Månadsarkiv: maj 2008

PAPPA-BARN?

image239

Det finns en förening som kallar sig Pappa-barn och som säger sig ha 2000 medlemmar. Jag förhåller mig starkt skeptisk till denna sektliknande organisation. Den andas kvinnohat och fördomar. Men den framställer sig som behjärtansvärd.

Nu när mammor och moderskap fått ett uppsving, när mammorna på nytt problematiserar kärnfamiljen och visar ett starkt engagemang i barnen, då blossar papparörelsen upp som gubben i lådan.

Jag har varit med förr. Papparättsrörelsen kommer och går, som missnöjespartier. Och precis som missnöjespartier spelar de på frustration och hittar snabbt en syndabock. Mammorna sägs vara dem som berövar papporna den ljuvliga lyckan i att vara med sina barn.

Men hur ser verkligheten ut? Jo, fäderna måste tvingas till att vara föräldralediga. Huvudansvaret för barnen vilar i regel på mödrarna. Sen, vid en eventuell skilsmässa (som ofta är en konsekvens av den bristande ansvarsfördelningen) blir många farsor rabiata om morsorna anser att de bör behålla huvudansvaret.

Jag menar inte att barn ska fråntas sina fäder. Men jag betraktar hela den här papparörelsen som en dimridå framför det allvarliga problemet: att så många män faktiskt skiter i sina barn, eller åtminstone aldrig låter dem komma i första hand. Men makten vill de ha. Och det påminner mig en aning om den där filmen "Inte utan min dotter".

Tyvärr har de högröstade papporna som företräder ett icke-problem lyckats få myndigheterna på sin sida, vilket ibland kan ge så absurda utslag som att incestfarsor ska ha umgängesrätt, att misshandlade kvinnor inte vågar skilja sig för att de måste skydda barnen mot våld och att en mamma som ser tydliga brister hos pappan kan bli fråntagen vårdnaden om hon inte "samarbetar", dvs vill ha delad vårdnad.

Hur skulle det vara om man delade inkomsterna lika rigoröst som man nu ska dela på avkomman efter en separation? Eller företaget som mannen byggt upp under äktenskapet – ska inte det också delas mitt av?
Pah!

MÄNNEN I MITT LIV

image238

Ibland känns det som om Gogge håller på att ta över min blogg. Ni vet väl att ni inga darlingar skall hava jämte mig!
Här håller jag på och kämpar för en rättvisare värld och Gogge bara driver med mig.

Det ska fan vara kvinnosakskvinna i ett manssamhälle, va? Men jag är så glad ändå över de sköna trofasta manliga vänner jag har.

En av dem ringer varje dag och vi talar om konstnärens alla våndor – det är han som fått mig att älska Amaronevinet, som egentligen är för dyrt för min skrala kassa, men han bjuder frikostigt när jag besöker honom.

En annan skickar brev, utsmyckade med blommor och hjärtan, och kommer som ett skott så fort jag piper. När ett av våra marsvin kolade hämtade han kroppen och åkte ut till Djurkyrkogården där han begravde den lille stackaren fastän det var vinter och tjälen inte gått ur jorden så han fick använda hacka för att göra hål. Efteråt var han dyngsur av svett fastän det var så kallt. Han blir ofta svettig när han kommer hem till mig, för det finns alltid nåt tungt göromål han erbjuder sig att utföra. Om Jesus lever idag så är det genom honom.

En tredje gör sig också besvär. Förutom att han aldrig gav upp när jag mådde skit och släpade ut mig på lunch, köpte presenter och ringde för att bara säga nåt snällt, så kunde han komma fyra på natten med en nätsladd till min bärbara som jag skulle ta med mig på en utlandsresa. När jag hade mördarinfluensan skaffade han fram dunderhostmedicin. Jag kan göra listan mycket längre.

Och nej, det finns ingen hake om nu nån trodde det.
Det finns genuin vänskap.

(- Och så finns det en primadonna…

Men tyst nu Gogge! Du får bara vara här när JAG bestämt det!)

Suck. Man blir aldrig profet i sitt eget land. Och aldrig en stjärna inför sitt eget kött och blod.

"TJEJER" UTAN GRÄNSER

image237

"Då min oömma moder nu straffkommenderat mig att skriva ännu ett inlägg på denna blogg har jag dessvärre inget annat val än att följa hennes nyck. Hon har nämligen hotat med att ställa in middagen i morgon om jag skrivvägrar. När det gäller maten hon bjuder på saknar min mor alla de brister hon i andra avseenden besitter. Exempelvis fick jag den stränga förhållningsregeln att bara skriva om henne.

Givetvis gör jag även där som hon befaller. Själv skulle jag aldrig drömma om att ha en blogg. Jag inser min ringa betydelse i cyberrymden, och det skulle inte skada om resten av alla de drömmande drönare som skriver blogg gjorde detsamma.

Skälet till att mamma inte hinner med sitt bloggskrivande borde egentligen räcka för att hon slutar med detta pubertala trams. Om man inte kände till skälet, vill säga. För det skälet äger inte större vikt än bloggandet i sig.

Jag trodde först att hon inte hann för att hon skulle promenera bland likasinnade i första majtåget. Men att demonstrera anser mamma vara pinsamt. Det var sånt man gjorde på sjuttiotalet, säger hon. Men jag minns mitt stackars åttiotal, då hon och Mats hojtade bland demonstranterna i tokvänstern med oss stackars barn hopklämda i en skraltig vagn. Redan då hade jag vett nog att se det pinsamma i mina föräldrars egenhändigt tillverkade gröna flagga med en vit kanin vilken bar texten Allt genast!. Med tanke på deras ymniga barnalstrande var det väl en adekvat manifestation.
Belöningen för att vi fick skämmas under demonstrationståget var en glass. Den minsta, som hette Vaniljpuck.

Men nu demonstrerar inte mina föräldrar längre. Mor skriver blogg och far åker bräda. Högdraget deklarerar mamma att hon avskyr nostalgi och att hon inte vill gå baklänges in i framtiden. Jag antar att hon glömt att hon för bara ett par veckor sen pogodansade och skrålade till Ramoneslåtar. Sånt man gjorde på sjuttiotalet, med andra ord.

Och ikväll ska hon gå på middag. Tjejmiddag dessutom. Därav hennes bloggstrejk.

Utan att vilja verka det minsta sexistisk funderar jag bara på det där lilla ordet tjej. Är inte det att gå baklänges in i framtiden?

Gokväll!

Gogge"