Månadsarkiv: februari 2009

NÅGRA DOSER FINSK SISU

Jo, jag var i Helsingfors och promotade Boven på finska. Titeln blev, översatt: "Ondskan är kärlekens ansikte". Och den går som smör (där styr ju inte Gio).

Hade lunch med Sofi Oksanen, en soul sister, och njöt av den überlägsna finska designen, fan vad de har god smak där borta. Vi åt laxsoppa och blinier med siklöjrom. Och jag blev fotad av pressen.

Den djupsinniga författarinnan på pr-turne ;)

Jag blev lite kär i Helsingfors. Folk är så vänliga. Och jag känner mig ofta som Finland under kriget då alla vände det tappra folket ryggen.

Finska kvinnor är av supervirke.

Ritva, min förläggare, och jag på saluhallen där vi köpte grön mintchoklad

Vi åkte ut i det vårvintriga, solbadande och gnistrande vita landskapet, till en gård där det gjordes teveinspelningar.
Det kändes ytterst ovant att få tala till punkt.

Bettina, programledaren som kunde blanda humor och allvar

Innan jag åkte hem fick jag en jättepåse av Ritva med piroger, pinfärskt surdegsbakat rågbröd, massor av finsk choklad och salmiaklakrits. Det som finnarna längtar efter när de är utomlands. Jag vet inte vad för svenska matvaror jag längtar efter när jag är utomlands. Har jag cigg och nötter och frukt är jag ganska nöjd. Och öl. Fast nu ska jag faktiskt gå över till Lapin Kulta.

Vad som förvånade mig mycket var ändå att de heta diskussionsämnena i Finland är dem vi avhandlade för typ ett decennium sedan. Våld mot kvinnor, sexgalna politiker, om barnen ska vara hemma eller på dagis och kvinnliga präster. Detta trots att finska kvinnor har så mycket sisu.

MOBBKLUBBEN

Bloggarna är ingen klubb. Vi är inget kompisgäng som gått i samma skola eller jobbat på samma arbetsplats. Vi är ingen liten skara heller.

Vi är fria röster som ibland möts i vissa intressefrågor utan att känna till detaljer om varandra. Det är bloggarnas styrka samtidigt som det är en svaghet.

Styrkan ligger i att åsiktsbildningen är både självständig och öppen. Den sker med andra ord inför öppen ridå. Men det finns inga lojaliteter oss emellan som kräver att vi ska stå eniga. Vi korrigerar, skäller, käftar – kort sagt argumenterar med ansenlig takhöjd. Vi är vana vid mothugg.

Svagheten utgörs också av just detta: vi binds inte samman av annat än just frågan. Vi behöver sällan mötas på mingel och middagar. Vi har inga personliga hållhakar på varandra. Därför är vi ingen maktelit – vi kan ju inte tvinga varandra att vara eniga.

Bloggarna är allt det som medieeliten inte är, på gott och ont. I toppen av mediehierarkin sitter folk som känner varandra alltför väl. Många av dem tycks inte förstå att vissa människor styrs av principer, inte av pengar och personliga förmåner.

När de då marknadsför Monica Antonssons fatala avslöjande av Liza Marklunds osanna historia om Gömda gör de om det till ett författarbråk. Som om det vore något personligt. För det verkar vara mediemakthavarnas enda referens. De personliga banden, kotterierna som de tillsammans skor sig på.

Men bloggarna är ingen klubb. Kompismobben runt Marklund är det.

FARSEN FORTSÄTTER



"Har du en känsla
av att Sverige som du känner det håller på att gå under? Eller att det finns en sanning om Sverige som ingen vågar säga?
Det finns ett parti som tänker ta sig in i riksdagen genom att exploatera de känslorna.
Aftonbladet inleder i dag
en granskning av Sverigedemokraterna.
I första delen har vår reporter Jan Guillou följt partiledaren Jimmie Åkesson. Jo, du läste rätt. Reporter Guillou. Inför detta uppdrag har författaren och kolumnisten åter gått på gatorna som reporter för att finna den sanna historien om Sverigedemokraternas kärna.
Det finns bara en sak
som förenar romanförfattaren och reportern Guillou: Det blir oförtrutet spännande läsning.

/Jan Helin, chefredaktör"

Är detta ett skämt? Innan liken i Gömdaaffären ens hunnit kallna och en del ännu ligger kvar i garderoben (eller på vinden), alltmedan Aftonbladets och Piratförlagets trolovning ifrågasätts av aktörer även inom "gammelmedia", ja då skickas den skrivmaskinsknattrande fingerknäppningsekvilibristen Guillou ut på äventyr med Sverigedemokraterna.

Man baxnar.

För det första kan jag instämma i Jan Helins fråga om en känsla av att Sverige som jag känner det håller på att gå under. Det har Aftonbladet och de övriga inblandade i korruptionen runt Marklund lyckats frammana i öppen dager, både på prime time och i realtid.

För det andra instämmer jag i Per Svenssons uttalande, att finns det någon enskild faktor som kommer att bidra till att Sverigedemokraterna marscherar in i riksdagen 2010, så är det den islamofobiska boken Gömda. Som Jan/Jan försvarat.

Sanningsförfalskandet i medierna är ett större hot än Sverigedemokraterna, anser jag, även om jag tycker det vore för jävligt om dessa mörkermän kom in i riksdagen.

Jan Helin kan väl se till att Jan Guillou inte glömmer att ta med sig sitt svärd och sin Arn-mantel när han nu drar ut i fält för att avslöja sanningen. Lol.

SÅ MYCKET STÖK KRING BARA EN BOK?

Jodå, jag förstår att det finns många som säkert tänker, jamen vaffan, släpp det där Marklund-shittet, vem bryr sig om en jävla bok hon skrev om en stackars brud som ändå verkar jävligt trasig och säkert haft ett helvete med karlfan som spöade henne.

Men om ni går in och kikar på Monica Antonssons blogg och ser trafiken och aktiviteten kring det här fallet och lägger till den uppståndelse som riksmedierna har reagerat med, då kommer ni också att förstå inte bara att det är en skandal utan också vidden av densamma.

Jag har varit verksam som journalist och jag har också blivit utsatt för journalistikens mindre trivsamma sidor, och det tar ett tag innan man börjar få insyn. Men den som läst några av mina böcker vet att det finns en frän mediekritik inbyggd i var och en av dem, utom möjligtvis den första. Och det är bedrövligt att nu bevittna den despotiska sammanslutning på hög nivå som uppstått kring Liza Marklund.

Vi har chefredaktörer på landets största tidningar, chefer på fyran, en advokat med spretiga lojaliteter, ett par av våra mest tongivande (fast också tondöva) kolumnister, en pr-agent som knutit kuk med porrkungen Bert Milton, ett extremt profitlystet bokförlag som har bizniz med de två stora kvällsblaskorna och står i nära samarbete med Marklunds kvinnomisshandelsdömde bokagent dit också Marklund själv högljutt anslöt sig i höstas med en motivering som trotsade samtliga av hennes tidigare yttranden i den fråga hon byggt sin karriär på. Det ryktas även att högvilt inom politikerkåren är insyltade. Snygg samling.

Ja, vi har sannerligen fått åse en ganska makalös uppslutning runt "bara en bok". De flesta mediekonsumenter borde ju ana oråd om några osanningar i en påstått sann berättelse lyckas mobilisera ett så starkt försvar. Men ändå tycks folk rycka på axlarna. Så viktig är inte Liza Marklund.

Nej, så viktig är egentligen inte Liza Marklund. Däremot är vänskapskorruptionen så grundmurad inom den svenska och förhållandevis lilla medieeliten. Det är som när polisen ska utreda felaktigheter som begåtts inom det egna skrået – utfallet blir nästan alltid friande.

Men med journalistkåren är det allvarligare. För tänk, alla ni som skiter i Marklund, om mörkläggningen, snedvinklingen och bortförklaringarna gäller något ni bryr er om när mediemakten nästa gång samlar sina trupper. En pedofilhärva? Trafficking? Mord? Mutbrott? Valmygel?

Det maktmissbruk som spelats upp inför öppen ridå ända sedan Monica Antonssons bok kom ut borde varenda medborgare reagera på med både skräck och ilska. Men istället kanske de låter sig sövas av en Guilloubok om nattståndna pojkrumsdrömmar.

Alltmedan stöveltrampet från mediemogulernas vaktparad klapprar i bakgrunden.

MITT ÄCKEL KÄNNER INGA GRÄNSER

Debatten om kvällspressens oanständiga hångel med Piratförlaget fortsätter. Läs Gunilla Kinns glödande och lysande svada!

Läs också Per Svenssons mästerligt formulerade kritik.

Ska ett rövarpack få styra opinionsbildningen och det s k fria ordet genom att kolonisera de största dagstidningarna? Kan detta i så fall räcka som asylskäl för mullvaden Monica Antonsson om hon känner sig tvingad att fly landet?

Mitt äckel känner inga gränser.

SANNINGEN OM GUILLOU

Guillous övertramp i Aftonbladet igår (15/2) var en paraduppvisning av hela hans begränsade repertoar. Han vill som vanligt visa att han står högre i rang än dem han angriper genom sin rent parodiskt snobbiga ton. Och därför är han nu en laughing stock ute i det blogglandskap där han vägrat sätta sin ömtåliga fot med tillhörande akilleshäl. Akilleshälen består nämligen av en överkänslighet mot att bli konfronterad.

Klart som fan att karln inte ger sig ut på nätet. Det är ju interaktivt – ve och fasa. Inte vill han utsättas för det skoningslösa och direkta bemötande som vi "nätaktivister" får hacka i oss dagligen. Primadonnan Jan sitter lyckligen ovetande om de hårda mothugg han får out there. Hans store rival (fast de håller alltid enad front utåt), Leif GW Persson, började blogga för en tid sen, men la snart ner skiten. Varför vet jag inte, men en gissning är att han inte stod ut med alla haters som gladeligen förorenar nystartade kändisbloggar.

Tro inte en sekund att Guillou tar del av vad som sägs om honom här ute, annat än möjligtvis i starkt censurerat skick av hans trogna beskydderska Ann-Marie som ständigt får agera filter mellan honom och omvärlden.
Däremot anar han att det fria ordet löper amok nånstans där inte han kan kontrollera det. Och då öser han på med sina fullkomligt förutsägbara argument. Vi har ju hört dem så många gånger, yatta yatta,

Fast egentligen handlar allting bara om honom själv. Bloggarna, i motsats till den rekorderliga papperstabloiden, skvallrar och pladdrar istället för att kolla fakta, menar han. När kollade Guillou fakta rörande Gömda, som han inte har läst, och hur vet han att bloggarna inte kollar fakta när han inte är uppkopplad?
En större lögnare, eller i alla fall mer högröstad lögnare, än Jan Guillou tror jag inte att vi har i det här landet.

Vidare skryter han med hur pappersmedierna inte ägnar sig åt förtal och antyder att "bloggmobben" gör det. Guillou ska vara glad att ingen av dem han under årens lopp med sina tryckta ord farit ut mot, kastat glåpord efter, hånat och förföljt har stämt tidningen för förtal. Förtal och vidriga påhopp är ju hans livsluft.

Detta beteende är känt inom psykologin och kallas för projektion. Därför gör vi det enkelt för oss om vi fortsättningsvis tolkar alla Guillous mediala utspel som sanningar. Sanningar om honom själv.

Läs gärna också vad Ingrid Carlqvist skrivit i frågan.

ETT FRAMTRÄDANDE ÄR INGET "BEVIS"

Så hände det som så många med engagemang i Gömdafrågan krävde: Mia outade sig. Och det med besked.

Aftonbladets vinkling är dock oroväckande partisk. Ettanrubriken lyder nämligen: "MIAS BEVIS för att boken GÖMDA ÄR SANN".  Inne i tidningen står det: "BEVISEN – FÖR MIA".

Vad är det då för bevis? Såvitt jag har förstått utgörs dessa av olika utlåtanden från diverse myndigheter som Mia har varit i kontakt med när hon kände sig hotad och förföljd. De återgav den bild Mia tecknat, med utgångspunkt från att den var sann. Och det kan man ju förstå. Det finns massor av hotade och förföljda kvinnor i världens mest jämställda land. Kvinnomisshandel bagatelliseras fortfarande (bland annat av Liza Marklunds förlagskompis Jan Gullou), polisutredningar läggs ner, kvinnor blir misstrodda ideligen när de berättar sin historia. Därför ska man inte klandra de myndigheter som redovisade den subjektiva verklighet Mia beskrev.

Men det är inga bevis. De enda rättsliga bevis som egentligen finns i ärendet måste i rimlighetens namn vara domen mot Osama Awad. Ännu har ingen dom redovisats där Osama försökt strypa sin dotter, exempelvis. Inte heller har jag sett någon dom där han fällts för olaga hot. Psykiatriska utlåtanden om dotterns psykologiska status är heller inga bevis på att det verkligen är Osama och hans påstådda vapenbröder som orsakat psykisk ohälsa hos flickan. (Det här borde för övrigt vara ett fall för Gullou som annars, vill jag minnas, ihärdigt avfärdar psykiatriska utredningar kring incestmål.)

De rättspsykiatriska undersökningar som Osama påstås ha undergått finns det inga bevis för, inte heller den fasansfulla människoslakt han blivit beskylld för. Och nu när Liza gjort ännu en kovändning och medger att människorna som Monica Antonsson beskrivit också är huvudpersonerna i Gömda, då borde väl boken revideras kraftigt.

Istället släpps Mia fram över ett utrymme som saknar motstycke i hela Gömdadebattens historik, där hon hävdar att boken är sann. Och så är vi tillbaka på Gå.

Journalistikens makthavare tycker att de gjort sitt, att de låtit alla röster höras.
Mediearbetarna suckar och känner att det här är en infekterad varhärd, obehaglig att peta mer i.
Allmänheten är förd bakom ljuset och tänker att sanningen ligger någonstans i mitten och vad spelar det för roll, det är ju bara en bok.
Ordningen är återställd.

Fast jag hoppas inte det. Jag hoppas ändå att det finns murvlar som inte är för lata och/eller för hårt pressade för att gräva upp den här hundkyrkogården. Asylärendet till exempel. Är det färdigutrett? Vet vi att inget mygel förekom? Hur åkte fallet upp i Högsta domstolen, som det står i Mias papper? Var finns de handlingarna?

Jag hoppas också att det finns en allmänhet som ser den flagranta skillnaden på medieutrymmet som ges Antonssonlägret respektive Marklundlägret (om man nu ska se det hela som ett krig). Jag önskar också att denna allmänhet vill ha svar från Liza Marklund angående samtliga av de inkonsekventa uppgifter hon lämnat under denna process.

Finns det någon demokratisk hederskänsla hos Aftonbladet borde de ansvariga bereda Elisabeth Hermon lika stor plats som Mia fått. De kanske också borde se över sina ekonomiska bindningar till Piratförlagetoch deras vänner.

Det här är lika mycket en fråga om det fria ordet som om hur mycket som är sant i Mias berättelse.
Därutöver är det viktigt för den fortsatta kampen mot mäns våld mot kvinnor att även dess främsta frontfigur tål en grundlig och saklig granskning.

TYSTA TASKIGA LIGG

En sak jag undrat länge över är varför alla tror att de är bra i sängen. Åtminstone har jag aldrig hört någon säga motsatsen.

Folk kan påtala en mängd brister hos sig själva – att de är usla på att laga mat, hålla det snyggt hemma, komma i tid, montera Ikeamöbler, behärska sin ilska, hushålla med pengar, ta konflikter osv, osv.

De kan hävda att de är överviktiga, tondöva, har tunt och flygigt hår, stor näsa, slapp byst, dålig kondis mm.

Men dåliga ligg? Näe.

Jag citerar en av mina äldsta väninnor: "Jag har haft en väldig massa älskare genom åren, men de allra flesta har varit värdelösa i sängen. Inte ens kyssas ordentligt kunde de."

Nu menar jag inte att detta är genusbestämt bara för att min väninna råkar vara av honkön. Så börja inte med det tjafset.

Kom inte heller dragandes med personkemi och sådant.

Försök istället svara på frågan: varför upplever ingen sig själv som ett taskigt ligg?

KRISHÖNAN

När jag igår besökte modern ville jag gärna berätta om Gustaf Mannerheims näringsrika levnadsöde som marskalk i Finland, men mor min ville bara låta sig skrämmas av finanskrisen.

Jag förordade då att hon bytte ut sina på tok för köpstarka raskatter mot en hund och en höna, de perfekta husdjuren i kristider. Kattkött lär inte smaka gott, och katter kan varken värpa ägg eller skydda sin husbonde.

Men med en höna och en hund klarar man sig långt. Skulle hunden dö går det bra att lägga kadavret över ett nät och täcka över det för att hindra stanken. Snart kommer likmaskarna att trilla ner som föda åt hönan.

Och kan mor min ömma för en vit siames med egendomliga läten går det säkert lika bra med en vit höna. Hon hamnar helt enkelt i gott sällskap.

//Er Gogge