Månadsarkiv: januari 2008

JAN MYTOMAN

image190

Kan bara inte låta bli att häpna, fast jag borde skita i det hela. Men jag kommer ju inte undan. Sällan läser jag kvällstidningar, nuförtiden inte ens DN, och jag har blivit så stofiliserad att jag knappt glor på teve längre. För att hålla mig à jour lyssnar jag istället på poddade avsnitt från P1 medan jag tränar. Och i morse hörde jag honom igen.

Den där Jan. En av Sveriges största offentliga lögnare. Nu gällde det hans "bråk" efter att han skändligen förlorat i det folkliga jippot "På spåret". Reportern som upplyste om detta gräl ville ha hans kommentar och hävdade att hon sökt honom flera gånger men inte fått tag i honom. Guillou slog barskt fast att detta var lögn. Han satt och skrev på sin nya bok och skulle givetvis ha hört om telefonen hade ringt. Reportern framhärdade att hon visst sökt honom. Ja, men det är väl ganska självklart att hon gjort. Så jobbar journalister. De brukar alltid vilja höra de olika parterna i även de mest banala mediebråk.

Nu kan man ju tycka att detta egentligen är fullständigt ointressant, om Jan bråkade eller ej efter sitt nederlag i På spåret. Men det är så symptomatiskt för denne man att  bara blåljuga. Som en liten trängd barnunge.

Han anser sig vara landets störste journalist och kommer undan med sitt ogrundade skitsnack gång på gång. Även i de fall där han blir överbevisad. Han uttalar sig om saker han inte känner till, exempelvis tog han nyss avstånd från att Carola "skönhetsopererat" sig. Carola har själv för längesen berättat om sina botoxbehandlingar, men den i grunden likgiltige latmasken Jan har tydligen inte tagit reda på vad botox är. Det är väl i sig inte så viktigt heller. Men poängen är att Jan bryr sig inte. Han kan slänga ur sig precis vad som helst, en tid senare kan han trumpeta ut motsatsen, och ingen ställer honom till svars. Kanske för att ingen orkar ta honom på allvar längre. Men Jan tar sig själv på yttersta allvar, och jag kan berätta att jag länge uppfattade honom som en stor humorist. Jag trodde nämligen att hans uppblåsta skryt var självironiskt, att han orerade om sig själv med den insiktsfulles glimt i ögat.

Så var det emellertid inte alls och när fjällen föll ifrån mina ögon rasade också hela korthuset Guillou. Det är därför han inte klarar av att nån blåser på honom. Alla måste ju tro att han är en stark och ståtlig fästning. Och när han säger att han är det, då tror vi ju på honom, inte sant?

DUG TILL!

image189
Skulle DU vilja köpa en självkänsla av denne man?

"Har du redan dålig självkänsla så finns det åtgärder du kan göra. Här kommer 5 råd:
1. Se till att du får göra det du vill med ditt liv
2. Haka inte upp dig på att duga inför andra
3. Inse att du duger oavsett, vad du och andra tycker om dig själv
4. Våga göra och vara annorlunda
5. Låt ingen kränka dig. Tänk på att vi ofta kränker oss själva

Lycka till med uppgiften."

Vassegoda, här är "framgångscoachen" Hans Thörns hemkokta recept för lycka. Det låter väl bra?
Särskilt den första uppmaningen: Se till att du får göra det du vill med ditt liv. Fantastiskt. Jag ska vidarebefordra detta portalråd till alla som ligger och sprattlar längs livets dikesren. Ensamstående dubbelarbetande mammor, förtidspensionerade kvinnor, asylsökande flyktingar och alla de våldtagna, incestdrabbade, misshandlade, övergivna, sörjande individer som samhället farit hårt fram med. LIGG INTE DÄR OCH HA DÅLIG SJÄLVKÄNSLA – DUG! (Eller DUG TILL, som Thörn själv uttrycker det. Han skriver som en kratta i likhet med flera kollegor i coachbranschen som ofta saknar både bildning och utbildning. Kan inte skilja mellan att duga och att räcka till, så det får bli "duga till".)

Ja, ni hajar vart jag är på väg här. Jag såg Hans Thörn i teve igår där han skulle försvara sin verksamhet som blivit rättmätigt och starkt ifrågasatt av Po Tidholm. Po glänste med sitt intellekt medan Thörn satt med en uppsyn lika tom som hans fraser. Thörn dillar om att hitta sin inneboende andlighet samtidigt som han får sina klienter att provköra bilar de aldrig skulle ha råd att köpa. Det gör han för att avhjälpa klienternas rädsla för att bli framgångsrika (sic!). Att fräsa runt i ett lyxåk är ju det främsta tecknet på framgång, gubevars. Andligheten kan man lugnt placera i ett skinnklätt bagageutrymme.

Usch och hu och fy för dessa klichésprutor! Folk betalar dyrt för att få en urvattnad floskelsoppa inkörd intravenöst och sen går de och lallar på rosa moln tills det är dags för nästa injektion prismärkt lycka. Och de som inte har råd med en privat coachning kan gärna köpa boken "Inre balans – yttre framgång".

Det är hög tid att börja genomskåda alla dessa kvacksalvare och deras verbala handpåläggning. De har spritt sig som huvudlöss i en lurvig självhjälpskultur som letat sig ända upp i företagsledningarnas pekunjära ängslan över att inte vara konkurrenskraftiga nog. Eller förlåt, "duga till" heter det ju.

Och medan coacherna skor sig på den kapitalstarka oron ligger samhällets utsatta och ruvar på sin olönsamma dito. De duger ju inte ens till att köpa sig lite självkänsla.

Så se för guds skull till att ni duger … TILL!

LIV & RÖRELSE

image188

I veckan var jag i Höganäs och talade. Kvällen var arrangerad av den lokala kvinnojouren, och stämningen var mild och uppsluppen. Efteråt gick vi ut och åt. Jag kände oerhört starkt för dessa kvinnor som arbetar ideellt med att hjälpa våldsutsatta medsystrar. Det slog mig att de här vardagshjältarna som finns överallt i landet utgör en modern motståndsrörelse. Det är en rörelse som sällan får utrymme i medierna, som suger på ramarna och vänder på slantarna. Jag kommer dit och får applåder, men egentligen är det dem som ska hyllas och lyftas fram.

Ett par dar senare är jag på galapremiär för musikalen Jekyll & Hyde. En halvmeter från mig står Leif Silbersky. Vi är i samma vimmel bland bubbelvatten och festblåsor. Efter föreställningen befinner vi oss med mer sprattelvatten under de tjusiga takkronorna på Berns. En söt tjej kommer fram och berömmer mig generöst för min senaste bok. Utanför stället, när vi ska bege oss hemåt, öppnas en bildörr och en kvinnlig taxichaffis kallar på mig. Hon vill också berömma mig för min senaste bok. Stå på dig! uppmanar hon. Jag blir alldeles varm och röd.

Och jag tänker på vägen hem, att galajippoarrangörerna hade lyckats väl med att ragga ihop folk från skilda schatteringar; näringslivstoppar, kulturkoftor, showbizfolk och såna som jag. De vill väl att musikalen ska dra en bred publik. Men jag tänker framförallt på en annan bredd. Bredden hos alla de kvinnor som utsatts för sin egen Jekyll/Hyde, en man som under kärlekens täckmantel torpederat deras liv. Vi är i samtliga åldrar och kommer från alla sorters miljöer. Och vi är mååååånga.

Vad gör vi då med kunskapen och erfarenheten? Jo, vi berättar, varnar, lappar ihop oss och försöker hjälpa varann. Och de som orkar, de arbetar gratis på kvinnojourerna. Hur länge ska denna motståndsrörelse behöva släpa sig fram på knäna och armbågarna? Det ska jag tala om. Den segar sig fram med minimala resurser så länge det finns fega män (och kvinnor) som säger sig avsky kvinnofridsbrott men som ser mellan fingrarna på och bagatelliserar de övergrepp som begås av nån de känner eller samarbetar med.

Värstingen är egentligen inte Mr Hyde. Värstingarna är alla de som låter Dr Jekyll härja fritt..

FOLLOW BODSTRÖM!

image187

Nu har jag genom ren empiri kommit fram till att de inlägg som retar upp vissa karlar mest är dem där det finns ett ifrågasättande av mannens självklara rätt till kvinnors kroppsöppningar. Det slår aldrig fel. Så fort jag tar upp gubbslem som i kraft av position, psykopati eller pengar utnyttjar kvinnor, misstänkta våldtäktsmän, män som lämnar döende kvinnor till förmån för ett nytt ligg, killar som är fixerade vid dajmsex mm, då galopperar pittstimmet in här och slåss hätskt mot mig (!) om sin upplevda inskränkning i förmånen att få pöka var-, när- och hursomhelst.

Det är avslöjande. Och det är också vad man kan urskilja i tvålsoppan runt Tito. Manssamhällets reaktionära tillskyndare.
Där står operasångaren hand i hand med sin söta blondini i en tevestudio och bedyrar med nallebjörnslooken sin absoluta oskuld, den gullegulliga uppsyn han säkert haft väldig nytta av när han vill ha sig ett skjut. Hans überlojala Florence Nightingale berättar troskyldigt att hennes man aldrig skulle kunna begå en våldtäkt, för det vet hon. Hon känner honom. Man undrar ju hur länge hans förra fru levde i ovisshet om karlns vänsterslarv. Herregud, det finns seriemördare och pedofiler som lever under äktenskapliga förhållanden bra länge innan sanningen kommer fram.

Och advokatparet Svensson/Silbersky sitter med armarna korsade framför bröstet och gafflar om att man inte ska döma efter kön. När det är precis så som våldtäktsrättegångar brukar avlöpa. I det allmänna medvetandet finns ännu tydliga rester kvar av den förlegade föreställningen att alla handlingar av sexuell natur är kvinnans fel. Antingen är hon förförisk eller också är hon godtrogen. Schyman lyckas föra fram detta perspektiv en halv gång innan hon blir överröstad av herrarna igen.

Och sen gör dramadrottningen Beltran en favorit i repris – svimningsnumret. Jag kan tala om att såna fasoner har jag sett på nära håll. När mitt ex hade mosat mig kunde han falla i stupor och låtsas få andnöd. Bara för att jag skulle tycka synd om honom. En väninna till mig sa att man borde låta en expert uttala sig om det där självömkande psykopatbeteendet. Ett utmärkt sätt att avsvärja sig allt ansvar.

Silbersky lär ha sagt till Tito att detta inte hade hänt om han inte varit känd. Jaså? Jag kan tänka mig att det förhåller sig precis tvärtom. Om det nu rörde sig om en våldtäkt (vilket vi i rättvisans namn inte vet) – hur stor chans har då en 18-årig barnflicka mot en världsstjärna? Såna faktorer bör man väl väga in i det faktum att det dröjde så länge innan en anmälan gjordes. Och med tanke på bevakningen runt målet samt de hysteriska reaktionerna förstår man ännu bättre varför flickan drog sig för att anmäla.

Ni som nu får skrivklåda av iver att än en gång försvara Tito till varje pris, besinna er! Jag efterlyser härmed män som faktiskt inte vill delta i smutskastandet av kvinnorna som vågar stå upp, som är engagerade i kampen mot mäns våld och övergrepp mot kvinnor. Ta efter Thomas Bodström istället. Han visar vägen för de empatiska männen som finns därute men som inte gastar lika högt som Silbersky et al.

Nu ska jag besöka kvinnojouren i Höganäs. De vet vad många blundar för: att massor av kvinnor varje dag utsätts för hatbrott i sina hem i ett av världens mest "jämställda" länder. Det är kalla fakta. Så bespara mig en massa bullshit ett tag nu. Annars kommer jag fan att bli frigid. Och då får ni aldrig ta del av min åtrå och kärlek till de mumsiga mansbitarna.

Höpp!

SVEDA OCH SVEK

image186

Jag hörde om en kvinna som kom hem till sin man och sa att hon hade träffat en annan just då mannen genomgick en plågsam behandling mot sin nyligen upptäckta cancersjukdom. De hade varit gifta i tolv år. Mannen lämnades med sin ångest och kvinnan flöjtade in i sin nya relation. Jag blev oerhört illa berörd.

Vad tycker ni?

FUCK BELTRAM!

image185

Lyssnade på en diskussion i radioprogrammet "Medierna" medan jag cyklade till gymmet i morse. Det gick ut på att medier ofta dömer folk innan rätten gjort det. Lars Adaktusson manade till en mer lågmäld medieapparat och tyckte att man skulle följa rättens utslag. Han fick tack och lov mothugg.

Detta är en delikat fråga, jag vet det. Men rättssystemet är fyrkantigt och positivistiskt. Det finns gott om brottslingar som blir friade i brist på bevis. Det finns också rättsskandaler där folk blir orättvist dömda. Och så finns det fördomar bland dem som är tillsatta att skipa rättvisa. Dessutom finns det moralfrågor som inte lagen kan reglera.

Här har medierna en oerhört viktig demokratisk funktion. En företagsledare som plundrar sitt bolag måste inte nödvändigtvis bli fälld i rätten, men han har enligt allmänt utbredda värderingar ändå begått en omoralisk handling. Den moralen bör medierna belysa. Ted Hughes plågade livet ur sin hustru Sylvia Plath, men han begick inga olagliga handlingar. Trots det anser många att hans beteende var förkastligt.

Vi har också ett omfattande problem rörande trovärdighet som ofta drabbar kvinnor negativt. Män anses i regel mer pålitliga än kvinnor. Åtskilliga män med samhällsinflytande är till råga på eländet oerhört skickliga manipulatörer. Därför har Trond Sefastson kunnat verka som etisk-moralisk rådgivare åt TV4 samtidigt som han (med störsa sannolikhet) tagit emot mutor. Därför kan Micke Alonzo få bre ut sig i tevesoffor och tidningsspalter med ovederhäftiga påståenden om att hans exfru misshandlat honom utan att nån kräver att han belägger detta. Han blir helt enkelt trodd för att han är en man som drar en snyftvals.

Och primadonnan Beltram får ett hysteriskt sammanbrott i rätten så att folk ska förstå hur han lider av att ställas inför skranket. Den fd kriminalinspektören Monica Dahlström-Lannes påstås "styra och ställa". Mannen är ett offer, kvinnan en varulv. Detta är typiskt för psykopater. De framställer sig själva som martyrer. Jag tänker inte döma Tito här, men jag misstänker starkt att han har lik i lasten. Och mediernas uppdrag är, förutom den rena nyhetsbevakningen av rättsprocesserna, att analysera och sätta dem i ett större perspektiv. Ett sånt perspektiv är exempelvis att beskriva vad de flesta kvinnor som berättar om övergrepp tvingas gå igenom och hur sällan de blir trodda.

Det är genom att belysa de mekanismer som ackompanjerar varje skandalös händelse som medierna kan öka folks rättsmedvetande. Målet måste ju ändå vara att stärka den goda moralen. Det gör man inte genom att underdånigt dumpa alla moralfrågor i knät på rättsväsendet och hålla för ögon och öron tills klubban faller.

För i så fall skulle man fortfarande ha rätt att slå sina barn, våldta sina fruar och slänga homosexuella i fängelse.
Det är därför som infekterade och laddade mediehändelser innehåller mycket mer än själva händelsen. Och det är där medierna har en superviktig funktion. Inte som domare utan som lärare.

Alltså: Fuck Beltram!

I ÅRE GÅ'RE

image177

Var alltså i Åre och talade på det utsökta stället Design & Chocolat Café som sprutade av god smak.
Chokladkukar – bara en sån sak!

image178

Allt möjligt annat också med choklad i. Chokladsenap, chokladchutney, chokladvinäger…

image179

Kuddar…

image180

Lampor…

image181

Schalar, plädar, mössor, konst, kaffe … allt var snyggt och jag ville bara köpa hela butiken…

image182

Och krama ägarinnan som strålade vilt av finskt sisu.

image183

Pussa henne också för hennes mod att starta en så cool bizniz i hurtbullebyn.

image184

Nejdå, jag är inte självupptagen ;) jag ville bara visa de läckra puffarna. Och min nya mössa som jag köpte.
Vi hade hursomhelst en härlig kväll. Besöker ni Åre MÅSTE ni gå på Pia Colans kafé!

MED-MÄNSKLIGT

image176

Jag vill säga till er, kära bloggkommentatorer, att det är skönt att ni är med på noterna. Smådeppigheten är verkligen inget att slå på stora trumman för. Det är livet, varken mer eller mindre. De dryga två år som förflutit sen jag sparkade ut "boven" i mitt drama har varit tio gånger mer innehållsrika än de dryga sju svåra år jag hade med fanstyget. Då gick jag som i en dvala med en molande ångest förpassad till maggropen och som då och då avlöstes av larmande fasa, för att sen stängas in bakom gallret igen. Nu har jag på nytt känt livets vingslag – toppar, dalar och däremellan viss tristess. Jag har träffat nya vänner och fördjupat bekantskapen med de gamla. Men livet är sorgligt på många vis, det består av en lång rad förluster. Och när vi accepterar det, då blir vi människor för varann. Medmänsklighet är en underbar medicin.

Den värme jag fått från min omgivning är ovärderlig, och det stöd som folk från alla möjliga håll har visat lägger sig som balsam runt min själ. Jag begär inget mer av livet än att få ha det som jag har det nu. Det betyder inte att jag bara ska luta mig tillbaka, det betyder istället att jag ska fortsätta på min väg och aldrig ge upp. För det är just där som värmen och stödet finns: hos människor på vägen.

I morgon åker jag till Åre och "talar till folket" – det lät väl ödmjukt, lol! Ja, men nån jävla måtta får det ju vara på jolmet. Pyss på rympan, darlingar!

THE FOOL ON THE PILL

image175

Granen är utslängd och elljusstakarna har placerats i vindsförrådet. Och det känns liksom … tomt. En måndag i januari månad med en orolig känsla i kroppen. Folk ligger utslagna i spysjukan, men jag kan inte skylla på det. Uppdragen regnar in, jag bokar möten, läser, skriver lite, slumrar till en stund, lagar kaffe. Nånting ligger i bakhåll, har ni varit med om det? Typ Sobril-läge.

Men jag tar ingen Sobril. Jag tänker istället att detta är en del av livet, nåt jag tjänar på att släpa mig igenom. För hur ska jag kunna beskriva nedstämdhet om jag inte upplever den? Jag dör ju inte av det.

Kom då att tänka på tjejen som var ny instruktör på ett av spinningpassen. Hon var bra hela vägen. Ända till slutklämmen. Då vi hade stretchat och torkat av cyklarna. Hon utbrast nämligen: "Nu ska ni inte gå och se sura ut, för det lönar sig inte att må dåligt!" Inget fel i det, för all del. Men jag blev bara så påmind om den här Må bra-hysterin som frodas lika krystat som förljugna reklamslogans.

Kom fan igen! Varför ska man inte få må dassigt ibland? Ska vi gå från vaggan till graven i denna bisarra jordiska tillvaro med ett fånleende på läpparna? Jag säger bara: hellre en olycklig Aristoteles än en glad gris. Och hellre ett hjärta med en skvätt sorg än en skalle full av piller.

Sen blir allting bra igen. Nöff nöff!

BAKVÄRK

image174

Alltså, jag bara måste. Analblekning. Jag tror och hoppas inte att det är ett dugg omfattande. Kanske rentav en myt. Men det är inte bara det. Vad jag vill komma åt är detta förbannade fokus på anus.

I romanen "Heroine" förekommer analsex som ett av alla tecken på att relationen mellan de älskande kukat ur. Och jag hävdar bestämt, även av egen erfarenhet, att det är så. Jag avser nu inte trygga relationer där besök i "tvåan" kan förekomma nån gång emellanåt som en liten pikant utflykt i sexualitetens tassemarker. Jag tänker snarare på de killar som faktiskt föredrar rövknull och betecknar sig som heterosexuella.

Vad i helvete ska de med en kvinna om de bara vill ta henne i bajan? Rövhål som rövhål – då kan de väl hellre sätta på en snubbe. De killar jag varit med som envisats med att vilja köra in den i baken har visat sig vara djupt störda emotionella krymplingar med en skev kvinnosyn. För vad är det man egentligen säger till en honkönad när man propsar på att få tränga in i dajmen? Jo, att det som skiljer henne från männen, dvs hennes kvinnlighet, inte duger. Skitan är bättre än slidan. Och många tjejer går med på att bli bangade där bak, särskilt om killen torskar ståndet av ordinärt vaginalsex.

Red alert! säger jag. Fimpa den fjabb som går så sjukt igång på din slutmuskel att han ratar dtt sköte. Han är ett pervo, impotent, kvinnohatare eller rätt och slätt bög. Han har hursomhelst nåt att dölja, det är väl därför som han vill gå bakvägen.

Att som kvinna ge efter för analsex är en förödmjukelse, och jag kan sätta min femma på att killen njuter av just förnedringen. Och är det inte ett märkligt sammanträffande att analsex vunnit så stor terräng i ett läge där kvinnorna försöker expandera i samhällslivet?

Eller är det bara så att hela vår konsumistiska kultur har ett så ofantligt avfallsproblem att vi alltmer har börjat stirra in i det bruna ögat och vill skyla det hela med att bleka det så att det ska bli rosa som en oskyldig barnaröv?

Under alla omständigheter sitter vi i skiten om vi låter anus visa vägen.

Sodom & gomorra på er!