Det har kommit flera synpunkter på Niclas Salomonssons "debattartikel" i SvD. Vad som har inträffat är det som alltid händer kvinnor som gått ut och berättat om eller anmält övergrepp som män utsatt dem för.

Offret görs till förövare. Deras sexvanor, utseende och beteende granskas i detalj, förvrids och presenteras som orsaker till övergreppen, direkt eller indirekt. Det ingår i dramaturgin. Än en gång blir kvinnan kränkt, hennes trovärdighet ska skjutas i sank och många män jublar åt den fortsatta förödmjukelsen.

Detta var ett av skälen till att jag skrev Boven. Jag träffade massor av såna kvinnor. Mitt eget liv var slaget i ruiner. Och jag visste att jag förr eller senare skulle släpas i den offentliga smutsen. Men jag gjorde det ändå. För min och för alla andra utsattas skull.

Det "perfekta offret" är kvinnan som väl påklädd och nykter går genom en park mitt i natten för att ge medicin till sin sjuka mor och blir påhoppad bakifrån av en drogad våldsman. Väldigt sällan ser offret ut på det sättet. Och gör hon inte det kan hon demoniseras av sexistiska fördomsfulla män (och en del kvinnor).

Jag är således nu av Guillou framställd som en bitter, övergiven kvinna med vidlyftiga sexuella erfarenheter och lustar som ständigt blir dumpad och därför vill hämnas.

I Niclas "version" framstår jag som en psykiskt labil självmordsbenägen alkoholist och narkoman, en dålig mor med patologisk avund och svartsjuka som vill tjäna pengar på att förtala män som "dumpat" mig. (Detta uttalas av en man som tjänar pengar på andras böcker).

Jag skulle då självmant leva med förtryck, misshandel och terror för att få stoff till en ny bok. Att jag har dokument som visar de fysiska skadorna jag fick bagatelliseras till ett "misstag".

Men de som känner till problematiken i misshandelsrelationer vet att de fysiska övergreppen bara är toppen av ett isberg. De omgärdas av diverse typer av hot, emotionell utpressning, dubbla budskap, översitteri och ofta även sexuella övergrepp.

Tror nån då att Niclas bild av vår relation är en rimlig beskrivning? Att en man kan vara en kärleksfull och omtänksam partner och sen plötsligt nästan har ihjäl sin kvinna för att därefter åter bli som en söndagsskoleelev?

Den som godtar en sån förljugen bild som drar ner en viktig fråga till den sjabbiga nivå SvD tillät har i alla fall ingen trovärdighet här. Och kommentarer i den andan vill jag inte ha längre.

Detta är mina sista ord i frågan.

Jag har en massa trevliga saker framför mig. Gå på fina fester, fira jul med barnen, dela ut ett pris, fortsätta skriva på min nya bok etc.
Men något lägger sig ständigt emellan. På den festinbjudan jag just tackat ja till står exempelvis Klädsel: festlig. Jaha. Då måste jag alltså ut i kylan och leta efter nån trasa att ha på mig. Jobbigt.

Fira jul med barnen ser jag enormt mycket fram emot. Med glädje tänker jag koka knäck, trilla köttbullar, repa grönkål, sätta fram julpynt och köpa klappar. Men mitt hem är som ett slagfält med hantverkare som spridit slipdamm överallt och lagt papp på golvet så att jag inte kan städa och göra det julmysigt. Och hur de flesta hantverkare är vet vi.

Prisutdelningen jag ska närvara vid äger rum i Alby. Att åka till Alby känns som ett projekt.

Skriva är nästan det bästa jag vet. Men telefonen ringer ständigt och mitt i alltihop älskar jag att bli avbruten. Sen måste jag också motverka sittfläsket som göds av  min stillsamma position framför ordbehandlaren. Därför springer jag iväg och tränar, och på hemvägen möter jag nån jag känner som jag måste fraternisera en stund med.

Så har dan gått och de dåliga samvetena hopar sig. Ovanpå det läggs ett ännu värre samvetskval. Alla som behöver hjälp. Just nu kämpar Carina Rydberg för att stoppa avrättningen av den regimkritiska journalisten Adnan Hassanpour som av Högsta Domstolen i Iran dömts till döden. Det är ohyggligt. Det borde uppmärksammas mer.

Det och mycket annat. Jag får ibland vädjanden här på blogget om att belysa olika problem med rättsövergrepp, myndighetsöversitteri och annat och jag vill verkligen gärna det. Och hoppas att kunna bidra åtminstone lite grand.

Om inte bara de jävla i-landsproblemen la sig emellan…

Enligt Guillou är min senaste bok lögn och förtal och en bluff rakt igenom.
Enligt mig är min bok en sann skildring av ett sjuårigt förtryck med våld, hot, övergrepp och psykisk terror.

Det finns emellertid en länk som sammankopplar Guillou och mig: Mannen jag blev misshandlad av är Guillous agent.
För att bevaka de ekonomiska intressen han uppenbarligen har i relationen med sin agent måste han misstänkliggöra min beskrivning av relationen med samme man. Detta gör han genom att ljuga, blunda och förneka fakta.

Det finns nämligen en misshandelsdom mot Guillous agent. I förundersökningen och domen och i de läkarintyg som rapporterar misshandeln är mina skador beskrivna. Det rör sig om blåmärken på armar och ben, flera bitmärken, blåmärken och blodutgjutningar i ansiktet, strypmärken på halsen, ömhet och generell svullnad. I domstolen hävdade en av nämndemännen att risk för mitt liv förelegat.

Mannen dömdes för misshandel och olaga hot. Jag vädjade i rätten om att han skulle få lägsta tänkbara straff. Detta har jag gemensamt med åtskilliga misshandlade kvinnor som vid tidpunkten för rättegången ännu lever med förövaren.

När Guillou konfronteras med denna dom avfärdar han även den som en bagatell, om han inte bara väljer att blankt ignorera dess existens. För, med kvinnomisshandlare hyser han ju inget förbarmande, menar han i nästa andetag. Sedan kommer en rad påståenden ämnade att undergräva arten av misshandel det rört sig om. Han hävdar exempelvis att våldet ägde rum under en period av vilt festande och att min (påtvingade) nykterhet skulle ha balanserat upp det hela. Han fnyser att mitt ex bara var en ?toy boy?. Och han hävdar, som ett ?oomkullrunkeligt? faktum att jag skrivit tre ?förtalsromaner? om tre män som ?dumpat? mig.

Inte ens om dessa påståenden vore sanna ? vilket de inte är ? tycker jag att de har med saken att göra.
Kvinnomisshandel är ett enormt utbrett, allvarligt och välutforskat samhällsproblem som det finns mängder av kunskap och litteratur kring.

Det är välkänt att återfallsrisken för en kvinnomisshandlare är nära hundra procent. Praktiskt taget samtliga av de kvinnor som överlevt en våldsrelation brukar dessutom poängtera att det psykologiska förtrycket ändå var värst. Det pågår nämligen ständigt, inte minst i form av den konstanta rädsla som mannens latenta våldsamhet framkallar.

Svårigheten att ta sig ur en destruktiv relation är också väldokumenterad. Kvinnans handlingskraft försvinner gradvis på grund av den sociala isolering som mannens orimliga krav försätter henne i och som till sist gör henne totalt beroende av honom eftersom han tagit kontrollen över hela hennes liv. Dessa aspekter av misshandelsrelationens natur har Guillou givetvis inget intresse av att känna till.

Hans agenda går ju endast ut på att framställa sig själv som ett allseende öga, och på att slingra sig ur det faktum att han och hans förlag lierat sig med en kvinnomisshandlare.

Hade jag stått på samma barnsligt primitiva nivå som Guillou skulle jag kanske kunna avfärda hans plumpa och osakliga påhopp på mig med förklaringen att jag dumpat honom.
Jag var ju den första författare som lämnade hans förlag. Men jag avstår från att betrakta verkligheten i termer av hat och hämnd.

Sedan kanske man mitt i alltihop måste försöka visa Jan Guillou lite empati.
Han är ju också ett misshandelsoffer.
Och jag vet av egen erfarenhet att man sällan blir en bättre människa av att bli slagen, hotad och skändad.
Om det är något Jan lyckats bevisa är det väl just det.

Se även mitt inlägg i Brännpunkt om ni är intresserade.

Sen får vi börja ha roligt igen!

För er som kanske har lust att sätta er in en aning i bakgrunden till Guillous utfall mot mig kan kolla in en debattartikel jag skrev 2006.

Det finns givetvis mer att utforska, men det kanske vi kan ta sen.

Kram

Jag höll föredrag på mitt stamhak Eriksdalsbadet (ja, man gör även sånt på det stället).

Sen var det raka vägen till tidningen M:s fest. Fina Colettan höll mig om ryggen.  Jag intog min vanliga pose. Och sen – läs och häpna – blev vi GROGGHAGGOR! För vi träffade en hel bunt damer och började smida planer under inflytande av de gratis förfriskningarna.

Jag tänker inte tala om vilka planer och inte med exakt vilka … eller jo, förresten, jag måste visa Annika.

Snygg, smart och begåvad med massor i kikaren.
Vi börjar bli stora nu. Riktigt farliga.

Vart tog Fittstimmet vägen och var kommer alla Grogghaggor ifrån? Ja gissa. Och vi börjar bli riktigt varma i kläderna.

Jag vill verkligen tacka alla er som stöttar mig, och också ni som beskriver egna erfarenheter av sorg och lidande. Ni är värda en medalj.

Varje dag får jag mejl, samtal och kommentarer från människor som sitter fast i eller just har lämnat en giftig relation. Det kan även gälla olyckssystrar som mår dåligt av andra skäl. Vad som kännetecknar dessa kontaktförsök är att de är förtvivlade rop ur mörkret. Många förväntar sig råd och stöd och jag gör verkligen mitt bästa för att finnas till för dem.

Men om nån känner sig förbisedd eller avspisad beror det endast på att jag har väldigt mycket jag måste hinna med. Jag är dessutom inte helt läkt själv efter mardrömsåren med exet. Det tar tid att reparera mig efter den långa period då jag lät mig brytas ned till oigenkännlighet. Fortfarande har jag skavsår efter det förkrympta och hårda fodral han packade in mitt liv i.

För det mesta känns det bra. Men då och då dras jag in i ett av rymdens svarta hål. De förlorade åren. Skräcken. Förnedringen. En förnedring som ofta återupplevs när jag i en eller annan intervju får samma dumma frågor.
"Varför stannade du?" "Varför dras du till såna män?" Yada yada.

Skit samma. Skit händer (minst en gång om dan – lol). Vad jag vill är bara att be om ursäkt till er som söker min hjälp och som jag inte räcker till för. Men villkoren delar vi. Vi är starka. Och svaga.

Och fastän många betraktar mig som stark och modig känner jag mig ibland liten och ensam. Trots kändisfesterna, trots vännerna, trots barnen. Trots att jag återerövrat ett värdigt liv.

För sånt är livet.

Kram!

På väg till gymmet i morse lyssnade jag som vanligt på ett poddat radioprogram, den här gången Lantz i P4. Annika, som alltid är uppfriskande i arla morgonstund fick mig dock just i morse aningen konfunderad. Hon tog upp fallet med den morddömde mannen som nu vill jobba som läkare. Och hon hävdade åsikten att om man sonat sitt brott ska man få göra vad man vill därefter.

Men är det verkligen så enkelt? Skulle hon tycka att det var okej om en dömd pedofil efter fängelsestraffet jobbade på dagiset där hennes barn går? Är det sjysst om en snut dömd för kvinnomisshandel hjälper misshandlade kvinnor att anmäla mannen som slagit dem? Är det cool om en läkare, vars främsta kall är att rädda liv, med berått mod har släckt ett människoliv?

Det finns lagar och rättsliga prövningar. Men det finns också moral. Att handla omoraliskt måste inte alltid vara emot lagen. Men det är ändå inte godtagbart för de flesta. En politiker får oftast avgå för smärre förseelser, som att köpa Toblerone med fel kort, skita i tv-licensen, skattefuska eller ha svart städhjälp. De kan också tvingas avgå om de köper en bostadsrätt helt lagligt. Dessa moralregler gäller inte för exempelvis snabbköpskassörskor eller teaterregissörer.

Det handlar om vad man representerar. Och OM man representerar. Hur det som representeras passar ihop med den som representerar. Är inte det viktigt? Ska folkvalda politiker få ha begått incest om de sen suttit av sitt straff?
Ska en straffad mördare få bli läkare?

NEJ! Han kan kanske bli blomsterhandlare. Eller chaufför. Eller kock. Allt möjligt. Men inte läkare!

Steg upp 05.44, borstade tänderna, hoppade i träningskläderna och cyklade ner till Hötorgsgymmet för att dra det vanliga morgonpasset. Små ettriga isbitar for emot mig som en enorm myggsvärm och stack mig i ögonen. Jag cyklade i nerförsbacke men det kändes som uppåtlut.

Och det slog mig. Vintern är här.
Vemodet la sig över stan ihop med de blöta snöflingorna. Det höll i sig. Kylan har krupit alldeles intill och jag kryper ihop av nåt jag inte vill kännas vid. Att allt inte är som vanligt. Jag talar med folk, skriver, famlar efter glädjen. Men letargin har landat.

Jag stämmer möte med G. Vi slår oss ner på det pyttelilla haket med ett glas vin. Som blir två. Sitter tätt ihop. Vi två.
Och livet blir en enda komplikation av halsdukar, vantar och tjocka lager dun. Tjocka lager vadd mellan dröm och verklighet. Möjligheter som viskar i fjärran. På andra sidan vintern.

När vi pussar varandra godnatt i kylan och går åt varsitt håll kan jag inte se upp mot himlen och fråga varför. Varför det är så svårt. Nederbörden lägger sig emellan.

Och det enda som ringer i mitt huvud är den gamla Bowielåten "Sorrow".

Samtidigt som jag blir varm av att tänka på G. Men melankolisk av allt som ligger emellan. Mellan liv och död.

Det är så roligt det här med "världsartisten" ("TB"). Eller roligt är det ju inte alls egentligen. Men det blir liksom underhållning ändå när jag läser rubrikerna och neddragarna i kvällspressen medan jag står i kö för att få betala mina rättvisebananer. Billy Butt exempelvis. Han vittrar morgonluft och träder fram för att "hjälpa" den våldtäktsanklagade TB att få en rättvis prövning. Den han anser att han själv aldrig fått efter sin åttonde ansökan om resning efter att ha blivit dömd för nio våldtäkter.

Kan inte låta bli att förundras över hur dömda våldtäktsmän och andra misogyner känner sig så ohyggligt kränkta över att inte få ägna sig åt sina förnedringslekar ifred. Det är ju så orättvist att just de blivit avslöjade. Och det kan man förstås tycka, fast i omvänd bemärkelse: det är orättvist att inte fler torskar dit.

Jag står där och håller i mina bananer som jag betalar dyrt för av samvetsskäl. Och tänker på det överseende som många har med män som beter sig ruttet mot sina anhöriga eller chefer som uppträder despotiskt, förgiftar miljön i hemmen och på arbetsplatserna. Men bananerna, de ska vara rättvisemärkta minsann.

Tänk om vi började ställa samma krav på människor som på bananer!