Månadsarkiv: april 2008

SKIT ÅT SVINSSON!

image236

"Misshandeln av hustrun står i uppenbar strid med Försvarsmaktens värdegrunder och visar att han är uppenbart olämplig att inneha en anställning som yrkesofficer. Det vore stötande om en yrkesofficer skulle få behålla sin anställning efter att ha gjort sig skyldig till sådan brottslighet, enligt Försvarsmakten." (Ur SvD 28/4)

Yes! Så fett med rätt! Den mansdominerade Försvarsmakten trycker ner stöveln på luspudeln Tony Stigsson som försökt förinta en kvinna.

Stigsson själv förnekar givetvis misshandeln och tycker inte att han ska avskedas för övergrepp som skett utom tjänsten.

Men saker hänger ihop, och det har uppenbarligen hans arbetsgivare förstått. Vad skönt om vi äntligen slutar se på våld mot kvinnor som en privatsak. Brottet faller ju under allmänt åtal. Ändå är det en utbredd uppfattning att en man kan bära sig åt hur svinigt som helst mot en kvinna han lever med, bara han inte svinar på jobbet. Men det är ju samma person. Fast det tycker väl inte Svinsson. Hemma kan han väl få ägna sig åt tortyr? Det är ju bara frugan som får smaka på det, och hon är inte värd respekt.

Likställ kvinnoförakt med nazism! Gör det nu! Alla!

NORÉN AGAIN

image235

Måste bara helt snabbt skriva lite mer om Norén-debaclet.
Såvitt jag har förstått är karln inte förklarad sinnessjuk, för nu är det GENIET som talat ut på en sisådär 1700 sidor. Och han har såvitt jag uppfattat saken inte heller själv blottat strupen och plockat ner sig själv, som Maja Lundgren gjorde i sin Myggor och Tigrar.

Ändå läste jag i en kolumn av en DN-medarbetare ett slappt konstaterande att Majas bok var dålig litteratur som skulle glömmas bort. Medan Noréns verbala översvämning bara stuvades undan och resonemanget gled över i kritikerns roll.

Vad är detta för nån sorts förmätenhet? Är det nån som på allvar tror att regissörens vidlyftiga ordsläpp kommer att betraktas som en ny Dostojevskij? Eller är det bara så enkelt att hans kritik av kritiken när allt kommer omkring inte tar så hårt? Att bara slänga ur sig att den och den är dum i huvet eller obegåvad eller dålig på sitt jobb är ju inget att fästa så stort avseende vid. Kritikerna och kulturkoftorna som blivit påhoppade av Norén tycks snarare vara en aning förtjusta. Ja, hela etablissemanget verkar vara lite uppspelta över allt ljus som riktats mot dem.

Nu har jag inte hunnit läsa Noréns megalomaniska bibba, så jag är ute på djupt vatten här. Men misstanken slår mig ändå. Att stormen i ankdammen är just en storm i en ankdamm, vilket till syvende och sist bara gagnar ankorna som grupp.

Jag har med fog alltid varit misstänksam mot kulturmaffian, det bör man vara som konstnär (ja, jag är konstnär jag också), och där vill jag ändå ge Norén poäng. Recensenterna och kulturmakthavarna sitter i sina elfenbenstorn och sneglar ängsligt mot sina kollegor och likasinnade av vilka de får sin huvudsakliga bekräftelse, så det är alltid kul när de blir så bestörta över att själva sättas under luppen eller hamna i skottlinjen.

Jag är alltså med Norén. Men mot det höviska sätt hans alster bemötts på jämfört med de infama påhopp Maja Lundgren fick utstå.

Det ligger en hund begraven i kultur-Sverige.

Höpp!

DE ANNORLUNDAS DIKTATUR

image234

Varför VILL en del människor så mycket (jag själv inräknad)? Jag menar alla som söker sig till nån form av offentlighet. Eller de som vill maxa sin adrenalinnivå. Journalister, artister, konstnärer, idrottare, företagsledare, politiker, chefer, hjärnkirurger osv är alla strebrar som vill utmärka sig, höja sig över massan.

Är dessa individer stabila, harmoniska och måttliga? Är de som gemene man?
Nope.
De är dysfunktionella. Jag tror inte jag känner till en enda person med offentlig status eller hög position som inte lider av ett trassligt privatliv, missbruk (inte nödvändigtvis av droger) eller andra knepigheter. Jo en. Jag känner en. Men hon är liksom ett unikum.

Annars kännetecknas denna grupp av vidlyftigt leverne, fjärran från hur den genomsnittlige medborgaren bör bete sig.

Och den skrämmande insikten slår ner: Vår värld styrs av omättliga karriärister, deras framfart bevakas av sensationslystna stjärnalister och den anonyma massan låter sig roas av neurotiska artister.

Ändå gör de anspråk på att representera just den grå, anspråkslösa allmänheten.
Tills allmänheten också vill stå i centrum och bära sig åt.

Då ligger vi riktigt risigt till. Eller är vi redan där? Det kanske inte finns några "ordinary people" kvar. Jag hörde nyss en förläggare efterlysa en roman skriven av en helt vanlig människa i typ Örkelljunga. Det skulle vara en stor litterär händelse.

Det vanliga har blivit exotiskt och att vara knäpp är att vara vanlig.
Så vad ska vi göra nu, alla vi som en gång var så annorlunda?

WHO KILLED BAMBI?

image233

Såg ni dokumentären om punken på SVT i lördags? Det gjorde iaf vi. Det mesta hade man redan sett, det var torra intervjuer med dem som var med in the good old days. Nu äldre och klokare.

Men det som fastnade var Chrissie Hyndes nyktra betraktelse över den drog som hörde ihop med punkrevolten (alla sanna ungdomsrevolter har en favoritdrog). Speed var punkens drug of choice. Ända tills Johnny Thunders drog in från Staterna med den trasiga Nancy Spungen i släptåg. Johnny Thunders var verkligen en grym gitarrsnubbe och allt det där. Men han gick på varor. Och det blev som ett malignt virus. Spungen smittade Sid Vicious med horse, och resten är historia.

Man ska inte skylla människors handlingar på droger, men jag inbillar mig att heroinet var extremt destruktivt för punkrörelsens galjonsfigurer just då. Inte för att jag hyllar speed. Fast uppåttjack passade ändå bättre ihop med punkmusikens upptempo än det tunga, slöa heroinruset. Och detta var vad Chrissie Hynde var inne på.

Horset punkterade punken.
Men kanske var den redan på väg att OD-a då.

Sid Vicious gjorde hursomhelst skäl för sitt artistnamn.

NORÉN GOES LUNDGREN – AND THEN WHAT?

image231

Nu när Norén ger ut en bok där han begår sitt fadersmord på den svenska kulturmaffian, eller delar därav, är jag mest nyfiken på en sak:

Kommer kulturskribenterna att omnämna honom som psyksjuk, bitter, hämndlysten, övergiven eller slut som konstnär?
För det var typ de kommentarerna som haglade över kollegan Maja Lundgren när hon släppte "Myggor och tigrar".

Jag tycker det är bra att Norén talar ut, det är inte det. Och jag förstår att han är förbannad över att ha åkt ut i kylan när han ännu hade sin barnatro kvar och begått misstaget att lita på psykopaterna som begick Malexandermorden. Han hyste en genuin vilja att förstå samhällets bottenskrap och ge dem en chans.

Men, som nämnts, jag väntar med spänning på reaktionerna.

Återkommer!

KRAVMÄRK MÄNNEN!

image230

Ja, nu blir det väl ett liv igen, men det kan inte hjälpas. Var ute och dansade i lördags med G. Händer överallt. Håriga händer. Tafs, tafs. Det har hänt att G och jag har brakat ihop om just män. Vi har brakat ihop om annat också men män har varit en uppenbar knäckfråga. Ska man exempelvis generalisera utifrån packade drängar på ett dito dansgolv blir slutsatsen en hård dom. Läser man våldsstatistik blir slutsatsen densamma.
Och om man dagligen blir kontaktad av kvinnor som sugits torra av blodtörstiga vampyrer är det tufft att tvångstänka: Ja, men det finns kvinnor som också yada yada… (lägg till vad ni vill). Faktum kvarstår. Det är vanligtvis män som är förövare. Offren för mäns våld, det är alla kategorier. Ingen går fri, varken barn, kvinnor, äldre eller andra män.

Diktaturer, tyranni, brutala sekter, korruption, ekobrott mm är det också i regel män som står bakom.
MEN – och detta måste få vara ett stort men.- alla män är inte våldsamma, samvetslösa och tyranner. Hur ska vi då veta vilka som är det? Vi som riskerar att bli drabbade av mäns våld, övergrepp, kränkningar och härskartekniker, hur ska vi kunna skydda oss mot ondskan?

Vi vet hur vi undviker diverse gifter och onyttigheter, vi har Svan-märkning, Krav- och Rättvisesymboler etc. Vi (de flesta av oss iaf) vill inte köpa kläder som sytts upp av drogade kineser eller barn. Varför då inte Krav-märka männen? Alternativt, dödskallemärka avarterna? Tänk så många fördomar vi skulle slippa då. Och så många kranka eftertankar dessutom.

De burdusa idioterna på dansgolvet är det minsta problemet. De varudeklarerar ju på rot. Men ute i det mer civila livet s a s – hur får man där korn på ohyran?

Fram tills mitt anspråkslösa förslag går igenom kan jag i alla fall ge en liten snabbkurs i vilka män man bör se upp för:

1. De intensiva – intensitet är bara förspelet till explosivitet.
2. De vädjande – de vill ha en obetald mentalskötare.
3. De självömkande – psykopatens främsta kännetecken.
4. De fåfänga – de använder sitt yttre som lockbete för att dölja vilka de är.
5. De som bråkar med sitt ex – bra män låter sina ex vara ifred.

Vill man undvika en farlig man är det inte i första hand aggressivt beteende man ska hålla utkik efter. Det är ögontjäneriet och skenheligheten. Det andra kommer senare. När det är för sent.

Som jag hörde nånstans: Om bröllopsklockorna klämtar vid andra dejten, då är det inte bröllopsklockor.
Då är det varningsklockor.

FÅGEL BLÅ

image229

Var i Umeå och talade och det kändes upplyftande. Publiken, arrangörerna och de övriga deltagarna fick mig att må så där som man bara gör när man känner sig både trygg och stimulerad. Och när jag kom hem skuttar missen mot mig i hallen. Nu har ju Gogge förbjudit mig att skriva kattblogg, så jag måste dessvärre följa hans direktiv. Bloggare som skriver om sina husdjur finns det redan alltför många av. Såna som inte kan skaffa sig ett liv, typ.

Men jag vill erinra mig en kvinna jag mötte för ett decennium sig under en ganska vild charterresa. Hon var där med sin tonårsdotter, och könssafterna sprutade ur den lammgryta som stället redan var beryktat för att utgöra. Dan innan hemresan sa hon att hon längtade efter sina två katter. De brukade komma och lägga sig på hennes mage och spinna. Jag tänkte att hon liksom hade gett upp. Det fick räcka med katterna.

Men nu. Ja, jag börjar haja. Missen ligger och kurrar i knät medan jag skriver, och passar jag mig inte kommer det att sluta med att jag har hela lägenheten full av vackra djur som dessutom är tillgivna och roliga. Synd om grisen bara. Jag vet inte, men ingen kan väl direkt påstå att marsvin är snygga. Och nu ser hon faktiskt bara komisk ut. Men det bekommer henne inte. Hon tuggar hö och låter som en fiskmås.

Eva Moberg, som också föreläste i Umeå, talade om meningen med livet. Det var ett lysande föredrag. Änglar smög genom rummet. Hon fick alla som var församlade att förstå vad meningen var. Meningen var att finna en mening. Men meningen går inte att konstruera, fejka eller köpa. Den bara finns där. Eller också inte. Hon liknade meningen vid en klarblå fågel som sjunger en sång vi omedelbart förstår, en sång som sjunger sig in i själen.

Efter att jag talat med henne såg jag den blå fågeln.

"KATTBLOGG"

image228

"Då jag förbjudit min moder att skriva kattblogg får jag nu i all välmening förekomma henne och upplysa läsekretsen att hon skaffat katt. Men som det anstår en självutnämnd primadonna dög det ju inte med en vanlig bonnkatt. Nej, hon skulle ha en raskatt av så sällsynt slag att priset var hisnande. Som en Fendiväska ungefär. Annars skulle hon inte bry sig om katten lika mycket, förklarade hon frankt.

Nu har en seg dragkamp uppstått mellan min mor och min lillasyster om vem som vinner kattens gunst och om vad den ska kallas. Mammas förslag vill jag av den prydhet min mor saknar inte ta upp här. Min lillasysters betydligt mer rumsrena namn är Artemis, taget från min barndoms favoritserie Sailor Moon. Givetvis ger jag min syster allt stöd. Jag befarar bara att mamma i lönndom kommer att vänja den nya familjemedlemmen vid namnet som inte skall nämnas.

Och det är väl lika bra att kapitulera. Hon hade ju inte ens vett på att ge oss barn måttfulla namn. Tänk på mig som fått heta Gogge. Gogge?!

Men vi får kanske vara glada att hon skaffat en katt och inte en karl.
Om nu inte katten är det definitiva steget in i det lesbiska lägret. De älskar ju katter, har man hört.
Jag föredrar att inte gräva djupare i ämnet.

Tack för mig.

Gogge"

FRAMTIDENS HOPP

image227

Yngsta dottern hade studentfest igår, en sån som eleverna anordnar själva på en restaurang. Strax innan fick jag veta att man skulle klä ut sig. Temat var M. Och jag, som hade häcken – eller huvudet – fullt av annat visste ingen råd. "Klä ut dig till Madonna!" uppmanade äldsta dottern. "Men hur gör man det?" undrade jag. Madonna är ju Kvinnan utan egenskaper, hon har ingen stil, bara massor av stilar. "Nä, inte nu längre", sa dottern, "nu behöver du bara ta på dig en tracksuit och stora solglajor, så ser du ut som Madonna jämt gör nuförtiden."

Fast det snöade ute, och jag hade ingen lust att gå i snöoväder med solglasögon. I sista minuten kom jag på att jag kunde klä ut mig till Mamma. "Grattis mamma", ironiserade yngsta dottern när jag ringt och meddelat mitt val, "det är redan många mammor här som klätt ut sig till mammor…"
Ja, men inte till mammaledig, tänkte jag och bökade upp en stor kudde under tunikan.

Det var ganska jobbigt att vara höggravid. Folk fyade på mig när jag rökte, och jag fick bara ett ynka glas vin. Men sen födde jag. Kudden åkte ut under bordet. Inte bara jag kände lättnad. Jag såg så klumpig och dum ut när jag var gravid att jag kände mig dum och klumpig. Efter förlossningen kunde jag ge den nonchalanta personalen reprimander för att de var så dryga mot festdeltagarna. De betedde sig som på en skolbespisning, och det är inte första gången jag får bevittna hur nedlåtande unga människor behandlas.

En av föräldrarna utbrast sentimentalt att han skulle vilja var så där ung igen. Nej fy fan, tyckte jag. Aldrig att jag skulle vilja vara arton på nytt. Bli behandlad som skit utan att kunna säga ifrån. Och få bära skulden för den kultur man fått i arv av de äldre generationerna, en kultur man inte bett om utan bara tvingats att anpassa sig till.

Att vara är ung är ungefär lika jobbigt som att vara gravid. Man vill bara gå mot en ljusnande framtid.

CURTAIN CALL

image226

Jag röker cigg efter cigg och tänker på en person. Min skalle är ett virrvarr. På spisen kokar en grönsaksgryta jag snart ska äta av. Jag är superstressad och har för mycket att göra. Och skallen bara bubblar. Jag litar inte längre på mig själv.

För jag läste på en sajt jag besöker ibland. Om den maligna narcissisten och hans "curtain call". Han bugar sig på scenen en sista gång och låter ridån gå ner. Hans offer sitter och ser på. Och i värsta fall har hon blivit som han: En bitter, självisk och empatistörd människa.

Jag har fått ett tusental mejl, telefonsamtal och brev från kvinnor som levt med en psykopat. Eller en malign narcissist. Det hänger ihop. Alla psykopater är narcissister, men alla narcissiter är inte psykopater. Efter att man varit indragen i narcissistens våld finns frön kvar, frön han sådde inom en. Att inte lita på nån. Att världen är ond (och det är den ju iofs, ha ha). Men framför allt: att man inte ska lita på vad man känner. Och de här kvinnorna (plus ett fåtal män) som levt med en sån levande död redovisar exakt de känslorna. "Hur ska jag kunna lita på mig själv efter det här?"

Personen jag tänker på är snäll. Tror jag. Men kan jag lita på det?
Och sen då … sen då?

Ja ja. Nu ska jag äta min goda grönsaksgryta som jag har kryddat med ingefära, kummin, vitlök, chili och timjan.
Vi lär så länge vi lever, gott folk!