Månadsarkiv: juli 2008

LYCKLIG HORA?

Inte för att frågan är ny, men den är intressant och har alltid väckt debatt av det enkla skälet att svaret inte är ett ja eller nej.

Så, än en gång: Finns "den lyckliga horan"? Liw Enqvist, som är på g med en roman om sitt liv som sexarbetare (utkommer på Normal, håll utkik!) blir just nu flitigt intervjuad på Prides olika scener. Hon är en charmerande och cool kvinna, bildad och beläst, och hon grusar effektivt uppfattningen av porrindustrins stackars nertrampade kvinnliga vrak.

Istället försvarar hon sitt yrkesval på samma sätt som folk motiverar andra riskabla karriärer. Och hon gör det bra.

När jag lyssnade på henne igår deklarerade hon att man lika gärna kan ta betalt för nåt man ändå gör, fast gratis. Detvillsäga ha sex.

Jo. Jag har själv fått såna erbjudanden, när jag var mycket yngre och befann mig utomlands (som Liw när hon fick förslaget hon inte kunde motstå). En hallick frågade mig på stranden varför jag hade sex med en massa killar när jag kunde göra exakt samma sak och få riktigt bra pröjs. Jag avböjde. Hela grejen skrämde mig. Tror att det är kopplat till min självbild. Jag skulle känna mig billig. Fast egentligen är man kanske billigare om man gör det gratis.

Var ligger skillnaden, tror ni?

EN JOBBIG JÄVEL

Många tror att det är lite soft att vara en outsider. Romantiskt liksom.

Men det kan jag tala om att det inte är. Ni anar inte hur gärna jag hade velat:

- köa för att få se Arn-filmen
- ha med mig parasoll och kylbox till stranden
- gifta mig i kyrkan fast vi har varit sambo i sex år först
- glo på teve varje kväll
- läsa om sommarmord i tabloidpressen
- vänta tills alla andra uttryckt sin åsikt innan jag sa vad jag själv "tyckte"
- köpa mina böcker på 7-Eleven
- gilla böckerna som säljs på 7-Eleven
- gilla Leif GW Persson
- gilla Hitler (om jag levt på 30-talet)

Men jag är inte sån. Jag är utanför.

Och då blir jag en jobbig jävel. Som måste jobba så jävla hårt för att inte bli galen av alla dem som är som jag skulle vilja vara…

FÖRÄLDRAFRITT, PLEEEEZE!

Bli inte sura nu, ni med färska småttingar, men jag måste bara spy lite galla över nyblivna föräldrar nära 40-strecket. Varför tror de att alla andra är lika häpna och begeistrade som de över att de gjort det djuren gör hela jävla tiden?

Det går inte att snacka med dessa föräldranördar. För det första lallar de bara om sitt lilla mirakel till unge, för det andra tillåts denna nykläckta existens tjattra i munnen på de vuxna, och då är det meningen att alla ska lyssna förundrat på gutturala läten eller, föralldel, på en treåring som ska försöka berätta en historia.

Men treåringar kan inte berätta! De tappar tråden, de kommer aldrig till poängen, de stammar och stakar sig så att man som vuxen bara vill fräsa TYST! Men det skulle inte gå, för då blir de frälsta föräldrarna ens bittra fiender.

Jag har klämt ur mig fem underbara ungar, fast inte fan fick de sitta och stimma när vi umgicks med andra vuxna. Antingen fick de lära sig hålla snattran eller också föste vi ut dem. Och de fick gå och lägga sig om de blev griniga. Tillochmed en hönsmamma som jag då var – för jag var också kär i min avkomma – begrep att det för utomstående är föga stimulerande eller intressant att älta sina ögonstenar. Inte mer underhållande än när folk tjattrar om sina husdjur.

Jag är lika ointresserad av färgen på andras ungars avföring som jag är av att se föräldrarna ha sex. Varför är det så svårt att fatta? Ibland, på festliga tillställningar, hamnar jag i en klunga av morsor och tvingas snacka barn och bli avbruten av dessa barn. Då vill jag knarka.

Jag känner ett föredömligt par, som fick barn när de kommit upp i medelåldern. Som sig bör skulle de gifta sig därnäst. Men de hade den goda smaken att låta bröllopet vara barnförbjudet. Gissa om folk hade kul!

Det är inte synd om glina för att de inte alltid får stå i centrum, det är synd om dem när de invaggas i tron att de är hela världens, och inte bara föräldrarnas, mitt.

Och nu när alla de unga arga kvinnliga skribenterna ynglat av sig kan de tydligen inte skriva om annat än sitt moderskap. Jag tycker att de ska bli hemmafruar tills de börjar intressera sig för det som pågår åtminstone hundra meter bort.

Kan ingen säga åt dem på skarpen snart?

RÖDA DÖDEN

Jag ser dem överallt nuförtiden. De har nåt skrämt i blicken. De talar inte så mycket och aldrig högt. De är inte unga längre. De har sin lovande framtid bakom sig, såattsäga. De har fått sina ungar. Och de har fått sina smällar.

För många smällar skulle jag tro. Men inte tillräckligt många. För de går där med en man som har illaluktande rykte, ett rykte som innehåller allt från svek till dryckenskap. Och däremellan nån fet smäll. Men de går där ändå med den där karln.

Ibland får man ett skyggt leende. Eller är det urskuldande? De kanske tänker: Jag vet att ni vet, men jag kanske kan bli lycklig med honom även om ingen av mina föregångare blev det. Jag kliver på tåget igen. Det kanske inte går till Paradiset, fast jag slipper åka ensam. Och kanske är det sista tåget, jag vill inte missa sista tåget.

Men jag ser att de är på väg mot helvetet. De följer med mannen på hans barrundor. Annars får de sitta hemma och vänta. Då är det bättre att se på när han sänker sina järn. Kanske ta några själv.

Varför gör kvinnor så? Varför blir vi hop med svin när vi fått rapport om svineriet? Om nån talade om för oss att bär som växte på ett visst ställe var giftiga, trots att de ser söta och saftiga ut, skulle vi då äta av de bären? Nä, det skulle vi så fan heller.

Jag börjar tvivla på många kvinnors förstånd. Själv har jag precis återfått det. Jag åt av de giftiga bären, jag var nära att stryka med på kuppen. När jag ser andra kvinnor äta samma bär och samtidigt säga: jag känner inte av nåt gift, då tror jag dem inte. Och detta är inget "surt sa räven". Jag kan också plocka de där bären. Men jag äter dem inte.

Jag stampar på dem.

SNÅLSKJUTS

Idag utsattes jag för två stölder, en smärre och en lite grövre.

Den första upptäckte jag när jag skulle cykla och träna i morse, och det måste ha sett kul ut, för jag stod bara och gapade över att hojen saknade sin sadel. Nån hade gjort sig besväret att skruva loss sadeln, och till det behövs skiftnyckel. Varför snodde de inte hela cykeln? undrade jag och gladdes givetvis åt detsamma.

Senare på dan fick jag ett brev från Attunda tingsrätt. Attunda!? tänkte jag. Det måste vara nåt skämt, så jag slet upp kuvertet. Men det var på riktigt. En uppdragsgivare som kallade sig Green Park Production hade kånkat och vi som skulle få betalt kunde känna oss dumknullade. Green Park Production anordnade Sveafestivalen som utgav sig för att föra kvinnors talan. Många kända tv-stjärnor, föreläsare, ståuppare m fl hade anlitats i detta projekt, och jag minns gubben som stod bakom scenen och dök upp efter varje framträdande och skakade tass. "Mycket fint, mycket bra", skrockade han med sitt Djursholmsmanér.

Sen skickade han härligheten. Och blåste oss på våra stålar. Nånstans måste han ju ha vetat. Man bjuder inte nån på middag utan ett öre på fickan. Ironiskt, förresten, att en föredragshållare föreläste om kvinnors svårigheter i att ta betalt och löneförhandla.

Har iaf skaffat en ny cykelsadel.

Man får vara glad åt det lilla i livet. Och sen förvänta sig att det finns arslen som åker snålskjuts.

TUNG & KÅT

Allas vår Jack Nicholson, aldrig långt från de nakna cynismerna
att sväljas ner med Alfa

Colette bröt handleden i nyktert tillstånd, men var (nästan) lika glad ändå

Solnedgångar – bara övergångar

Kan jag gå ut så här? Ja, tydligen

Ung & kåt …

Sisters are doing it for themselves

Och på morgonen utanför mitt fönster börjar allting om

Guess who’s back!

Nu äntligen kan vi snacka igen. Jag har varit på vuxenkollo, vilket inneburit vilt festande, avlöst av sorgfri strandtillvaro bland nakna karlar med piercade dingelidongar. Ja, inte bara den sorten, men det var de som var mest iögonenfallande. Jag har faktiskt aldrig fattat hur man … jag menar – med en stav i apparaten, borde inte det göra ont?

Nå, som med det mesta här i livet vänjer man sig. Man vänjer sig vid att se nakenfisar på en strand, vänjer sig vid att vara smålullig dygnet runt, vänjer sig vid att ha sand i bingen och salt i barret och metall i könsorganet. Man garvar käkarna ur led och pogodansar till Ebba Grön i den heta natten vid Medelhavet och skiter i att bli generad över att skråla UNG & KÅT tillsammans med andra medelålders svenskar i exil på en ö där även Tom Hanks semestrar.

Man är tung & kåt, helt enkelt.

Men nu börjar det svenska tungsinnet sätta in. Återkommer snart som bitterfitta.

Pözz!

HIPPIE HIPPIE SHAKE!

Halla igen, jag befinner mig pa en liten o dar de inte har tradlost natverk pa hotellet, som annars ar mycket fint med havsutsikt och stor terass. Jag ska aterkomma nar jag hittat ett bra internetkafe. Vill iaf saga att  sjuttiotalet gar i repris pa stranden och att natterna ar superlanga.

Saknar er!

Pyzz / Bynni

HÅLL INTE KÄFTEN FÖR FAAN!

Blev igår vittne till en iofs helt trivial situation. Satt på den mest anspråkslösa och dämed också trevligaste hamnsyltan där jag drack billig öl och åt souvlaki. Bredvid fanns ett sällskap bestående av två par, det ena yngre, det andra i typ 45-årsåldern. Kvinnan i det sistnämnda paret petade bort pommes friten från sin souvlaki, vilket de övriga uppmärksammade. Hon log då generat (eller klädsamt?). Hon var spenslig och blond, verkade nervös men artig. Paren tycktes inte känna varann alls, jag tror att de diskuterade uthyrning av nån båt el likn som det äldre paret ägde. Bizniz as usual, alltså.

Men det var inte det som fångade min nyfikenhet. Det var istället denna kvinna. Hon föreföll så utomordentligt uttråkad av att höra sin man hålla låda oavbrutet. Då och då föll hon in i ett drömskt tillstånd och lät blicken och tankarna glida bort från samtalet. Den andra, yngre, kvinnan, deltog inte heller med nån entusiasm. Och snart satt båda kvinnorna tysta medan männen orerade. De snackade väl teknik eller nåt.

Jag märkte att jag började reta mig på kvinnorna som bara intog sina respektive roller som bihang. Kanske kände jag – ve och fasa – igen mig själv från mina mardrömsår då jag bleknade bort till en olycklig nolla.

Och jag tänkte på hur befriande det är med gapiga och bullriga tjejer. Och hur fegt  det är att bli provocerad av dem. Att sitta klädsamt tyst invid en man är den verkliga provokationen.

Varje kvinnligt försök att spränga sömmarna på den trånga kvävande korsett som trätts på henne bör därför bejublas som när en diktator störtats.

Håll inte käften!