Månadsarkiv: juli 2009

MONEY, MONEY, MONEY

dollarsymbolDen kära väninnan messade om att DN har haft mer om Skriv färdigt boken-boken idag. Jag har inte papperstidningen längre, och på nättidningen är inte knäcket upplagt ännu. Men det handlade tydligen om pengar.

Såklart. Ska man behöva skriva graaatis? Ska man inte få betaaalt?

Självfallet är det kul om saken uppmärksammas och diskuteras. Jag är bara så förbannat utled på bölandet om att internet snor upphovsmän på intäkter. Vilka upphovsmän? Vilka intäkter?

Varför har inte författare och andra kreatörer ställt till ett herrans liv för längesedan, långt innan fildelning kom till deras kännedom? En förkrossande majoritet av dessa kunde ju inte heller på den gamla ”goda” tiden livnära sig på sitt skapande. Vems fel var det då? Var det kanske förlagsgeschäftets monomana satsning på enfaldig förströelselitteratur, filmindustrins enögda gynnande av lättölskomedier och taskiga thrillers, musikbranschens hitsingliga dagispop-spyor? Var det möjligtvis denna ihärdiga middle of the road-anpassning som slog ut alltfler kreatörers möjligheter att tränga igenom den kompakta muren av dynga?

Om huvudsyftet för en individ med författardrömmar är att tjäna pengar, då är mitt raka råd, särskilt om vederbörande gör anspråk på konstnärlig integritet: Don’t effing go there!

Jag vet inte hur mycket text jag vridit ur mig som jag inte fått en spänn för. Säkert lika stora mängder som mina inkomstbringande alster. I synnerhet i gryningen av min såkallade karriär. Att se min text i publicerat skick räckte för att göra mig mallig.

Även idag är många av mina ord obetalda, och det är jag gudskelov inte ensam om. Igår talade jag utan ersättning två gånger. Idag ska jag göra det igen.

Dessutom står vi nu i gryningen av ett nytt system, ett helt annat sätt att betrakta de immateriella produkter vi släpper ifrån oss. Varför kan vi inte glädjas åt detta? Varför inte unna oss att uppleva den pionjäranda och nybyggarmentalitet som kännetecknar varje genuin skapandeprocess? Med tvenne tomma händer … Det är väl så det ska vara i början?

När arbetarrörelsen växte fram i och med industrialiseringen, då fanns det säkert folk som satt på bakhasorna och vägrade lämna jordbruksekonomin. Men undan för undan reste sig fattiga människor från träsken och gränderna och tågade mot ett välfärdssamhälle som aldrig hade kunnat byggas utan kollektivt deltagande från det arma Lort-Sverige.

Nu bygger vi nytt igen.

Och apropå medförfattarnas obetalda texter i Kroppens Befrielsefront: Det är än så länge ingen som får betalt. Och vi har inte bestämt oss för hur det kommer att se ut heller. Som jämförelse kan jag nämna hur medförfattare till antologier brukar kompenseras, och då rör det sig om etablerade skribenter (for what it’s worth). Jag har fått max 1500 för ett bidrag, och sedan inget mer. På det ska jag dega egenavgifter. Är detta summor att diskutera?

Till sist: Det mest vidriga dagtingande med den egna moralen jag sett i min bransch har enbart haft med girighet att göra.

Så nu hoppas jag att de som jämt gnatar om pengar blir fattigare. Bara därför.

PIRATPARTIET & JAG & VI

Kanske har några av er sett att det stått lite om Kiss the Future-projektet, närmare bestämt om boken jag skriver med läsarna. Det är ju trevligt. Jag talade också om det i morse på P1. Flera gånger har nu frågan dykt upp om detta är ett samarbete med Piratpartiet, eftersom Anna Troberg från Xtremecreator är andre vice ordförande i PP.

Det är det inte. Däremot vet ni var jag står när det gäller piratfrågor. Jag sympatiserar starkt med den framväxande medborgarrörelsen och internäteriet. Skulle resultaten från Kiss the Future-projektet vara användbara i Piratpartiets valrörelse är det välkommet, på samma sätt som forskningsresultat kan användas för att stödja olika uttalanden.

Men var de medverkande författarna till Kroppens Befrielsefront står politiskt vet jag inget om. Det har inte med saken att göra. Framförallt är samförfattandet en hyllning till den deltagarkultur som internet gett upphov till.

Den färdiga romanen ska lanseras som just en roman. En bok som flera kreativa eldsjälar har byggt och där helheten är mer än summan av delarna men där också delarna får visa upp sig.

Det är ju bara det: Framtiden är här. Use it or lose it!

Schmack!

Och här får ni se lite av Anna Troberg. Direkt från Pride.

img_2411

Ja, vi gillar internet!

Det var inte något Anna sa som fick Andreas att se så förskräckt ut.

Det var inte något Anna sa som fick Andreas att se så förskräckt ut.

Gissa vem som drack mest skumpa?

Gissa vem som drack mest skumpa?

GLAD TO BE GAY?

EUROPRIDE

Gay är det nya hetero. Ändå ökar hatbrotten. Hur hetero kan egentligen homona bli?

Ni kan läsa min debattartikel i Expressen om detta.

Den ökade toleransen för hbtq-rörelsen är såklart positiv, men den kan också vara repressiv. Tidigare fängslades de homosexuella, idag blir de ihjälkramade av heterosamhället. Då är det svårt att hävda sin särart. Eller också blir särarten ett tandlöst underhållningsfenomen. Förr fanns så kallade pajasnegrer. Idag har vi schlagerbögarna.

Vi har pappaledighet och regnbågsföräldrarnas babylycka. Men hur frigjorda är vi när hatbrotten mot hbt-personer blir fler? Hur jämställda är vi när våld och sexuella övergrepp mot kvinnor blir vanligare?

”Attitydförändringar” kan vara förrädiska.

Fler som skrivit i frågan är Tiina Rosenberg och Liberati.

DE STORA BARNKNULLARNA

geijeraffaren

Ibland roar jag mig med att tänka på vad som kommer att stå i historieböckerna. Särskilt om jag är förbannad.

Och när jag lyssnade på P3 Dokumentär om den stora bordellhärva på 70-talet som gick under namnet Geijeraffären, då blev jag just förbannad. Jag såg länken hos HAX, tack för det!

Nu vill jag att det ska stå i framtidens historieböcker – eller ja, böcker och böcker, men i historieundervisningen då – att på 1970-talet, då hade vi politiker som knullade barn. De ljög om det, men nu vet vi det.

Idag händer inget sånt, väl? (Lol.)

KLOTTERMUTTER

Mor spelar förnärmad för gallerierna

Mor spelar förnärmad för gallerierna

Min mor brukar säga till mig att jag skriver bra, att min vägran att sätta mina tankar på pränt är slöseri med talang. Eller ”waste of talent” som hon hellre uttrycker det. Hon är – om ni inte uppmärksammat det redan – en av alla dem som tror att orden blir mera värda om man översätter dem till engelska. Engelska är för dem som idag kallar sig intellektuella vad latin en gång var för de lärde.

Skälet till att mamma berömmer mitt skrivande är dock lätt att genomskåda. Hon gör det varje gång hon beordrar mig att skriva en bloggpost för att hon själv inte hinner. Och innehållet hon strängt  känner ni säkert till: Mutter über alles.

På en av hennes väggar är ett stort inramat fotografi uppsatt. Det föreställer henne själv. Bredvid sitter fem pyttesmå bilder. De är på oss syskon. Sådan är valutan.

Men idag föreslog mamma att jag skulle publicera mina egna åsikter på ett större forum än en betydelselös blogg, närmare bestämt på Newsmill. Då blev jag grovt förnärmad. Ett klotterplank! De publicerar ju vad som helst. Till och med min mor. Mamma kallade mig då snobb och sa att på Newsmill skriver alla – politiker, forskare, näringslivsrepresentanter … Just det, svarade jag. Kreti. Och Pleti.

Jag sa att det enda jag skulle kunna tänka mig att skriva på Newsmill är en artikel om att man borde avskaffa Newsmill.

Jag fick värma linssoppan själv.

Mamma håller nämligen på med en artikel. För Newsmill.

DEN ONDE HERDEN ELLER ULVEN I FÅRAKLÄDER

den-gode-herdenLäs detta!

Hur länge ska vi lyssna på politiker som påstår att de sätter medborgaren i centrum, som gråtmilt talar om trafficking och pedofiler? Som hotar med terrorister? Som vill få oss att tro att de är goda herdar?

När de samtidigt står bakom åtgärdspaket som har potentialen att krympa yttrandefriheten, övervaka individens privatliv och göra oss till misstänksamma och rädda människor.

Det är som att lyssna på en psykopat, en som efter hugg och slag och frihetsberövande kläcker ur sig: Jag vill dig ju bara väl.

Ta er en titt på gänget som ska reglera våra demokratiska rättigheter. Ett rövarpack. Sitt där och lapa sol i diktaturen ni rest till, där västerlänningar knullar ungarna i röven. Blunda. Tro att det inte händer här.

Men det som händer här sker i smyg. Skickligt. Med de vackra orden som täckmantel. Skydda barnen. Skydda medborgarna. Skydda upphovsrätten.

Just nu läggs lagförslag och direktiv fram i EU, det ena efter det andra, som ett pärlband av glimrande ”välmenta” komplement till en ofullständig samhällsordning.

Ett strypkoppel om vår hals.

Problemet med västvärlden är att vi är så jävla proppmätta att vi har glömt vad hunger innebär, vi är så mätta och dästa (mutade) att vi inte märker hur snaran dras åt. Det är nästan så att jag hoppas att finanskrisen tar maten ur våra munnar. När vi inte kan konsumera oss till tystnad (lydnad) kanske vi orkar resa oss.

Snälla, vakna! Och ni som är vakna (förmodligen alla som läser det här) – våga ta risken att sabba stämningen runt middagsbordet genom att berätta om vad som håller på att hända med vår demokrati as we know it.

GLAMOUR? NEJ TACK!

Manifestationen i Humlan samlade kanske inte ett hisnande antal, men vädret var strålande och flera av talen likaså. Framförallt det som hölls av representanten från Ung Vänster – kan ni pleeeze hjälpa mig att fylla i hennes namn här, hon är nämligen så fett värd en eloge.

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är en speciell känsla bara. Den kommer över mig varje gång jag strålar samman med människor ur den nya medborgarrörelsen. Jag står i en mängd som en i mängden och tänker varje gång: Så oglamoröst! Och med det menar jag absolut inget nedsättande. Tvärtom.

Men det finns verkligen inget spår av glamour i det här sammanhanget. Det finns passion och engagemang. Det finns mångfald. Och gemenskap. Kanske är det frånvaron av uttalade hierarkier som skapar denna samhörighet. Frånvaron av elitism.

Det är väl detta med äkthet. Äkthet och glamour synkar inte.

urbanpiratOch jag drabbas av det bitterljuva vemod som infinner sig när något är nytt och oförstört – hur länge ska det hålla? Kommer rörelsen att klara av att bevara sin oskuld i etablissemangets jättebordell? Kommer frestelserna och lockerbjudandena att korrumpera? Smaken på makt att ge mersmak?

Kommer ideologiska motsättningar att söndra? Kommer behovet av mediestrategier att skapa statuspositioneringar och elitism?

Och den värsta farhågan: Kommer de systembevarande, ”terroristbekämpande” styrkorna att lyckas slå ner rörelsen?

Antagligen går det att påverka.

Om vi gör det. Påverkar.

ODE TILL SUNDE

pirathjalte-peter

Ett nöje att läsa Peter Sundes artikel i Expressen.

All heder åt honom, en sann demokrat. Det kostar på att skriva ödmjukt när man blivit utsatt för så många grova beskyllningar och påhopp. Jag tycker inte alls att det är dumt om Sunde blir en förebild. Det kommer han f ö att bli i vilket fall som helst. Hans bok kommer säkert att bli en bästsäljare, även om jag inte tror att det är en strävan hos honom.

Och nu kommer judaskyssarna. De som beskyllde Pirate Bayarna för att bara vilja tjäna pengar säger Grattis. Andra tror att de lagt sig platt och gett upp. Grattis till det också, tydligen.

Vissa människor, och bland dem förvånansvärt många kreatörer, tycks nämligen ha så oerhört svårt att spåra andra bevekelsgrunder än pengar (=makt) eller rättning i leden (if you can’t beat’em join’em). Their loss, kan man ju säga. Måste vara tomt att sätta taxameter på varenda aktivitet eller att aldrig se mål bortom egen och omedelbar vinning.

Det är tur att inte Sunde styrs primärt av de drivkrafterna. För, även om hans inflytande på samhällsdebatten varit större än Guillous på hans tid, har vi sluppit se Sundes ego explodera. Tänk er själva vilken gräddfil han hade kunnat glida fram i. Tänk er dem som åstadkommit en myggskit i jämförelse och hur de åbäkar sig.

Peter Sunde är värd all respekt och jag skulle önska att han blev ett föredöme inte bara för de stjärnögda kids som redan har honom som posterhero, utan för hela den medborgarrörelse som håller på att formera sig, delvis tack vare honom.

Framtidens internet handlar inte längre bara om The Pirate Bay. De bjussade på det. Vad bjussar upphovsrättsindustrin på?

MEDIEMEDALJÖRERNA

alex-sHur idogt man än undviker gammelmedierna är det svårt att missa två för tillfället heta vita hannar.

Heta i bemärkelsen att de ägnar sig åt ett intensivt egorunkande så att det skvätter över sommartorkan.

Vita i avseendet att de båda tycks vilja tvätta sig rena från gamla synder och bli upptagna i varsin trygg famn. Inte samma famn, dock. Den ene längtar efter att bli upptagen av eliten, den andre efter att gå hem i stugorna.

Cynikern och romantikern. Spexaren och poeten. Ser ni vart jag vill komma?

marcus-bAlex och Marcus, två sidor av samma mynt. Två komplementära mediefenomen som fyller kvoten i ett litet land, kvoten för den moderna nyblivne pappan, för den manliga yngre medelåldern, för klassresenärer och stureplansglidare, för lättingar och djupingar. Att de inte tycker om varandra ingår i dramaturgin. De måste ju vara motpoler.

Så olika. Men ack så lika. Bägge två allvarligt blickande ut över lägren de vill frälsa. Två vita män som medierna singlar slant om. Som lydigt spelar sina roller och rättar sig efter den jouröppna superdokusåpan med hela folket på åskådarbänken. The show must ju go on.

Det här är inget negativt om Alex och Marcus. Jag har träffat dem båda och de gav ett sympatiskt intryck so far. Även politik består av rollspel. Jag hoppas bara att de ska sluta ta rollerna på så stort allvar.

För då blir det som det blev för någon vecka sen.

Eller som det blev den här veckan.

RÄTTFÄRDIGHETSMISSBRUK KONTRA FRIHETSMISSBRUK

4045__imagenormal__ljpfhumssctwnhpyywlsd

En av de mest upplyftande aspekterna av piratrörelsen med omnejd är att den ännu präglas av en idédebatt och inte av plånboksfrågor och trälig realpolitik.

Ett av diskussionsämnena har varit pirater vs feminister. Även Anna har vidrört detta.

Ett annat dök upp nyligen på Emmas blogg där historikern Dick Wase gästbloggar om ”rättfärdighetsmissbruk”. Först läste jag med behållning. Men allteftersom steg irritationen. Vad Wase förmodligen menar är att man ska akta sig för fanatiker, vilka i hans mening är just rättfärdighetsmissbrukare. Där är jag helt med.

Men sen kommer hans exempel:

Rättfärdighetsmissbruk pågår alltså även i ”det lilla” och ”respekterade”. Sådant är t.ex. Göteborgspostens vägran att låta de thailändska prostituerades organisation Empower gå i svaromål på den ”rättfärdiga” välgörenhetsorganisationen Ecpats artikel om ”barnprostituerade” i Phuket våren 2008, DN:s kulturredaktions förtigande av litteratur kritisk mot radikalfeministisk ”rättfärdighet”, Kalla Faktas (TV4) åberopande av Melissa Farleys hårt kritiserade och ovederhäftiga forskning för att kunna påstå att prostituerade får samma skador som tortyroffer (samtidigt som man förtiger annan forskning, vilken absolut inte kommit fram till dessa katastrofresultat), sexköpslagens stämplande av sexuellt hungrande män som monster, skällandet av kritiker av bilden av det av sex skadade barnet för ”pedofiler” eller ”våldtäktsmännens försvarare”, dragandet av alla män över en kam som ”talibaner”, könsmaktsordningens införlivande i statliga påbud, horrifierandet av ”sexualiseringen” i samhället, åberopandet av ”moraliska värden”, m.m, m.m.

Jag reagerar på slagsidan åt sexuellt utnyttjande och på hur Wase tycks vilja misstänkliggöra dem som engagerar sig mot sådana företeelser. Då tycker jag att hans resonemang doftar kåtgubbe och kvinnoförakt. I somliga delar av piratrörelsen är feminism ett rött skynke. Jämställdhetsproblem och könsmaktsordning reduceras till privata angelägenheter och snart ska man väl få höra om den lyckliga horan också. Eller att kvinnors våld mot män är lika utbrett och förödande som mäns våld mot kvinnor.

De tankegångarna skrämmer mig lika mycket som ”rättfärdighetsmissbrukarna”. Och tro nu inte att jag sällar mig till de ”goda herdarna”. Ondskan kommer ofta i det godas skepnad. Men att gå över till den andra polen, där den totala friheten skall råda påminner mig bara om extremlibertarianerna och en gryende nattväktarstat.

Det är så jävla poppis att hävda att inget är svart eller vitt och att ingen har rätt att moralisera. Betyder det att vi ska skrota moral och gränser?

Vad Dick Wase gör är att själv polarisera. Han blir ett levande exempel på den dualism han förkastar i sin text genom att förringa det allvarliga samhällsproblem som sexualiseringen av kvinnan utgör.

Jag tycker visst att det bör finnas absoluta normer. Det är absolut fel att utnyttja en person i svagare ställning. Det är absolut fel att begå sexövergrepp. Det är absolut fel att misshandla kvinnor. Det är abslout fel att köpa sex av barnprostituerade i Thailand.

Moraliserar jag? Kanske det. Framförallt efterlyser jag moral. Jag vet att det inte är enkelt, därför bör det ventileras, stötas och blötas.

Dick Wase hade antagligen för avsikt att nyansera, men då borde han ha tagit upp sjysstare exempel och utvecklat dem. Nu blev hans inlägg istället antiintellektuellt, och han kan väl ändå bättre?

I kölvattnet av PP:s valskräll är det bra om alla dessa frågor slängs upp på bordet, tydligt. Så att inte piratrörelsen begår sjuttiotalsvänsterns stora misstag: att föröka sig genom delning.

Och då menar jag inte fildelning.