Kan bara inte låta bli att häpna, fast jag borde skita i det hela. Men jag kommer ju inte undan. Sällan läser jag kvällstidningar, nuförtiden inte ens DN, och jag har blivit så stofiliserad att jag knappt glor på teve längre. För att hålla mig à jour lyssnar jag istället på poddade avsnitt från P1 medan jag tränar. Och i morse hörde jag honom igen.
Den där Jan. En av Sveriges största offentliga lögnare. Nu gällde det hans "bråk" efter att han skändligen förlorat i det folkliga jippot "På spåret". Reportern som upplyste om detta gräl ville ha hans kommentar och hävdade att hon sökt honom flera gånger men inte fått tag i honom. Guillou slog barskt fast att detta var lögn. Han satt och skrev på sin nya bok och skulle givetvis ha hört om telefonen hade ringt. Reportern framhärdade att hon visst sökt honom. Ja, men det är väl ganska självklart att hon gjort. Så jobbar journalister. De brukar alltid vilja höra de olika parterna i även de mest banala mediebråk.
Nu kan man ju tycka att detta egentligen är fullständigt ointressant, om Jan bråkade eller ej efter sitt nederlag i På spåret. Men det är så symptomatiskt för denne man att bara blåljuga. Som en liten trängd barnunge.
Han anser sig vara landets störste journalist och kommer undan med sitt ogrundade skitsnack gång på gång. Även i de fall där han blir överbevisad. Han uttalar sig om saker han inte känner till, exempelvis tog han nyss avstånd från att Carola "skönhetsopererat" sig. Carola har själv för längesen berättat om sina botoxbehandlingar, men den i grunden likgiltige latmasken Jan har tydligen inte tagit reda på vad botox är. Det är väl i sig inte så viktigt heller. Men poängen är att Jan bryr sig inte. Han kan slänga ur sig precis vad som helst, en tid senare kan han trumpeta ut motsatsen, och ingen ställer honom till svars. Kanske för att ingen orkar ta honom på allvar längre. Men Jan tar sig själv på yttersta allvar, och jag kan berätta att jag länge uppfattade honom som en stor humorist. Jag trodde nämligen att hans uppblåsta skryt var självironiskt, att han orerade om sig själv med den insiktsfulles glimt i ögat.
Så var det emellertid inte alls och när fjällen föll ifrån mina ögon rasade också hela korthuset Guillou. Det är därför han inte klarar av att nån blåser på honom. Alla måste ju tro att han är en stark och ståtlig fästning. Och när han säger att han är det, då tror vi ju på honom, inte sant?