Månadsarkiv: september 2007

KONTAKTKÅT

image82

"Hej!

Du verkar vara en så stark och verbal kvinna. Men det
enda jag tänker på när jag ser en bild på dig är att
jag vill knulla dig.

Jag är 31 och jobbar åt Försvarsmakten. Hör gärna av
dig så kan vi träffas och ta en promenad.

Kram

xxxxxx"

Jag fick det här mejlet häromdan. Och observera att jag inte lämnar ut hans namn, så sjysst är jag. Han har ju faktiskt inte sabbat mitt liv, utan bara kommit med ett skamligt förslag.

Det är härligt med gensvar och jag rågillar när folk som läst nåt om mig, eller ännu hellre nåt AV mig, kommer fram och hälsar, kommenterar min blogg, mejlar eller facebookar. Men jag är ledsen, jag vill inte bli knullad. Dessbättre är det sällan jag får dylika propåer. Det gör mig bara lite nyfiken. Hur stöddig kan en snubbe tillåta sig att vara egentligen? Men visst, frågan är fri.

Nu ska jag till bokmässan i Götet och dem av er som är där får gärna lyssna på mitt miniseminarium lördag kl 13.30. Eller på duellen i Aftonbladets monter på söndag kl 11.30. Eller så kan ni komma till monter A0242 och kolla när jag signerar. Annars lär ni hitta mig i nån av barerna.

Men i mån av tid ska jag rapportera från messen.

Miss mess

BROTTET ATT BERÄTTA

image81

Bevistade Maria Carlshamres 50-årskalas i helgen. Festlokalen fylldes av prominenta gäster och talen som hölls var många. Få av talarna väjde för det ämne som Maria fört upp på agendan, nämligen kvinnofridskränkningar. Maria var en av de första som tog steget till att berätta öppet om helvetet hon gått igenom. I filmen "När mörkret faller" skildras ett förlopp som bygger på hennes liv med en make som plågade skiten ur henne.

Men när Maria tog bladet från munnen slöt folk sig samman. Mot henne. Konstigt va? Hon blev slagen, mannen dömdes, men sen. Sen tyckte arbetskamraterna synd om honom. Maria tystades. Måste tänka på mannen som slog. Skona honom. Man gör inte så. Berättar att man blivit misshandlad, förtryckt och förnedrad. I vanliga fall går det alldeles utmärkt för kvinnor att vädra den privata byken, helst också trosorna. Men inte när det gäller våld och övergrepp från en man de levt med. Nej, då är det privata inte så sexigt längre. Då kan det privata drabba mannen. Och det är alldeles för privat. Därför fick man täppa till truten på Maria. För att skydda mannen.

Tyvärr kunde jag inte stanna så länge som jag velat på festen eftersom jag skulle sitta i Fyrans morgonteve morgonen därpå. Och diskutera min bok med Maria Schottenius och Malin Morell, min förläggare.
Än en gång riktades fokus på hänsyn mot mannen som begått kvinnofridskränkningar. Mitt senaste ex. Får man göra så? Får man berätta detta? Jag fick lust att göra en Guillou; lämna studion i direktsändning. Igen och igen flyttades uppmärksamheten från det fruktansvärda samhällsproblem min bok beskriver samt min självupplevda helvetesvandring till att gälla förövarens väl och ve.

Stackars de män som förtrycker kvinnor, slår dem, utnyttjar dem, våldtar dem. Stackars dem om folk får reda på vad de gjort. Inte ska väl deras missgärningar och deras kvinnosyn skärskådas. Nej, det är kvinnorna som ska utsättas för granskning. Varför är de så hämndlystna? Varför skyddar de inte dessa tyranner? Längre?

Sällan frågar nån hur kvinnorna mår. Hur de har det efter åratals fysisk och/eller psykisk terror. Är det överhuvudtaget intressant? Lite svinn får vi väl ändå räkna med för att rädda hannarnas heder. Kvinnor och barn. Same old story.

Sen blev jag uppringd av en förtvivlad kvinna som fått sitt liv totalramponerat av en psykopat som slagit och terrat henne i nio år. Nu hade han nosat upp en ny dam, ett färskt offer med massor av energirikt blod han kan suga i sig. Ändå ville han ha den gamla kvar. Som en backup, en reservblodbank. Kvinnan i luren var inte alls så upptagen av att rädda sig själv som av att förstå den här mannen. Hans bakgrund, hans bevekelsegrunder. Hon skyddar honom än.

När hon till sist slutar skydda honom, då kanske ingen tror henne. De kanske tänker att hon bara vill hämnas för att han håvat in ett nytt offer. Det vet vi ju. Kvinnor är bara pissed of på sina ex av en enda anledning: de är försmådda och övergivna bitterfittor. Är de knäckta är det för att mannen hittat en ny. Inte för att han skadat dem så svårt att de måste få berätta för andra om mardrömmen de levt i. Så att deras medsystrar kanske kan lära sig att slippa hoppa i samma tunna med skit. Nej, allt är kvinnans problem till syvende och sist.

Men Maria Carlshamre är en av dem som bröt tystnaden. Hon gick före. Och tyvärr har hon många efterträdare.

När ska folk börja ta dessa berättelser på allvar? Och sluta skydda dem som dessvärre är upphovet till de här bedrövliga historierna.

Varför gick du inte, bla bla bla… Varför dras du till den här typen av män, blaj blaj… Hur tror du han mår av att du berättar om det här, la la la…

Säg som det är istället, ni som ställer de här frågorna. Säg: Jo, givetvis avskyr jag våld och övergrepp mot kvinnor i största allmänhet, men inte våld och övergrepp mot henne och henne och henne och alla andra kvinnor som berättar vem som begått de här brotten, för det vill jag inte veta eftersom det kan vara min kompis, min bror, min chef, min kollega, min pojkvän, min… lägg till det som fattas. Därför är det okej om hon och hon och hon utsatts för våld och övergrepp, för hon har brutit mot en mycket viktigare regel: regeln att INTE berätta.

HUR MAN LÄMNAR EN PSYKOPAT

image79
När man lever med en psykopat uppstår då och då små stunder av klarhet mellan den ständiga upptagenheten av hur man ska göra för att få honom snäll. Det är som att kika genom ett nyckelhål och se att det finns en annan verklighet på andra sidan drömmen om att bli lycklig med sin plågoande. Man får en skymt av sanningen.
Man är förtryckt. Han är ond. Han tänker aldrig på nån annan än sig själv. Man är djupt kränkt och fruktansvärt olycklig. Men när man får dessa fasansfulla insikter blir man samtidigt livrädd. För om man tar sanningen på allvar måste man ju dra. Och hur skulle det då bli? Jo, det vet man. Det skulle bli ett helvete.

Sen kommer också helvetet. Helvetet i att lämna en psykopat. För det måste man. Annars förgås man. Det kan mycket väl hända att han lämnar dig innan du hinner lämna honom. Men även det är en illusion. Han vill ha dig kvar i sitt spindelnät likt förbannat. Du är en trasdocka som ska ligga snällt i leksakslådan ifall han behöver dig igen.
Han spinner sitt sockervadd på nytt. The relationship hoover. Mitt ex pudrade mig med sina sötsliskiga melj fyllda av hjärta och smärta. Sa till ett av barnen hur mycket han saknade mig, hur deprimerad han var utan mig. Ringde och berättade att han tänkte på mig hela tiden. Osv, osv.

Det är så de gör. Och nåt händer. Du blir skör igen. Mottaglig. Saknar drömmen. Drömmen du bar på i alla år om att du till sist skulle bli lycklig på riktigt, att grodan skulle bli en prins. Hoppet tänds på nytt. Somliga trillar dit igen. Jag var nära att göra det själv. Tänkte att han kanske hade förstått, äntligen.

Men det är inte bara hoppet och saknaden efter illusionen som gör dig svag. Det är också rädslan. Den invanda skräcken att göra honom besviken och arg har impregnerat hela ditt emotionella register. Du ber honom alltså inte att dra åt helvete. Vågar inte. För då kommer han att hämnas, och det vet du. Riktigt farliga fiender bör man ha nära sig.

Så det tar liksom aldrig slut. Inte förrän DU till sist klipper banden, och klipper radikalt. Sen måste du konsekvent praktisera en enda regel: INGEN KONTAKT! Det kan ta lång tid innan han ger upp, men förhållandet är inte över förrän "Ingen kontakt" inletts. Av dig.

Så lämnar man en psykopat.

Och vad gör du om ormen kommer kravlande igen? Just det. STAMPA! Gå sen. Och se dig inte om.

HUR MAN ÄLSKAR EN PSYKOPAT

image78

Jag kan förstå att vissa som läser min nya bok har förbaskat svårt att haja varför jag älskade den där killen. Alla de personerna vill jag gratulera; det betyder förmodligen att de aldrig träffat en psykopat – lyllon! Isobel Hadley-Kamptz är en av dem som tycker att kärleken till mitt ex är helt knäpp. Hon skriver om boken i ett långt och intressant inlägg, läs gärna det.

Således känner jag mig skyldig folk en förklaring.
När man är förälskad kan man sällan ringa in just exakt vad det är hos den andra personen man är så galen i. Inte så konstigt – aldrig kommer man väl så nära mentalsjukdom som när man är häftigt förälskad. Så småningom brukar emellertid förälskelsen övergå i närhet, gemenskap, lojalitet, sympati och i förlängningen äkta kärlek.
Med en psykopat händer inte detta. Med en psykopat kraschlandar förälskelsen. Drömmen blir mardröm. Men det är inte vilken dröm som helst en psykopat blåser liv i. Han nosar sig fram till din innersta önskan, ett uppdämt, kanske hemligt, behov som du tillochmed har glömt bort att du bär på. När han hittat din svaga punkt slår han till. Han lovar under en halsbrytande romantisk uppvaktning att han – just han – kan förverkliga denna din heligaste önskedröm. Och han gör det på ett synnerligen övertygande sätt, annars vore han inte psykopat.
För han ljuger.
Han blåser in sockervadd i dina tankar, han tänder ett magiskt hopp inom dig, och det hoppet skimrar och glöder långt efter att han svikit löftet han gav. Masken faller, han blir en helt annan än den han utgav sig för att vara. Men du ger inte upp hoppet. Du tänker att han en dag blir den där drömprinsen igen. Om du bara går med på hans orimliga krav, om du bara slår trippelknutar på dig själv. Och du förlåter och hoppas och försöker förstå var den där perfekte mannen tog vägen och hur du ska locka tillbaks honom igen. Du smörar och sockrar, du minns den första ljuva tiden, den himlastormande passionen han tände.

Men han fanns aldrig. Det var "the pretend guy".
Han som var för bra för att vara sann var också för bra för att vara sann. Du är kär i en illusion som för dig blir nästan verklig, nästan inom räckhåll när han på nytt bedyrar hur mycket han älskar just dig. De tidigare flickvännerna var crap, du är speciell. Säger han. Men behandlar dig som crap.

Och du får inte ihop det. Du går långsamt ner för räkning. Till slut tror du att du är crap.

Så kommer det. Det du fruktar mest av allt. Illusionen rämnar. Du vill inte se. Du blundar ännu en gång. Förnekar. Han är ditt livs stora kärlek. Inbillar du dig. Och du försöker komma på vad det är du älskar så. Men du får inte tag i det. Ändå finns känslan i dig. Kärlek. Det måste ha varit kärlek. Vad var det annars?

Det var hat. Han hatade dig. Han ville utplåna dig. Nej! Det är inte möjligt! Du kan inte erkänna det. Men till sist måste du. För att inte gå under. Eller också går du under. Många gör det när de sugits torra av psykopaten.

Mig tog det nästan två år att äntligen fejsa fullt ut vad jag haft att deala med. Det var fasansfullt. Jag läste mina kärleksdrypande mejl till honom där jag ända in i det sista var så kriminellt lojal att jag tackade honom för att han var så "underbar". Han hade trashat allt som gav mitt liv mening, undan för undan. Och jag stod i askan och tillbad honom. Utan att egentligen veta för vad.

Sen ska man berätta för omvärlden om mannen man älskade som la ens liv i ruiner. Hur kunde du älska honom? frågar de andra. Och du begriper det inte ens själv efteråt. Det finns bara tomhet.

Och vet ni vad det beror på?
En psykopat är tom. Där finns ingen substans. Det är därför han måste suga ut all näring du har.
Och det är därför du inte kan redovisa vad det var du älskade hos honom.
För det fanns ingen där.

Fråga dem som träffat en solochvårare vad det var de älskade. Efteråt. Vem var han?

BUTT & BAJMAN

image76
Skulle nån vilja knulla sig till en karriär med den här mannen?

image77Okej, han här då, till höger, han har  visserligen pökat färdigt nu, men oj så många karriärknull han har hunnit med. Och än har han inte kallnat, än talas det om honom med tungan på tå. Madeleine Grive berättade nyligen på radio om vilket ramaskri det blivit när hon, medan han ännu levde, haft fräckheten att dissa honom. Så gör man inte med Det store geniet. Allt han rörde vid blev heligt, även kvinnorna. Och även det faktum att de lät sig röras av honom för att det gynnade deras karriär blev heligt. Bergman & kvinnorna var ett begrepp, en företeelse att beundra. Han krokade vant upp dem för att en tid därefter släppa dem längs dikeskanten på den kungsväg han själv beträdde.

Vad är då skillnaden mellan häradsbetäckaren Bajman och den dömde våldtäckaren Butt? Butt lovade ett gäng damer ett lyckat yrkesliv och ansåg sig därmed ha rätt till deras underliv. Bajman gjorde typ detsamma. Men det finns en viktig skillnad mellan dessa två fula gubbar. Butt var aldrig geniförklarad. Han var bara en sketen "nöjesprofil" i en tacky skivbizniz. Bajman däremot var en superhissad demonregissör. Han kunde ge sina ligg finfina roller vid filmen eller teatern. Men annars? Egentligen?
Bägge utnyttjade sin ställning, bägge bar sig åt som svin mot kvinnorna. Ändå impades folk av Bajmans fruntimmershistorier medan de äcklades av Butts.

Sens moral: var gärna ett svin, bara du är "fin".

RAPPORT FRÅN EN KROGSVÄNG

Var ute i helgen och, som det heter, gjorde stan osäker.

image68

Vi tyckte att vi var ett gäng foxiga bitchar. Se så fulla av självförtroende Colettan och Gaby är…
Men sen utsattes vi för attentat. En behåuppknäppare var i farten. Blixtsnabbt knäppte denna människa upp våra bysthållare i parti och minut…

image69

Men vaffan hände här…

image70

Detta blev ett fall för Elias, en hygglig karl, tillika Colettans sambo. Men det är knivigare att knäppa behåar än att knäppa upp dem…

image71

Plötsligt hade damerna fullt sjå med att knäppa till sig. Stämningen blev paranoid – watch your back! Och detta var ändå ett städat ställde på Östermalm, för bövelen! Vi beslöt oss för att retirera till gamla kära Söder igen.
Hamnade på ett hak med så hög sunkfaktor att mina ungar har avkrävt mig ett löfte att 1. aldrig gå dit igen, 2. inte berätta att jag öht varit där. Hursomhelst lämnades behåarna ifred, men det var också allt. Händer, händer, överallt dessa händer…

image72

Elias kände sitt ansvar och blev nu bizzi med att hålla toppkoll på alla lejma slajm därinne. Passa er, dorks!
Det gick riktigt bra. Vi kunde återgå till the real bizniz. Tills vi skulle gå. Då kom ett par knäppgökar fram till Colettan och mig och utbrast "Russka, russka?"

image73

Fräcka karlar! Vi som är så anständiga! De trodde vi var ryska fnask och pekade på mig, varpå den ene gick fram till Elias, som han trodde var hallick, och sa: I want her. Stackars Elias fick åter rycka ut. Det blev nästan slagsmål. Men bara nästan. Han fick nämligen förstärkning.

image74

Let’s stick together… Sen sökte vi asyl på ett kebabhak.

Men igår sa Leo när ungarna var hemma och åt middag att det inte var konstigt att de där snubbarna trodde jag var en rysk hora. "Du ser ut som om du kommer från Saltholmen med ditt fuck-Dolce & Gabbana-blingbling, mamma. Men var glad för det, ingen kommer nånsin att försöka råna dig." Sen vägrade Leo vara med på bild.

image75

Skäms han för sin egen ömma moder? Och Notty – hon vägrar adda mig på sin Facebook! Det räcker att jag är med i din bok, fräser hon. Men hur ska jag kunna skriva en bok om mitt liv utan att ha med människorna i mitt liv?
Vi författare har det sannerligen inte lätt. Fast det jämnas förstås ut av att omgivningen inte heller har det särskilt lätt.

Nu är iaf den här helgen dokumenterad. My life is an open book – lol.

Vilken jävla produktplacering, förresten. Den borde man skämmas för. Förlåt.

BALLARE MED BALLE?

Jag har haft sex med över 3000 män. Hur känns det att få veta det? Att jag som är kvinna knullat skiten ur så många karlar. Vilka fantasier väcker det? Var ärliga nu. Kanske måste vi ta in en bild på mig också. Ihop med en fettad text.

image63

JAG HAR HAFT SEX MED MINST 3000 MÄN!

Är jag het nu? Jag har ju dessutom utmärkt mig med att ha skrivit ett gäng romaner. Jag är med andra ord ganska framgångsrik. Och helvete vad jag har fått ligga. Hur smakar det?

Okej, nu tar vi nästa, som råkar vara kände äventyrsseglaren Roger Nilson:

image64

JAG HAR HAFT SEX MED ÖVER 300 KVINNOR!

Det brölar han ut i pressen idag. Wow! Vilken kille! Svennarna blir avis såklart. Måste läsa – hur fixar han alla dessa villiga damer? Visserligen bekänner han att han är sexmissbrukare, men vaffan. Det måste ju ändå vara grymt att få omkull tjejer på löpande band.

Men jag då? Som har haft sex med tio gånger så många? Då är väl jag tio gånger ballare? Eller? Tror ni mig inte?

GALEN MEN MED FÖRNUFT

Sådär vänner, nu är jag på banan igen. Tyvärr kom aldrig Vigdis Hjort till Protestfestivalen, så galenskaperna uteblev.
Däremot deltog jag i en paneldebatt där släktskapet mellan galenskap och genialitet diskuterades. En gammal professor menade att riktiga konstnärer måste må psykiskt dåligt för att få tillgång till sin kreativitet och att de därför lätt blir alkoholister. Han hade en väldigt högtidlig syn på konstnärsskapet och dess koppling till behovet av att berusa sig. En jungiansk analytiker tyckte att konstnärer har en ökad sensibilitet och därför behöver berusa sig … nä, usch vad tråkigt det här blev. Det satt en spejsad poet i sällskapet och brann fär rätten att vara "gæern". Det höll jag med om. Och en känd norsk (störtsnygg) kvinnlig sexolog hävdade, att blir man tillräckligt lycklig behöver man varken rus eller konstnärliga uttryckssätt. Jag sa att den bästa garantin för genialitet är en besvärlig barndom eftersom inga begåvade författare, artister eller konstnärer jag känner till har haft en trygg uppväxt. Så att om man jävlas riktigt brutalt med sina ungar, då blir de genier – NOT. Bara om de har en stor talang och dessutom en enorm inre styrka. Och tur. Och låter bli att supa eller knarka. För mycket i alla fall.

Generellt tror jag att den konstnärligt aktive måste få blåsa ut hjärnan då och då med en stadig fylla. I nästan sex års tid tilläts jag aldrig göra det av min pojkvän som sedermera blev min agent (läs: fängelsevakt). Han sa att jag var galen fastän jag verkligen aldrig har varit mer mjäkig och anpassad än då fastän jag levde i ett vansinne. Idag är jag glad över att jag är lite galen, och emellanåt blandar jag ut vansinnet med lite lösningsmedel. Det gör fanimej bara gott. Och jag trivs bland folk som är lite nuts. Som exempelvis två sköna bekantskaper jag fick i Kristiansand:

image59

Min norske ciceron som en gång i tiden var en riktig "råtass". Kriminell och narkoman och allt det där. Han följde mig som en trogen hund och pratade om syra/basbalansen och det gyllene snittet som hjälpt honom få ordning på sitt liv. Man är vad man äter, hävdade han bestämt. Och det stämmer ju. Jag äter nästan bara nötter. Nuts alltså.

image60

Träffade också nydelige Heidi som bott bland indianer i Nordamerika. Här med sin 15-åriga "jænteunga". Påbråt kräver ingen närmare förklaring. Heidi är filmare med patos. Förmodligen Norges starkast brinnande eld just nu som jag värmde mig vid medan hon talade om vikten av att inte väja för sanningen och plikten att ta konsekvenserna av den.

I övrigt njöt jag av den vackra lilla staden vid havet. Fast svanarna var aggro. De väste åt mig. Tyckte kanske att jag stal uppmärksamhet från dem.

image61

Ibland måste man resa bort för att få nåt att komma hem till. Och för att komma hem som en rikare människa.
Inte för att jag tjänade en spänn på Protestfestivalen. Men jag fick nåt bättre. Ny glöd. Det lönar sig att göra motstånd.