Månadsarkiv: mars 2008

SVARTA DAMEN SVARAR!

image222

I rättvisans namn gör jag "Svarta Damens" kommentar till ett separat inlägg:

"Den feta damen i svart

håller verkligen med om att jag är rätt fet, det och jag beklagar oerhört att jag glömde stänga av mobilen. Dock gick jag snabbt in i ett annat rum och lyckades hålla samtalet kort.

Emellertid och emedan vet jag inte hur du kunnat få för dig att jag haft (varför inte har?) författardrömmar.

Du menar alltså att min kritik skulle bero på avundsjuka och inte på vad du skriver?

Du fabulerar och har ingen aning om mina drömmar och ingen som jag såg dig prata med känner mig annat än mycket ytligt. Ingen som känner mig skulle påstå det, däremot skulle jag inte ha något emot att bli rik och berömd som fotograf.

Hur kan du slänga ur dig dig att jag plågas av författardrömmar när du inte har en aning om vad du pratar om?

Som om det inte räckte med att du uppenbarligen vill kränka mig för att jag är fet och dessutom avundsjuk för att jag har haft misslyckade författardrömmar krämar du till med att jag satt där, ensam och övergiven, bara för att jag är en exempellös jävla häxa. Men här fabulerar du också, vi satt så vi såg varandra under lunchen och då måste du ha sett att jag satt vid ett bord med fyra andra personer.

Tråkigt att du kände dig så angripen att du måste börja mobba obehärskat och lögnaktigt men vore det inte betydligt bättre om du höll dig på en saklig nivå?

Jag är fet. So what? Vad har det med saken att göra?
Framhåller du det för att sänka min trovärdighet eller vad?

Och när du ändå är inne på mobbningsspåret så far det lögnaktiga påstående ur dig av bara farten eller varför dessa påhitt om författardrömmar och ensamhet?

Vart vill du komma egentligen?

Du inledde din obligatoriska frågestund med att ge dig själv ett tolkningsföreträde av eventuellt beröm och kritik med att erbjuda oss i publiken i denna, enligt din uppfattning, "obygd" du besökte, för att vi skulle *våga* yttra oss, en "intelligensbok" och en "bitchbok".

Inte vad jag kallar yttrandefrihet.

Och eftersom jag inte gillar begränsningar av yttrandefriheten undanbad jag mig i ett tidigt skede dina erbjudna böcker men det triggade dig tydligen att försöka "uppmuntra" mig.

Missnöjd? Jag tycker du verkar väldigt missnöjd. Med kritik.

Med mig. Fet, svart, misslyckad författare, ensam och övergiven. Värd att mobba med lögner?

Kanske har du gjort det förut. I dina romaner?

Håhåjaja.

Faktum är att jag har skrivit en novell en gång i världen, som en del i en uppsats i litteraturvetenskap för cirka 25 år sedan, om Becketts I väntan på Godot. Det var mycket ansträngande men jag genomförde det och har sedan dess inte haft några skönlitterära ambitioner.

GIGI OCH DODO

de kommer

annorlunda och likadana

hos var och en är det annorlunda och likadant

hos var och en är kärlekens frånvaro annorlunda

hos var och en
är kärlekens frånvaro likadan

ur Samuel Becketts Dikter 1937-1949

Gigi och Dodo hade en liten ateljé i utkanten av Montparnasse. De sydde scenkläder när det fanns arbete. Fanns det inte arbete fick de sälja sina kroppar sitt sista kapital. De tyckte om att sy scenkläder.

Monsieur Bequette bodde i huset. Han skrev för teatern och låg just i förhandlingar med Roger Blin om ett clowndrama.

Gigi hade en historia med Samuel. Hon lärde honom förstå gatans språk i kärlekslekarna fick han leka också med hennes själ.

Några clowner kände han inte.
Han levde i sin våning bland sina böcker och sina tankar.

Gigi… hade han viskat en natt.

Mmmm… Gigi var sömnig.

Tror du på Gud Gigi?

Herregud vad ville han?

Håll käften tänkte hon tyst.

Gigi…

Jag skiter i gud.

Hon somnade igen.

Men efter den natten var Samuel som förvandlad. Ständigt hade han svamlat om om om om om allt det som inte var riktigt klokt som var grubbel och inget annat än grubbel. Plötsligt köpte han rosor och var som folk.

Gigi drömde om sin ungdoms kärlek. Han hade kunnat en lek som ingen annan. Med sin sammetsröst hade han smekt hennes örontrumpeter och studsat mot trumhinnorna mjukt och rytmiskt och orden han sa fick hennes öron att brinna.

Så var inte Samuel.

Visst var han snäll sedan han
kommit igång med idén om clowndramat men när han pratade flög han som vanligt in i böckernas värld. Han hade så långa och lärda förklaringar till minsta lilla vardagliga sak. Gigi blev uttråkad. Hon tyckte han såg löjlig ut när han svajade in med sin eviga baguette under armen.

En dag ville han läsa en dikt för henne.

Hon hade inte lust. Orkade inte.

Jo snälla.

Jävla tjat. Läs.

Dikten hette Hor-oskop. Inte illa! tänkte Gigi.

Han läste entonigt.

Samuel! Kom Loss!!!

Vadå!?!? Kom Loss? Vad menar du?

Läs med lite känsla och släpp manus.

Efter två timmar hade hon nästan lyckats få honom att imitera sig själv.

Först låtsades han
att han var Descartes.

Men lilla Samuel vad du låter aggressiv.

Jag är inte aggressiv.

Du är aggressiv.

Jag HÄRMAR.

Varför härmar du elakt?

Till slut hade hon klätt av honom nästan naken en ung invandrare i en stor främmande stad alldeles värnlös stod han där en irländsk medelklassyngling på stipendium i Paris.

Gigi blev varm i hjärtat. Så som en äkta clown kan skapa närvaro skulle han aldrig kunna det var för sent. Men han kunde öva. Han skulle försörja sig. Gigi började älska Samuel. Det som förut varit plikt blev kärlek. Det som varit tvång blev nöd det som varit lek blev lust.

Samuel la på hullet.

Clowndramat växte.

Samuel inledde ett förhållande med Dodo.

Jag behöver en kontrapunkt. Det var det enda han hade att säga när Gigi med gråt bävande i hjärtat bad honom om en förklaring.

Gigi stod i butiken. Dodo underhöll Samuel. En smärta hade slagit rot i Gigis hjärta och smärtan växte som ogräs.

Kärlekslösheten var den violblå sammeten i stället för den vinröda. Samuel strök henne ibland svalt och med svalt vädjande blick över håret. Lilla Gigi.

Betydde kärlek ingenting?

Vad konstig du är sa Dodo till Gigi.

Tystnaden slöt sig.

Teaterdirektören var ett jävla svin och skådespelarna idioter som inte kunde tänka själva.

Samuel gick till Gigi igen.

Han lugnade ner sig.

Hon älskade honom när han kom med sin baguette och sina vilsna ögon. Hon hade kunnat dö för honom och hans tankar som tickade som en klocka utan blod.

Vem skulle sy scenkostymerna? Gigi och Dodo förstås!

Gigi och Dodo hade bara sytt för varietéerna. Roger Blin hade en fin teater.

Vi blir berömda! De dansade och famnade om varandra.

Clowner duger inte sa Samuel.

Varför inte clowner?
Det var ju clowner?
Det är ju clowner?

Luffare.
Luffarclowner.
Abstrakt bild.
Postmodernism.
Kafka.
Chaplin.
Giacometti designar trädet.

Men VARFÖR inte vanliga clowner?

Gigi och Dodo förstod inte.

Gigi kräktes. Hon var med barn med Samuel.

Med barn? Nu?

Samuel gick tillbaka till Dodo.

Egentligen

SVARTA DAMEN

image221

Jag har rest genom snövita landskap ända sen klockan sex i morse. Med tåget (byte upprepade gånger) till Färgelanda i Dalsland. Naturen utanför tågfönstret bländade mig med sina åttioåtta vackra nejder (Ranelids röst) och de öppna landskapen sa mig att här i Sverige bor min själ trots allt (Lundells röst).

På biblioteket höll jag ett lunchföredrag inför en vänligt sinnad församling. Förutom en person – och nu kommer jag att göra alla män som hatar kvinnor som hatar män extra glada. Ty den person som utsett sig själv till djävulens utsända var en kvinna i publiken. Svartklädd, giftig och höggradigt fientlig (så som vissa belackare här på min blogg). Först ringde hennes mobil ljudligt och hon gick ut och talade ännu mer ljudligt med den som ringt. Jag fick vänta tålmodigt med att fortsätta mitt anförande tills hon avslutat sitt samtal.

Därefter ställde hon en lång tirad frågor till mig. Hur såg jag på mitt författarskap? Var jag författare eller agitator? Hur kunde jag ha trott på kärleken vid 42 års ålder? Har man inte lärt sig vid det laget? Hon skrockade hånfullt medan hon avlossade sina föraktfulla frågor. Och dessutom, menade hon, hade jag ju fått kritik för att jag redan innan skrivit en bok om en misshandlad kvinna.

Jag försökte förklara att det var en viss skillnad, men att mönstret tyvärr ofta går igen, särskilt om man fått stryk under sin uppväxt. Men den fientliga kvinnan framhärdade och lät mig få veta mitt ringa värde. Resten av auditoriet skyndade till undsättning, och här är poängen.

Jag får ofta höra att kvinnor håller varann på mattan, att vi trycker ner våra medsystrar, och då tar man fasta på just den här sortens illvilliga damer i Darth Vader-mundering. Men så är det ju inte. Jag hade aldrig klarat mig utan det stöd jag fått från just kvinnor. Sen finns det en och annan som försöker sätta sig på mig. So what?

Jag ville ge den missbelåtna svarta damen med de stora tygsjoken hon dolde sin överviktiga kroppshydda med en liten uppmuntran i form av en bok. Jag ville berömma henne för att hon vågade ställa bitchiga frågor och bete sig ouppfostrat. Men hon ville inte ha nån gåva. Hon hatade mig.

Senare fick jag veta varför. Hon hade haft författardrömmar. De hade inte infriats.

Och jag förstår henne. Jag hade själv blivit en bittersugga om jag gått i hennes skor. Oförlösta konstnärsdrömmar är inte att leka med, och de stackare som inte förverkligat sig själva vill nästan ingen leka med heller.

Efteråt satt Darth Vader-damen ensam och inmundigade sin måltid. En ensam dam i ett stort sällskap säger mer än tusen ord.

Hipp hopp!

HERE WE GO AGAIN

image220

"Då min ömma moder säger sig ännu vara opasslig, får jag offra mig och bidra med ytterligare ett inlägg här på hennes skrikiga blogg. Kanske kan jag med mitt modesta väsen tona ner hysterin något innan min mor återvänder med förnyad styrka efter sitt, enligt egen utsago, livshotande influensatillstånd.

Jag har nu återfört henne till svensk mark, vilket inte bara hon är glad för. Av någon anledning ogillar hon fransmän helt plötsligt. Hon fann dem slöa och dryga, och dessutom avskydde hon deras prissättning. De höga europriserna fick henne att tacka ja till en svarttaxiskjuts som flygtransfer för att hon då kunde pruta helt ociviliserat. I hennes febriga hjärna rymdes inte den farhåga som jag var smärtsamt medveten om under färden. Att busarna som ägde svarttaxin kunde styra kosan ut mot de beryktade parisiska förorterna där sådana som min mor och jag blir våldtagna och rånade och begravda under ett ramponerat mercedesvrak som tillhört en annan aningslös viting.

Det är ingen fara, lugnade hon mig där jag satt spänd och fastspänd i ett baksäte som inte gick att fälla upp utan en krokig skruvmejsel. Föraren ansåg lyckligtvis att vi inte var värda att bli rånade.

Senare, när jag försökte muntra upp min mor med att berätta en skröna om mannen som åkt i tidsmaskin från 1800-talet till ett modernt innerstadskontor, blev hon en hetsig feminist så fort jag oskyldigt redogjorde för hur chockad mannen blev av att kontoret vimlade av skökor. Jag fick inte berätta färdigt, för mamma vägrade inse att en 1800-talsman ohjälpligt skulle uppleva en reklambyrå på det sättet, med kvinnor i åtsmitande kläder, kortkort och urringat.

Men när jag talade tyska med den tyska flygpersonalen skrattade hon så att hennes hostanfall varade hela hemresan. Och så fort vi stigit av planet morrade hon över vädret och över den autistiska svenska mentaliteten. Då var fransmännens brister hastigt och lustigt glömda.
Jag har många gånger förklarat för min mor att jag ser fram mot den dag då hon sitter i rullstol, men hon har gjort en alltför välvillig tolkning. Hon tror att jag ser fram mot att köra omkring henne. Så är det ingalunda. Jag ser fram mot att parkera henne.

Men nu överlåter jag henne åt er tills vidare.

Tack för mig.

Gogge"

MAMMA, WILDE & MYSELF

image218

"Min mor bad mig blogga åt henne, då hon ligger nerbäddad i hög feber. Mamma är ytterst sällan sjuk, åtminstone inte i kroppslig bemärkelse, men när hon väl blir det påminner hon om en naturkatastrof. Och vad passar då inte bättre än att insjukna lagom till den Parisresa under vilken hon tänkte återuppliva sina sentimentala drömmar om kulturkatastrofen Oscar Wilde? Hon ansåg medandraord att hon kunde känna exakt hur hennes husgud måste ha lidit medan han låg döende på ett skabbigt hotellrum i den mondäna staden. Hennes klagan skulle säkerligen ha fått Wilde att önska att han vore död om han hade levat och hört henne.

När vi åkt förbi sju tunnelbanehållplatser och klivit av vid Père Lachaise insåg jag snabbt att det skulle behövas ett tåg även inom kyrkogårdsområdet, som var lika omfattande som en normal småstad. Min mor traskade surt efter mig i snålregnet med den blå rosen hon inhandlat och grinade över all mossa som växte på de bombastiska gravmonumenten. Jag hävdade att mossigheten passade väl in som dödens egen patina, men min mor tyckte bara att det var ofräscht och ett tecken på försurning. Därefter blev hon grälsjuk, den vanligaste yttringen av den influensa som härjade hennes kropp. Hon beskyllde mig för att leda henne fel och inte ta vederbörlig hänsyn till hennes tillstånd.

Vore vi gifta skulle jag velat skilja mig. Nu fick jag bara lust att knuffa ner henne i någon av de mossbelupna gravarna. Till sist nådde vi äntligen Wildes gravplats, översållad med kyssmärken, och jag kände stark sympati med de stackare som faktiskt hade en anhörig att sörja på den här patetiska platsen.

image217

Mamma kysste inte stensphinxen, hon nöjde sig med att posera framför den med den artificiellt blå rosen i ett andäktigt grepp, och jag tog ett par bilder på hennes begäran.

Efteråt försäkrade jag henne att jag skulle se till att hon fick en gravplats i Hässleholm, men då blev hon alldeles förskräckt och muttrade argt att hon inte ville bli begravd i Sverige överhuvudtaget. Norge då, sa jag. Jag kanske kan begrava dig i Norge. Då skrek hon rakt ut över gravarna och jag fann för gott att tiga tills vi lämnat kyrkogården och jag avlevererat henne på metron.

Därefter sökte jag upp de sevärdheter jag själv föredrog medan jag fantiserade om att ha ha en läkarväska i min ägo med olika sprutor jag kunde ge min mor när hon blev besvärlig. Framförallt en som jag kunde söva ner henne med. Det skulle säkert många av er också ha gillat.

Hälsningar Gogge"

FRANSKA SJUKAN

image216

Trodde det skulle ha gått över tills jag for, men nu är jag utslagen i ett kallt och regnigt Paris med 39 graders feber och kikhosta. Det blir inte bättre av att mitt resesällskap får mig att skratta hela tiden så att hostan förvärras.

Först håller han en lång utläggning om hur dumt det är med jeans, och hur märkligt det är att jeans har blivit ett intresse och ett samtalsämne. Det är blå byxor, punkt. Och de är inte ens särskilt bekväma plagg. Då kan man ju lika gärna skapa kult kring kostymbyxor, tycker han. Olika nyanser i grått i stället för blått.
Ibland tänker jag att jag reser med Kapten Stofil.
Den enda utflykt jag orkar är runt hörnet till en gata vi kallar Charkgatan, för där kryllar av charkuterier. Fransoserna äter äckliga bleka korvar som kokat i surkål. De äter en massa annat suspekt också. Tångräkor. Komage. Snäckor. Tänker att det är därför som fransyskorna förblir smala.
Jag mår illa och mina smaklökar är bedövade, så maten är bara salt, sur eller besk. Mest sover jag. Jag sover snart lika mycket som jag kommer att göra när jag är död. Mitt resesällskap gör långa stadsutflykter och jag känner mig vrålhungrig på yttervärldsinformation när han kommer hem till mig med frukt.
Tänk om det är så här det känns när man är riktigt gammal!

TILL PARIS

image214

Nu åker jag till Paris, in i minnena efter Oscar Wilde. Planlöst drev han runt där under sina sista år tills han dog på sitt skabbiga hotellrum. Varje gång jag mår dåligt tänker jag på vad Oscar fick utstå. Då blir allting mera uthärdligt. Fast ändå. Mänskligheten är densamma. Tyvärr.

Au revoir!

MAKT ÄR OSEXIGT

image213

Så! Nu är jag er igen efter vissa intermezzon och svårigheter att kopplas upp. Jag skrev ju om uppraggningsförsök i förra inlägget innan jag gav mig av ut i landet. Det enda som hände där på raggningsfronten var fyra hårda knackningar på dörren till mitt hotellrum med en halv minuts mellanrum vid tvåtiden på natten.
Jag öppnade inte.

Annars var det damerna som påkallade uppmärksamhet, i ytterst positiv bemärkelse. Lantlollan i mig jublar av alla härliga kvinnor som finns utspridda i det här landet. Det är skönt att kliva utanför tullarna och upptäcka den gnistrande glöden därute. Satt och fikade med kommunkvinnorna i Årjäng, och senare med jourkvinnorna i Karlstad. Och än en gång slog det mig att det pågår en motståndsrörelse överallt. Det jäser av styrkan hos alla som fått nog av kvinnoförtrycket.

Och så, mitt i detta, ser man den där jubelåsnan Spitzer stå med sin überlojala hustru vid sin sida och be om "ursäkt" för att han sätter på prostituerade. Lika galet som om vår egen hedersknyffel Alf Svensson skulle göra offentlig avbön över samma sak. Och folk förundras över varför så många politikergubbar är pervon.

Men varför skulle de inte vara det? Makt är sjukt. Och de som vill nå makten är felprogrammerade. Klart att de bangar på fnask! Hela Geijerhärvan är ju ett bevis på det. Jag tror inte på att makt korrumperar, jag tror snarare att skälet till att försöka få makt visar att man är korrupt in the first fucking place.

Det mest sorgliga är ändå alla dessa kuvade damer som står där bredvid sina äckelgubbar fast de blivit tagna på baris. Som några uppsnurrade Kristi Brudar tar de slemmona i försvar, och där föll min aktning inför Hillary Clinton. En sak att hon var smart när hon höll god min i elakt spel under Lewinskyaffären, men när hon inte gick ut och fördömde Spitzer, då rasade hon.

Att män skyddar andra män som begått övergrepp och betett sig oanständigt mot kvinnor är fett med illa nog. Men när kvinnor rövslickar svinen, då är det en tragedi.

Nä, tacka vet jag damerna som håller ställningarna brett därute i vårt avlånga land. De står där och bara vet. De har genomskådat männen vid makten. Och männen som är på väg mot den. Det är det värsta såna män vet. För kvinnor som strävar efter rättvisa gör inte det för att få makt. De gör det för att störta makten.

I Karlstad får Alla Kvinnors hus 1,2 miljoner per år för att hjälpa utsatta kvinnor. Det är ungefär samma summa som EN karl belastar samhället med när han slår, förnedrar och utnyttjar en kvinna.

Tanken svindlar, eller hur?

EGO GUYS

image212
Är det så här de flesta män uppfattar sig själva?

Kära manliga läsare, bli inte arga nu, för jag bara måste ställa frågan öppet:
Varifrån kommer alla dessa megalomaniska manliga självförtroenden ifrån? Gissa exempelvis vilka män jag får hoppfulla propåer från. Busar som sitter inne, gubbar som anser att jag bara MÅSTE träffa dem över en öl/fika – totala främlingar skriver brev eller mejlar och väntar sig att jag ska komma springande rätt in i deras famn.

Nu senast fick jag ett mejl från en man vars kompis enligt uppgift hjälpt mig med min väska på en svensk liten flygplats. Han hade då tyckt att nån sorts ljuv musik uppstått, och nu undrade kompisen om jag ville ha kontakt med den hjälpsamme herrn. Jag hade inte en clue, mindes inte ens att nån hjälpt mig med väskan. Jo, den här mannen kände sig ensam sen hans flickvän gått bort, vilket jag givetvis kan förstå. Vidare bodde han i en liten by och hade inte tillgång till internet – det var därför den uppkopplade kompisen fått i uppdrag att länka ihop oss.

Jag är medveten om offentlighetsfaktorn och om att det finns kvinnor som både är mycket mer kända och mycket mer uppvaktade just därför. Men ändå och helt ärligt. Varför skulle jag vilja dejta en kåkfarare eller en lantis i obygden eller en fullkomlig främling? Kan det vara så att de söker upp alla mer eller mindre kända kvinnor? Eller tänker de på vilket stolpskott jag varit ihop med och att ingenting kan vara sämre än det?

Om en kvinna skulle gå in på en dejtingsajt och annonsera efter en snubbe som var snygg och intelligent, då kan jag ge mig fan på att det skulle vräka in svar från massor av fula och ointelligenta karlar. Som uppenbarligen ansåg sig själva snygga och smarta.

Förklara gärna detta för mig, fast helst utan småaktiga påhopp på mitt utseende och min intelligens.
Jag är nämligen genuint nyfiken.

Och nu reser jag ut i landet igen, till Årjäng och Karlstad. Väntar spänt på nästa raggningsförsök.
Tjofadderittan!

ALLT ÄR FÖRLÅTET – UTOM RUNAR

image211

Hade tänkt låta bli att kommentera Carola-hejtet, men gör det ändå. Och blir väl den sista som reagerar. Alla sympatier lär ju vid det här laget ha regnat över vår fallna schlagerdrottning. Det finns en magisk gräns för hur mycket skit man kan kasta på en person. Några mockor åstadkommer ofta en ordentlig kreddkris. Man sår tvivel. Det är skvallrets egen maktfaktor. Skvaller kan fläcka en människas anseende betänkligt. Det spelar inte så stor roll varifrån det kommer eller hur trovärdig källan är. Elaka rykten lägger sig omedelbart som en droppe gift i bägaren. Det krävs en god portion självständigt tänkande för att återgå till den bild man hade av en människa innan skvallret spräckte den.

Jag försöker låta bli att lyssna på onda tungor, små antydningar, viskningar och rop. Men även jag går i fällan ibland. Aha, är det på det viset? tänker jag, och nästa gång jag träffar personen i fråga sitter skvallret där som ett filter.

När det gäller Carola håller jag dock stånd. Jag skiter i hennes stockkonservativa utsagor, divalater, krukväxtkastningar mm.
Jag säger bara Runar!

Det enda jag inte förlåter Carola är att hon gav oss denne plufsiga vaniljpudding utklädd till kyrka. Undrar just om hon förlåter sig själv. Eller om ens Gud gör det.

HEM TILL BYN

image210

Att göra ett gig i hålan där barn man lekt är förenat med vissa våndor. Men när jag åkte till Hässleholm för att tala i lördags var jag faktiskt glad. Inte minst för att yngsta dottern följde med.
Och jag blev mycket varmt mottagen av sköna diftonger och vänliga ansikten.
Mamma och syskonen med sina respektive i publiken.

Efteråt var det signering och då kommer det fram kompisar från förr. De står där och byter fot ett tag. Tills jag känner igen dem. Jo, men det fattar ni väl: Trettio bast har gått och mycket skit har runnit i kloakerna. Det är ju inte på lika villkor heller. De har sett mitt tryne i medierna då och då, men jag har ett glapp på tre decennier. Men gammal kärlek rostar aldrig och jag var rörd till tårar av alla återseenden.

Sen hade min kära moder typ slaktat gödkalven och det var fröjd och gamman med de nära och kära. Ibland tänkte jag att mina föräldrar kanske undrade vilket monster de skapat – mig alltså. Men det lät de inte påskina. Det var min familj, och det är en bra familj, en familj som haft sina prövningar och som läkt ihop i kärlek.

Värmen från vår samvaro sitter ännu i. Jag misstänker att jag blivit vuxen.