Månadsarkiv: december 2009

TIO I TOPP-ÖNSKELISTA FÖR TIOTALET

up-yours

Här är mina tio nyårsraketer som jag vill fyra av i arslet på etablissemanget:

1. Att fred sluts med internet och sociala medier – Kriget mot internet, som förs av giganter inom upphovsrättsindustrin, maktstinna myndigheter, politiker, känslostyrda opinionsbildare och en del av den oupplysta allmänheten är en klassisk, men tragisk kamp mellan ett gammalt och ett nytt system för hur vi organiserar vår tillvaro, vårt konsumtionsmönster och vår sociala kommunikation. Vi står med ena benet i en värld utan andra begränsningar än vår egen hjärna och med andra benet fastkedjat i ett betongfundament av fördomar och nyskrivna, kontraproduktiva lagar, exempelvis Ipred. Det talas om stöld, att internet är en tidstjuv och att dess användare stjäl upphovsrättskyddade verk genom fildelning. Men den verkliga tjuven är rädslan för förändring. Outa den!

2. Ett rikare och friare kulturliv – Har vi inte ätit skit så det räcker nu? Hänvisar åter till min Newsmillartikel om 00-talet.

3. Piratpartiet i riksdagen – Det finns missnöjespartier och det finns missnöjespartier. Därför: bevare oss från Sverigedemokraterna och leve Piratpartiet! SD strävar bakåt, PP framåt. Visst finns det foliehattar i ett parti som grundats av nördar med den obligatoriska långa svansen av töntar, men kolla då in Johnny. Piratpartiet är ett signalparti som med sitt strama fokus kan suga upp människor ur alla politiska läger just för att de inte aspirerar på att vara heltäckande. Vissa frågor läggs åt sidan när ett akutläge uppstår. Akutläget handlar om framväxten av ett totalitärt kontrollsamhälle, den leende fascismen, där fascismen är inbyggd i strukturerna. Samtidigt kan PP samarbeta över partigränserna genom sin öppna attityd. Jag tänker rösta PP 2010.

4. Att vi slutar tänka positivt – Ut ur flumprofeternas lala-land! Allt vi önskar kan vi inte verkligen inte få bara för att vi tror på en högre mening. Vi ska slåss och bråka. Det är då vi skapar mening, när vi enas i kampen för ett gemensamt bättre.

5. En optimal e-boksläsare – När ska någon göra den avgörande storsatsningen på en smart läsplatta utan begränsningar? När det händer kommer prasselbranschen att genomgå en revolution. Jag vill ha den igår!

6. Att bubbelekonomin säckar ihop för gott – Lågkonjunkturen kommer att djupna så länge ekonomin drivs av psykologi, dvs masshysteri. Lägg om hela skiten och stäng finansmarknaden. Eller tala med Johan Ehrenberg om saken, han vet mer.

7. Att feminismen avskaffas – Detta sker enklast genom att män som begår våld och övergrepp mot kvinnor blir utfrusna ur brödraskapet.  Det är inte ett dugg roligt att behöva vara feminist, jag tror inte alls att de har bättre sex. Feminister blir vi när vi ser hur våra medsystrar blir illa behandlade p g a sitt kön. Och då blir man till slut en surfitta. De kvinnor som får spö av män de älskar, eller blir våldtagna, blir griniga och jävliga. Det är inte konstigt. Men vem vill egentligen att kvinnor ska vara bittra och tvära? Ingen. Låt oss då jobba tillsammans på att kvinnor får bli glitterfittor.

8. Att solidaritet blir en ledstjärna i samhällsutvecklingen – Ett osolidariskt samhälle skapar motsättningar och ångest. En gång var vi stolta över att ha en välfärdsstat. Ingen kan i längden sköta sig själv och skita i andra. Då kommer vi till sist att hata våra egna rövhål som vi blint stirrar in i.

9. Att vi återinför begreppet ondska i vårt filosofiska pussel – Alla stora berättelser handlar om kampen mellan ont och gott. Vi har försökt förklara bort ondskan i pisshumanismens tidevarv. Istället ska vi lära oss att känna igen ondska och avslöja den. Vampyrer var livrädda för dagsljus. Men vampyrsagorna handlar egentligen bara om ondskefulla psykopater och om utsugning och korruption. Det blir enklare om vi nämner saker vid deras rätta namn.

10. Fred på jorden – Lol, lol, lol. Kommer aldrig att ske, men visst låter det gulligt?

Så, gott nytt fett på er alla!

WILD SIDE BLUES & MAINSTREAM LIES

lou_reed-fullNi vet hur det kan bli. Man fastnar alldeles för många timmar framför datorn och glider bara längre och längre ut i nån periferi eller klafsar runt i nostalgi. Gärna i sällskap med ett glas rödtjut.

Jag skulle sätta ihop en Spotifylista inför min nyårsmiddag och bara råkade nostalgitrippa när jag gick in på Lou Reed. Bara råkade höra raden:

How do you think it feels, when you’re speeding and lonely …

Det var då jag – ta daa – drabbades av en nygammal insikt. Alla konstnärer (inbegripet artister, författare och skådisar) som har nåt att komma med mår skit. Lever osunt och självförbrännande, stoppar huvet i arslet och spyr sen ur sig det de funnit i sitt såriga inre. I bästa fall blir det stor konst; skildringar av utanförskap, av relationer som rister sönder av känslostormar, av en tillvaro där ingenting är tryggt och säkert.

I bästa fall tar omvärlden emot konstnärens walk on the wild side, som voyeurer. Andra känner igen brottstycken, särskilt unga, som ännu står utanför och tittar in.

På den tiden då jag plöjde självhjälpslitteratur och försökte tänka positivt påpekades ofta för mig att kulturlivets betraktelser av livet var förljugna, att det gav oss en felprogrammering, att vi fick budskapet att kärlek alltid gjorde ont och att vi uppmuntrades till ett flyktbeteende.

Parallellt löper tongångarna att artisterna ska vara förebilder och har ett ansvar. Att de inte ska romantisera en destruktiv livsstil. En fascistoid och plastig underhållning får istället ta över marknaden – glättiga, schematiska och förljugna feelgoodberättelser eller helt osannolika kioskdeckare med en galen massmördare lös i byn. De svenniga upphovsmännen skrattar av lycka på väg till banken. Nu kan de pimpa upp sin svennighet ytterligare.

Men vem ska berätta om hur det känns att sitta ensam och påtänd?

DOERS ARE DOING IT FOR THEMSELVES!

Nu vill jag hissa två kreatörer som tagit steget ut i det okända utan skyddsnät.

467elahanna1_287605aDen ena har jag redan skrivit om ett par gånger, men hon tål verkligen att nämnas igen. Det är Hanna Sköld som gjort långfilmen Nasty Old People i egen regi och lagt upp den på TPB för fri sharing. Filmen har visats på mindre biografer i landet, även här i Stockholm, på Bio Rio.

Nasty Old People är en riktig pärla, med en huvudperson som skulle kunna beskrivas som en lightversion av Lisbeth Salander. En film med lätt förhöjd verklighetskänsla, uppskruvad, poetisk, absurd, egensinnig och djupt sympatisk.

250px-daniel_abergDen andra personen som går sin egen väg är författaren Daniel Åberg. Han ger ut sin andra roman Vi har redan sagt hejdå helt på egen hand för att visa att det går. Eller snarare: hur det går. Om detta bloggar han dag för dag och är wide open.

Länge har den rådande åsikten om folk som gör på detta sätt varit att deras verk inte håller måttet och att ingen aggregator därför vill stödja dem. Flera exempel har på senare tid visat att det inte alls måste vara så. Givetvis finns det många glada amatörer därute, men varken Hanna eller Daniel tillhör dem. De har höga konstnärliga krav på sig själva.

Men när mainstreamkulturen mest ägnar sig åt spekulativt nonsens och inte bryr sig om kvalitet är det många unga musiker, författare, filmare och konstnärer som inte vill stå där i den långa kön till kommersialismens lyckohjul bara för att få en nitlott.

Dessa pionjärer tar det första osäkra steget och bryter ny mark för att andra sedan ska kunna ta säkrare steg. Därmed tar de också risker. För att deras risktagande ska bli mindre hoppas jag att vi supportar dem på alla sätt vi kan. Genom att sprida deras verk, donera pengar, skriva om dem och på alla vis uppmuntra deras mod.

Jag tänker hålla ett öga på vad som händer och återkomma för att påminna om att man kan gå utanför mittfåran.

Gör det! Gå ut ur lämmeltåget!

Och läs också vad Anna Troberg skrivit om upphovsmännens trängda läge.

GOD KUK!

Då min oömma moder påstår att det var McDonaldsburgaren och inte de arton lussebullar hon svalde ner med hjortronglögg som fått henne i feberkoma, har hon åter tvingat mig att i god gammal tradition på hennes blogg förevisa en del av resultatet från årets lussebak.

Först av allt tvingade hon oss att släpa upp ett matbord från källaren som hon tyckte var finare än det hon samma dag sålt på Blocket. För det krävdes inte bara skiftnycklar, det krävdes också god matematisk förmåga, vilket mamma alltid tycks sakna så fort det finns hankönade i närheten.

Därefter letade hon frenetiskt i skivsamlingen, medan hon förbannade en så gammalmodig uppfinning som cd-skivan, efter den rätta X-mas-utgåvan förutan vilken ingen julstämning kunde erhållas. Under tiden jäste degen över och skivsamlingen välte. Detta ansåg mor vara ett kreativt kaos, eftersom hon underst i den nerrasade cd-högen fann den eftersökta skivan. Vi kunde andas ut och påbörja baket.

Som vanligt tävlade vi med mamma om att hinna baka våra egna formationer innan hon svängt till sina traditionella S. Stolt kunde jag lägga min hammaren och skäran, mitt hakkors och min sionstjärna på plåten. Mina övriga syskon bakade Erik i Idol, Morrissey, en bajshög som påstods vara en julgran och en dinosaurie som egentligen skulle föreställa ett adventsljus. Men min mest kommersiellt lagde bror bakade ett McDonalds-M.

img_2856

När bara en liten degklump återstod kom mamma på att ingen hade bakat en kuk. Förr om åren blev mina syskon förargade och generade av min mors obscena fallosfixering, men dessvärre har de alla klivit in i syndens öken och hjälpte därför glatt till med att förse penisen med både förhud och ollon.

img_2860

Årets kuk, alltså.

img_2864

Men ni ser, att i gräddat tillstånd kan vi kalla den för Musse Pigg.

När vi fullgjort vår plikt spreds vi för vinden ut i lussenatten. Mor behövde stärka sig med en burgare. Några timmar senare låg hon i matförgiftningskoma. Hon försäkrar att det inte hade ett dugg med hjortronglöggen att göra. Den var nämligen så stark att vi hällde den en efter en i hennes glas. Den var för fin för att hällas i vasken, sa hon.

Men kuken la hon i frysen. Och man får väl bara hoppas att det ligger en symbolik i det.

Tack för mig!

/Eder Gogge

OFFENTLIGHETENS BLÅLJUS

barbroholmberg_450Asså, det här blir tyvärr oemotståndligt. Jag har tackat nej till att sitta i teve och diskutera Tiger Woods otroheter, för jag tycker verkligen att det inte angår allmänheten. Men vad ska jag säga … jag åker t-bana och kan omöjligen missa grejen. Hur många ormar finns det i paradiset, egentligen?

Elin Nordegrens mamma, Barbro Holmberg, åkte alltså enligt uppgift till sin dotter i Florida för att stötta.

Och så bryter hon ihop! Och får föras i ambulanstransport till sjukhus. Hallå, Norén! Detta är ju DIN humor!

Naturligtvis ger Ankan råd och allting är sååå lol! The show must ju go on …

PRIVATLIVETS MANLIGA HELGD

golfspelaren

Tänkte bara bidra med den här bilden först. En bild säger ju, som bekant, mer än tusen ord. En fet snyting säger iofs också mer än tusen ord.

Det här med en otrogen golfstjärna är väl inte så mycket att orda om, kanske. Kollegerna instämmer. De tycker att hans privatliv är hans ensak. Det är legio.

Men om bilden hade varit en återspegling av parets privatliv – hur skulle det se ut?

Jag tar upp detta för att jag är så jävla trött på skyddandet av mäns privatliv, medan kvinnors privata skrymslen fläks upp i parti och minut.

Så länge de inte avslöjar något om en MANS privatliv, vill säga. Då skyndar bröderna till.

Jag har bevistat rättegångar där män som bankat skiten ur sin kvinna sitter och hulkar över att han själv blev misshandlad också, minsann. Och visar några millimeterstora skråmor som förmodligen blev till när han tog till knytnävarna.

Och så den här invändningen: Att kvinnors våld mot män är lika vanligt som motsatsen. Stööön.

Jag får kommentarer från en kvinnohatare som kallar sig Anton f n. Här är ett klipp ur av dem:

Hur gör vi för att komma åt dessa män/kvinnor som misshandlar andra människor?
Vilka män/kvinnor pratar vi om? Hur många är dom?. Ålder och klasstillhörighet?
Är det överhuvudtaget en feministisk fråga,eller är det en samhällsfråga som borde beröra alla?

Eller har Unni m.fl skribenter ett behov av att gnälla “män slår,män hemska,män misshandlar kvinnor och barn”?
Och vips så döljs kvinnors våld mot t.ex barn bakom en ridå av dessa kvinnors stridsrop!

Det här inlägget är en adventspresent till dig, Anton. Din fege lille skit.

JAG – EN PROGGARE?

Kvinnan på bilden har ingenting med mig att göra

Just nu är livet grått. FRA-kablarna är kopplade. Men det är inte bara det. Jag upplever en politisk utmattning. Plus lågkonjunktur. Plus klimatskiten. Plus en sak till. Att det finns män som bär sig så jääävla illa åt mot kvinnor och barn och kommer undan med det. Och då undrar jag om tiden egentligen bara är en skiva som snurrar i rymden.

Har vi öht kommit nån vart?

Här gömmer jag mig bakom mina i-landsbekymmer, lätt paranoid.

Ångest är vår arvedel, men fan ta dig om du visar den öppet. Ta av dig offerkoftan! skriks det.

Men ångestkoftan då? Jag får ångest av dumhet och  feghet och över att behöva täppa till truten på mig själv över dumheten och fegheten. För då är ju också jag feg.

Branschen jag verkar inom höjer rösten: VI HAR INTE RÅÅÅD MED MER ÅNGEST NU!

Det är då jag vill knarka. Och så fattar jag: Jag är en proggare! :-0