Månadsarkiv: mars 2009

BAKAD

När Gudrun Schyman råstekt varenda deltagare i Grillad och sen bränt hela programmet kunde vi alla pusta ut. Gudrun äger. Hon är oövervinnerlig.

Men det är inte jag. Jag är död efter att Bob och jag "gjorde Malmö". Bob var f ö också helt grym i programmet. Annars verkar inte konceptet trivas riktigt i Sverige.

Och jag är död.

Men i morgon är en ny dag.

GANGBANG UP YOURS!

Vad i helvete är det MED män som tänder på gangbang? Varför löper de inte linan ut och beppar på varandra i röven istället? Hur kan de gå igång på att våldta öht, men dessutom i grupp?

Jag är helt rädd när jag skriver detta, för nuförtiden tid blir man svartmålad av att ifrågasätta vissa karljävlars beteende, hur olagligt och perverst det än är. Man ska förlåta och förstå vartenda satans monster som nöter den här jordskorpan och sabbar kvinnors liv och underliv.

Jag blir ofta kontaktad av kvinnor som har dåligt samvete för att de polisanmält pojkvänner som spöat skiten ur dem. Ibland ringer det kvinnor som frågar mig om det är rätt att anmäla en man som våldtagit dem!

Som om det inte räckte att kvinnor som råkat ut för övergrepp blir ytterligare förödmjukade i rätten – vilket i sig är ångestskapande – så upplever många dessutom skuldkänslor över att de "sätter dit" kräken. Jag vet, för jag var där.

Vore inte jag författare och hade fullt upp med den gärningen, då skulle jag kunna öppna praktik för kvinnor som malts ner till damm av män de litat på. Och det här är framförallt ett problem som kvinnor har. Men det tycks som om det är viktigare att visa överseende och förståelse för män som begått den här typen av kränkningar än att förstå de ibland oöverskådliga konsekvenser som drabbar deras offer.

Näää, sluta vara ett offer … så går tongångarna idag. Och så klappar man om de där jävla monstren istället. Överallt, på varenda arbetsplats, i typ vartenda grannskap, finns män som begått vidriga övergrepp mot kvinnor. Vart tar de kvinnorna vägen? Många av dem befolkar försäkringskassans statistik för långtidssjukskrivna. Männen jobbar kvar, gifter om sig, går vidare som om inget hänt.

För att vi låter dem. Och nu ekar skallen därute. De ska väl inte behöva lida i hela sitt liv för att …

Nähä. Men jag kan tala om att många som råkat korsa deras väg lider. I resten av sina liv.

Och tyvärr kan jag inte öppna praktik. Förlåt. Jag är bara en sketen författare.

DÅLIG PUBLICITET ÄR DÅLIG


OBS! Det är inte jag som satt denne man i skampålen!

En av de mest korkade mediemyter som finns är att all publicitet är bra publicitet. I en tid när vi konsumerar media under en stor del av vår vakna tid borde de flesta ha genomskådat den villfarelsen. Ändå dyker den upp här och var, nu senast iom det nya Marklundmagplasket om polarna med det därmed minuscoola bandet (vars intervjuade medlem förordade kinesiska censurmetoder).

Av egen erfarenhet kan jag direkt hävda att större delen av den publicitet som omgett min person har varit skadlig. Inte så att jag ömkar mig, det är smällar man får ta.

Jag upprepar vad Harry Schein en gång sa till Åsa Moberg (som berättade det för mig): Antingen är man med och vad som helst kan hända, eller så är man inte med och ingenting händer.

Det betyder givetvis inte att man står helt utan inflytande. Idag har det uppenbarligen blivit lite svårare att ljuga offentligt.
Det tackar vi särskilt för.

LÅT OSS FÖRÖKA OSS GENOM DELNING!

Lizas "fildelade" kompisar

När jag tittar på de kreatörer som tycks mest förnärmade över den illegala fildelningen, kan jag inte låta bli att dra vissa kategoriska slutsatser. Är det inte de mätta och belåtna som gapar mest, med vissa paranoida undantag? Lustigt var det ju att beskåda Guillous gapande över ännu ett ämne bortom hans horisont, men å andra sidan gapar den mannen så mycket och så ofta att skrivmaskinsknattret från jaktstugan numera blivit ett bakgrundsbrus.

Men nu har Liza Marklund också gapat i sin söndagskrönika. Fast inte om att hon blir rippad av fildelarna, utan om nån kompis med ett band som inte säljer plattor bara för att de blivit nedladdade. Detta påstående har idogt granskats av diverse bloggare, varav en också har publicerat sig på Newsmill. Det verkar än en gång vara så att Marklund är på villovägar. Och än en gång så att hon inte behöver stå till svars för det.

Jag gitter inte ens orda om all bullshit som kommer från dessa galenskapare, jag vet flera exempel på musiker som idag, tack vare fildelningen, klarar av att leva på sin musik, vilket de INTE hade gjort före nedladdningens och Myspace genombrott. De lever inte fett, men det finns nuförtiden fler musikutövare som får nödtorftiga intäkter än förr. Jag gillar det.

Och för min del är det bara fine om folk laddar ner bestsellercrap och listpop och blockbusterfilmer gratis. Lirarna bakom det går det ändå ingen nöd på. I bästa fall kanske det då blir slantar över till att köpa det som är bättre, fast smalare. En ny Robin Hood-princip.

Detta är ett stort ämne med många invändningar, och jag hör redan nån utbrista: Ja, men du då? Vad säger du om folk slutar köpa dina böcker och laddar ner dem som pdf-er och ljudfiler istället? Då svarar jag det jag redan svarat förut:
Jag har alltid varit fildelad. Mina läsare är inte så välbeställda. De låter tummade ex av mina böcker gå laget runt.

Och det bjussar jag på.

PS. Läs Gunilla Kinn och skratta åt – inte med – ni-vet-vilka. Och detta! Jag dog av skratt.

MJÄÄÄÄK!

Jag inser att jag lever i en fårhage. Jag har inte förrän nu begripit hur man ska bära sig åt för att mjäka (förutom med karlar – de har jag mjäkat mig ner i brygga för. Vissa iaf.). Men annars. Jag trodde att man skrev en sak eller sa nåt och sen stod upp för det. Men så såg jag Babel igår.

Mjäääääkelimjääääk … Det handlade först om Ramqvistskans nya bok Flickvännen. Och inget ont om henne. Ramqvist, alltså. Men redaktionen hade gjort ett litet skojfriskt inslag om olika teorier kring varför vissa kvinnor dras till sickon, varför arslen som Juha, Clark, Tony och Helge får fan mail på kåken och drösar av damer på kroken. Okej, det kunde bero på det och det och det. Men så kom den mjäkiga knorren: det kanske berodde på kärlek. Tsss.

Därefter var det debatt om självhjälpslektyr. Eller de lekte debatt. Men där satt de alla och brast ut i en mjäkig kör av samstämmighet.

Och Little Jesus rullar en snöboll uppför ett berg. Ser ni hur han svettas av att skjuta problemen framför sig, Barack?

Det blir svettigt att skjuta problemen framför sig. Sen en dag kommer nån och frågar dig vad du ångrar mest av allt, och vad svarar du? Jo, fan. Du svarar: Att jag inte röt till mer. Att jag inte sa nej. Att jag inte försvarade den jag borde ha försvarat. Att jag inte reste mig upp och gick.

Att jag mjäkade så förbannat!

Mjäääk, mjäääk, vita lamm …

Nej, hellre ett svart får!

VAD ÄR EN FEMINIST?

Det har blivit lite inne att dissa feminismen, ungefär som om kampen för jämställdhet varit en modefluga. Jag ser det på spridda ställen – i pappersmedier, på bloggar, i etermedierna. Och den mediala dramaturgin drar sin lans: Har jämställdheten gått för långt?. LOL!

Fortfarande utför kvinnor lejonparten av hushållssysslorna, och alla har sannerligen inte råd med städhjälp, vit eller svart.
Våld mot kvinnor är ett minst lika stort samhällsproblem nu som för ett år sen. Ochsåvidare.

Dessutom skärs den sociala sektorn ner i finanskrisens spår – det drabbar framförallt kvinnor. För att inte tala om situationen i Afrika, där extremt kvinnoförtryck är männens uttalade rättighet.

Men nu ekar ropen om att feminismen är död, samtidigt som det sparkas febrilt på denna döda hund, ofta benämnd Militant feminism eller Radikalfeminism.

Vilka är då de här militanta radikalfeministerna? Är jag en sådan? Är de kvinnor som sliter ideellt på kvinnojourerna det? Var finns dessa manshatande huggormar? De allra flesta feminister jag känner till lever med män. De som skiljer sig delar på vårdnaden om barnen. De umgås med män, har söner som de innerligt älskar, de dejtar män – ja, tillochmed de som blivit misshandlade i tidigare relationer vågar sig på att träffa män på nytt. Jag är sån. Och jag är feminist.

Så, vad är det jag har missat? Vilket är det feministiska spöke som går genom Europa? Förklara, ni som vet!

HJÄLP?

Är det nån därute som kan hjälpa mig att kalibrera min blogg så att den blir mer synlig på andra forum, ex vis Newsmill? Om jag skriver om ett ämne som diskuteras där borde min blogg bli listad.

Jag har varit dålig på att marknadsföra mig och behöver hjälp att nå ut bättre.

Kräm!

ALLT GENAST!

Det finns en frekvent gäst här på bloggen som anser sig utvald att städa upp bland "manshatarna". Själv skyr han, pga negativa erfarenheter, närhet till kvinnor och klarar sig själv. Han respekterar också, hävdar han, kvinnor som lever utan en karl. Gott så.

Dock är jag av den bestämda uppfattningen att mäns våld mot kvinnor är ett betydligt större problem än det motsatta, och där lutar jag mig mot vederhäftig statistik. Jag är också hundra på att kvinnlig omskärelse är ett avsevärt allvarligare ingrepp än manlig. Jag tror heller inte att kvinnor våldtar män i någon nämnvärd utsträckning. Därutöver håller jag inte med om att det är särskilt utbrett att mammor i ren illvilja berövar papporna kontakt med sina barn.

Så vet ni var jag står, om ni inte visste det innan.

MEN. Det finns naturligtvis även kvinnliga skitstövlar. Man blir inte per automatik en bättre människa bara för att man råkar vara "befittad" (uttryck jag snott från den glimrande AB-krönikören Lisa Magnusson). Tyvärr fostras pojkar i större utsträckning än flickor att lösa problem med våld. Och av bristande jämställdhet formas pojkar till att gå i sina dominanta fäders och manliga förebilders fotspår.

Vi har svårt för det där med jämställdhet. Det ställer så många ingrodda föreställningar på ända att vi t o m kan tycka att det är erotikdödande. Men människan är en varelse som inte bara drivs av behov. Vi styrs också av illusioner. Illusionerna skapas av kulturen och av en mäktig indoktrineringsapparat. Att överge sina illusioner om vad som är manligt och kvinnligt är det sista steget vi behöver ta för att uppnå jämställdhet på riktigt. Och det gör vi inte på tio år. Har vi tur kommer det att ta tusen år.

Därför blir det så missvisande när somliga påstår att jämställdheten gått över styr. Den inställningen passar bara alltför väl in i ett infantilt kulturmönster med parollen "Allt genast"!

Deppigt, va.