Månadsarkiv: mars 2010

STOPPA INTERNETRASISMEN!

c_fredericton_009Så skönt det måste vara för politiker och kändisar och ”förståsigpåare” att internet finns. Internet är ”den goda fienden”. Allt som är snett skyller de på internét (märk väl betoningen på det sista e:et).

Bjästaskandalen – fy fan för internét!

Fildelning – ner med internét!

Rasism – skäms, internét!

Sexism – usch, internét!

Porr – blä, internét!

Skvaller – vik hädan, internét!

Pedofili – dö, internét!

Terrorism – lås in internét!

Ochsåvidare. Varenda mänsklig och samhällelig företeelse vi avskyr härleds numera till internet och sociala medier. Det är som om vi inte förrän nu har upptäckt att människor snackar! Och tycker. Tycker utav helvete. Vill exponera sig. Få kontakt med likasinnade. Bilda grupper. Vill ha råd och tips. Som om vi för första gången varseblir att det också i alla mänskliga sammanhang finns rötägg (glad påsk, förresten). Förut var äggen förpassade till insändarsidor, som säkert översvämmades av medborgares fördomar, förtal och missnöje. Idag är forumen öppna. Och då ondgör man sig.

Jag tänker inte gå in på FRA, Ipred, datalagringsdirektivet, ACTA – ni vet var jag står där. Men detta, att rulla upp internet som ett rött skynke och projicera varenda rädsla på det, det är tamejfan lika illa som gammal ”hederlig” hets mot folkgrupp.

Internet har blivit en syndabock av det enkla skälet att det ännu är främmande för det traditionella etablissemanget. Internet har blivit ”den andre”. Och beskyllningarna och demoniseringarna låter verkligen som det vi kletat fast på invandrare, judar, kvinnosakskvinnor, homosexuella … fyll i det som saknas.

Fredrik Reinfeldt använder uttryck som ”fult tryne”, Carina Rydberg kallar det för ett Vilda Västern, Malou har förfasat sig, Guillou kallar gammelmedia för ”riktiga medier” i motsats till bloggosfären m m, m m. Jag känner igen retoriken. Feminister och flator är inga ”riktiga” kvinnor, bögar är inga ”riktiga” män, araber är lömska, judar är snikna och under alltsammans bubblar ett Tantgredelinskt bigotteri – perverst snusk är vad som pågår där bakom koderna, snusk och kriminalitet!

Men välkommen till verkligheten. Vi har det samhälle vi förtjänar. Det visar sig öppet på nätet. Och till skillnad från prasselmedia, kan vi gå i svaromål, korrigera, kommentera, k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a!

Ut på spelplanen, alla ni internetmobbare! Lägg er i. Ordet är ert och alla andras. Ordet är fritt!

Men ge fan i att ägna er åt primitiv internet-apartheid.

TÄNK SJÄLV – MEN SKYLL DIG SJÄLV!

david_mot_goliat_1Tänk själv!

Det slagordet var poppis bland politiska hippies en gång i tiden. Och bland anarkister.

Att tänka själv är en bristvara. Dessutom är det jobbigt. Det innebär att man kan sabba stämningen och känna sig alienerad. I värsta fall blir man straffad av ett starkt etablissemang.

Just idag vill jag nämna två personer som tänkt själv och vågat gå mot strömmen.

Den ena är unga Amanda, som tog parti för den utfrusna och numera rikskända Linnéa från Bjästa.

Den andre är Erik Gandini, killen bakom dokumentärfilmen ”Videocracy” (visas på tisdag i SVT1 kl 22.00).

Båda är visslare, var och en inom sin kontext. Det krävs stort mod hos en tonårsflicka i ett litet bysamhälle för att peka ut den orättvisa som drabbade hennes kompis. Och det behövs en rejäl dos civilkurage för att skapa en avslöjande dokumentär om en av Europas värsta psykopatiska maktmissbrukare Silvio Berlusconi. Även om texten han skrivit i DN framkallar TLDR (too long didn’t read)-känslor är den värd besväret.

När folk i efterhand får reda på hur korruptionen och fegheten fungerar ihop blir de ofta indignerade. Bjästaskandalen är ett perfekt exempel på det. Men vi vill inte kännas vid vår egen feghet i vardagen.

Erik Gandini:

Italien är inte ett land där journalister sätts i fängelse eller mördas. Bristen på pressfrihet handlar om försiktighet, man är rädd om sin anställning och sin privatekonomi. Det är inte ens säkert att Berlusconi själv står bakom varje censurdekret. När man vet att kungen kan bli arg, så blir vanliga människor mer rojalistiska än kungen själv.

Det är inte modigt att efteråt, när någon framgångsrikt blåst i visslan, förfasa sig över de oförrätter som visslaren avslöjat. I själva verket är väckarklockan oftast ute på djupt vatten, och nickedockorna ser gärna på när han kämpar mot kallsuparna och är nära att drunkna.

Margaret von Platen skriver i sin ”Sanningssägare eller karriärist – en bok om civilkurage”:

Bilden av sanningssägaren som uppskattad hjälte är förljugen. Det är svårt nog att, såsom budbäraren, framföra andras negativa nyheter. Än värre är det att vara den som själv avslöjar missförhållanden och till råga på allt basunerar ut dem till allmänheten. Dessutom är det osäkert om det kröns med framgång.

Videocracy tar inte slut där filmen slutar. Den har blivit extremt motarbetad av Berlusconis vasaller och praktiskt taget stoppad. Majoritetens sympatier ligger ännu hos maktmissbrukaren.

Och i Sverige. Vad händer här? Vem är vår Berlusconi?

THE BLAME GAME

pointing-fingerJag skriver väl om det här sist av alla. För det har ältats och rasats till leda och förruttnelse. Nu ställer sig alla och vrålar i enad kör: ”Fy fan för pöbeln i Bjästa!”

Vi är så säkra på det rätta. Det är precis som när vi talar om Förintelsen.

Nu efteråt. När sanningen rullats fram. Hur kunde de?

Det är så skönt med avstånd. Geografiskt och historiskt avstånd. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Misshandel, övergrepp och fascistiskt medlöperi finns alldeles intill oss här och nu. Men då blir det genast obehagligt. Då skruvar vi på oss. Ska jag säga åt min chef? Min brorsa? Min granne? Min affärspartner? Min kollega? Min agent? Min farsa?

Nä. Man ska inte lägga sig i. Man vet ju inte. Det finns ju två sidor av myntet. Ingenting är svart eller vitt. Yatta, yatta.

I boken ”Psykopatens grepp” av norrmännen Aud Dalsegg och Inger Wesche står det:

I dagens framgångs- och statusfixerade samhälle passar det på sätt och vis bättre att vara självupptagen och psykopatisk än att vara ett offer. Att vara ett offer är att vara en förlorare, något man ska skämmas för, tala tyst om och förtränga.

David Eberhard skrev boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Maciej Zaremba skrev artikelserien ”Först kränkt vinner”. Ann Heberlein gav ut boken ”Det var inte mitt fel! : Om konsten att ta ansvar”. Givetvis anser väl ingen av dessa akademiker att det direkt är offrets fel att hon blir utsatt för övergrepp. Men deras debattinlägg har tagits emot med öppna famnen och blivit en allmän hållning. Coachingindustrin hänger på och stämmer in: Var inget offer!

Tongångarna är tydliga. Det är omodernt att vara offer. Osexigt. Det är mer drag i förtryckaren. Vi blir irriterade på den skadade, den förorättade som ligger där och jämrar sig. Fan, kom igen nu – släpp taget! Gå vidare! Du väljer själv hur du ska må. Bla, bla, bla.

På så vis har den rådande attityden gentemot de utsatta och förtryckta blivit identisk med de härskartekniker som förtryckarna använder sig av. Om sedan offret reser sig och pekar ut förövaren, då blir det hell to pay. Då är offret en jävla bitch, en hämndlysten och bitter jävel. Och det blir förövaren som vinner sympatierna. Offret blir kränkt ännu en gång. Många anser att den kränkningen, den som kommer från omgivningen, är värre än den primära.

Detta kan jag intyga, som varit utsatt för en sådan häxprocess, med åtskilliga mediepersoners goda minne.

Detta kan den våldtagna flickan i Bjästa intyga. Detta kan nästan alla offer som väljer att slåss för sin sak berätta om. Några har haft den makalösa turen att bli betrodda och få uppleva civilkurage av åtminstone några. Det fick jag, det fick Linnéa i Bjästa till slut. Men det är inte det vanliga. Det vanliga är att offret blir utfruset för gott och förövaren ryggdunkad. För gott.

Därför har jag mycket lite till övers för den beskäftiga indignation som nu alla tävlar i att få uppvisa. Den är lika pöblig som pöbeln i Bjästa. Håll rent framför den egna trappen istället, för där ligger samma slags skit!

Ja, res på er! Ni är anklagade allihop!

Update: Opassande resonerar kring neutralitet och lynchmobb.

HISTORIENS VINGSLAG

aquila_chrysaetos_usfwsI morgon ska jag bli intervjuad av Anders MildnerSocial+Cash-seminariet som hålls på Tekniska Museet. Jag är ju en av flera upphovsmän som testar nya modeller för att nå mina läsare och för att se vilka möjligheter det ger för mig att fortsätta med mitt värv.

För det är såklart det jag vill. Jag vill fortsätta skriva böcker. Men jag vill anpassa mig efter den tekniska utvecklingen. Många tror att jag vill sabotera för den traditionella förlagsindustrin. Det är fel. Jag har skrivit och uttalat mig tusen gånger om detta, men rädslan kvarstår, och ibland känner jag mig som Hoffa.

Jag skulle inte vilja ge ut mina böcker utan den kompetens som förlagen erbjuder. Men jag vill arbeta med förlag som är moderna och som bejakar de ändrade villkoren. Då väljer jag de mindre förlagen. De nyfikna och de smidiga.

Därför lät jag bli att uppvakta stora förlag med min nya roman och vände mig istället till de slimmade och smarta. Och det förvånar mig att inte fler författare gör det. De mindre förlagen skulle blomstra om de fick en enda megasäljande författare på sin lista. Då skulle de slippa skära ner. Då skulle en bättre jämvikt kunna uppnås. Det skulle vara en solidarisk handling.

Om exempelvis Jonas Gardell gick över till det lilla och hårt kämpande queerförlaget Normal, skulle det göra stor skillnad för deras ekonomiska läge.

Ett av problemen med alla etablerade branscher är att de är så förbannat bekväma. De vill ha det som det har varit. Det är som att falla från en skyskrapa. Medan man faller går det ju bra.

Jag vill hellre att vi tillsammans vecklar ut en hållbar fallskärm. Jag är lyckligt lottad. För jag har er. Idag kom ännu en frivillig donation in på mitt PayPal-konto. Det stöd jag fått från internet har varit ofattbart betydelsefullt. Jag vet att det en gång kommer att bli omnämnt i litteraturhistorien.

Ni gör det. Vi gör det. Vi skriver faktiskt historia.

Hör ni vingslagen?

Face the future!

Uppdatering: Andra sidan och TheJennie skriver om framträdandet.

DEN KULTURELLA UTARMNINGENS KONSEKVENSER

pinocchio-m-oron1Jag var på ett mingel, då hon kom fram och tyckte att jag borde skriva kulturartiklar. Fast, la hon till, det är ruttet betalt, och du behöver väl få in alla pengar du kan nu när du skänker bort dina böcker.

Senare, i samtal med en litterär agent: ”Det skulle bli svårt att ha ett samarbete med dig efter ditt ställningstagande i fildelningsfrågan.”

Och nu, när Kulturskaparna gjort sin offensiv, går tongångarna likaledes: ”Upphovsmännen måste få välja själva om de ska bli fildelade, du gjorde ett val, men de som inte vill ska få slippa bli nedladdade gratis.”

All denna rädsla och okunnighet gör mig trött. Jag vill väl förihelvete också kunna betala hyran! Det var dock inte min omedelbara avsikt när jag la upp min senaste ljudbok på Pirate Bay, för jag tänkte långsiktigt. Men jag blev belönad direkt via frivilliga och generösa donationer, vars sammanlagda summa motsvarar ett normalt garantihonorar för en nyskriven roman.

Reda pengar, alltså. Pengar talar sitt tydliga språk. Men det här är ju så mycket större. I mitt perspektiv är det ytterst en demokratisk fråga.

Självklart är jakten på fildelare ett problem för rättssäkerheten när man låter ekonomiska särintressen agera polisiär överhet, och när man stiftar lagar som tillåter övervakning och insyn i individens privata nättrafik, det ingreppet i medborgarnas integritet borde egentligen ha orsakat folkstorm. Att ett folkligt uppror uteblir har emellertid delvis samma ursprung som upphovsrättsindustrins maniska kontrollbehov, och det är detta jag vill komma åt.

Jag uppehåller mig kring min egen bransch, som jag känner ganska väl vid det här laget: förlagsbiznizen. Länge har dess största aktörer i lättjefulla vinstsyften ägnat sig åt en alltmer ensidig och kortsiktig satsning på säkra kort. Varje säsongs alla boknyheter dränks av tio, femton titlar upplagda på handelns altare. Bestsellerlitteraturen är praktiskt taget allt som finns tillgängligt för den vanliga, stressade konsumenten. Dessa titlar är också kraftigt rabatterade. Folk får alltså hålla tillgodo med lättsmälta, förenklade historier som sällan ger djupare insikter eller ökad kunskap om sammanhangen vi lever i. Dessutom är språket i de flesta av dessa böcker platt och likgiltigt. Mestsäljarförfattarna pressas att skriva en bok om året för att hålla läsarnas intresse och sina varumärken vid liv.

Visst kan man rycka åt sig en pladdrig mordhistoria någon gång emellanåt, men vad händer när man bara läser urvattnade och enkelspåriga böcker? Jag kan inte dra andra slutsatser än att det leder till fördumning och nedsövning. Och i förlängningen blir läsarna en okritisk och oreflekterande massa, underhållna till döds av litterärt junk food som inte lämnar minsta spår i medvetandet eller smaklökarna.

Det är denna hårt rationaliserade litteraturscen som tagit över. Och det är oerhört bekvämt för industrin att bara tippa ut enorma volymer likriktad mainstreamsörja och sedan räkna pengar. Bekvämt är det även för nöjesjournalisterna – deras bevakningsområde krymper och de slipper ge sig ut och leta efter det de inte får rätt ner i knät.

Men kulturlivet hjälper till att forma vår världsbild. Vad gör då en utarmad och ensidig litteratur med oss? Vad gör vi när vi är bedövade av nonsens? När vi hela tiden får samma bild av världen som platt? Vi reagerar som om vi blivit uppfödda med sockerlösning. Riktig föda smakar konstigt för vi känner inte igen doft och konsistens. Och när demokratiska fri- och rättigheter inskränks framför näsan på oss ser vi inte vad som händer. För det är inte sådant som den framvällande bokfloden handlar om. Den handlar om sinnessjuka mördare, om nerknarkade horor som till slut hamnar i en trygg famn eller om kvinnor i yngre medelåldern med vikt- och kärleksproblem. Om man ska generalisera, men ni hajar.

Då blir det inget folkuppror när demokratin urholkas. Då blir jag och mina likasinnade betraktade som tokstollar. Då blir den rörelse som hade kunnat bli en äkta och bred folkrörelse en undergroundaktivitet.

Och det är där vi är. Och det är därför jag vill ut och slåss.

Hänger ni på?

FRÄLS OSS IFRÅN VIDSKEPLIGHETEN!

trollkarlFilmen Änglavakt har fått mycket förhandsreklam och galapremiären igår var flådig värre, med canapéer, småplock och sprattel i foajén och efterfest i Berns Spegelsal med dignande läcker byffé, förfriskningar, uppträdande, celebert mingel och goodiebag.

Men filmen … En liten kärnfamilj (två vuxna, ett barn) i Brommavilla råkar ut för en tragedi. Sonen faller olyckligt på lekplatsen och hamnar i koma. Därefter dyker en märklig fransos in i handlingen. En, kan man säga, andlig välgörare. Denne symboliske Jesus nästlar sig in hos det förtvivlade paret och vill få dem – framförallt mannen (Micke Nyqvist) – att förlita sig på tron att sonen, som är mycket illa däran, ska överleva trots allt.

Redan i början håller jag tummarna för att inte filmen ska utvecklas åt det håll jag befarar, och jag hoppas ända in i det sista, men ack nej.

Budskapet i denna feelgoodrulle blir således: Det vi verkligen vågar tro på infrias. Bara vi tänker positivt. Håller hoppet vid liv. Känns det igen? Hela lyckoindustrin – och den är stor och lukrativ – har lurat in oss i en medeltida vidskeplighet. Vi behöver bara tro och hoppas, så besegrar vi allt. Vi styr t o m över liv och död. Om vi förmår tro.

Och folk satt och bölade i salongen över den lille pojken och pappans tvivel på den där knäppe fransmannen (Jesus). Sen, när pappan äntligen började tro – gissa då vad som hände? Jo, ett mirakel inträffade, givetvis. Jag kan förstå att en sån film kanske ville ingjuta nån sorts känsla av att man inte ska ge upp, men sensmoralen blev ju:

Om ens barn dör, då beror det på att man inte trodde och hoppades tillräckligt. Inte ens Hollywood hade kunnat tillåta en så förenklad dramaturgi.

Allt beröm går till Izabella Scorupco, som lyckades göra en trovärdig och djupt mänsklig tolkning av den roll hon fått sig tilldelad. Filmen var också snyggt gjord. Men vad hjälper det? Hur kan en sån vidskeplig smörja öht svepa med sig människor år 2010? För det var det värsta: att folk lät sig svepas med.

Förra måndagen visades en premiär av en annan svensk film, Sebbe. Den hade ingen budget för ståtlig efterfest. Men den skildrade hopplöshet och vanmakt i periferin av den medelklasstillvaro som visades upp i Änglavakt. Den hade ett budskap som alla borde ta till sig: maktlöshet. Där fanns ingen jävla Jesustyp som uppmanade de komplicerade huvudpersonerna att bara våga tro. För det hade ändå inte varit nån poäng. De marginaliserade har ingen änglavakt. Deras verklighet är brutal. Verkligheten är brutal.

Diktaturen i Burma är också brutal. Fast om vi bara tror och hoppas, så kanske den avskaffas? Ska vi tro på det?

Uppdatering: Läs den vassa recensionen i SvD!

VECKANS DUMMASTE PUDEL

olle_plura_mediumI Aftonbladet kan vi läsa om veckans pudling:

En 57-årig karl dricker några glas vin på sitt hotellrum på Avenyn och går vid niorycket på kvällen till Kometen för att käka ett skrovmål. Han ser en snubbe han tycker sig känna igen, och snubben har kola. Plura köper, vräker i sig fet mat och går ut för att ta ett rökverk. Då kommer snuten och syr in honom. Han hade fyra gram på sig. På natten har han svårt att komma till ro, men somnar klockan tre till en repris av teveprogrammet där han är kock.

Sen ursäkterna: Det var en fyllegrej, han har det egentligen jättebra i sitt liv och sjunger ett par dar senare på gudstjänstgiget i Annedalskyrkan om att man gör dumma grejer ibland:

– Det känns skönt att vara här i kyrkan denna dag, säger Plura strax före extranumret.

Han har valt låten ”Huvudet högt”. En strof handlar om att det alltid finns saker man inte skulle ha gjort. Efteråt dånar applåderna i kyrkorummet.

Bara att bli lugn av att se sig själv i ett kockprogram … jeeezus! Och fyra gram – det är inte så lite. Fyra gram kola är det bra drag i, han hade nog tänkt lajna på ordentligt. En fyllegrej … eh, efter några glas vin? Och så darret på rösten, pudlandet. Och så Aftonbladets etta.

Det är nåt med folkkära artister, särskilt gubbrockare. Nåt som får mig att förakta deras lättlurade och sentimentala publik. Den stora förlåtande, medberoende famnen. Den äcklar mig.

JO, KEJSAREN ÄR VISST NAKEN!

onion_news22571Igår läste jag en bloggpost på Netopia, denna ulv i fårakläder som låtsas vara öppen för diskussion kring nätfrågor när det egentligen bara är en sambandscentral för lobbyn. Posten var en översättning av vad en Silicon Valley-snubbe vid namn Jaron Lanier hade skrivit, och det var nedslående läsning. Han dissade hela deltagarkulturen på internet och ansåg att kollektivet bara vattnar ur de strålande individuella idéerna och gör upphovsmännen till ena fattiga stackare om vi ska tillåta fri spridning och open source. Så uppfattade jag hans budskap iaf. Dessutom såg han jävligt dum ut på bilden i sina fula dreads, men det hör inte till saken, kunde bara inte låta bli att anmärka på det. Vad jag fäste mig vid, och vad som gjort mig alldeles upplyft ett helt dygn, var kommentarerna av nicket ”Steelneck”. Något så visionärt glödande var det längesedan jag läste. Därför tar jag mig friheten att saxa lite ur Steelnecks text:

Det nya är inte bättre på vad det gamla var bra på, det nya är bra på något helt nytt, annars hade vi inte talat om något nytt, bara utveckling av det gamla. De som tittar ut genom fönstret och bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ignoreras.

Och vidare, längre ner:

Inom den etablerade politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där de mentalt obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när de gamla lösningarna slutat fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och det är bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen. (min kursiv)

Senare:

De som slåss mot förändringarna ser antagligen hot och de som ser möjligheterna välkomnar dem. Dock, mycket viktigt, rädda människor är farliga människor, i synnerhet de med makt eller vapen i hand. Mardrömmar är inte mer sanna än förhoppningar, men handlingarna baserade därpå skiljer sig radikalt. Det kan låta teknikdeterministiskt, men utvecklingen är idag ett faktum, vi börjar så smått t o m närma oss vad som kanske kommer att kallas det postdigitala samhället och förändringen är lika stor, om inte större, än skiftet till det postindustriella. Många paralleller till det förra stora skiftet från jordbruk till industri kommer att kunna dras.

Skälet till att jag öht fick upp ögonen för det här upplysande resonemanget (ni kan läsa det sin helhet som kommentar #9 i posten) var att Kjell Häglund twittrat om saken. Detta är internet. Det är så jag vill att det ska fungera. Att medborgarna inte längre kan tystas när de säger som det är, att kejsaren inte har en tråd på kroppen.

Det är som Steelneck skriver, ”att information, oavsett dess innehåll, är som tandkrämen, väl ute kan den inte stoppas tillbaks i tuben.”.

Och därför kan inte dumhet stå oemotsagd. Inte än så länge.

Är inte detta något att slåss för?