Månadsarkiv: januari 2010

HJÄLPA OCH STJÄLPA

helping_hand3Lita aldrig på en man som säger sig stå på kvinnornas sida. Det blir säkrast så. Nu är ju inte polischefen dömd ännu, bara häktad. Men för säkerhets skull. Den här mannen, som givetvis nekar till våldtäktsmisstankarna, har åkt land och rike runt – även utomlands – och talat sig varm för jämställdhet, behovet av fler kvinnliga chefer och för kvinnors rätt att slippa sexuella trakasserier.

Det vanligaste civilbrott hos poliskåren är, enligt Katarina Wennstam, kvinnofridskränkningar. Jag har också varit i kontakt med en person som arbetar med våldtagna kvinnor och som berättade att det inte alls är särskilt ovanligt att utsatta kvinnor som söker hjälp blir utsatta för sexuellt ofredande av dem som är tillsatta att professionellt stötta just sådana individer.

Det onda i det godas skepnad, alltså. Känns det igen? Rödluvan och vargen? Motorsågsmassakern, där de äntligen lyckats fly mardrömmen och får lift med en man som för dem till en ännu värre mardröm?

Nä, vi får passa oss för dem som säger att de vill oss väl.

PÅKLÄDD ELLER AVKLÄDD – FÖR VEM?

slojaI vissa kvinnofientliga kulturer är det burkatvång. I kvinnokarlen Sarkozys rike föreslås nu istället förbud mot burka på diverse allmänna platser.

Påklädd eller avklädd är de tillstånd kvinnor bör förhålla sig till. Med den manliga sexualiteten som styrmedel.

Jag vet fan inte vad som är bäst längre. I västvärlden ska kvinnor visa sina behag, annars jävlar. Välj själv: slampa eller nucka. Gudrun Schyman bevisar i Let’s Dance att hon minsann inte är en frigid feminist – hon bjussar på sina fysiska favörer. Ja, hon gör klokt i det. Men för vem ska kvinnor jämt gå omkring och vara heta? Om inte slöjan vore förknippad med brutalt kvinnoförtryck, då tror jag att många av oss skulle tycka att det var skönt att dra på sig den innan man gick ut. Fixeringen vid kvinnors utseende är också ett slaveri.

En burka i vårt inre som skyler just de inre kvaliteterna med ett distraherande sexigt yttre.

INFÖR LAGEN ÄR VI ALLA NAKNA

eyes-watching2

Som barn hyste jag en viss skräck för ”röntgenglasögon”.  Det skojades nämligen om det. Att de fanns. Och att man genom dem kunde se hur folk såg ut nakna. Det var känslan att nån kunde kliva innanför den intima sfären mot min vilja, snarare än en olust inför nakenhet i sig.

Idag blir vi mer avklädda än på länge. Mer eller mindre frivilligt. Men nu har dessutom barndomens skräck för röntgenglasögonen realiserats. I jakten på terrorister väger integriteten fjäderlätt, vilket Kenan Malik skriver om i Expressen. Gordon Brown har föreslagit att engelska flygplatser ska utrustas med helkroppsscannrar.

Redan har stämningen bland personalen i flygets säkerhetskontroller börjat glida över i dumdryg dörrvaktsattityd: ”Hörrö, ta avrä bältet mä!” En lättretlig typ som jag kan ibland bli så provocerad att jag fräser tillbaka. Då kan det hända att ännu en ”plit” dyker upp och jag får en avhyvling med hot om att inte få resa ut. Så långt det är möjligt tar jag därför mycket hellre tåg. Jag vet att personalen bara gör sitt jobb, men det händer nåt otrevligt när en yrkesgrupp får befogenheter att kommendera folk att dra av sina paltor. Än så länge är det uthärdligt. Fast hur blir det om kroppsscannern sätts i system? Och man vet att den stöddiga personalen ser oss nakna?

Och vad blir nästa steg i jakten på de extremt sällsynta terroristerna? Alla kroppsöppningar undersöks? Män med muskulösa armar förvägras flyga? Och tänder … människobett är inte att leka med. Fantasin hos kriminella som planerar brott vet inga gränser, deras kreativitet är säkert dessutom lustfylld. Åtgärderna som följer på dessa nya och oväntade drag är däremot förutsägbara, fantasilösa och – integritetskränkande. Men inte förebyggande.

IDAG KÄND I MORGON SKÄMD

stieg

Apropå det här med kändisar. Som bara blir alltfler. Och som desperat slåss om medieutrymmet.

Johan Croneman skrev en tevekrönika om fenomenet Kändisar som tar sig själva på för stort allvar. Och kom in på en tankegång som lätt glöms bort, nämligen den som handlar om konstnärskapet, alltså det som gjort en del av kändisarna kända.

”De riktiga konstnärerna sliter med sina uppgifter, brottas med sina tvivel, slåss mot en värld som går på tvärs med deras ideal. Ifrågasätter sina roller, sina privilegier, ser sig som en del av världen. Inte enbart som en del av en vip-inbjudan.”

Och jag läser vidare i en annan artikel, ett utdrag ur Kurdo Baksis nya bok Min vän Stieg Larsson.

”Stieg ville bli en bestsellerförfattare. Detta önskemål bottnade inte endast i att han ville tjäna pengar, han ville tjäna pengar för att kunna förverkliga sina drömmar: fortsätta att ge ut Expo, kanske grunda ett institut som kontinuerligt bevakade intoleranta grupperingar. Med hjälp av en god ekonomi ville han förändra världen. Pengarna han tjänade på sina böcker skulle han kunna använda till att hjälpa andra människor. Personligen var han inte intresserad av att leva i lyx. Han skulle nog inte byta ut sin svarta axelremsväska mot en attachéväska!”

Jag leds in i den kluvna tankegång jag många gånger haft om Stieg Larsson. Som kanske en av de sista i Sverige öppnade jag äntligen Män som hatar kvinnor, förra året. Och efter 20 sidor var jag fast, jag som inte ens gillar krim i vanliga fall. Men texten brann av genuint hat mot korruption och förtryck, inte minst kvinnoförtryck. Det känns rättvist att Milenniumtrilogin blivit några av världens mest sålda böcker. Jag gläds åt det. Men tänk om Stieg Larsson fått uppleva sina exempellösa framgångar, fått ta del av de hundratals miljonerna?

Hur hade han tacklat sin position som världskändis? Pengar korrumperar. Framgång blir en revansch för ett tidigare utanförskap. Och Stieg Larsson var inte insläppt i de ”fina” kretsarna. Skulle han stå emot lockelsen i de dörrar som succén öppnar? Stå fast vid sina ideal? När det finns ett otal exempel på motsatsen?

Ibland dyker därför denna bitterljuva tanke upp: Vad skönt att vi slapp se honom själv bli köpt.

SVENSK JÄMSTÄLLDHET

joel

Var på galapremiär för Snabba Cash igår. Flott som fan. Dessutom var filmen riktigt jävla bra. Daniél Espinosa äger.

Men det var en grej jag reagerade på som inte har med filmen att göra. En kompis kom fram och berättade att hon sett huvudrollsinnehavaren Joel Kinnaman i kön till efterfesten på Operakällaren dit alla var inbjudna. Han hade stått där och frusit om händerna och folk i kön hade berömt hans insatser. Men efter alla ”Fan, vad grym du var”, hade beundrarna rättat sig i ledet igen och – ingen lät Kinnaman gå före! Han fick vackert stå där och frysa.

Är inte det sååå svenskt? Varför kunde de inte göra vågen och släppa fram Sveriges egen Leonardo di Caprio? Nej, han skulle inte särbehandlas. Eller också var det bara nån bonnig blygsel som trädde i kraft.

Lite kuriosa bara från en kul kväll som gjort den här dan till en enda lång huvudvärk.

INSNÖAD

igloo

Jag håller på att bli färdig med en roman, och är så sjuuukt ingrottad. Det är föralldel högst passande nu med kylan och med stans gator som inte är plogade. Lika bra att hålla sig inomhus. I korsningen jag har utsikt över springer folk med sina matkassar från Lidl och Ica för att de fryser så förbannat. Kutar, alltså. Och så slår de en rova – allesammans – på en isfläck i hörnet mittemot, där det har runnit från en stupränna.

Det är värsta showen. De vet ju inte att jag ser dem från mitt fönster. De tittar sig nervöst omkring, gör en grimas om de slagit sig hårt, och så reser de sig och linkar vidare. Jag tror att jag blir sittande så här vintern ut.

Nu vet ni iaf att jag lever.

Om man kan kalla detta för liv.