månadsarkiv: mars 2009

KÄRNFAMILJENS UPPGÅNG OCH FALL

När jag hade ungar i knät, vid bröstet och i magen kom en ny feministvåg av unga tjejer som var stolta och sexiga. De gjorde karriär och tyckte att kärnfamiljen var suspekt. Och det är den ju. Jag var också suspekt i många feministers ögon. Är du religiös eller? kunde de fråga när jag kom med alla glina dinglande runt mitt modersskepp.

Så gick det några år. Och hux flux hade även denna skara ynglat av sig. Då blev det annat ljud i skällan. Då gick allt de skrev ut på snor, kräk och bajs. Engagemanget i avkomman var heltäckande. De förut så kategoriska ståndpunkterna började luckras upp. Och jag tänkte: Ja, nu kanske ni förstår att det inte är så enkelt.

Sen blev det cocooning och suburbing. Och jag tänkte: En dag står ni också i skilsmässodiket. Men det var det inte tal om då.
Det är det tal om nu. Nu har de en gång unga och arga kvinnorna börjat skilja sig.

Det är så det moderna urbana livet ser ut. Det är inte enkelt. Och jag tror inte att nån som byggt ett familjeliv och kämpat för att det ska funka har lust att föreställa sig att projektet ska haverera. Vi är så insyltade i vår egen livssituation att de som befinner sig i en annan nästan upplevs som ett hot.

Jag var själv kärnfamiljsfanatiker en gång i tiden. Men jag var mycket äldre då.
Idag är jag yngre.

Grattis till skilsmässan, Linda Skugge. Du blir bara bättre.

UTROPSTECKEN!

Den svenska film som har fått störst budget någonsin är ett lågvattenmärke som jag hyrde på Happy Hour i min dvd-butik för en tia. Ni kan gissa vilken. Yuk, vilket patetiskt pekoral!

Danskarnas dyraste och mest sedda film heter "Flamman och Citronen" och handlar om två modiga (och bitvis rabiata) motståndmän under andra världskriget. Mads Mikkelsen, som spelar den ene av dem, blir så äcklad av nazisternas fäste i den danska "hyggen" att han spyr. Ja, spyr – på riktigt. Och där grep filmen tag i mig och jag satt som klistrad.

För det är detta äckel över indoktrineringskampanjernas farsot och den utbredda fegheten att stå emot den som till slut kan driva människor till att riskera all sin trygghet för att bekämpa en masspsykos. Flamman och Citronen offrade sina liv (dessvärre även andras), men fick medaljer post mortum.

Nu, i fredstid, spills inget blod och riskerna är inte lika fatala för dem som motsätter sig massindoktrineringen, men mekanismerna är desamma även om processen är snabbare. Därför är det en stor triumf för sanningen om mediernas maktmissbruk att Monica Antonsson nominerats för Guldspaden.

Samtidigt tycker jag att vi ska hylla Tonchi Percans envetna penetrering av spelet kring Gömdaskandalen, varav det senaste inlägget på Newsmill faktiskt skulle kunna betecknas som ett kraftfullt utropstecken för hela debatten.

MORS FILOSOFI

Min moder frågade mig om jag inte tyckte om något hon gjorde. Det var när jag berättat om böckerna jag köpt på bokrean. Originalböcker, inte återutgivningar i billighetsupplagor. Inte Stieg Larsson, alltså. Mor anser däremot, rent parentetiskt, att Stieg Larsson håller världsklass. Jag berättade hur som helst om mina inköp, däribland en bok av Heidegger.

Det var då mamma frågade om jag inte tyckte om det hon gjorde. Jag svarade att jag ogillade hennes Napoleonkomplex och det som på danska betecknas som "føleri" – detta att bara vältra sig i känslor.

"Jamen det är ju det mina läsare uppskattar mest hos mig!" utbrast hon förtörnat. Ja, svarade jag. Men Heideggers läsare är av ett annat slag. "Du underskattar mina läsare", grinade hon. Det tror jag inte, sa jag. Men du lagar säkert bättre mat än Heidegger gjorde.

Då beskyllde min mor mig för att vara misogyn. Längre än så kommer man aldrig med henne.

/Eder Gogge

U GO, GIRL!

Idag bara måste jag nämna Monica Antonssons glasklara debattartikel i Aftonbladet och samtidigt glädjas åt Lotta Gröning som gav utrymmet (och som nyligen också uttalade sig grymt bra om Ipred i en radiopanel).

Även om orättvisan kvarstår ifråga om medialt lebensraum, finns det små fristäder som Newsmill, Medierna i P1 och idag Lotta Grönings redaktörsskap för Aftonbladets debattforum.

Jag har skrivit om detta förut och säkert tröttat ut en och annan som blir gladare då jag tar upp mer lättknullade ämnen, men jag skulle önska att de som försöker misskreditera Monica Antonsson tänker efter.

Antonsson är exempelvis inte bara bloggare. Hon är också journalist, även om hon inte jobbar på dagspressen. Hon är en yrkeskvinna som gjort det riktiga murvlar ska: hon har anat oråd och snokat reda på fakta med samma sorts osvikligt och självständigt luktsinne som nosat fram åtskilliga viktiga skandaler genom historien. Refaat el Sayed, Watergate, nedgrävda gifttunnor, Enronaffären, IB-affären mm mm.

Hon har blåst i pipan utan att ha vare sig fuck off-pengar eller ett muskulöst bokförlag i ryggen. Inte heller har hon kunnat luta sig tillbaka mot ett spänstigt nätverk av mediemakthavare. Förstår ni vilket mod som krävs för att utmana ett så stort etablissemang, en så vinstbringande industri?

De som stöttat Monica kommer från alla möjliga håll, därav brokigheten i kommentarsfälten på hennes blogg. Somliga har också grumliga agendor, men mitt bestående intryck är att de flesta som skyndat till drivs av ett sanningspatos och ett stigande raseri över hur sanningen snedvridits eller förtigits av etablerade medier.

Motståndarna tuggar i stort sett samma teser om och om igen:

1. Att Antonsson är avundsjuk på Marklunds pengar/hårfärg/utseende/position.
– Jaha? Det betyder sålunda att man inte kan kritisera makthavare eftersom dessa alltid är priviligierade, och då är man i själva verket bara avundsjuk på deras privilegier.

2. Att Monica skrivit sin obekväma bok för att tjäna pengar.
– Alla som känner till bokbranschen en aning vet att ett "källarförlag" (Marklunds benämning) som ger ut en kontroversiell bok om en bok inte gör det av kommersiella skäl. Det lilla förlaget kan omöjligen kapa åt sig marknadsandelar på samma villkor som bestsellerindustrin med deras rabattsystem, stororder och påkostade marknadsföringsstrategier.

3. Att Antonsson vill snylta till sig sina femton sekunders berömmelse (på Marklunds bekostnad).
– Förutom att det finns behagligare sätt att få uppmärksamhet än att påstå att en miljon svenskar blivit blåsta av en person med idolstatus, vittnar en sådan beskyllning om ren och rå cynism. I så fall går det inte att överhuvudtaget delta i offentliga debatter, ty då vill man ju bara ha ära och berömmelse. Säg det till alla politiker. Säg det föralldel också till Marklunds främsta vapenbröder Guillou och GW, landets kåtaste mediehoror.

4. Att Monica Antonsson borde släppa taget om historien och gå vidare.
– Är det de välmenta råden vi ger till den som blir kränkt? Ska hon bara lägga sig platt och inte gå i svaromål när hon blir angripen? Jag utgår från att de som resonerar så anser att det är fel att anmäla brott också. Det är ju bara att gå vidare.

Det finns faktiskt människor, även om de ibland verkar vara sorgligt få, som styrs av principer. Människor som inte är till salu. Tack vare dem får vi insyn i missförhållanden som på lång sikt skadar demokratin.

Skjut inte budbäraren Monica Antonsson. Angrip istället det ormbo hon avslöjat.