Månadsarkiv: januari 2009

VINGKLIPPT FEMINISM

Staffan Heimerson har nu för andra gången tagit upp Liza Marklundaffären i sin Aftonbladetkrönika (31/1). Det är bra att han gör det, särskilt som andra medieaktörer på senare tid utbrustit att de fått nog av Gömdatjatet. Men han går i den fälla som öppnade gapet redan från början och som jag, och många med mig, uttryckte oro för, nämligen feministfällan.

När det blev uppenbart att de bärande delarna i Gömda var båg lämnades fältet fritt för det kvinnohat som driver runt likt hungriga vargflockar på nätet. Kvinnor ljuger om våld och övergrepp, påstås det, de snyftar ihop en rövarhistoria för att kunna sno barnen från farsorna.

Sen har vi det mer specifika kvinnohatet, det som riktas mot "feminister". Jag tror absolut inte att Staffan Heimerson hatar kvinnor, jag har träffat karln flera gånger och har alltid blivit behandlad med respekt, vilket inte är fallet när det gäller Marklunds tillskyndare Guillou och GW, två utpräglade kvinnohatare. Men vad Heimerson gör är ändå att driva den polemik som förekommer frekvent i Gömdadiskussionen och som går ut på att feministerna stöttar Liza.

Vilka feminister? Tiina Rosenberg? Vilka mer?
I själva verket är flera av dem som varit mest kritiska mot Marklund feminister. Och inte undra på det.
Liza har ju svikit kvinnofrågan. Hon har skadat feminismen. Varför skulle då feministerna som grupp stödja henne?

Jag skriver mer om detta i nästa inlägg.

OLIKA BARN LEKA BÄST

Mannen på bilden är inte skyldig till annat än att han försöker se ut som ett helgon.
Har bara svårt för skenheliga typer.

Jag fick en gnällig kommentar nyss, till ett äldre inlägg som handlade om en coach jag dissat, och kommentaren löd typ: Varför måste du klanka ner på honom, kan du inte skaffa ett liv osv.

Det finns en djupt rotad skräck som går ut på att om alla inte är överens blir det dålig stämning. We are one happy family, så kom fan inte här och tyck en massa. Nä, men tyck då inte heller om att det finns folk som tycker!

Jag minns från tiden då jag sprang på en viss andlig mötesgemenskap ett tillfälle när vi stod ute i regnet och rökte. En dam utbrast att vi (vi som tillhörde denna gemenskap), förmodligen var den enda kategori som aldrig klagade på vädret. Sen spann hon vidare på denna tråd så länge att det hela blev komiskt. Hon klagade och gnällde över folk som klagade och gnällde.

Är ni med?

Vi kommer inte ifrån det. Vi stör oss. I bästa fall kritiserar vi med ett analytiskt sinnelag. Men vad händer den dag då de okritiska tagit makten? Då är diktaturen här. Den leende fascismen. Brrrr.

Nä, tacka vet jag häftigt meningsutbyte och vildsinta diskussioner mellan oliksinnade.

Och tycker ni inte som jag, då ligger ni jävligt risigt till ;)

MORALPREDIKAN

Ibland hör jag människor i en offentlig diskussion urskulda sig med frasen: "Jag vill ju inte vara moralisk".

Nähä? Varför inte det då?
Det har liksom blivit tabu med moral.

Kan det bero på att vi är rädda för moralkakor, för the moral majority?

Men det är ju inte alls samma sak. Moralkakor levereras av människor som vill framstå som dygdemönster genom att fya åt andras omoraliska vandel, oftast till intet förpliktande och i regel baserade på fördomar.

Att vara moralisk innebär att värdesätta humanistiska och demokratiska principer, endjupt rotad övertygelse om vad som är rätt och fel, sådant som även lagstiftningen bygger på. Moral kan också vara av privat natur och bildar en kompass för viktiga beslut.

Utan moral skulle vi aldrig få se prov på civilkurage, utan moral skulle ingen diktator störtas.

Moral riktas också mot jaget, som den medlande instans vi kallar samvete.

Våga vara moraliska!

VEMS MICK ÄR STÖRST?

Naturligtvis var alla där. På Publicistklubbens första debatt för året. Det handlade ju om Gömdadebaclet. Det var så packat med branschfolk att några fick sitta en våning ner vid rulltrapporna.

Stämningen var paranoid. Judaskyssarna smackade förbindligt och det mest skvallriga släkte som existerar mumlade mest i skägget. Många tycktes så nervösa över att välja sida att de spontana applåderna snabbt tystnade – de kunde ju avslöja ett ställningstagande.

Panelen bestod av fyra män på mediala maktpositioner och en kvinna som blivit utsatt för denna makt, då två inslag hon gjort om Gömda har stoppats. Tur att denna enda kvinna, förutom debattledare Ulrika Knutsson, var just Annika Widebeck, reporter på TV4. Hon låter sig nämligen inte näpsas. Trist, däremot, att de övriga debattdeltagarna mest  förhöll sig till sin egen agenda: att försvara och saluföra den verksamhet de själva representerar. Ulrika Knutsson gjorde några tappra utryckningar när diskussionen spårade ur i ett abstrakt resonemang om sanningens relativitet inom litteraturen eller bestämt förnekande av vänskapskorruption och initiala försök att lägga locket på.

Frågan gick till den närvarande Jan Guillou: Vore inte Gömdabluffen egentligen ett saftigt byte för honom, han som gått till storms mot exempelvis Åsne Seierstad?
Jan greppade vant micken och började genast låta som en radioapparat. Det var en lång monolog som mest kom att handla om hans engagemang i Palestinafrågan. Hursomhelst inledde han frankt med att deklarera att han inte läst Gömda. Han ansåg att den bestod av en rad öppna dörrar. Med det lyckades han genast förminska sin samarbetspartner Liza Marklund. Därefter tuggades begreppet dokumentärroman en stund, och när Knutsson insisterade i att han kommenterade rasismen i Gömda avfärdade Jan den med att det väl var bra att byta ut en av bokens "svartskallar", annars skulle ju effekten förstärkas. Jag vet inte hur många som begrep det där, jag kan ha missförstått, men om man ville balansera den extremt negativa bilden av "mannen med de svarta ögonen", då vore det väl gjutet att göra den andre "svartskallen" (Guillous uttryck) lika god som blåögde  "Anders" från Norrland.

Dimridån som lagt sig framför diskussionen omvandlades efteråt till en klibbig frustration. De två frågor som väldigt många vill få svar på berördes knappast alls:

1. Om Mias exman nu är en "fabricerad" karaktär, som Liza nyligen påstått – hur kan då ett asylbeslut ha grundats på en hotbild från denna fabricerade gestalt? I så fall kan väl inte heller hotbilden vara sann? Mia har ju barn med en man från Libanon som nu trätt fram med namn och bild. Om inte han har utgjort detta makabra hot – vem har då gjort det? Asylärendet måste utredas!

2. Elisabeth Hermon-historien sopas raskt under mattan så fort den vidrörs. När ska den låda på vinden som Liza hävdar innehåller bevismaterial om Hermon äntligen plockas fram? Görs inte detta inom kort tror jag inte på en låda på vinden längre. Då tror jag snarare att det handlar om tomtar på loftet.

Det tycks stå utom tvivel att Gömda är en osann historia. Men när ska lögnen om lögnen punkteras? Och när ska de ansvariga sluta svamla? Deras vägran att delta i en jämlik dialog illustrerades bara alltför väl av hur Jan Guillou efter debatten knuffade bort Annika Widebeck när hon ville göra honom uppmärksam på det mänskliga lidande som orsakats av Marklunds framfart.

Fast det kanske inte var Jan som knuffades. Det kanske var Hamilton. Han är ju lite våldsam, har man hört. (Förlåt att jag raljerar, det var bara så frestande.)

DREV MOT SAK ELLER SAK MOT DREV?

Så har det då blivit ett drev. Och i krig, kärlek och drev är allt tillåtet. Några har tagit fasta på just drevet, däribland Tiina Rosenberg. Med fasa minns hon säkert drevet som pågick mot henne i månader när hon varit en av förgrundsgestalterna i F!, Feministiskt initiativ.

Men det var ett annorlunda drev. Det var häpnadsväckande hätska angrepp som ville slita av henne brallorna, det handlade om hennes person och det var extremt skoningslöst. Glåporden haglade över henne på ett sätt som Liza Marklund definitivt sluppit än så länge. Det är visserligen sympatiskt av Tiina att känna medlidande med Liza (trots att Liza själv dissade F!), men skälen hon åberopar – att drevet härrör sig till Lizas genus – funkar inte riktigt här.

Bortsett från att flera av Marklunds skarpaste kritiker är kvinnor, liksom att de flesta av hennes upprörda läsare är kvinnor, är en förvånansvärt stor andel av de indignerade blogginläggen och artiklarna befriade från plumpa slag under bältet. De uppehåller sig främst kring sakfrågorna och den politiska skandal som alltmer börjar skymta fram. Det näthat som förekommer i vissa kommentarer till de seriösa bloggarna gäller ett mer allmänt kvinnohat, inte ett specifikt hat mot Liza Marklund. Detta är den tråkiga bieffekten av Gömda-debaclet, att kvinnofrågan riskerar att försvagas.

Jag kan dock ge dem som velat lägga ett genusperspektiv på dramat rätt på en punkt: Hade det varit Jan Guillou som avslöjats med att ha bluffat skulle nog inte drevet ha tagit samma fart. Kvinnor sitter lösare än män, deras nätverk är inte fullt så stabila, eftersom de inte haft så många tusen år på sig att odla dem. Kvinnor är också känsligare för offentlig nedsvärtning, då de tänker mer på hur denna påverkar deras nära och kära. Därför är de lättare byten.

Men när vi nu är inne på det här med nätverk – varför har kollegan och förlagskompanjonen Guillou varit så lam? Varför har han inte gått ut och svingat storsläggan mot alla Marklundbelackare? Dem han har gett sig på är ju som bekant "nätaktivisterna" som han betraktar som en svag grupp och som han inbillar sig är i underläge även numerärt (siffror är ju hans generalargument i alla frågor).

Kan Guillous bristande lojalitet mot Marklund kopplas till en av de starkaste invändningarna mot Gömda – rasistaspekten?
Per Svensson tar upp denna i en artikel i Sydsvenskan.

"Lite pinsamt måste det vara för Piratförlaget, vars delägare Jan Guillou gjort sig känd som en energisk fiende till all islamofobi, att en av dess potboilers (stadiga inkomstkällor) förmodligen gjort mer för att sprida och bekräfta klichébilden av ”araben” än någon annan svensk bok i modern tid."

Gömdadrevet river sannerligen upp djupa sår såväl i kvinnorörelsen, som i de kollegiala vänskapsbanden, som i allmänhetens redan skadade tilltro till offentliga "sanningar". Det är svårt att inte engagera sig.

Detta angår oss alla.

TILLBAKA TILL SAKEN!

Det här tycker jag inte om. Och det är tyvärr den effekten Gömda-lögnerna har skapat. Nu daltas det lite väl mycket med en förövare. Jag anser som många att det är hemskt när en person beskylls för vidriga brott som det inte finns belägg för. Hela tiden har jag hållit mig till det som står att läsa om Osamas misshandel, dvs de skador han åsamkat Mia enligt läkarutlåtandet. Nåt annat har man ju inte rätt att uttala sig om. Han har uppenbarligen slagit Mia, det erkänner han också. Han är dömd för tre tillfällen, det värsta tycks inte ha åsamkat Mia några större fysiska skador.

Men. Han har gett sig på henne fysiskt. Det var längesen. Han säger att han ångrar sig. Men igen. Sättet han argumenterar klingar bekant. "Stormigt förhållande". "En örfil." "Hon började slåss." "Hon var otrogen."

Hur många gånger har man inte hört dessa bortförklaringar från män skyldiga till kvinnomisshandel? När ska journalister lära sig att det inte är ok av en man att slå en kvinna, hur mycket hon än skruvat upp honom? Det är inte relevant om kvinnan varit otrogen eller om förhållandet varit "stormigt". Ett stormigt förhållande verkar vara inträdesbiljetten för en man till samhällets förståelse för att han begått kvinnofridsbrott. Vad är ett stormigt förhållande egentligen? Tacka fan för att det blir stormigt när kvinnan får stryk.

Nä, Gömdadebatten handlar om större saker. Och det jag har vänt mig mot går att läsa i mina tidigare inlägg. Jag avskyr hyckel, dubbelmoral och spekulation. Jag förlåter inte Liza för att hon kör ett dubbelspel.

Men vi ska passa oss för att svepas med i en vulgär våg av medömkan med en man för de brott han faktiskt begått. Det han ska slippa är att pekas ut för saker han inte gjort.

SLUTA LJUG NU, LIZA!

Varför ljuger Liza Marklund om fakta hon haft alla möjligheter att kolla? I DN Debatt hävdar hon att hon aldrig trott att jag ljugit. Samtidigt påstår hon att misshandeln mot mig var en engångsföreteelse. Där spricker det. Denna förutfattade mening, vars källa knappast kan vara någon annan än gärningsmannen, har korrigerats av både mig och andra. När Liza högaktningsfullt nonchalerar dessa tillrättalägganden och i samma andetag säger att hon inte trott att jag ljuger, då ljuger hon. Allt detta snack om en andra chans är även det förljuget. Visst ska folk få en andra chans i livet, men kanske inte var som helst. En dömd pedofil bör nog inte jobba på dagis, en ekobrottsdömd ska nog inte bli revisor, en morddömd inte läkare, etc. Och en agent dömd för kvinnomisshandel ska kanske inte representera en kvinna som byggt sin karriär på att fördöma kvinnomisshandel.

Liza har valt att bortse från fakta för att det är bekvämt för henne, för att hon tjänar på det. Men förutom kalla fakta finns det också kunskap i ämnet våld mot kvinnor, kunskap som Liza själv bedrivit ett outtröttligt arbete för att sprida. Den handlar om de psykologiskt starkt negativa effekterna av att leva i en misshandelsrelation, om mannens behov av makt över kvinnan och om hans slipade manipulationskonst så att omgivningen ska tro att det är kvinnan som är problemet.

Vidare finns det kunskap om de män som slår, och denna är Liza Marklund också väl insatt i. Det fysiska våldet trappas upp gradvis, och när kvinnan anmäler första gången är det mycket sällan den första gången hon blivit slagen. Våldet ackompanjeras också av förtryck på andra plan – ibland ekonomiskt, sexuellt, materiellt – men alltid emotionellt. Och det är den känslomässiga aspekten av en misshandelsrelation som praktiskt taget alla misshandlade kvinnor betraktar som det värsta. En man som har slagit sin kvinna uppträder inte som en jämställd och perfekt partner i övrigt. Våldsutbrotten är en liten del i ett systematiskt, ofta mycket raffinerat, förtryck.

Men våldsoffren behöver heller inte vara vita som snö. När jag skrev "Boven", min sorgesång över sju års inferno, höll jag på att drunkna i självförakt. Och jag vinnlade mig verkligen om att inte framställa mig själv som Guds rena lamm. Tvärtom solkade jag ner mig rejält när jag lät "äldste sonen" raljera över sitt spektakel till mor, jag gick till överdrift för att inte presentera den förljugna bilden av det ljuva och oskuldsfulla offret. Det tog många av mina belackare fasta på, men det var också det som räddade boken från att bli ett pekoral.

För jag är ingen perfekt människa. Jag är stundtals  jobbig, knepig och dum. Men jag har ändå inte förtjänat att bli jämnad med marken av den man jag var aningslös nog att ge upp allt för. Och bara för att jag har tagit strid och säkert uppfattas som stöddigare än vad det anstår ett fruntimmer, är jag inte osårbar. Jag har haft fräckheten att kräva att mitt lidande ska tas på allvar, och alla som har ett hum om vad ett misshandelsförhållande innebär har också gjort det.

Men de kunskaper som Liza Marklund påstår sig besitta är som bortblåsta när hon iskallt väljer att betrakta både mig och min plågoande som undantag, trots alla fakta. Hon vägrar helt enkelt att bemöta dem. Hon gör precis som hon tydligen gjorde när hon skrev Gömda.

Fast tvärtom.

GÖMDAGATE

Eftersom jag blev bränd på bål när jag gav ut den självbiografiska Boven-boken förra hösten har jag i ren självbevarelsedrift försökt vända ryggen åt häxkitteln. Däremot har det varit viktigt att hålla själva frågan vid liv, frågan om systematiskt psykiskt och fysiskt våld mot kvinnor. Den frågan är större än mitt enskilda öde och den kräver många olika ambassadörer som ständigt kan flagga på om ett av våra allvarligaste samhällsproblem.

Därför har det varit med både bestörtning och vemod som jag följt hur landets mest tongivande röst i det här angelägna ämnet med berått mod började trasha sitt eget livsverk. Nu, i och med Gömda-skandalen, ser det emellertid ut som om Liza Marklund bäddade för detta syndafall långt tidigare.

Tillsammans med några andra författare gjorde jag ett kort uttalande i Aftonbladet. Jag gjorde det med viss tvekan, men ansåg ändå att jag måste stå upp för mina åsikter. Efter att noga ha tänkt igenom alla de konflikter som denna sorgliga härva blottlagt vill jag försöka bena upp dem, en i sänder.

1. TRUE STORY KONTRA FICTION
En författare ska ha ett estetiskt svängrum. Litteraturen mår bra av att gränser töjs. Det är min generella inställning. Men om man öppet deklarerar att man har ett case och att detta vilar på ett otal autentiska akter och dokument, då är det fallstudien som blir det centrala. Om sedan det specifika fallet också bildar underlag för ett politiskt ifrågasättande av myndigheters sätt att hantera ärendet, då är de fiktiva aspekterna sekundära, då är det sanna i berättelsen det enda som räknas. Att efter en sådan behandling av bokens case, som efter granskning spruckit i flera väsentliga detaljer, plötsligt kalla det hela för en roman byggd på en sann historia, är en undanflykt och en efterhandskonstruktion.

(Ann-Marie Skarp har i sitt försvarstal på Piratförlagets hemsida nämnt bland andra mig och min bok som en parallell, att jag också blev ifrågasatt. Jo, det blev jag. Av hennes man. Skillnaderna mellan "Boven" och Gömda är många och jag tänker inte gå in på alla dem här, men när det gäller de brottsliga handlingar jag skildrat, så finns dessa dokumenterade i polisprotokoll, läkarintyg och domstolshandlingar, och de stämmer väl överens med bokens scener. Så är det inte i Gömda. Där beskrivs åtskilliga våldsdåd som inte styrkts i läkarutlåtanden eller domar. Har man ett kvinnofridscase man vill driva ett politiskt projekt med är det ju bättre om offrets bevisade skador står i paritet med gärningsmannens påstådda farlighet. Sådana fall finns det tyvärr alldeles för gott om.)

2. ELITEN VS PÖBELN
Monica Antonsson som skrev "Mia – sanningen om Gömda" gör knäck för veckotidningar. Liza Marklund har en egen kolumn i en av landets största mediemegafoner Expressen och är en av tre ägare i ett oerhört vinstgenererande förlag dit många starka medieprofiler är knutna. Antonsson bor i ett ytterområde. Marklund samlar på hus och bor i Spanien. Skillnaderna mellan deras respektive intäkter är hisnande.
Det är den ena aspekten av dikotomin S:t Göran och Draken.

Den andra utgörs av bloggosfären kontra gammelmedia. Den initiala tystnaden kring Marklundaffären i riksmedierna väckte alltmer indignation bland bloggarna och en frenetisk aktivitet uppstod som de traditionella medieforumen till sist inte kunde negligera. Dock har ett visst förakt uttrycks från de etablerade plattformarna, inte minst från Jan Guillou som fnös åt "nätaktivisterna" i  Aftonbladet och insinuerade att dessa vanligtvis inte läser böcker. Mer rimligt är väl antagandet att dessa "illiterata typer" är så pass indignerade just för att de läst Marklunds Gömda, vilket inte är så konstigt med tanke på Piratförlagets målgrupp. De vill ju föra ut litteraturen till folket. Men det är ett folk de tydligen ser ner på, åtminstone när det uttrycker sitt missnöje på de forum som står den breda allmänheten till buds.
Marklunds pr-agent Niclas Lövqvist dissade också bloggbävningen på Newsmill genom att jämställa bloggarna om Gömda-skandalen med en högljudd klick rättshaverister. Han gjorde det uppenbarligen på fel forum.

3. MORAL MOT KAPITAL
Liza Marklund har hjärtat till vänster och säger sig äga något så förpliktande som ett världsförbättrarsamvete. Samtidigt är hon stinking rich. Och det kan på sätt och vis inte hon rå för. Men den gamla devisen att pengar korrumperar är svår att komma ifrån. Som Åsa Linderborg skrev på Aftonbladets kultursida var det väl framförallt kommersiella skäl som låg bakom valet att pimpa Mia så att hon blev en präktig radhusmänniska och att göra om en våldsam chilenare till en trygg norrlänning.

Lizas ifrågasatta val av en misshandelsdömd litterär agent skorrar också falskt ihop med hennes patos när det gäller våld mot kvinnor. Gång efter annan har hon träffsäkert beskrivit misshandelsoffrens verklighet, kritiserat vår benägenhet att privatisera istället för att politisera frågan, slagit hål på förövarnas självömkande bortförklaringar osv. Därefter tar hon en sådan man i försvar genom att vifta bort hans dokumenterade misshandel (flera bett i ansiktet, blåmärken på kroppen, svullnader, strypmärken på halsen och dödshot) som ett "privat misstag". Glatt tillkännagav hon sin förhoppning om att denne agent skulle göra henne stor i Staterna, det som hennes förre litterära agent inte lyckats med. I det finns ingen moral, ingen trohet mot de ideal man kan förvänta sig att en feminist slår vakt kring.

Piratförlaget startade med den socialistiskt klingande föresatsen att förlaget och författaren skulle dela lika på intäkterna. Det finstilta i kontraktet gick emellertid ut på att författarna också skulle stå för hälften av sina kostnader, exempelvis marknadsföring. Den Robin Hoodska princip som kännetecknade de traditionella förlagen gjorde alltså Piraterna sig kvitt. De enda som gagnades av 50/50-dealen var megabästsäljarna. För de mindre kommersiella författarna lönade den sig inte alls. Piratförlaget har gjort sig kända för att värdera siffror betydligt högre än bokstäver. Ord är endast ett medel som helgar ändamålet pengar.

Och för Liza Marklund tycks de ord hon tjänat sin förmögenhet på väga lätt som damm.

Misstanken att Liza bara är in it for the money andas däremot blytung besvikelse bland dem som betalat för dessa ord.

4. KVINNOHAT / KVINNOKAMP
Den riktigt stora tragiken i Gömdaträsket är den skada som den håller på att vålla själva kampen mot kvinnofridskränkningar. När Lizas varumärke devalveras och hennes "politiska projekt" blivit ett fiasko riskerar också tilltron till alla andra som driver frågor om våld och övergrepp mot kvinnor att dras med i fallet. Översteprästinnan Liza ljuger – kvinnofrågan suger. Kvinnohatande bloggtroll dräller ner kommentarsfälten med triumferande pekfingrar mot hondjävlar som falskt anmäler män, tar ifrån dem barnen etc. På Neos seminarium om Gömdadebatten satt det ett sådant livs levande troll och tjattrade.

Men verkligheten för massor av kvinnor och barn som far illa av mäns våld, hot och förtryck är ännu densamma även om Liza Marklund tycks ha haft svårt att hålla sig till verkligheten. Trist att hon inte dumpade Mi
a
och letade upp ett våldsoffer som bättre överensstämmer med den påhittade historien Gömda. Såna djur finns nämligen.

Allra sist vill jag poängtera att hela Gömda-affären är en olustig sak. När skiten når fläkten kommer mycket skit i omlopp. Som en vän sa: Drev är alltid obehagliga, om de så skulle gälla Saddam Husein.

CAT WOMAN

Modershysterikan behagar ha skrivkramp. Inte beträffande hennes författande – där sprutar det vilt åt alla håll. Men här på bloggen förmår hon inte få fram en rad. Och något ätbart för oss stackars barn blir det sällan vid hennes spis numera.

Jag får trösta mig med att Ernst Jünger lyckades med konststycket att ibland känna pur lycka i skyttegravarna under första världskriget. Men när jag förtäljer min mor denna fascinerande historia uppvisar hon bara en egendomlig min. Jag vet inte hur denna ska tolkas, då jag har en störning i mitt autistiska spektrum. Kanske anser hon att livet i skyttegravarna påminner om hennes egen "all work no play"-tillvaro. Har jag förresten nämnt att min mor besitter paranoida drag? Att hon tror sig om att vara en krigare?

Nå, jag nämnde i förbigående att en stor röd hankatt med avskjuten tass sökte sig ner i skyttegravarna eftersom han ville vara bland människor, och då blev mor min plötsligt intresserad.
- Jaså, vill katter vara bland människor? frågade hon.
Detta ställde min tolkningsförmåga på hårda prov. Mamma har två katter. Hon är människa.

Eller?