Månadsarkiv: oktober 2007

TEATERAPOR

image113

OBSERVERA ATT MANNEN PÅ BILDEN INTE NÖDVÄNDIGTVIS MÅSTE VARA EN AV DEM SOM OLLADE PÅ FÖNSTRET TILL FRIPPES!

Så, nu till saken. Vaffan är det med dessa manliga "Dramatenstjärnor" egentligen? De misshandlar kvinnor (Röjan), de förnedrar kvinnor å det grövsta genom att bedra dem öppet mitt under pågående uppsättning (Ichmael), de knarkar och svinar (Throsten) und so weiter. Och de drar fulla hus. Ja, kanske inte Throsten längre, men länge nog. För de är ju så begåååvade.

Jaså? Är de verkligen det? Eller har de bara skapat en myt kring sina plufsiga egon? Tycker tanterna i teatersalongen att det är spännande att se dessa skandalkukar live bara för att de väcker sån uppståndelse genom sina sjuka privatliv? Själv tycker jag att Röjan är en överteatralisk kalkontupp, att Ichmael har ett enda ansiktsuttryck och tom blick och att Throsten känns ungefär lika trovärdig i sin skådespelarroll som knarkaren på tunnelbanan när han ber om pengar till natthärbärge (= sil).

Säkert slog dessa herrar igenom med hjälp av sin talang, men vad är det vi ser nu? Vrak! Medelålders män som gjort moralisk bankrutt. Och kom inte och säg till mig att man måste skilja konst från personlig vandel. Det där hänger ihop. Inte så att en artist eller konstnär behöver leva som en vanlig svenne, det tror jag för övrigt är omöjligt. Men när de förlorar all känsla för folkvett och hyfs, när de överträder anständiga gränser systematiskt, då förlorar de också kontakten med de mänskliga uttryck de skall åskådliggöra. De blir skal. Förpackningar. Omslag runt skit.

Och teaternoch filmindustrin fortsätter locka med dem som affischnamn. Varför? Varför inte sätta dem på biroller istället och hitta nya oförstörda stjärnämnen?

Jo, därför att idioterna som en gång började dra folk gör det än. Av bara farten. Ändå fattar jag inte varför teaterbesökare i synnerhet och folk i allmänhet har överseende med vandaler och ligister på scenen när de skulle ringa störningsjouren eller snuten om de hade såna personer som grannar.

Sluta gynna kräk bara för att de råkar vara Dramaaatenstjärnor! Skit är skit om än på stora scener.

DUDE, WHERE IS MY BODY?

image112

Detta är Germaine Greer, min favvofeminist. Hon har nyligen låtit sig avbildas naken. I en lång och snårig artikel i The Guardian berättar hon om nakenporträttkonsten. Bland annat får man veta att de enda kvinnor som i regel var nakna i Renässansens konstverk var kurtisaner. Annars var modellerna män, även då porträtten skulle föreställa kvinnor.

Idag är kvinnors kroppar så överexploaterade, så tuktade och så ägda av en manlig blick att de blivit ett projekt, ett arbetsläger. Många kvinnor lägger ner sjukt med slit på sina kroppar utanför ordinarie arbetstid. Kanske är det därför som kvinnor börjat avbilda sina kroppar mer inom konsten. Vi måste betrakta detta alienerade objekt på avstånd för att lära känna det bättre. Och kanske på sikt bli ett med våra kroppar.

Viss är hon härlig, förresten…

BUY OR DIE

image110

Jag talade i en kyrka idag. En kyrka mitt i city. De har en författargrej där ibland. Temat var Samhällsansvar med utgångspunkt från tre bibeltexter. Nej, jag är inte religiös, jag avskyr religion, eller kanske främst dess uttolkare. Men kyrkor kan vara mysiga. Fast den här var stor och nästan tom. Deppig på nåt vis. Antalet besökare understeg personalstyrkan inklusive kören. Prästen hade ett grönt överkast på sig. Utanför helgedomen gick folk med stora påsar från de omkringliggande köptemplen. En söndag i en ekande ödslig kyrka eller en söndag på ett tjattrigt myllrande NK, valet är ganska enkelt.

Jag undrar bara vad som ska hända med kyrkorna när de gamla som gästar dessa boningar har dött ut. Alla dog ju inte när jag talade. En del lyckades fly. Ändå var jag sjukt seriös. Talade om att människan blivit en aktie. Om civilkurage, moral, solidaritet och lojalitet. Sånt. Sånt som äldre borde gilla, tycker man. Men jag tror att det var när jag nämnde ordet glamorös som de fick kalla fötter. Eller whatever, Jag har aldrig ägt sextioplussarna. Vet inte varför. Nån sa att jag är för glamorös. Det är jag inte. Jag talar ju för Christ’s sake i en folktom kyrka!
Kan man vara mer oglamorös? Tillochmed världsstjärnan Jesus såg bortglömd ut där han hängde från sitt kors.

Och när jag kom ut i det fria var Drottninggatan tjock med folk som gläntat på plånböckerna för ännu ett billigt klädesplagg uppsytt av en drogad östasiat.

Konkurrensen om själarna är brutal.

HUR MAN TUKTAR EN ARGBIGGA

image109

Så här ser min förstfödde ut när jag pratar om kvinnors överkörda rättigheter. Så nu ska jag inte ta upp det. Inte precis nu i alla fall. För jag har en karl i mitt hem. En snickare. Han ska måla om vardagsrummet. Men först var han tvungen att hjälpa till med en massa som jag inte fixar. Sladdar. Saker som sitter fast i väggen. Då blir jag ett våp. Med ögon fyllda av beundran glor jag på honom medan han donar med saker som jag inte begriper mig på. Herregud, nu hör jag att han går loss med dammsugaren också. Så grymt sexigt! En karl som dammsuger hemma hos mig.

Ibland kallar han på mig. Då kommer jag som ett skott. Han undrar var nånting ska stå. Om han ska spackla fönstersnickerierna. Sånt. Nu hör jag hur han stönar. Han är inte rädd för att ta i. Han är en kille som kan frysa utan att klaga. Och han är jättesnäll.

När vardagsrummet är klart och nya soffan står där, då ska jag ha en pangfest. Vi ska dricka absint. Jag har en hel dunk moonshine också. Den ska jag göra bål på. Jag vill ha alla människor här som strömmat in i mitt liv sen jag blev av med Ni-vet-vem. Vi ska blåsa ur våra hjärnor. Det är vad jag drömmer om. En galen Dionysos här hemma.

Men just nu har jag en snäll snickare att sköta om. Jag ska bjuda honom på en cigg. Och på festen också såklart.
Det är så skönt att ha en handy man omkring sig!

Vad säger ni nu? Är jag sexist? Eller bara blond? Ti hi…

GOOD GUYS

image108

"Hej Unni!


Vilken bok! Boven i mitt liv… En av de starkaste läsupplevelser jag
någonsin fått, den hemskaste också. Vad fan är vi män för kräk
egentligen? Varför behandlar vi kvinnor som dig, som gör allt för oss, så
fruktansvärt illa. Jag har mig veterligt aldrig behandlat en kvinna illa,
aldrig slagit, hårda ord ja någon gång, men aldrig att jag gått till
ytterligheter som denne Niklas. Ändå känner jag mig så förbannat skyldig.
Är helt på din linje när du hänger ut kräk till karlar med namn och
allt. Samtidigt är det förstås på något sätt synd om dessa män,
psykiskt störda som de måste vara…"

Det här är ett utdrag från ett mejl jag fick häromdan.
(Jag hoppas att avsändaren är ok med att jag citerar honom.)

Jag vill också berätta om en incident som inträffade samma dag, då jag höll på att bli mosad av en grabbjävel som inte borde ha haft körkort. Han kom farande mot mig och min cykel utan att se sig för när han gjorde en sjuk sväng, och jag hann bara på fitthåret bromsa just innan han rammade mig.

Ursinnig och darrig av nära-rullstol-upplevelsen gav jag killen en illa artikulerad utskällning. Men idioten skällde tillbaks. Menade att JAG borde ha sett mig för. Då stannar en manlig cyklist intill mig. "Nu ska du vara tyst", säger han till killen. "Jag såg alltsammans och hon har förkörsrätt. Du gjorde fel." Killen bjäbbar emot och säger att vi hade kunnat lösa allt om inte mannen på cykel kommit och lagt sig i. Jotack. Jag såg ju hur han ville lösa det hela. Genom att skylla ifrån sig. Men gentlemannen insisterade. "Du kan väl åtminstone be om ursäkt! Jävla drulle!"

Exemplen är tänkta att illustrera det jag så ofta efterlyst. Att de hyggliga männen träder fram istället för att försvara odågorna och svinen. Många kommentarer jag får här beskyller mig för att vara manshatare. Det är jag nu inte.

Jag säger som Guillou när han blir anklagad för att vara homofob: Tre av mina söner är män och jag har flera män bland mina vänner och bekanta… ha ha ha!

Nej, men jag hatar givetvis inte hela manssläktet, utan snarare dess avarter och den skada de ställer till med. De män som hjälper till att sätta skadegörarna på plats och som tar avstånd från skithögarna vinner mitt ömma hjärta.
Med smör på.

Tillsammans är vi starkare.

DEN ONDA SOFFAN

Nu har jag sålt den sista reminiscensen från tiden som Gud glömde. Den jättelika djupröda sammetssoffan som mitt ex ville att jag skulle köpa när vi flyttade ihop är äntligen ute ur mitt liv. Det var en soffa som kostade lika mycket som en begagnad Cadillac och som också var stor som en raggarbil. En soffa full av hemska minnen av hur jag satt på helspänn för att vara tyrannen till lags, masserade hans fötter och huvudsvål för att hålla honom nöjd, en soffa där han bredde ut sig så att yngsta dottern inte fick plats fastän den var så kolossal. En soffa som blev hans tron där han fick maten serverad, där jag led mig igenom kvällens pangpangrulle han valt ut, där jag var nära att bli strypt ochsåvidare.

När ungarna kom hem och åt fick de värmeböljor av den tunga mättade röda färgen och klagade på att mitt vardagsrum fick dem att hamna i klimakteriet. Jag erbjöd Babs att ha den i sitt rum, men hon vägrade. Hon hatade soffan lika mycket som jag. Fast jag var snål. Den var ju så dyr. Och varje gång folk kom hem till mig utbrast de: "Men gud, vilken härlig soffa!" I Blocket-annonsen skrev jag: "En riktig mys-soffa." Och det hoppas jag ju att den ska bli för köparen. Han verkade snäll. Han kan säkert ge soffan nya och skönare minnen. Och jag kan börja om med en ny och oskuldsfull soffa. Fast svart ska den vara. Svart som synden.

image106

Bye bye, bad vibrations…

VINDARNA VÄNDER

Vi var många som inte ens vågade hoppas på fällande dom i Stureplansmålet. De signaler som rättsväsendet vanligtvis ger är ju att det är bara att pöka på vare sig kvinnorna vill det eller ej. Risken att torska är ändå så liten. Och de flesta kvinnor drar sig för att anmäla våldtäkt eftersom det oftast leder till ännu en förnedring, och då inför öppen ridå. Det har ofta känts som en no win-situation. Var kvinnan full kan man inte tro henne, för vad minns man på fyllan? Var hon nykter borde hon tydligt ha sagt nej. I regel står ord mot ord, och då väger uppenbarligen mannens ord tyngst.
Därför kändes det som en enorm seger när de tidigare friade missgärningsmännen fick fyra år vardera för grov våldtäkt. Det firade vi på Gondolen.

image103

Gabbsan, Colettan & Babsan skålar för rättvisan.

image104

Liksom alla andra rättviseanhängare som samlats.

image105

Inklusive jag själv.

Vindarna tycks ha vänt i och med Svea Hovrätts förnuftsbaserade dom. Alltfler ansluter sig till den sunda inställningen att det är männens och inte kvinnornas beteende som ska granskas och ifrågasättas när det gäller övergrepp och kränkningar mot just kvinnor. Det sorgliga är de två dömda killarnas oförmåga att känna ånger och förstå den omfattande skada de ställt till med. Tydliga kännetecken på … fyll själva i det som saknas.

RÖSTA RÄTT!

image102 Nu, kära anhängare, vill jag be er om att rösta på Mari Jungstedt som livit nominerad till Folkets författarpris. Mari skriver lysande kriminalromaner, vilket självfallet är det främsta skälet till att hon är värd priset. Men – och detta är ett starkt men – Mari är dessutom en människa som lever som hon lär, en med civilkurage. Ni som följt den här bloggen vet, ni andra kan gå tillbaks och kika på mitt tidigare inlägg om denna sköna dam. Att handla efter sin moral är uppenbarligen ganska sällsynt idag, och det är därför jag blir så glad över Mari.
Hylla henne genom att rösta på henne.

HAREMMODELLEN

image101

Varför inte ett harem?
Många gånger har jag tänkt på hur det skulle vara om vi upplöste kärnfamiljen och istället klustrade ihop oss i haremkonstellationer. Om man bara tabubelade sexuella övergrepp och förtryck skulle jag inte alls ha nåt emot att sällskapa med sköna damer i en prunkande oas där en man släpade hem brödfödan åt oss. När man tröttnat på att ha sex med mannen får han ta in en ny kvinnlig konkubin, som givetvis först ska granskas av oss andra.

Man slipper vara ensam, det finns alltid sällskap från medsystrarna, och vi sköter barn och hushåll gemensamt. Och givetvis tar vi också hand om varandra. Mannen får inte ta in fler kvinnor än han kan försörja. Han levererar materiellt välstånd och vi levererar skönhet, intelligens och trivsel.

Nähä, det skulle inte gå, tänker ni. En man kan inte försörja ens en kvinna idag. Men beror inte det på att vi måste översätta allt till pengar? Underhållningsindustrin är gigantisk, den försörjer massor av människor. Väldigt mycket av det vi konsumerar idag är mjukvara, information, och mjukvaruproduktionen livnär också fullt med folk. Pengar cirkulerar friskt inom dessa geschäft, fast egentligen skapas väl ingenting där som går att äta och värma sig med? Uppenbarligen har vi här i västvärlden mat så det räcker. Löner är bara ett sätt att fördela det som produceras. Och producera kan väl karlarna göra. Så kan vi kvinnor ägna oss åt kultur och underhållning. Hålla igång skolväsendet och vårdsektorn. Sköta ekonomin så att inget onödigt slöseri kan pågå. Skissa upp riktlinjer för vad som gagnar hela gruppen, inte bara några enstaka individer. Sånt vi kvinnor sägs vara så bra på. Det enda vi kräver i gengäld är att få vara mätta och varma och materiellt trygga.

Är jag ute på djupt vatten nu? Men vänta… är det inte ungefär så vi har det idag? Bortsett från att vi kvinnor inte får bestämma över alla de områden vi är så bra på att ägna oss åt? Bortsett från att sexuella övergrepp och förtryck inte är tabubelagt? Åtminstone inte så mycket så att det märks särskilt mycket.

Rätta mig gärna om jag har fel.

RIS ÅT RÖVHÅL

image100

Urk, vad jag mår illa av den här mannen!
Hans namn är Ray Kluun och han har skrivit en bok med titeln "En sorts kärlek". Att han bara vågar nämna ordet kärlek är en skymf mot alla som nån gång älskat.

Boken handlar om karlns vidriga agerande när hans fru fick bröstcancer strax efter att deras första barn fötts. För att HAN skulle klara av hustruns sjukdom blev han tvungen att inleda en passion med en ung och vacker kvinna, ty det hjälpte honom att bli mer kärleksfull mot sin äkta hälft. Enligt uppgift hade han rumlat om en hel del även innan hans fru blev sjuk (tanken att hon blev sjuk av honom känns f ö inte alls främmande). Frun tynar bort medan han knullar älskarinnan och till sist väljer hon att avsluta behandlingen och invänta döden, eller snarare påskynda den, på en klinik där hon får dödshjälp. Och Ray, han är med på noterna. Såklart. Han är ju psykopat, nån annan slutsats går knappast att dra. Så fort han förpassat frugan till dödsriket gifter han sig med älskarinnan och får en ny unge med henne. Och han dillar om hur nära han kom sin fru under hennes sista tid i livet.

Boken har blivit en bästsäljare och äcklet håvar nu in feta summor på sin likskändning. Kvinnor i alla länder slukar boken och torkar bort en tår i ögonvrån. Själv tycker jag att det hela snarare påminner om ett mord, ett raffinerat och utdraget sådant. När ska vi få upp ögonen för såna här psykosickon! Som med kletig sentimentalitet klär sina ruttna liv i guld och glitter. Det är kvinnor som läser den förljugna smörjan, och den vetskapen kan fan få mig att i ett svagt ögonblick undra om det verkligen var en så god idé att införa kvinnlig rösträtt.

Den dag då alla lärt sig vittra psykopater lika bra som psykopaterna vittrar sina offer, den dagen kommer psykopaterna att flyga runt som höstlöv och på sin höjd kunna tjäna som kompost. Eller kompost förresten – det tror jag inte heller, för deras själar är kontaminerade, och även deras förmultning skulle sprida gift.

Bojkotta Kluundyngan såvida ni inte i rent studiesyfte vill bli bättre på att släppa fram kräkreflexerna varje gång ni stirrar in i ett svart rövhål som låtsas vara en ros. PUKE!