Månadsarkiv: september 2009

ISOBELS HJÄLTEMOD

isobel

Isobel Hadley-Kamptz gjorde det. Hon stack ut ur flocken och tillkännagav i Expressen att hon inte skriver under ett förlagsavtal som berövar författare det utrymme som kan vara avgörande för våra möjligheter att fortsätta skriva böcker. Artikeln är skriven med återhållen men ändå sjudande ilska över en bransch som på senare tid visat allt större ekonomisk brutalitet på marknaden och mot författarna, åtminstone de författare som inte säljer megavolymer.

För att ni som inte är branschisar ska förstå hur modigt det är av Isobel att öppet ta strid för sin sak kan jag berätta att det är ytterst ovanligt att en författare på ett ledande förlag går på offensiven som Isobel gjort. Att författare i slutna sammanhang gnäller över sina förlag är en sak, det hör till. Men sedan knyter de näven i fickan och rättar sig i leden. Eller säger som Bengt Blanda-inte-in-mig-i-något-viktigt Olsson:

BENGT: Fast jag har en så otroligt japansk inställning till mitt förlag, jag tänker inte återta några rättigheter, jag sjunger Bonniersången varje morgon, där finns folk jag känner och litar på och jag gör det tills jag får anledning att ompröva det.

Jag tror inte att Benke var i intellektuell högform under det här samtalet i Expressen med de betydligt mer töjbara förläggarna Svante Weyler och Dorothea Bromberg, för han sa också:

BENGT: En pappersbok kan man tappa från toppen av Empire State Building – hoppas ingen får den i huvudet – gå ner och hämta den och sen bara fortsätta att läsa i den.

Eeh …

Hursomhelst. Isobel har spottat på förlagsaltaret och slagit in en stängd dörr, och för det ska hon ha all kredd.

Nu är dörren öppen.

SMYCKAT OCH KLART!

På tåget ner till Göteborg kände redan alla till usb-smyckena. Och när vi skulle dela ut dem insåg vi att det var en succé – de tog slut innan vi hann blinka. Därefter har massor av människor velat köpa ett. Hur det blir med den saken vet jag inte än.

Men det skönaste med alltihop var den positiva atmosfären nere på mässan. Någonting har hänt. Branschen har ändrat attityd till de digitala möjligheterna, åtminstone alla dem vi träffade och det var mååånga.

Så nu, vänner, nu åker vi!

Glad och smyckad

Glad och smyckad

Startklara

Startklara

Alla ville ha ett

Alla ville ha ett

Delad glädje är dubbel lädje

Delad glädje är dubbel glädje

Debatt med Författarförbundets Mats Söderlund

Debatt med Författarförbundets Mats Söderlund

Och nu ligger allt på TPB! Tack för det!

SMYCKA FRAMTIDEN!

lindaunni_1Bokmässan i Göteborg är som en gigantisk skolresa. Mingel och vingel tills man stupar.

Men det senaste årets turbo runt upphovsrätt och fildelning och allt det där har fått branschen i gungning. It’s a war out there. Det är det klassiska: gammalt mot nytt.

Jag bestämde mig i våras för att göra något praktiskt istället för att bara bjäbba. Jag lät mitt författarskap bli en försökskanin och har sedan dess fortsatt med det. Skälet är att jag vill visa konkret hur de nya digitala modellerna kan hjälpa upphovsmän att nå sin publik på andra sätt än de traditionella. I samma veva kom jag i kontakt med Anna Troberg, och så föddes Kiss the Future-projektet.

Men snart visade det sig att vi är ganska många som gillar framtiden. Det kändes därför fullständigt logiskt att inleda ett samarbete med Vulkan. Där ligger nu alla mina tio böcker med nya fräscha omslag, som också blev verklighet tack vare en skön svärm och sponsorn The Roofhangers.

För att fira det och för att visa att vi inte är rädda för framtiden tog vi ännu ett steg. Vi bad Piratpartiet att sponsra 500 läckra smycken att ge bort på mässan. Smyckena är USB-minnen. Och på dem finns hela min samlade produktion. Dessutom finns där en nyhetsbonus. Jag har skrivit en helt ny del till Boven i mitt drama kallas Kärlek, som fått titeln Brottet att berätta.

På fredag kl 16 delar vi ut smyckena i entrén till mässan. Ni som är i Göteborg – kom dit!

Och givetvis kommer jag bara att känna mig hedrad om jag blir fildelad. Delad glädje är ju dubbel glädje;)

Extra: Läs också Lindas salva i Expressen mot den konservativa branschen:

FOLK & FÄÄÄN

Veckans kvasihändelser har varit en wanker och en anka.

Båda två gör sig till tolk för ”folk”.

hagglundWanker of the Week, Göran Hägglund, har åter dykt upp med sitt pålitliga ämne för recycling. Har man hört det förut? Den konstiga konsten. Den elitistiska kulturvänstern. I motsats till: hederliga svennar. Pöbelns normala, okomplicerade bonnförnuft är i fara. De förtrycks och förlöjligas av neurotiska, urbana Noréntyper som tänker för mycket. Frågan bubblar under ytan, den vill så gärna fram i all sin nakna primitivism:

Varför kan vi inte bara få vara simpla kräk? Såna som vet, att lite stryk har minsann ingen tagit skada av, att invandrare kommer hit för att snylta, att kärringar trivs bäst med att gå hemma och torka snor och att homosexuella är sjuka. Sånt man vet, ni vet. Om man bara vågar säga som det äää.

anna-ankaVeckans anka är lyxhustrun Anna, en högst tänkbar framtida Carolina Gynning. De säger ju också bara som det äää. Män har alltid släpat hem bytet, de blir kastrerade av att byta blöjor. De vill ha en villig pingla i villan som filar naglar när hon inte filar kuk. Och det är så alla kvinnor innerst inne också vill ha det. De vill ha en alfahanne som kan bli deras sugar daddy.

Kaffe med dopp-folket och det vita wannabe-slöddret ska nu jubla över att några vågar träda fram och säga som det äää … Bäää!

Det är därför vi behöver en elit som kan hålla ordning på folk och fä.

Är det inte märkligt att eliten då är så tillmötesgående? Att exempelvis Skavlans kulturvänstriga redaktör bestämt sig för att bjuda in ankan i programmet? Att wankern och ankan diskuteras av hela jävla kulturvänstern?

Jag säger som det äää: Bläää!

JOURKVINNOR & KOMMUNGUBBAR

Nu har jag haft dåligt bloggsamvete i flera dar. Vi har jobbat som hundar med Kiss the Future-projektet, och däremellan har jag varit i Hultsfred och talat på kvinnojourens 20-årsjubileum. I Hultsfred var det så dött när jag klev av tåget att jag först tänkte att en stridsgas utrotat hela befolkningen. Jag har ju bara varit där under festivalen.

img_0021Men jourkvinnor är ett härligt släkte som alltid får mig på gott humör. De lever i trygga relationer, som gör att de kan ta hand om kvinnor i livsfarliga diton. Men det de får höra är att de är manshatare. Vore de verkligen manshatare skulle inte det vara så konstigt med tanke på vad det är de får se.

Vid begivenheten som ägde rum på Kommunhuset kom en av kommungubbarna och höll ett litet anförande. Han berömde kvinnojouren och beklagade att det finns män som slår. Föreståndaren hade då just berättat om de minimala ekonomiska anslag som kommunen avsatt till jourverksamheten. När kommungubben var klar med sitt tal överräckte han en present till jouren. Det var inte en check, om nu nån trodde det. Det var ett Emil i Lönneberga-pussel som kommunen tillhandahöll.

Fint, va.

Kuriosa i sammanhanget är att en man som misshandlar en kvinna kostar samhället ungefär lika mycket som en kvinnojour får i årligt anslag från samma samhälle. EN man, alltså.

Fint, va.

img_0023Men de är ju så fina, jourkvinnorna, som ställer upp ideellt. Jobbar gratis. Som kvinnor över hela världen gör. För det kan man få ett Emilpussel, minsann, av Farbror Kommunen. Sen gick Farbror Kommunen. Han skulle ut och plocka svamp. Han hade inte ens tid att stanna kvar och äta av jubileumstårtan.

Jourkvinnor klarar sig själva. Det är de vana vid.

GOOGLEINTRESSET

bibliotek9I debatten om Googles arkivering av böcker tycks många tro att det handlar om det gamla fildelningsspöket. Det är tacksamt att skrämma upphovsmännen med att de kommer att bli satta på vatten och bröd (trots att de flesta upphovsmän redan lever på vattvälling).

Men som jag har förstått saken kommer Googlearkiveringen att innebära att läsaren lättare hittar de böcker som passar det egna intresset. Jag gjorde en sökning i researchsyfte för romanen jag håller på att skriva. Sökordet ledde mig till en bok jag inte kände till där just det ordet var markerat. Hela boken gick inte att läsa online, bara vissa delar där sökordet ingick. Det fanns däremot en länk till köp.

Gissa vad jag gjorde? Just det. Jag beställde boken. Jag ville ha den hemma som referensex. Om denna länkning mellan individens specialintressen och de verk som motsvarar dessa kommer igång i ännu större skala – vore inte det ett steg i rätt riktning?

Den enda invändning jag f n har mot Googleinitiativet är att vi blev tagna på sängen. Det hade kunnat gå sjysstare till. Vi hade kunnat bli tillfrågade. Men skräckscenarior om att Google kan köpas upp av utstuderat kommersiella intressen skrämmer inte mig. Vad har de stora privata bokförlagen för intressen? Vad är det för intressen som styr alltjävlating i den kultur som särintressena nu så idogt försvarar? Va, va, va?

En disclaimer: Jag begränsar mig här till Googles digitala bokarkivering, inte till vissa av de tvivelaktiga beslut i andra frågor som gjorts av denna vittförgrenade jätte.

KOLOSSERNAS STORHETSTID ÄR SLUTSÅLD

kolossOm jag ska utse mig till trendspanare, eller rentav profet, förutspår jag med viss glädje att kolossernas tid har peakat och att vi nu verkligen är på väg mot mångfald och decentralisering. Nätet är loket som drar ditåt.

I morse hörde jag på nyheterna att det är de mindre partierna  som upprörts över utpressningen mot Black Internet, som vid vite ålades att stänga TPB. Representanter för Folkpartiet, Centern, Miljöpartiet och Ung Vänster vill ha en lagändring. Sosse- och Moddekolosserna tiger.

Vill man veta vart vi är på väg är det inte dumt att kolla in porrgeschäftet. De var tidiga med att befolka internet. Och nu är porrindustrin arg eftersom self made-porren alltmer tagit över. Glada kåta hemmaknullare lägger upp sina cellulitspäckade samlag till allmän beskådan. Och det tycks ju ingen må dåligt av.

När det gäller min egen bransch, förlagsindustrin, har jag märkt att några av de mindre förlagen är betydligt öppnare inför nya idéer än de tunga jättarna. Ordfront är föredömliga och har gjort avsteg från ex vis Bonniers krav på författarnas e-boksrättigheter.

Det är de små och slimmade som tillåter sig vara flexibla och som kan vissla förbi giganterna.

Jag tror att den vision som skrämmer jättarna mest är det förestående farvälet till blockbusterkulturen. Det har varit bekvämt för nöjesetablissemanget att varje säsong ensidigt satsa på ett fåtal säkra kort och samtidigt hålla en uppsjö bubblare i schack genom att låta dem klara sig på marknaden bäst de kan, en marknad som är översvämmad av förutbestämda bestsellers. Skulle dessa aggregatorer, alltså underhållningsindustrin, vara tvungna att fördela gracerna på fler titlar, fler artister, då skulle det ställas större krav på dem. De skulle behöva vara mer nyfikna, mer kreativa och medskapande. Nu sitter de där istället och skiter ut muzak, pilsnerkomedier och kiosklitteratur.

Men redan nu kan folk hitta det just de vill ha och kringgå massmarketkulturen genom att gå efter sökord eller leta upp forum och bloggar med likasinnade. Så slipper de stå på Statoil och välja mellan fem dvd-filmer. Eller på 7-Eleven och välja mellan fem kriminalromaner.

Slipper vara styrda. För vem vill egentligen vara styrd?