Månadsarkiv: april 2010

TILLÅTET FÖRTAL

pekaEn högintressant dom förkunnades i Helsingborgs tingsrätt. Målet gällde en SD-bloggare som dömdes för förtal medan kommentarer på bloggen friades, trots att även dessa av domstolen ansågs vara förtal. Men tingsrätten anser att ”lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor inte omfattar förtalsbrott”.

Bloggaren har alltså ett ansvar som avsändare men äger ingen skyldighet att radera kommentarer som innehåller förtal. Så vet man det.

Nu är ju förtal ganska otrevligt i största allmänhet, fast på sätt och vis är det en lättnad att slippa ansvara för vad som står i kommentarsfältet.

Däremot tycker jag att en omdömesgill bloggare kan hålla hyfsat rent bland kommentarerna. Å andra sidan finns det människor som upplevt oförrätter som de aldrig får ventilera annat än just bland de fria kommentarerna. Det är inte SD jag tänker på här. Men i ett tryckfrihetsmål kan även sanna uppgifter betraktas som förtal om de inte anses relevanta i sammanhanget och inte gagnar allmännyttan.

Vad tänker ni?

FEEL-SÅINIHELVETE-GOOD

buddhajpgSom en sorts lös fortsättning på den förra posten vill jag helt kort ta upp det här med ångest.

Vart jag än vänder mig ser jag dessa tidningsomslag med krampaktiga flin. ”Så här blir du lycklig på två sekunder!” Och de rubriker som inte handlar om lycka går ut på att bli av med negativa känslor.

Denna jättelika anti-ångestindustri skapar emellertid ångest. Och det är ju bra. För industrin. Så, medan vi förlägger all varuproduktion till Kina, där de inte har råd med så mycket ångest, kan västvärlden importera Asiens trossatser, yogaformer, matkultur, kampsporter, spikmattor och mindfulness i en västanpassad version för att fly vår egen ångest.

Så sitter vi här och healar varandra för pengar från den stålindustri som behövs för tillverkningsindustrin i Kina.

Och gud nåde den som har ångest.

KOKAIN GÖR INGEN FIN

cocaLasse Wierups och Matti Larssons Svensk maffia var något så ovanligt som en trovärdig skildring av buset i det här landet – det tyckte t o m busarna själva. Samma sak ansåg busarna om Infiltratören. Den har jag inte själv läst (märk väl: jag är ingen buse).

Den nya boken Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka – av Wierup och Erik de la Reguera är säkert lika trovärdig och bra. Förutom i grundantagandet och i sensmoralen.

Per Svensson köper det hela rakt av i sin DN-recension. Han skriver:

Allt är intressant, men det som bär det 500-sidiga reportaget är dess politiska patos, det outtalade därför som ligger gömt i boktiteln. Kokain har fått medelklassen i väst att knarka, därför faller fattiga länder samman.

Att fattiga länder faller samman för att det finns en stor efterfrågan på kokain i de rika länderna står utom allt tvivel. Men jag förhåller mig frågande till antagandet att kokainet har fått medelklassen i väst att knarka. Det gör även Johannes Forsberg i sin Expressenrecension. Han avslutar den med att det finns andra förklaringar till att människor börjar knarka, bland annat leda och ”själens obotliga ensamhet”. Och det håller jag med om.

Hade inte kokainet funnits skulle såklart medelklassen i väst använt en annan drog. Vill man döva sig, då hittar man sätt att göra det på. Som någon sa: Verkligheten är till för dem som inte klarar av att ta droger. (OBS: Skämt!)

En människa som är tillfreds med sig själv och sitt liv torskar inte på droger. Det visade sig exempelvis att soldater från Vietnam som var allvarligt heroinberoende medan de befann sig i krigets fasor kunde sluta utan vidare när de kom hem igen. Antagligen av det enkla skälet att de då mådde bra igen. Man tar inte droger för att det finns. Man använder rusmedel för att man vill bort från pressande förhållanden eller för att döva inre demoner.

Det är inte så konstigt att det framgångsrika behandlingsprogram som kallas Minnesotamodellen klassar även alkohol som en drog. Samma gäller inom 12-stegsprogrammen Drug Addicts Anonymous, Cocain Addicts Anonymous och Narcotics Anonymous. Du får ingen medalj om du inte även är avhållsam från alkohol och receptförskrivna men beroendeframkallande läkemedel. Alla sinnesförändrande substanser räknas som droger. Och varför? Jo, för att den som vill fly verkligheten kan göra det på flera olika sätt och med flera olika substanser, även om de flesta har en personlig favorit (en primärdrog). Man använder alltså inte droger för att de finns, utan för att man av ett eller annat skäl vill bort från sig själv.

Sedan har vi det moraliska budskapet i Kokainboken, vilket tyder på … naivitet, kanske? Lasse Wierup säger i en DN-intervju:

Ungdomar, och framförallt välbeställda 70-talister som köper rättvisemärkta bananer kan nog avstå från kokain om de får klart för sig vilka människoföraktande organisationer i Latinamerika de stöder med sina missbrukspengar. Om de får veta hur maffia­strukturerna utnyttjar människor i underläge.

Tänk om det vore så väl! Shit, vad grymt om blotta sanningen räckte som antikroppar mot korruption, utsugning, övergrepp och allt jävla elände som den här arma planeten är nedlusad av. Men vad säger oss erfarenheten? Folk kan ju för fan inte ens säga åt en granne som spöar skiten ur sin fru. Domare som köper sex får fortsatta uppdrag. Björn Rosengren? Hur länge var han rökt? Berlusconi? Bojkottar vi italienska produkter?

Och här handlar det dessutom om en drog. Drogens kraft är ohyggligt stark. Det första som ryker hos droganvändare är dessutom moralen. Att bojkotta en drog är inte direkt som att bojkotta bananer eller apelsiner. Och inte ens det gör vi i tillräcklig utsträckning.

Wierup och hans medförfattare gör utmärkt research. Men slutsatserna de dragit av kokainhandeln är verklighetsfrånvända. Det kommer framtiden garanterat att utvisa.

Tuff skit för alla som sätter för stor tilltro till människors moral i en kultur utan ryggrad.

BLOCKPOLITIKEN ÜBER ALLES

dl2Träffade Gudrun igår, i ett mindre angenämt tevesammanhang, då Aschberg försökte få till en kvinnlig freakshow (varför slösar den där begåvade karln bort sin talang på buskisteve?).

Men vi talade lite vid sidan av om SD som var uppe till diskussion. Gudrun menade att det inte finns en riktig opposition längre, som kan bilda motvikt till SD, och därför får vi i värsta fall ett ultrareaktionärt vågmästarparti i riksdagen.

Jag läser Lisa Magnussons vibrerande välskrivna inlägg om Miljöpartiet, där en stor del av hennes sympatier ligger, och jag tänker precis som hon. Jag citerar:

Vi måste förstå det här, måste börja tänka ännu större vad gäller begreppet miljö. Framför allt är det på tiden att vi ordentligt tar itu med den kanske viktigaste samtida miljöfrågan av alla, nämligen internet. Internet är ett revolutionerande och helt fantastiskt verktyg som möjliggör en värld mer jämlik än vi någonsin vågat drömma om. Det är redan långt mer än en död generation fåglar som står på spel; de repressiva datalagar som nu är på tapeten hotar inte bara om en tyst vår utan om en tystad demokratisk debatt.

Längre ner:

Men jag vågar fortfarande inte lita på en rödgrön koalition som är så undflyende såphal och ändrar sig så ofta, som inte har patos nog att på egen hand stå upp för det man tror på.
Man får inte vara så kåt på att regera att man är beredd att kompromissa vad gäller medborgarnas rättssäkerhet. Man får bara inte. Pragmatism är visserligen en god politisk strategi, men man måste också ha någon form av ryggrad, ett grundläggande ”¡No pasarán!”. Det räcker inte med tjusigt tal.

Risken är nog stor att Miljöpartiet äts upp av sossarna och bara kommer att utgöra bulkmedel, en numerär buffert. Så, vad har vi? tänker jag då.

Vi har Piratpartiet. Och vi har Feministiskt initiativ. Men när F! nämns ser många av de grabbigaste piratpartisterna rött. Och jag vet att min vision är naiv, men egentligen kanske det bästa sättet att få till en ny opposition mot de två blocken vore att bilda en grön-rosa-lila sörja.

Emma snuddar lätt vid mina tankar, när hon i sin post skriver om den utbredda skyll-dig-själv-attityden:

Det är en attityd man kan hitta överallt i samhället idag. Har du lämnat dörren olåst på bilen får du skylla dig själv om den blir stulen. Lagt plånboken obevakad på ett bord och får den snodd. Lämnat din dator obevakad och blir “baggypantad“. Osv. Allt ifrån ganska oskyldigt bus till rätt jobbiga grejer.

Hårdrar man attityden så är det okej att folk som utsätts för våldsbrott ska skylla sig själva också. Det existerar i viss mån redan idag, tjejer som är för sexigt klädda osv, en ganska horribel inställning när man tänker efter. Vill vi inte behöva låsa in oss i mörka rum för att undvika att något händer oss som vi får skylla oss själva för, lär vi behöva fundera lite över den attityden tänker jag.

Kvinnor formligen dränks i den attityden: Hur kunde du vara så dum att du provocerade någon starkare än dig själv? (Och en kvinna är uppenbarligen ofta provocerande enbart genom att hävda en egen vilja eller om hon är fräck nog att ha en personlighet). F! angriper det synsättet utan att för den skull angripa internet. Piratpartiet och deras sympatisörer kämpar som djur just nu för att folk ska få upp ögonen för hur kontrollsamhällets nät dras åt och blir alltmer finmaskigt. Det finns inga alternativ inom de två blocken. Staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt – de är fan siamesiska tvillingar. Ask och Bodström håller i varsin åra.

Och medan väljarkåren glor djupt ner i plånboken blir den alarmerande frågan om internets demokratiska möjligheter kontra dess inskränkande potential reducerad till ett banalt tjafs om näthat och upphovsrättsbrott. Bägge dessa företeelser är dimridåer framför seriösa hot mot vår rätt att samtala fritt utan att det vi yttrar registreras av ansiktslösa jätteföretag och myndigheter som när som helst kan få för sig att straffa oss för det.

Samtidigt ägnar sig hängivna människor världen över åt konstruktiva försök att både tillämpa och lära ut netikettregler och att utveckla nya betalningssystem för den kultur som pågår online. Och allt detta redovisas öppet och online för den som är intresserad.

Men varför skulle blockpolitiken vara intresserad?

Min stora undran är istället varför medborgarna och de traditionella medierna inte tycks mer intresserade.

Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna. Jag är rädd för Socialmodekraterna.

MELLAN HIMMEL OCH HELVETE

Ok, jag kan dra för er hur den här dan hittills avlöpt.

stalgra-himmelDe dagliga rutinerna, som träning och annat, hoppar vi över. Men det har infunnit sig en skum känsla m a a vulkanaskan. Detta med naturen. Att den liksom bara slår till. Snöade in på att kolla in flighter fastän jag inte själv ska ut och flyga. Och så gick min vattenkokare sönder. Och min startskiva på datorn är full.

Tar tuben till T-Centralen för att kolla in en presentation av Nordic Larp. Kändes mest som nåt som borde kulturminnesmärkas. Absolut inte ointressant, även om det var väldigt geekigt. Men tänkte att mind travel blir det nya knarket. Eller att man kanske borde kolla upp om det går att boka en plats på Orientexpressen – finns Orientexpressen kvar?

Jag talade med min äldre väninna. Hon förutspådde domedagen. Det gör hon iofs ofta. Jag greps av en märklig, apokalyptisk längtan. Och en ännu tydligare känsla av att vi står vid historiens slut. Cyberpunk. Att allt som finns är konsumtion och kommersialism. Och att folk köper det. Det också. Det finns ingen prime time längre. Allt flyter bara runt. Man kan vänta och se vad som finns kvar.

Och nu ringde några och föreslog ett par bärs. Så då gör jag väl det. Tar ett par bärs.

Jag vill verkligen döda morgondagen. Hatar söndagar.

Botten upp!

ALLA BÖCKER UTE NU!

poker-hand-playing-cards-full-house-sepia-tone-clipart-300x253Som en service till mina älskade läsare går det nu äntligen att få tag i alla mina romaner, även dem som varit utgångna en tid. I nätbutiken som ligger i högerfältet kan ni välja mellan att beställa som Print on Demand eller e-bok (finns även till iPhone och iPad).

Eftersom jag hellre vill vara indie än att ha onödiga mellanhänder har jag återkallat mina rättigheter. Ni sponsrar alltså bara mig och min medarbetare Anna Troberg.

Detta är en del i Face the Future-projektet. Samarbetet sker med Publit.

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ATT INTE VARA EVIL?

461515655_9f3b7386ff

Idag har jag hört på ett par radioprogram som tagit upp Andreas Ekströms nya bok Google-koden. Jag har inte läst boken och kan därför inte ta upp innehållet i den. Däremot gillar jag ofta Ekströms nyktra iakttagelser, att han liksom står bredvid och inte låter sig svepas med av okritisk entusiasm inför allt som är nytt.

Debatten om Google, den jag själv följt, har emellertid uttryckt stor misstänksamhet. Ur DN-recensionen:

Varför tilltror alla datorfreakar det demokratiskt någotsånär kontrollerade FRA allt ont, men det privatägda Google allt gott? Den totalitära potentialen är ju knappast mindre, snarare tvärtom.

Man ifrågasätter Google-sloganen ”Don’t be evil”. Med stor skepsis rapporteras det från besök på den stora Googleanläggningen där man får ta med sig sina barn, har fria arbetstider, inga klädkoder, recyklar förpackningar och försöker att vara just – not evil.

Vad vi har här, efter hur jag ser det, är alltså ett privatägt, kolossalt stort och världsomspännande företag med en etisk kod. Och så klandras just det budskapet: Don’t be evil. Javisst, säger kritikerna, men sen då?

Ja, men vaffan … Är det inte just det vi saknat bland företagsjättar under en herrans massa år, då rovkapitalismen brett ut sig? Etiska premisser? Är inte det själva skillnaden? Är staten not evil i alla lägen – Migrationsverket exempelvis? Är flygbolagen not evil? Bilindustrin? Läkemedelsindustrin? Finansinstituten?

Jag inser att Google har en enorm makt, men är det då inte ganska positivt att de lyfter fram goda humanistiska värderingar? Jag kanske har missat nåt, säkert har jag det, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför just Googles försök att slå vakt kring en etiskt förankrad etikett måste utsättas för misstro.

Efter allt tjat om näthat och alla hemskheter som tillskrivs nätet har många lärt sig att man ska vara sjysst – not evil. Om Google understryker denna strävan, med all sin makt, kan vi väl vara lite glada för det. Och bidra själva.

– Don’t be evil!

ALLA ÄLSKAR EN DÖD FÖRFATTARE

1200798Jag skrev om Kerstin Thorvall på Newsmill medan jag riktigt hörde hur hon gnisslade tänder över de hycklande lovorden i alla nekrologer.

Hon förlät aldrig alla de kritiker och journalister som gjorde ner henne i decennier sedan hon skrivit en samtidsskildring av en medelålders kvinnas bultande skrev. Alla hatade den kåta kärringen.

När hon kom ut med en roman som utspelade sig på 20-talet gick hon äntligen hem. Då var hon ofarlig. Och jättegammal. Men hon kröp aldrig till korset och bugade och bockade.

Vem är dagens Kerstin Thorvall, som det hackas på?

MYGGOR OCH TIGRAR

mygga1Ibland är det bara så jävla tufft. Jag har valt att sparka uppåt istället för neråt. Jag gör det för att jag inte kan låta bli, för att jag stör mig på alla former av maktmissbruk och förtryck. Men fy fan, vad det kan kännas läskigt emellanåt.

Många tror säkert att jag bara är ute efter att provocera. Och att jag njuter av mothugg. De ser inte baksidan, anar inte hur hårt straffad jag blir.

Jag tycker inte särskilt synd om mig själv, för det leder ändå ingen vart. Däremot svär jag för mig själv flera gånger om dan. Jag svär ÅT mig själv flera gånger om dan också. För att jag inte kan hålla käften.

Jag har satsat allt och förlorat allt om och om igen. Jag har fått tunga makthavare emot mig. Och nu, när jag hade hoppats på en någorlunda trygg tillvaro, hårdnar kampen desto mer.

Vi är omgärdade av lögner. Telias nya logga ser ut som godis. Sony Eriksson liknar en grön karamell. Allt är ”mysigt”. Företag är våra kompisar. Jag fick en friend request från Kronofogden. Snart vill väl FRA också vara kompis med mig.

Folk blir alltmer lojala med sina arbetsgivare. De som jobbar på stora medieföretag säger ”vi” när de talar om medieprodukten de är tillsagda att tjäna pengar åt.

Politiker, mediestjärnor och rikingar kan göra bort sig hur många gånger som helst och ingenting händer. De sitter bara kvar och jäser. Ingenting är värt nåt annat än pengarna man genererar.

Och jag står inte ut med det. Men det känns som om många väntar på att bara få sticka en kniv i mig. Såga mig när jag kommer ut med en ny bok. Sparka och håna.

Ändå är jag bara en liten betydelselös prick. Jag har ingen egendom, inget kapital. Jag har bara min stora käft.

Och med den kommer jag att dö på barrikaderna. Jag som trodde att jag skulle få lugn och ro en dag.

STILL A MAN'S WORLD

Thoms DiLeva 1403Man kan ju ägna sig åt trevligare saker en påskafton än att ta upp di Leva. Men hans försvarstal på Newsmill i veckan är ett talande exempel på den märkliga uppslutning kring ”Mannens version” som har blivit totalt tongivande på sista tiden.

I di Leva-fallet är det viktigt att påpeka att karln inte är dömd och att han således inte får beskyllas för något brott mot sin exfästmö Zinat. Så ska det vara, medierna kan inte leka domare. Men di Leva skriver att han är frikänd. Det är inte sant. Vad som hände var att utredningen lades ner eftersom Zinat inte ville medverka. Detta är mycket vanligt. Kvinnan hoppas att det blir bäst så och att saken läggs till handlingarna. Tyvärr inträffar det ofta att den som blivit anklagad inte nöjer sig därvid. Och då finns det inte så mycket att göra för motparten, när anmälan inte längre är aktuell. Då får hon tydligen finna sig i att mannen håller sina försvarstal i offentligheten.

Om detta har Yvonne Skattberg skrivit på Newsmill. Och det är fler som reagerat. Men mediernas rädsla att bli stämda för förtal gör det omöjligt för kvinnan att ge sin version. Ann Söderlunds blogginlägg om saken blev därför bortplockat av Bonniers. Och på Newsmill rensades friskt bland kommentarerna till di Levas utspel.

Mymlan gjorde ett nyanserat försök att resonera kring den här problematiken. Det ledde till att en bloggare som inte ville kännas vid denna problematik la ut skärmdumpar av Mymlans stängda Facebookkommentarer i frågan på sin blogg och beskyllde Mymlan för att göra en Beatrice Ask.

Det uppstår alltid starka känslor kring frågan om våld och övergrepp på kvinnor, men det som märks mest är det höviska tåtassandet runt mannen som beskyllts för sådana handlingar, dömd eller ej. I Bjästafallet var ju killen dömd, men inte ens det hjälpte.

Återigen: Det är orätt att hänga ut någon som inte dömts. Men om vi tittar på det motsatta – fall där män påstår sig ha råkat ut för övergrepp och våld av en kvinna – då är det plötsligt inte så noga längre. Häromdan satt en biffig typ bredbent i soffan hos Malou och sa att han varit offer för en kvinna som slagit honom. Om detta hade han skrivit en bok. Såvitt jag förstod var kvinnan inte dömd (om jag har fel här, var snälla och rätta mig). Mannen fick ett helhjärtat deltagande av programledaren. Och för ett par år sedan tilläts Micke Alonzo fläka ut sig i tevesoffor och på tidningssidor sedan han kommit ut med boken ”Ge inte upp”, som beskrev hur hans exfru misshandlat honom. Boken var riktad till parets gemensamma son. Mamman var inte dömd, inte ens anmäld, för mansmisshandel. På detta har Alonzo fått ett makalöst uppsving i sin karriär.

Snedvridningen i bevakningen av partnervåld är uppenbar. Det tas helt enkelt större hänsyn till män, oavsett om de är dömda förövare eller ej. Mobben som idag uppstår mot kvinnor som begår ”brottet att berätta” är också skrämmande. Det kan varje kvinnan som blivit utsatt vittna om. Därför avstår också många från att anmäla eller från att gå vidare med sin anmälan.

Det enda logiska vore väl då att inte låta mannen ge sin syn, när det innebär att han får stå oemotsagd.

Det finns alltid två versioner, sägs det. Förvisso. Men ofta är det en som är sann och en som är falsk. Nu har Newsmill gjort sin skadekontroll och tagit in Skattbergs inlägg. Resten handlar om trovärdighet.

Uppdatering: Jenny Östergrens krönika där hon reflekterar över varför kärleksguruns budskap uppenbarligen inte funkar så bra på honom själv, samt vad det är han egentligen tar betalt för och hur.