som jag i naiv stolthet lämnade in.

Jag är rädd för att öppna mina mejl och svara i telefon, ty jag är nu säker på att bli refuserad. Mitt liv är ett helvete. Jag lever i ett vakuum. Ingen förstår mig. Förstår hur det känns att vara utan framtid.

I morgon får ni veta hur de följande stegen ser ut.