Månadsarkiv: november 2008

OUT OF THE BOX

Jag sitter mitt i flytten. Hemmet nedpackat. Vindsförrådet utstädat med en vidhängande bitterljuv känsla av tidens flykt. Men det här är en flytt med positiva förtecken. Jag är alltså glad.

Men så droppar giftet ner i bägaren. Jag lyssnar på ett par poddade radioprogram. Och blir arg över att:

1. Arslenas försvarare svärmar runt Thomas Quick igen. Dessa breda gubbarslen som sätter sig på alla vettiga människor bara för att de skaffat sig breda arslen – usch.

2. Unga hembiträden i Kuweit som kommer från ekonomisk misär i sina hemländer bara för att bli kränkta och våldtagna av herrn i huset, och ingen gör nåt.

3. Diktaturer som påstår sig förbättra villkoren för de svagare grupperna bara gör det för att locka till sig turister och storföretag – inte för att de anser att det är fel när terror, fattigdom och förtryck håller folket i ständig skräck.

4. Mona Sahlin nu plötsligt anses för folklig, när medierna i åratal krupit innanför hennes skinn för att skaffa sig total insyn i hennes privatliv. Men nu är det inte fint längre, nu när hon kan bli statsminister. Luktar det för mycket fitta om henne?

Listan kan göras längre, men nu ska jag flytta. Jibbii!

NÄTHAT

Akta er jävligt noga för Glocalnet! När jag värvades över var det med ett fång fagra löften, varav inget infriades. Tusen svordomssalvor senare bestämde jag mig för att i samband med flytten säga upp fanstyget. Men det är som att leva i ett misshandelsförhållande. Att ge men inget få, bara ett hopp om att de skimrande löftena en dag äntligen ska bli realiserade. Och sen, när man vill gå, då får man betala dyrt för det också.

Tre månaders uppsägningstid och dessutom måste man skicka en skriftlig uppsägning med snigelpost. Till en bredbandsoperatör! Så var det minsann inte när jag tecknade avtalet, då behövdes inget spring till brevlådan.

Fuck Glocalnet!

GIRLS JUST WANNA HAVE FUN

Med anledning av förra diskussionen om självförbrännande mammor tar jag mig friheten att publicera delar ur en ypperlig kommentar med signaturen "mammamia":

"Jag var en glad, utåt person med många vänner och ett rikt liv. Mycket fest men på ett trevligt sätt.
Träffar en man som visade sig ha väldigt dåligt självförtroende. Han utagerar genom att försöka att förinta Mig istället. Det tog några år. Tillslut hade han lyckats isolera mig och få mig att tro att jag inte var vatten värd. Han använde sig av olika metoder som att lämna mig och barnen hemma (låsa in osv). Jag svarade genom att till en början dricka hemma och ha fest med folk i telefonen, dra på musik och hålla mig själv över ytan. Detta ogillades starkt och det fick jag veta. Tillslut blev jag ett vrak. Han hade haft rätt, jag var värdelös som människa och som mamma. För vilken mamma dricker inför sina barn? Bara en total loser enligt honom. Att det var han som skapat den här nya mig (olycklig,skamsen och ensam) förstod jag inte då.

Där har jag min teori om att förinta andra eller sig själv. Jag var stark – han svag – han bryter ner någon annan – suger i sig styrkan och lämnar en person kvar som i sin tur vill förinta sig själv, ofta då en kvinna (jag i detta fallet)
Han blir en hjälte när han tar hand om barnen när morsan måste åka iväg och fixa ihop sig själv pga sina alkoholproblem? Nej,mitt problem var han.

Jag kan bara utgå från mig själv. Man känner igen sig själv i andra. Jag har kvitto på att det var mitt ex som bröt ner mig. Nu är jag fri och stark igen. Vet mitt värde – är inte lost, dvs tror inte på vad elaka människor projicerar på mig."

Detta förlopp är tyvärr inte helt ovanligt, att en partyglad tjej träffar en förtryckare och börjar dricka av helt andra skäl. Hon dricker för att våga säga till sin förtryckare vad hon verkligen tycker, hon dricker för att svalka nerverna när han angriper och förföljer henne, hon dricker för att fly bort ur sitt förpestade liv.

Att dricka är alltid att fly i viss mening. Men det är skillnad mellan att fly från något och att fly till något. När jag nyttjar rusdrycker nuförtiden gör jag det för att fly till något. Fly vardagen till något lummigt, varmt och glatt. Till vänner jag älskar och är trygg med. Då blir flykten just det som jag tror att ruset kan bidra till – en välbehövlig paus, en förhöjning av livskvaliteten, som gör att man hämtar en ny gnista att tända vardagens lugna låga med.

Vad tycker ni?

BRÄNDA BARN


Modern har nu tvångskommenderat mig att inte bara skriva om henne – vilket alltid är ett krav för att få den stora äran att fylla hennes bloggutrymme – nej, den här gången har hon dessutom beordrat mig att skriva om ett visst ämne.

Så, damer och herrar, låt mig presentera ämnet: Den självförbrännande kvinnan.
Jag ryser vid blotta tanken. Ta exempelvis Britney Spears. Kate Moss. Naomi Campbell. Marilyn Monroe. Carolina Rosing. Anna Nicole. Eller Victoria Benedictsson. Avskräckande typer.

Men tro inte att detta räcker för att göra mor min nöjd. Nej, hon vill att jag ska problematisera. Att jag ska analysera varför folk tycks så besatta av dessa damer. Jag kan tala om att jag själv inte är det minsta besatt, Inte ens intresserad. Eftersom de säljer lösnummer, eller föralldel i vissa fall väcker litteraturhistorikers vurm, torde dock ett allmänintresse föreligga.

Och det borde vara enkelt att förklara. Knarkande, försupna och sexgalna kvinnor som dessutom är kärlekskranka skrämmer oss som föredrar att dö en naturlig död. Framförallt skrämmer de oss som önskar ha en mor som dör en naturlig död. Vi vill inte att kvinnor ska bränna sitt ljus i bägge ändarna, för då finns det bara vörme kvar i mitten – åt dem själva.

Kan en kvinna vara mer egoistisk? Och eftersom alla kvinnor är potentiella mödrar borde det väl inte vara så svårt för min egen mor att begripa, att en sådan mor vill ingen ha.

Kan det vara enklare?

Er icke självförbrännande Gogge

FILDELAD

Igår var jag på ett seminarium om upphovsrätten och Ipred. Eller seminarium. Snarare ett upprop där alla deltagare var starkt kritiska till den illegala nedladdningen av diverse kulturyttringar.

Horace Engdahl höll ett välformulerat brandmanifest om upphovsrättens historia och hävdade att den var intimt sammalänkad med vår moderna syn på demokrati. Det lät bra. Allt lät bra.

Om det inte vore så att jag alltid känner mig skeptisk till den här sortens totala hegemoni. För såvitt jag vet fanns det ingen i församlingen som såg några dubier i upphovsmäns rätt att granska enskilda IP-adresser och straffbelägga dem som bedriver olovlig fildelning.

Offret för denna verksamhet skymtade fram flera ggr i politikernas och intresseföreningarnas utsagor: En utarmad konstnär som till slut inte längre kan skapa eftersom intäkterna uteblir av "nätstölderna".

I artispanelen satt Martin Rolinski från BWO, Helena Bergström och Augustprisvinnaren Torbjörn Flygt. Alla tre var upprörda över politikernas handfallenhet. Kulturlivet blöder, menade de, pålästa och vältaliga.

Och visst, jag hajar indignationen. Men tycker ändå att bilden blev lite ensidig och paniken alltför akut.

När det gäller musik exempelvis, har fildelningen bidragit till en stpr och levande indiescen, den s k långa svansen, "the long tail". Idag kan fler musiker leva på sin musik, även om intäkterna kanske inte är så imponerande. Men det leder ju till en större mångfald.

Ibland verkar det som om de ivrigaste motståndarna till fildelningen också är negativa till själva den utveckling som internet och den digitala revolutionen inneburit.

Jag minns när desktop publishing slog ut en hel yrkeskår inom tryckerinäringen och vilket liv det blev. Men skulle man då förbjuda den mjukvara som gjorde det möjligt för många fler att göra oberoende tidskrifter? Nej, det gick ju inte och idag är det väl knappt nån som minns de höga vågorna.

Att biobesöken avtagit kanske inte bara beror på fildelningen. Såvitt jag vet har den utvecklingen pågått länge, kanske ända sen vhs-en kom. Själv ser jag helst film på bio, och det gör jag dessutom ofta. Men vi kan ju konstatera att många föredrar att se film och teveprogram hemma när de själva har lust utan att behöva passa en massa tider. Men filmintresset har ju inte minskat för det, tvärtom.

Sen tänkte jag på mig själv, en utarmad och fattig konstnär som knappt har råd med hyran. Men det beror snarare på bokbranschen än på fildelningen. Det beror också på mina fattiga läsare. På en köpt bok av mig går det 5 – 10 läsare som inte köpt boken. Är jag då fildelad?

Och internet i sig? Är inte det kulturutbudet ett jättehot, även om vi bortser från fildelningen? Hur många är det som hellre sitter och fiskar på nätet än går på bio eller läser en bok?

Kanske vore det enda raka att klippa kablarna. Och en sån tanke kan t o m jag tycka vore skönt att realisera ibland. Så att vi kan återgå till den verkliga dialogen, kafésamtalen, salongerna och de äkta mötena. Men hur skulle det gå till?

Jag tycker nog att man ska försöka hitta de positiva möjligheter som den nya tekniken öppnat trots allt. Vi är ju bara i början. Och nu måste jag förflytta min lekamen till en annan stad, ty så långt har inte tekniken hunnit ännu, att även det kan skötas digitalt.

Hörs!

VADÅ SOLIDARITET?

Bara en fråga kring ett argument som ofta kommer upp i feministdebatten. Det gäller män som känner sig utpekade som skitstövlar bara för att det finns män som förtrycker kvinnor. Senast gjorde Marcus Birro det i Kvällsöppet. "Jag tänker inte ta på mig nån kollektiv skuld", går tongångarna. "JAG är ingen förtryckare minsann!"

Nähä, men vad bra då. Vem har f ö sagt det? Men jag som är en vit kvinna i västvärlden och därmed åtnjuter massor av privilegier som människor på det södra halvklotet aldrig kommer i närheten av – ska jag då bara dissa alla globala orättvisor? Och säga att jag minsann inte aktivt suger ut folk i u-länderna. Ska inte jag istället känna solidaritet med de fattiga, förtryckta och svältande? Är det i enlighet med detta resonemang fel att exempelvis ge ett bidrag till Röda korset eller nån annan hjälporganisation?

Kan ni försöka svara på frågan varför vissa män blir så upprörda så fort kvinnoförtryck kommer upp på dagordningen?
Jag kan nämligen inte begripa det själv.

VÄRLDSPOESI

Det började en gång för ett decennium sen, under en sorts kulturafton på Skånegatan. Jag var inbjuden för att spela mina gamla vinylfavoriter. Och sen var det poesi. Det var då jag såg honom framträda för första gången. Och då som jag insåg vad poesi också kan vara.

Därefter har mycket skit runnit i kloakerna, men Bob Hansson har fortsatt rinna ner som honung i mitt obildade poesisvalg. Honung med saltlakrits. Humor med sorgestråk. Storhetsvansinne med mindervärdeskomplex.

Bob Hansson har med sin kompis Kristoffer en show på Södra teatern som heter Heja Världen! Den rinner också ner. Som hostmedicin mot de hackande existentiella villkoren.

Bob är modig. Han är motsatsen till Alex Schulman. En människa som vågar vara mänsklig. Som gör oss andra mänskliga.

Människan är ett krokigt virke av vilket inget rakt kan åstadkommas. Det är inte jag som myntat den strofen. Det är Immanuel Kant. Vad Bob Hansson gör är att ta fram det där jävla knotiga, förvridna virket och hålla det intill sitt bröst. Och plötsligt börjar det glittra. Livet börjar fnittra.

Heja Bob!

HALLOWEENHÄXAN

Min oömma moder är som vanligt ute på nya upptåg, vilka jag helst vill veta så lite som möjligt om. Det räckte med att bevista hennes fest i lördags. En av mina systrar drack av bålen, med mammas goda minne och blandad med ansenliga mängder hobbydricka. Därefter kallade syrran vår mor för en o-mamma, jag vet inte om spriten gav henne den klarsynen eller om den bara lossade tungans band.

De övriga gästerna rörde inte bålen, vilket kanske var tur för mamma, för då hade de ju kunnat kalla henne för o-vän. Däremot rörde de allehanda sorters förfriskningar, inte minst den flaska importerad absint som högtidligen skulle öppnas och inmundigas i köket. Brinnande.

Så här såg modern ut innan absinten tömts:

Och så här tog hon sig ut efteråt:

Ändå klagade hon på absintens utlovade men uteblivna hallucinogena effekter.
Inte ens svampgrytan hon lagat skapade den sortens sinnesförvrängning som hon uppenbarligen hoppades på. Hon hade kanske glömt ha i den vita flugsvampen.

Men nog passade halloweenhögtiden henne som det anstår en häxa.

Tack för mig!

Er stackars Gogge