Månadsarkiv: maj 2010

DEN "POSITIVA" PESTEN

mouthlaughg_175x125Jag är så perverst trött på de positiva människorna. Nu menar jag inte personer som upplever genuin glädje över något som hänt dem, eller när någon är på gott humör.

Nej, jag avser alla dessa krampaktigt, tillkämpat positiva typer, såna som säger: ”Men tänk inte på det där nu – tänk positivt!” Fy fan, jag håller verkligen på att spy av detta. Den positiva farsoten har parkerat sig som ett giftmoln över sällskapslivet. Och kläckt ur sig svärmar av scharlataner som kallar sig konsulter. De ger sig ut på fälttåg – naturligtvis till höga arvoden – för att få oss att tänka positivt. Arbetslösa ska behöva gå i motivationsträning med inhyrda coacher.

Det är vidrigt, det är förljuget, det är kränkande. Positivitetsandan har gått så långt att vi nu ska inbilla oss att vi kan få allt vi önskar oss, bara vi skickar positiva tankar om det vi vill ha till universum. Det kallas ”law of attraction” och påstår sig vila på vetenskaplig grund (kvantfysiken).

Det är så galet att det snurrar i skallen. När jag träffar det positiva folket, då går jag. Jag måste gå. De är ju inte kloka. De går runt som tjuren Ferdinand och närmar sig aldrig stängslet. För där kan de få negativa tankar eftersom världen utanför är full av misär, utsugning och korruption. Istället låter de sig luras av modeflugor som bikramyoga.

Bikramyoga! Vad i helvete är det som pågår i den urbana medelklassen? Självmant går de in och sätter sig i ett kvavt och jättevarmt rum (40 grader) i 90 minuter och gör yogaövningar. Och de får inte gå ut! Mannen som tagit patent på bikramyoga kallas för McYoga. Han har massa Rolls Royce och bling och säger att han älskar pengar.

”Har du provat bikramyoga?” Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan. ”Det är helt fantastiskt.”

Fantastiskt. Bara detta ord. Yuk! Säg aldrig det ordet när ni möter mig, då bits jag.

Och så åker de på retreat. Där måste man vara tyst. Det betalar de också för.

Men jag kommer snart att behöva åka på retreat för att slippa det positiva folket. Jag vill åka på retreat med misantroper som skrattar rått åt det absurda i tillvaron. Människor som är kritiska, skeptiska, föraktfulla. Skadeglada. Svartsynta. Nihilistiska. Jag förstår mer och mer varför vissa tänkare blir cyniska, varför en del konstnärer tar livet av sig för att de har förståndet i behåll i en helt sinnessjuk tid. Förstånd är det ju ingen som efterfrågar. Ångest lönar sig inte.

Men har vi verkligen råd att tänka positivt i en värld som håller på att fuckas upp? Kan inte det positiva folket åka till Darfur, till Afghanistan, till Liberia eller Kenya? Kan de inte bara åka dit och tala om för invånarna att de ska tänka positivt? Att de kan få allt de önskar sig, bara de tror tillräckligt mycket på det?

Eller ännu bättre: Kan inte det positiva lämmeltåget göra det lämlarna gör? Gå utför ett stup.

Vill ni studera min pessimism närmare kan jag rekommendera boken Smile or Die av Barbara Ehrenreich.

THE FINAL PRIME TIME

gslc3a4ger_ht08_9Anders Mildner, I luv U!

Denne sansade karl har i Expressen publicerat sitt bidrag till Brit Staxtons bok Politik 2.0. Det handlar om politikernas totala missförstånd av vad sociala medier är. Att de fortfarande tror på sin envägskommunikation och använder Twitter och Facebook för att trumpeta ut sina tal till folket. Till, inte med. Säkert har de anlitat nån av nätets egna ”livscoacher”, dvs experter på sociala medier, som försökt inviga dem i nätets mystiska påverkanspotential. Men politikerna applicerar den traditionella medievana de tillskansat sig på en kommunikationsform som inte funkar på det sättet. Och vad kan man f ö vänta sig? När deras politik bara går ut på samma gamla frågor som de rutinmässigt bollar mellan sig – varför skulle de då idka nytänkande på andra plan?

Jag tänker på hur annorlunda allting blivit sedan vi kopplade upp oss. Det verkar som om massrörelsernas tid håller på att övergå i mängder av tillfälliga och mindre strömmar istället. Ibland bryter en bloggbävning ut kring en enskild fråga, men oftast är myllret och mångfalden det som kännetecknar samtalen på nätet. Blixtsnabbt hittar vi våra likasinnade, kör förbi allt ovidkommande och finner oss tillrätta i en crowd där vi trivs. Våra egna intressen leder oss, inte företagsintressena. Okej, inte för alla – även på nätet kan vi styras av flockmentalitet och kampanjlogik. Men om vi inte vill det, kan vi slippa.

Det finns ingen prime time längre. Teveprogram som är värda att se kollar vi in på Play eller Youtube när vi själva har tid/lust. Har ni tänkt på vart detta leder? Det kan innebära att ”alla” inte tvångsmässigt måste se en ny film eller teveserie eller läsa en ny bok just nu. Vi kan vänta.Vänta t o m i några år, tills en utvärdering skett: Var det bra eller var det bara en marknadsföringshajp? Var det bra, då håller det. Livslängden för kvalitetskultur förlängs, vilket motverkar slit-och slängkulturens allt kortare säsonger, styrda av branschens hysteriska försök att kränga så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Vi behöver helt enkelt inte komma först till kvarn och stå och trängas på samma torg.

Det finns så många kvarnar numera. Så många torg. Så många möjligheter.

TOPPLISTORNAS DIKTATUR

soptippSatmaran skriver skitbra om censur i den här posten. Bland annat handlar det om hur det blir med e-boken när den alltmer kommer att inhandlas via Applestore och andra kanaler som ägs av intressenter med egen agenda. Så här skriver Satmaran:

Om vi tillåter de stora företagen bestämma hur vem och vad som ska publiceras på nätet och i våra mobiler är vi ute på en farlig väg där både censur och kontroll redan är ett faktum. Inte bara av kultur utan även av samhällskritisk information.

Det är där vi står idag. Ska det digitaliserade kulturutbudet enbart bli en spegling av den fysiska exemplarförsäljningen, den som redan genom sin likriktning trängt undan det som inte betraktas som ultrakommersiellt? Mattias Boström skissar upp en strategi för e-boksförsäljning, fast utifrån storförlagens synvinkel. Genom tillfällig prispressning manipulerar man topplistorna, och det resonemanget utgår från att topplisteplaceringar är det enda försäljningsargumentet. Mattias är anlitad av Piratförlaget och måste vara en otrolig tillgång för dem med sin koll och sin vakenhet inför framtidens krav på tillgänglighet. Men topplistehysterin (i synnerhet när topplistor är manipulerade) är ju också en form av censur.

Den erfarne förläggaren Per I Gedin har tagit upp problematiken i SvD, där han belyser förlagens roll som både katedral och börs, men där börsen tagit över. Han menar att förlagen har ett uppdrag, förutom att bara vara vinstbringande. Det låter högtravande, men det handlar om att sprida den goda litteraturen, den som kan väcka frågor, hjälpa oss att vidga våra vyer, öka empatin, ge tröst, berika våra inre liv, skapa sammanhang – ja, allt detta som bidrar till mångfald och som i längden är nödvändigt för att bevara demokratin. Ja, faktiskt.

En demokrati bygger på förståelse för komplexiteten i tillvaron. Kommersialismen försöker istället förenkla. Och det är ju bra. För de kommersiella intressena, vill säga. Vi blir simple minds om vi förleds till att tro att verkligheten går ut på att välja mellan ett fåtal alternativ. Lätta att manipulera, lätta att leda.

Stalintiden hade sin censur. Den rovgiriga kapitalismen har sin. Den yvar över marknaden. Men för att komma in på den marknaden krävs att du blir strömlinjeformad. Och det systemet är så fiffigt att du inte ens behöver känna av censuren. Det finns ju så många produkter att välja mellan. Fast alla är ungefär likadana.

SOCIAL MISSANPASSNING

kanelbulleIgår slog jag mig ner med C på Debaser Medis uteservering för att ta en efterlängtad after work-bira. Mitt emot sitter ett gäng. Jag är gammal nog att vara deras mor, vilket snart bevisas av att en av dem gått i samma klass som en av mina ätteläggar.

Vi börjar snacka, det är varmt och fint och man ser ut över det kryllande livet på Medborgarplatsen. Men så säger en av killarna något som får mig att inse att det är vissa saker jag aldrig kommer att kunna haja. Han var nämligen full av förväntan inför Vickanbröllopet. Seriöst.

Det är en sak att tanter ute i landsorten blir daggögda när de läser om den stundande begivenheten. Men unga snubbar i stan, som ser helt … sjyssta ut?

Och då slog det mig att det är mycket mer jag inte förstår.

Jag fattar inte hur någon kan beundra människor med makt. Och absolut inte dem med ärvd status.

Jag förstår inte varför folk så himla gärna vill bo i villa i suburben. Begriper inte varför de binder upp sig med skyhöga lån för att skaffa sommarhus ovanpå det, och sen måste jobba ihjäl sig och tacka ja till vadfansomhelst bara för att de får pröjs. Och skyller på sina höga lån när de är helt ägda.

Jag fattar inte. Fattar inte ens varför folk läser apdåliga böcker och glor på piss-teve.

Men det är såklart inte dem det är fel på. Det är bara jag som är missanpassad.

Uppdatering: Jag glömde skriva att killen som var så impad av kungahuset också tyckte att han kunde sätta sin integritet i pant ifall övervakningssamhället leder till att våldtäktsmän åker dit (ett sånt fall inträffade ju nyligen). Den vinkeln behöver uppenbarligen belysas bättre inför väljare som annars skulle kunna tänka sig att rösta Pirat.

Och en sak till som jag inte alls begriper mig på: Att Zlatan ska bli staty i Malmö :-0

RÄTT OCH FEL, I FILM OCH VERKLIGHET

EXCLUSIVE: Ben Kingsley in Prince of PersiaVar alltså på galapremiären av Prince of Persia: The Sands of Time igår. Arrangemanget, som Petré Events anordnat, var snällt och vackert, med generös efterfest på Armémuseum i den ljumma försommarkvällen, där det serverades persisk mat och – till alla ungars förtjusning – spett man kunde trä ananas, melon och jordgubbar på, för att doppa i fontäner av vit och mörk choklad. Till det fritt flödande förfriskningar. Och ett arabiskt fullblod som skrittade runt utanför entrén.

Och filmen. Tja, det var ju Disney som stod bakom, så ni kanske kan räkna ut att den höga budgeten tillät oupphörliga actionscener, makalös utsmyckning, väldigt mycket ormar, heliga och farliga föremål, snygga specialeffekter och sedvanlig sexism (de enda kvinnorna bland horder av män bestod av en åtrådd prinsessa samt ett harem, och haremet fick nog inte mer än en halv minut av filmen). När den manlige huvudrollsinnehavaren Jake Gyllenhaal inte var ersatt av en stunt – vilket var jävligt ofta – var han istället ersatt av Jonas Karlsson. Gullig, grabbig, tafatt.

Striden i filmen stod mellan:

• en maktlysten bedragare som ville göra anspråk på kungatiteln genom att med hjälp av det heliga föremålet vrida tiden tillbaka.

Och

• en sympatisk kung, som förespråkade humanism och en politik med ”hjärta”.

Häng med, för nu kommer ironin:

I foajén, innan föreställningen började, tvingades alla vi som var inbjudna att låta vakter förvara våra mobiltelefoner. Och varför denna regel instiftats förstår ni. Efter filmen fick man köa en bra stund för att få ut sin telefon igen.

Den superkommersiella storfilmens budskap och innehåll kontrasterade alltså totalt mot de åtgärder som dess producenter ansåg nödvändiga för att inte filmen skulle piratkopieras, en av alla de åtgärder som Hollywoodindustrin satt i system, som orsakat en av samtidens mest skandalösa rättegångar, nämligen den mot The Pirate Bay.

Och som om inte den ironin räcker, stängdes återigen TPB ner igår. Och öppnades i vanlig ordning på nytt strax senare, den här gången med hjälp av Piratpartiet.

Den strid som pågår mellan ett rovkapitalistiskt etablissemang och en allmänhet som kräver fri tillgång till kunskap och information, den striden skulle jag vilja se på film. För den striden är på riktigt, och den pågår här och nu.

Hela tiden.

LIGGA LÅGT

Hav tålamod med mig, vänner!

Jag återkommer inom kort med klok- och galenskaper. Ni förstår, jag sitter i slutredigeringen av min nya roman som ska ut till hösten och har inte haft tid för ens det där ni vet.

Ikväll ska jag bege mig ut på en begivenhet, och som ni ser, ligger jag. Lågt.

img_0003

HUR MAN (INTE) SKRIVER EN BOK ll

author6Okej, vänner, här kommer andra delen i Unni Bunnis skrivarskola.

Du har alltså kommit över den första tröskeln och insett att det inte finns några genvägar. Ingen som viftar med feta kontrakt, ingen hågad journalist som vill göra jobbet åt dig, inga släktingar eller kompisar i bokbranschen, inget kändisskap.

Återstår bara att göra jobbet. Skriva en roman. Då behöver du:

1. En story av något slag. Helst bör du veta slutet i förväg. OM du inte vill skriva experimentellt, i drömsekvenser eller bara gestalta ett tillstånd. Men då minskar chanserna för utgivning radikalt.

2. Tydliga karaktärer. Du ska kunna känna hur personerna i boken luktar och veta precis hur de ser ut. Även nakna. Du hör hur deras röster låter. Du känner det de känner.

3. Ett språk, eller en stil. (Ja, det är vad jag tycker. Förlagen tycks bry sig allt mindre om det.) Det ska vara roligt att skriva men helst också intressant att läsa. Ett vanligt fel som många gör, särskilt män, är att redovisa sin research i lååånga haranger. Ofta räcker det med en liten kommentar om en grej du kan allt om för att visa att du är insatt. Längre fram i handlingen kan du då och då mata in mer. Är det tråkigt att skriva? Ja, då är det sannolikt också tråkigt att läsa det du skrivit. Tempo!

4. Bra dialog. Fråga dig ständigt: Talar man så här? Läs högt för dig själv. Försök se till att inte alla talar på samma sätt, använder samma vokabulär.

5. Gestaltning. Låt vissa saker finnas mellan raderna eller komma fram mer subtilt medan du skildrar annat. När du ska beskriva ett par intensiva klarblå ögon, skriv då inte: ”Hon hade intensiva, klarblå ögon.” Skriv hellre: ”Det var inte den intensivt knallblå blicken som fick honom att helt komma av sig. Förklaringen låg snarare i …” Och undvik helt onödiga och klumpiga metaforer, som: ”Han hade ett väldigt uttrycksfullt ansikte. När han var arg blev han röd som en kamin, när han var glad strålade han som en sol och när han var förvånad såg han ut som ett frågetecken.” Få inte komplex nu, dessa rader är ungefärligen tagna från Liza Marklunds senaste bok. Undvik traggiga redogörelser av interiörer, ge små ledtrådar bara. Skriv inte läsaren på näsan, lev dig in i känslan istället.

6. Hitta leken. En roman är ingen redogörelse. Skrota konventionerna, men låt dig inspireras av författare du gillar. Eller teveserier. Eller dataspel. Eller performance. Eller bloggar. Försök finn en känsla för hur du vill uttrycka dig och håll kvar den känslan. Det är den som sedan blir det som vissa förläggare så högtidligt kallar för ”The Voice”.

Ovannämnda råd är inget som jag själv tänker på när jag skriver. Men efter alla manus jag fått läsa som författaraspiranter skickat till mig är dessa tips en sammanfattning av vad jag skulle vilja förbättra i deras texter.

Och så då, till sist: Läs igenom och läs igenom och läs igenom. Lägg undan och läs igenom på nytt. Stryk allt dödkött du hittar (det kommer ändå att finnas mer att stryka).

Sedan skickar du ditt manus till alla förlag. Inte ett och ett. Då kommer det att ta åratal innan du får ett eventuellt ja. Skriv kort om dig själv i ett följebrev. Och var beredd på kallvänliga svar där det står att förlaget inte har plats för din bok.

Lycka till! Och tänk på att författare blir man inte – det är man.

Så kan ni läsa den här artikeln om dagens bokbransch.

HUR MAN (INTE) SKRIVER EN BOK

...............................................................Då jag får ett par förfrågningar om dagen om hur man skriver en bok, tänkte jag att det är lika bra att svara här.

De flesta som kontaktar mig vill skriva en bok om egna omtumlande erfarenheter. Det är ingen dum tanke. Varje människa är en berättelse. Minst en.

Andra har skrivit ner ett par kapitel på en fiktiv historia och undrar hur man går vidare (ibland åtar jag mig att läsa, men måste i regel avböja, annars skulle jag inte få tid över till annat än det).

Och här kommer då mina råd (prettoharkling):

1. Om du känner att du vill skriva en bok – skriv då en bok! Det är bara författaren själv som kan uppamma drivkraften till ett sådant projekt. Du kanske tror att du kan gå till ett förlag med några kapitel eller en synopsis och få ett förskott och kontrakt? Det händer ytterst sällan, särskilt om du:

a) inte är känd

b) inte bor i Stockholm

c) inte har de rätta kontakterna inom förlagssvängen

Alltså. Skriv boken. Går det trögt? Ge fan i det! Är det meningen att du ska bli författare, då kan du inte låta bli, det är som att kämpa mot ett diarréanfall.

2. Det handlar inte bara om att ha en story eller ett intressant liv/omskakande erfarenhet. Det är sättet du skriver ner den på som avgör. Stilen och språket. Såvida du inte:

a) är känd

b) är Carolina Gynning och har en spökskrivare

c) har makt (eller har föräldrar med makt, det kan gälla mediemakt eller makt inom näringslivet)

3. Du måste ha tur. Boken ska inte bara passa ihop med en pågående trend, exempelvis bestialiska mord i en pittoresk idyll, en askungesaga som är ”sann”, en tokrolig tjej som klantar till det för sig etc. Den ska också passera förlagsfiltret. Alla manus blir inte ordentligt lästa, en del åker i returkorgen efter blott ett par sidors läsning.

Låter det här jobbigt? Herregud. Skriv då inte! Det finns väl massor av roligare saker att ägna sin dyrbara tid åt. Ni som envisas och ändå tycker att det är värt det, för er har jag ytterligare råd i nästa bloggpost.

Innan dess kan ni ju läsa om bokens framtid.

POLITIK 2.0

elefantDet var som att kliva in i en varm famn. Jag gick på releaseminglet för Brit Stakstons bok Politik 2.0. Och ”alla” var där.

Så lätt att vistas bland internetionalisterna! Så hemma jag känner mig bland dem. Så mycket av optimismen som återvänder när jag ser … Anna, Emma, JohnnyJohannaFarmor Gun. Och många fler.

Bland internet-folket talas det politik så som man ska tala om politik. Om visioner. Om den framtid vi diskuterar för att framtiden ska bli värd att delta i för dem som ska leva i den.

Delta. Inte vara en bricka i ett spel där det är tabu att tala om spelet. Istället delta i spelets utformning.

Ett nytt spel har växt fram, och än är det inte avgjort vem som ska vinna det. Det är mångfalden mot monopolen.

Vi är så vana vid ett fåtal aktörer som högtidligt (och godtyckligt) pytsar ut belöningar åt dem som lydigt rättar sig i leden. Så funkar inte det nya spelet som pågår parallellt med det gamla. Där är det de många bäckarna små som bildar ett ständigt föränderligt mönster.

De gamla systemen försöker täppa till sprickorna. Men vi rinner iväg.

Vi rinner iväg. Och blir nya små vattenhål. Det är där jag vill vara. Vid de nya vattenhålen.

LEDAREGENSKAPER

dickhead-osma-bin-hiddenNu har jag läst ut Anders Haags bok ”Att vinna en tro och förlora sig själv”. Den handlar om sekter och författaren talar ur egen erfarenhet från Hare Krishna-rörelsen.

Ju mer jag läste, desto mer framträdde ett speciellt drag hos manliga sektledare, nämligen sexmissbruk. Eller snarare sexuella övergrepp. Haag försöker vara balanserad och ibland lite väl överslätande, men det blir uppenbart att många av de personer som utger sig för att vara goda och upplysta lever ut sina mörka sidor bland sina trosanhängare.

Det ter sig såklart värre när ”heliga män” missbrukar sin position, men jag vet inte. Jag menar, hur många politiker och företagsledare gör inte samma sak?

Att popstjärnor, artister och annat löst folk utnyttjar stjärnluder är väl inget att orda om – de utger sig ju sällan för att vara annat än bad guys – men varför har vi accepterat en ledarschablon som beter sig som om de vore jävla popstjärnor?

Jag återkommer ständigt till den norm för politiskt ledarskap som Michel Foucault beskrev i sin ”Sexualitetens historia”. Då ansåg man att den man som inte kunde idka måttfullhet angående vin, kvinnor och sång var olämplig som ledare. Just måttfullheten hyllades.

Idag är det tvärtom. Våra ledare drivs av begär. Och vi till och med beundrar dem för det. Ursäktar dem.

Men det är makten vi ger dem som de sedan missbrukar. De har vår mandat att göra det. Och det känns ibland som om hela vår civilisation är en enda stor sekt.