Månadsarkiv: februari 2010

PÅ HEROINE BLIR MAN INTE FIN

Nu håller jag på att spela in Heroine som ljudbok. Vilken galen roman jag skrev då!

När man suttit i timmar och läst in text blir man ganska kvaddad. Så jag kan bara servera er:

Dagens i-landsirritation: Att gröna linjen bara serverar ett tåg var femte minut.

Dagens i-landsglädje: Att jag slipper frysa inomhus.

dagens-unniDagens outfit: Nymålade reflexblå naglar, grå långkofta inköpt förra året på Carlings, svarta manchesterjeans från Nudie, hiskligt fula svarta stövlar med kilklack inhandlade i tunnelbanan Hötorget för 198 spänn, en kritvit siames i knät.

U RESCUE ME

Idag är det bara väder. Väder på nyheterna, väder på allas blåfrusna läppar. Även jag talar om vädret.

Jag cyklade till E-badet i tjugo jävla minusgrader tjugo över sex och höll på att förfrysa fingrarna. Duschade, gjorde kaffe och satte mig med min banan i skrivarhörnan. Kollade ett hundratal mejl, bl a från en kille som undrade vilken sorts kuk jag gillar mest: myrsloken eller svampen. Usch, det låter inget kul något av det.

Men värmen kommer ändå alltid från er. Fy fan vad jag gillar er. Särskilt i tider av insnöing. Jag är f n åter insnärjd i Oscar & Bosie-dramat. Har fått ännu en bok om fenomenet Bosie. Verkligheten känns så långt borta. Jag lever i en drömvärld. Tänk förr, hur det hade varit då. Utan internet, utan er. Världens ensammaste yrke blir inte så ensamt nu längre.

Och här sitter jag med ett glas rött och har det hyfsat bra. Bara för att ni finns. Snart ska jag kolla slutet på tredje säsongen av Rescue me. Jag inser att den serien är ungefär som jag skriver. Ladda hem den, den är grym! Människorna i den är superdysfunktionella. Som vi är, vi som inte fittar in. Vi som kukar ur.

dagen-skitunniDagens i-landsirritation: Jag har en foundation från Sephora som flagar och ser förjävlig ut. Typiskt, när jag träffade en snubbe på Ica som är söt. Att jag inte såg det förrän jag kommit hem.

Dagens i-landsglädje: Ni (det har jag ju redan kreddat er för).

Dagens outfit: Skabbigt reflexblått nagellack, yvig fuskpälsmössa, extremt ful täckjackskappa från förra årets rea på Gina Tricot, äckliga hemmajeans, Adidasdojjor och hemska mindervärdeskomplex.

TO SEE OR NOT TO SEE

Idag är en sån dag då jag önskar att jag aldrig öppnat ögonen.

Jag vill tillbaka till la la-land, till mina blåögda illusioner, till barnatron.

Jag vill bli dum igen.

Jag hade kunnat bli livscoach och uppfinna hjulet, strö plattityder omkring mig, skoja om min fetma och ådra mig gillande från den stora del av befolkningen som älskar att bli sövda av mindfullness och bikramyoga. Jag hade gapskrattat hela vägen till banken och tänkt att jag duger, att jag förtjänade alla dessa pengar från lurade livspusslare med i-landsbekymmer. Jag hade kunnat ha en frågespalt i en kvällsblaska där jag serverade quick fixes till livskrisare. Jag hade inte skrivit romaner om knepiga människor som fastnat i existentiella glapp. Jag hade klätt mig i mohairjumper, satt upp håret i en prydlig hästsvans, haft sparsam makeup och kallat min första roman för ”Mina vilda år” med mig själv milt leende på omslaget.

Jag hade kunnat banta med svenska folket, komma igång och träna med svenska folket, botoxa och detoxa och säga till svenska folket: Du duger!

Jag hade kunnat skriva deckare där  sinnessjuka mördare knullar bebisar och dricker blod i idyllisk, lantlig miljö bland alldeles vanliga, vattniga svennebananer och säga, med allvarsam min, att fildelning är stöld. För att de som såg till att jag hade råd med bil, sommarstuga, Thailandsemestrar, skidresor med barnen och lyxrenoverat kök sa så. Jag skulle krypa tätt intill de som har mest pengar och inte ens begripa att jag gjorde det. Skulle någon påpeka detta skulle jag utbrista att vederbörande borde arbeta med sin avundsjuka, kanske gå i KBT-terapi.

2-tpb-henrikVarför blev jag seende? Varför ser jag att pappskallen Pontén är en av dessa dumma och blinda människor som jag själv också skulle vilja vara just nu? Varför ser jag att han verkligen tror att han för en rättfärdig kamp på de godas sida? Hans patetiskt gravallvarliga uppsyn, hans fanatiskt raka rygg, hans självbelåtna övertygelse; denna orubbliga Rickard Rättrådig-attityd är så arketypisk att Pontén blir en karikatyr.

Varför kan vi inte bara skratta då?

Det beror på ovanstående: Folk går på det. Precis som de går på Marcus Birro, som har exakt samma uppsyn: uppsynen av att ta sig själv och sin mission på groteskt stort allvar. Folk tolkar det som lidelse. Som äkthet. Ridderlighet. De ser inte att han i en annan tid mycket väl skulle kunna vara en missionär som åker till Afrika och slår sönder fungerande kulturer för att pracka på dem den kristna tron.

Pontén tvivlar inte en sekund på att han företräder en grundläggande samhällsordning utan vilken totalt kaos skulle utbryta. Han föreslår därför ”en oberoende organisation som i samarbete med internetleverantörerna kan skicka ut varningsbrev.”.

Oberoende?

Antipiratbyrån företräder särintressen, säkert i god tro, men dessa särintressen är desto mer förslagna. Det är mycket obehagligt att se vad de är ute efter. Det är så skrämmande att marknadens mäktigaste aktörer ska få lov att avlyssna privatpersoners kommunikation att jag vill bli blind igen. Och bara lalla med.

Är det någon som vet hur man gör?

För er som inte vill lalla med i marschen mot total fördumning utan föredrar att studera saken närmare rekommenderas Anna Trobergs bloggpost och den här av Emma.

RENT HEROIN

image6Det danska försöket att gratis dela ut heroin till ”hopplösa fall” väcker lätt moralpanik i ett land som Sverige. Klyftan mellan det stränga Sverige och liberala Danmark är av hävd och tradition djup. Danskarna har stört sig på Barsebäck medan svenskarna har stört sig på Christiania. Varje sommar tippas tiotusentals ungdomar över sundet och super sig medvetslösa på extremt alkoholstark öl som danskarna själva aldrig dricker för att den smakar skit. De nöjer sig med sina Hof. Sånt retar sig danskarna också på. Att få ta hand om stupade svenska tonåringar utspridda i gröngräset på Backen och vrålande diton på Strøget.

Och så det här med knarket.

I Sverige vill vi att användning av narkotika ska omges med samma tabu som användning av atomvapen. I Danmark väljer man att vara pragmatisk.

Det jag själv stör mig på är den okunnighet om droger som präglar den svenska bevakningen. Svenska journalister tror att heroinet som sådant är jättefarligt.

Det är det inte. Nikotin är, rent medicinskt, farligare än heroin, förutsatt att varorna är rena och inte utspädda med skit. Det heroin som säljs på gatan är tyvärr ofta utblandat. Det härjade utseende och dåliga hälsotillstånd som är karakteristiskt för heroinister hänger ihop med:

1. att de får i sig orena substanser.

2. att livet som heroinist ofta innebär osunda levnadsvanor i övrigt; dålig sömn, dåliga matvanor, misskötsel av infektioner, missbruk av även annat osv.

3. upprepade avtändningar när tillgången stryps. En heroinavtändning påminner om en kraftig influensa. Det sliter hårt på kroppen att gå igenom ständiga cold turkeys.

Den höga dödligheten bland just heroinmissbrukare orsakas framförallt av överdoser. Att OD är så vanligt i denna kategori beror på:

1. att man inte vet styrkan i substansen när den köps på gatan; den varierar.

2. att heroinet ger en ökad tillvänjning, dvs kroppen kräver allt högre doser, och att kroppen efter ett uppehåll vant sig av vid den högre doseringen. Många överdoser äger rum när missbrukaren tar återfall efter en tids avhållsamhet eftersom h*n inte vet hur mycket h*n tål då.

Slutsatsen blir att det är säkrare att få rent heroin, tillverkad under rigorösa förhållanden, än att chansa på det som säljs illegalt. Och – som danskarna påpekat – fri och säker tillförsel minskar drogrelaterad prostitution och brottslighet. Tro mig: Den grynare som har en avtändning flåsande i nacken drar sig inte en sekund för att göra inbrott, rycka väskor eller sälja sin kropp för att få ihop till en fjärdedels kabbe.

Det är alltså av moraliska skäl som vi avfärdar den danska modellen.

Tankeexperiment 1: Vad skulle hända om alkohol totalförbjöds och straffen för innehav och försäljning jämställdes med narkotikastraff? Hur mycket kriminalitet skulle vi få av det?

Tankeexperiment 2: Det belopp som den illegala narkotikahandeln omsätter årligen är nästan lika högt som Sveriges BNP. Hur skulle en legalisering drabba narkotikasyndikaten? Betänk samtidigt att handeln med droger växt trots alla ökade polisiära insatser och höjda anslag till narkotikabekämpande åtgärder.

Detta är ingen knarkpropaganda. Drogmissbruk är ett gissel som ödelägger allt det kommer i närheten av. Men ett moraliskt fördömande av det danska försöket att ge tunga grynare en värdigare tillvaro är bara ett utslag av svensk grötmyndig självgodhet.

Det system som malligt propagerar för ett narkotikafritt samhälle måste också ha ambitionen att skapa så gynnsamma och rättvisa villkor för medborgarna att visionen känns rimlig. En sådan ambition var det längesedan jag såg röken av. Och resultatet är ett ökat drogmissbruk.

"RIKTIGA MEDIER"

farskockTunnelbanehändelsen, då en kille tvingades radera bilder han tagit på två snutar som stod och bossade, har i vanlig ordning gått vägen från bloggar till prassel. Ni som ännu inte läst om grejen – gå till källan. En riktigt spännande David & Goliat-historia.

Kjell Häglund tar upp saken i Journalisten som ännu ett tecken på att de digitala medierna sprungit ifrån den traditionella journalistiken, avseende perspektiv och analys. Dessutom plockar prasselmedierna upp en story först sedan den nått ut brett via bloggar och sociala medier.

Ett av problemen med den journalistik som utövas i vad en viss gammal överstepräst kallat ”riktiga medier” är de slimmade redaktionerna, där belastningen på varje enskild reporter ökat radikalt. Tidsbristen leder till usel källkritik, slarv och glesa maskor. Krisen i tidningsbranschen påverkar också nyhetsvärderingen; en ”tevenyhet” (vad som hänt i ett förinspelat underhållningsprogram, ofta flera månader bakåt i tiden) betraktas ofta som en större nyhet än en fråga som borde beröra betydligt mer. Men pseudonyheter kränger som bekant lösnummer.

Ett annat problem med ”riktiga medier” är flockbeteendet – att alla som på en given signal plötsligt bevakar samma sak, som nu de sexuella trakasserierna bland scenkonstarbetare. Det skrivs och talas om en tystnad som äntligen brutits. Men vilka var det som höll tyst? För det där visste vi ju. Det är väldigt mycket som journalistkåren vet men inte torgför. Sen kommer en murbräcka och det bara väller ut, och alla flaggar på med typ samma sak.

Fine. Om det inte vore så att de företeelser som uppgraderats till nyheter så snabbt nöts ner och blir skämda. Snart ligger de dumpade och söndertuggade vid vägkanten medan kopplet rejsar vidare till nästa byte, nästa uppgrävda köttben. Sextrakasserier av kvinnliga skådisar är således snart överspelade, rentav ofräscha. Och så får saken ligga i karantän. Och utan att vi blivit klokare kan sextrakasserierna, övervakningshoten, kvinnofridskränkningarna, politikerskandalerna etc fortsätta pågå i tystnad. En ny och längre tystnad.

Thanks to ”riktiga medier”.

JÄTTEKUKEN ORVAR

bergman_3007_narrowweb__300x4680Efter Ekots enkät om ymnigt förekommande sexuella trakasserier bland scenkonstarbetare har de flesta större nyhetsmedier nappat. Bortsett från att saken är lite porrig (ung, läcker skådis kåtar upp gubbslem med makt) och därmed högst medialt gångbar, är ämnet allvarligt.

Nu höjs rösterna om att det måste bli ändringdetta sexuella utnyttjande som de flesta av oss känt till sen vi lärde oss stava till Bergman.

Ika Johannesson har skrivit ett överskådligt och pedagogiskt reportage om det i tidskriften Filter. Och hon är väl den enda som tagit upp den verkliga problematiken: Rör inte våra inkomstbringande manliga genier! Med moralpanik står man sig slätt mot stålar.

I SvD citeras Sture Carlsson, chef för svensk scenkonst. Han kläcker ur sig en häpnadsväckande slutsats:

Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i.

Jaha, nu förstår jag. När man har ångest kan det hända att man behöver ofreda människor i beroendeställning. Man vill helt enkelt bara ha ett ångestknull. Det är så manliga övergrepp förklaras. Fortfarande. Borta är all kunskap om vad våldtäkt egentligen handlar om. Vi kan väl överföra det till Kapten Klänning också. Polisyrket är förenat med stress och ångest, det är väl inte så konstigt att det kommer till uttryck i sexuella övergrepp? Våldtäkt är en mycket effektiv krigsstrategi, men det kan vi nu förstå. Soldaterna är hårt pressade och behöver sex.

Inte.

Sexuellt utnyttjande handlar om makt – när ströps den diskursen? Varför får Sture Carlssons nonsens stå som en sanning utan att ifrågasättas av reportern?

Bakom makt står pengar. Skulle man sparka ut en stjärnregissör som drar in fett med flis till teatern och är älskad av publiken bara för att han klämmer lite på en utbytbar nippertippa som är livrädd att inte få några framtida roller om hon ställer till en scen ;-) ?

Jag tycker att man borde det. För, I got news for you: Alla är utbytbara inom scenkonsten. Gubbarna också. Micke Persbrandt likaså. Vad var det såna typer kallades, de som står i vägen för all återväxt, allt nytänkande? Jättekuken Orvar? Ut med den.

ADHD FÖR ALLA

Nu har äntligen ADHD i jämställdhetens namn också blivit en kvinnosjukdom.Fast kvinnor uppvisar andra symptom och motsvarar alltså inte den bild av bokstavskombinationsstörda som vi vant oss vid. Och naturligtvis kommer då kvinnan på skam inom ADHD-vården.

Efter vulgärtolkningen av borderline har vi nu tröttnat på den kvinnodiagnosen. Och fått ett nytt fack att placera besvärliga kvinnor inom. Eller förlåt, det gjordes ett snabbt hopp till bipolär personlighetsstörning, men även den har nötts ut.

Så, vänner – nu kan alla som mår dåligt gå och skylta med sin ADHD-etikett. Det är skönt, anser många, att äntligen få ett namn på sina sociala misslyckanden. Michel Foucault roterar säkert i graven. Han hade redan uppmärksammat hur vi ända sedan 1600-talet har ägnat oss åt diagnosticeringssjukan, hur vi kartlägger människors egenheter och sexuella avvikelser in i minsta detalj. Sätter namn på dem. Lyfter fram dem i ljuset.

Och jag ba’: Kan vi inte få vara i fred? I den strömlinjeformade kulturen ska alla uppträda anpassat, och de som är missanpassade ska få behandling, en alltmer kalibrerad behandling som gör att de raskt rättar sig i leden och utropar: Jag förstår nu varför jag var så jobbig! Jag har ju ADHD! Men nu när jag vet det behöver jag inte må dåligt längre av att min uppväxt sög och av att systemet stötte ut mig som en misfit. Jag är inget ufo – jag har bara ADHD!

Förstår ni where I’m at?

Haja en sak: Det finns, och har alltid funnits, knäppa människor. Vi kan kalla dem för allt möjligt. Men består inte det största problemet i att vi inte får lov att vara knäppa? Att systemets maskor är så fina att alla fastnar i dem?

Utvidgningen av beteckningar som ADHD är bara ett sätt att skaffa kontroll. Diagnosmanin är en av många metoder för att inordna människor i en … ja, i en sjuk samhällskropp. En del av övervakningssamhället.

När jag läser de nya diagnosticeringskriterierna för ADHD inser jag att jag säkert också ”har” ADHD. Så låt oss face it. Vi är knäppa hela bunten. Och de som inte är knäppa – vad är de? Var är de?

Jo, de väntar på en diagnos.

muskelDagens outfit: Spänd biceps.

SLAPPSÖNDAG

Det är söndag och Valentine, vilket jag skiter i, fast jag fick faktiskt en blomsterkvast :-)

Jag har alltså arbetat hyggligt. Eller arbeta? Kan man säga så om en författare? Nej, jag har skrivit. Och tänkt. Fy fan, vad jag har tänkt. På pengar. Som jag inte har.

Och så har jag tränat danceaerobics, vilket fick mig att känna mig som en ko. Eller kalv.

Jag har också gjort egen hoummos. Att ha som pålägg. Kokta kikärtor med vitlök, sesampasta, citron och vitpeppar.

Dagens i-landsirritation: Att Apple inte har en riktig radioapp till iPhonen – alltså en antennkoppling.

Dagens i-landsglädje: Att inte behöva ha ångest för att jag inte går ut i solen. Snön och kylan ger mig goda ursäkter.

dagens-outfit2Dagens outfit: Ännu mer flagnande nagellack. Makeup som gör att jag undviker speglar. Risigt hår. Sladdrig t-shirt från Miss Sixty. Slappt sittande hemmajeans av märket SO. En finne i armhålan. Björn Borg-boxers som klämmer åt och bildar en valk jag ständigt griper tag om.

NORDLIG LÖRDAG

Ännu en lägesrapport från en vinterdag på nordliga breddgrader:

Tränade en timme i morse på E-badet. Kändes som old school husmorsgympa.

Sen slet jag mitt hår i testar för att försöka få ett historiskt skeende omvandlat till pjäsdramatik. Blev så trött av det att jag fick lägga mig raklång på sängen en timme. Gick därefter över till enklare men alarmerande angelägna göromål, nämligen dämpa mitt extremdåliga samvete över de drygt hundra läsarbrev jag inte besvarat den senaste veckan.

Nu har jag gjort det. Detta är mitt ständigt återkommande i-landsproblem.

Dagens i-landsglädje: Smarta och insatta kommentarer på min FB-status där jag frågat om hur många som tänker skaffa e-boksläsare.

Dagens i-landsirritation: Att bli uppringd av Expressen för att svara på frågan om vad prins Philip borde köpa i present till Vickan. Jag svarade inte. Kan vi inte sälja ut kungahuset till lägstbjudande? Det ingår väl också i allmännyttan?

dagens-outfit1Dagens outfit: Dubbla lager flagnande nagellack, utsmetat smink, gympakläder som jag inte tagit av ännu. Topp från Better Bodies och byxor från Nike.