Månadsarkiv: augusti 2007

PROTEST PÅ NORSK

image58

Nu åker jag till Norge där jag ska medverka i Protestfestivalen. Tänka sig. Big even in Norway, ha ha. De enda anvisningar jag fått är att vi ska gå en pubrunda på lördag. Orientering på norska. Jag ska träffa en helskön författarinna som heter Vigdis Hjort. Hon är galen. Med henne blir alla lite galnare än normalt. Hon protesterar mot den norska renlevnadsterrorn. Nyss gick hon ut med ett manifest där hon hyllade berusningen. Norrmännen älskade det och hyllade henne. Här hemma hade folk förmodligen blivit arga. Här hemma är det mer Jante än i Norge. Norrmännen var ockuperade av tyskarna och bjöd på motstånd under WW 2. Här hemma var vi tysta. Det sätter sina spår på ett folk.

När jag kommer hem på söndag ska jag berätta om protesterna. I fyllan och villan och verkligheten.

Under tiden kan ni läsa Åsa Mattssons vjuis med mig.

Kram!

MINGEL OCH SNACK

Jag var på Alexandras släppfest för hennes nya bok Taxi.

image55

Alexandra glittrade som vanligt.

image56

Medan jag snarare såg ut som en baglady. Fast det gjorde inget. Jag hade ju starka, sköna, trygga Mari att luta mig mot.

Sen kom Bosse. "Jag har hört om din bok!" sa han.

image57

Du gjorde en ordentlig uthängning av ditt ex där, menade han. Namn och allt. Ja, fast bara förnamnet, svarade jag. Jaha, tyckte Bosse. Då var det ju inte så farligt. Bra att du skrev om det här. Jävligt bra.
Och det är så tongångarna går. Två led. På sätt och vis motstridiga.

Det kan väl knappast ha undgått er, kära bloggisar, att jag skrivit självbiografiskt om mitt förhållande med en kille som jag sedermera lät bli min agent och som jag lät rida på min rygg medan jag hjälpte fram honom. Under tiden gav han mig hugg och slag och förödmjukelser både över och under bältet. Det var en mardröm, och om den har jag berättat. I mitt fall handlade det om en våldtäkt på alla plan, även det konstnärliga. Efteråt var jag slut, förbrukad och jämnad med marken.

Sen reste jag mig. Segt men säkert. Och jag tänkte: klarar jag att ta mig upp igen, då ska jag dela med mig av den här überförjävliga erfarenheten. Jag tror att det är samma drivkraft som får tortyroffer och folk som överlevt förintelseläger att vilja berätta.

Jag har alltså varit tvungen att pränta ner min bedrövliga historia. Jag anser mig ha inte bara rätt till det, det är banne mig en skyldighet. Hur man bryts ner i ett misshandelsförhållande har folk vanligtvis svårt att begripa sig på. Då får jag beskriva det på ett så intimt sätt jag bara kan. Så att läsarna nästan känner att det är dem själva det gäller, detta har iaf varit min ambition. Jag blir jätteofta kontaktad av kvinnor som misshandlats och terrats av män med höga befattningar. När de vill berätta tystas de effektivt ner av ett manligt camaraderie som vill skydda mannen som begått kvinnofridskränkningarna. Istället anses kvinnan hysterisk, bitter och hämndlysten. Är det av hämnd man rapporterar om förtryck och orättvisor?

Våld mot och förtryck av kvinnor är ett ofantligt samhällsproblem som förekommer precis överallt i ett land som har flyttat jämställdhet så högt på agendan att tom dagisungar får lära sig vad begreppet innebär. Men när brott mot denna jämställdhet begås, då ska gärningsmännen (för det är nästan alltid män) skyddas. Den förråade och rent fascistiska syn på kvinnor som misogyner besitter ska vi inte tala lika högt om som vi talar om rassar och nassar. Ändå är det mycket vanligare.

Jag accepterar inte det. Jag öppnar käften. Inte bara för min skull, utan för alla de medsystrar som råkat ut för en av de vidrigaste former av övergrepp som finns: att bli slagna, förnedrade och nästintill utplånade av den man de älskar och lever med. Konsekvenserna är inte privata. De är svindyra för hela samhället.

Här är en länk till en tv-intervju där jag försöker förklara hur det funkar:

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=892542

SPRINGTIME!

image53

Jag har sprungit tjejmilen, tjohooo! Kanske inte så konstigt, tänker ni, men det är det visst. För det första att jag sprang (Jungan, som lockat dit mig utlovade att vi skulle GÅ), för det andra att jag aldrig i hela mitt liv sprungit en hel mil, för det tredje att jag efter halveringstiden flög. Ja, jag fick vingar. Eller hjul. Whatever. Det var i alla fall magiskt. Jungan och jag sprang sida vid sida hela loppet, sen var vi helt höga på endorfinerna. Och så fick jag vip-pass tillsammans med tjejerna från Förkväll, bara en sån sak. Inte vip-passet, men tjejerna. Ingen ska få lov att säga ett ont ord om Gynningskan när jag är i närheten efter den här dan.

I morgon ska jag sitta i Virtanens studio och prata om min bok. Han är ett ex. Fast ett ganska grönt ex. Men han skrev skit om mig i Aftonbladet. Det ska han få för. Fortsättning följer.

VÄGRA VIAGRA!

image52

Ååååh, vad han är slajm! Och skälet till att jag ägnar gubbsvålen Hugh Hefner en tanke är att Veckorevyn låg uppslagen på badrumsgolvet med en artikel där Paris Hilton uppgavs ha firat äcklet på hans 80-årsdag. Av Hiltonbruttan går det inte att vänta sig shit. Men hur kan surkuken Hefner få pöka? Bortsett från Viagra alltså?

Vaffan är det med alla de här slemmona som måste få ribba när de borde vara gamla, grå och snälla mysfarbröder? Kan inte kuken få lov att slakna och sen bara vila i frid? Vem uppfann Viagra och varför? Måste män knulla tills de trillar ner i graven? Tror de att det är deras fjong donnorna är ute efter? Hefner skulle kunna omge sig med blondies ändå, kanske ännu fler, om han lät byxormen ligga still. Men nä. In ska de, de gistna gammelkukarna. In och ut och in och ut i evighet amen. Juck, juck, juck, juck – yuk!

HEDER & SAMVETE

image51

Ni kanske trodde att jag bara hissar damer, men jag idkar absolut ingen könsapartheid, det strider mot mina feministiska ideal. Detta är således en megahyllning till en man som jag uppskattar så mycket att orden bleknar när jag vill beskriva varför. David Lagercrantz, I love you so much right now!
David, förstår ni, var den ende som höll kontakten med mig under min privata istid. Varje dag ringde han och påminde mig om att jag fortfarande levde. Jag vågade inte berätta om hur jag hade det, men David anade att saker inte stod rätt till. Och när isen äntligen bröts mindes han. David blev mitt vittne.

Senare, när jag berättade allt, fick jag uppleva en solidaritet som de flesta bara får se på film. Ögonen tåras varje gång jag tänker på det. David sa upp sig från exets agentur för att tydligt demonstrera sitt avståndstagande från förtryck och övergrepp. Rakryggad står han upp för de humanistiska principer och ideal som all god litteratur bottnar i. David är en sann intellektuell. Dessutom skitsnygg. Varm (het!). Smart. Och ROLIG! Nu när jag är löst ur mitt bedövade tillstånd kan jag dessutom njuta fullt ut av Davids helt jävla supercoola sköna personlighet.

David skriver om människor som förverkligar visioner och han gör det med stor framgång. Håll ögonen öppna till våren då hans romanbiografi om Alan Turing kommer ut. Det människoödet är minst sagt skakande. Jaså, ni visste inte att Turing var den artificiella intelligensens upphovsman? David kommer att förklara mer om det. All heder åt honom för att han återupprättar detta geni som plågades och förföljdes av inskränkta idioter. Och heder åt honom för att han vågar följa sitt samvete.

Kanske tycker några av er nu att jag yvar mig och talar i egen sak, men betänk då att vore det inte för den sortens civilkurage och inifrånstyrning som David besitter skulle inga diktatorer störtas, om man ser det hela i ett större perspektiv.
David är min hjälte.
Because he's worth it!
(Förresten rågillar jag hans fru också.)

NATT-TRÄNING

image47

Detta är en hyllning till Signe Haugo, min fantastiska norska gyminstruktör.
När jag levde i isoleringscellen tilläts jag smita iväg till gymmet innan jag kallades hem för att handla, laga mat, massera fötter och passa upp min hustyrann. Vad han inte kände till var den superkraft som uppstod på de gruppträningspass som leddes av Signe. Första gången hon körde ett pass var jag fullständigt förstummad. Vad är det här för en tjej? tänkte jag. Hur kan hon vara så glad? Och hur kan hon sprida en sån galen entusiasm? Hon måste vara galen, konstaterade jag. Och på sätt och vis är Signe galen, fast enbart i positiv bemärkelse. Alla blir galna i henne. Ryktesvägen fick vi höra att några av gymtjejerna hade varit ute och festat med Signe och att de haft galet kul. Naturligtvis blev vi andra väldigt avundsjuka; vi ville också vara galna med Signe. Så när jag blivit kvitt mitt ex och mått skit och skrivit och tränat och tränat och skrivit och mått skit men haft Signe som min enda ljuspunkt gjorde jag slag i saken. Jag krävde att få gå ut och festa med Signes fan club. Och röjde för första gången på många långa år (förutom röjet på hennes träningspass då).

Fortfarande tänker jag ibland på hur det hade varit om jag inte fått insupa Signes fontänsvettiga träningsorgier under de svåra åren. Men bara så att ni vet: på Signes träningsklasser är det hårdare dörrpolitik än på Kvarnen.
Och det var på Kvarnen vi festade i lördags:

image48

Alla älskar Signe!

Fast stackars Gaby hade det värre …

image49

Se hur rädd hon ser ut. Hon är inte så van vid att gå på klubbar med störande element (läs: män). Och klockan ett på Kvarnen en lördag är ett enda stort manligt störningsmoment, särskilt om man är en babe, vilket Gaby är (fast hon hatar att bli fotad). Så hon stod där i det brölande fyllefolkhavet och såg så störd ut att jag blev full i skratt. Sen skrattade jag resten av kvällen. Och till slut skrattade Gaby också medan hon diskret slog bort alla håriga aphänder som envetet placerade sig på hennes läckra lilla rumpa.
Ibland finns det inget annat att göra än att le åt galenskapen.

GIRLIE POWER

image41

Detta är en hyllning till en alldeles enastående kvinna. Mari Jungstedt är hennes namn. Hon skriver deckare, men är också stjärnalist. Ja just så: STJÄRNalist. Allt hon rör vid börjar glittra. Igår var vi på hennes släppfest för nya boken "I denna ljuva sommartid", som förövrigt är en pärla i sin genre.

När jag kände mig som allra ensammast, när jag förlorat hoppet på att det finns människor med moral och samvete, som inte bara tänker med plånboken, visade hon ett suveränt civilkurage. Vi kände inte varandra då. Men hon valde att stötta mig fastän det var obekvämt för henne. Hon visade i praktiken var hon står när det gäller förtryck och våld mot kvinnor genom att hoppa av från den litterära agentur som jag hjälpte mitt ex att bygga upp, en agentur som aldrig hade funnits utan mig. En agentur som växte upp på min krökta rygg.

Mari är en hjältinna. Hon visar vad solidaritet och systerskap innebär. Hon förnekar aldrig sina väninnor, och de blir bara fler och fler. We love her! Från och med nu ska jag lyfta fram alla andra som på olika sätt är värda min hängivna beundran. Det kommer mera.

Hursomhelst var festen astrevlig. Vi dansade och mådde. Mian dansade med sig själv i fönstret när vi andra tog igen oss på verandan. Hon kunde inte sluta för hon hade satt sin favvolåt på repeat.

Hur fulla blev vi? Inte värre än att jag var uppe och tränade i morse. Sen glass på Nytan. Fyra kulor för mig, de andra fick dela på två. Nån måtta får det ju vara.

image42

Linn som är typ ett par decennier yngre än Mian sa att gränsen är hårfin mellan att vara rolig och äcklig.
Hon avsåg då sin sambo Mian.

image43

Gabybaby vågar inte säga att jag är äcklig. Hon har inte sett mig äta vattenmelon ännu.
Fast jag röker inte vattenpipa. Det gör bara mina döttrar.

image44

Det är dock helt lagligt. Mina flickor är på tok för smarta för att bli dumma.

HJÄLP, JAG ÄR EN HIPPIE!

image45

Flyget hem var jätteförsenat vilket föranledde tre raseriutbrott från Notty för att hennes snus tog slut och ett från mig för att vi hade blivit uppjagade mitt i natten i onödan. När vi äntligen landade var Notty så snusabstinent att hon beskyllde mig för att se ut som en hippie. Ja – beskyllde! Aaaah! Jag kan köpa att hon säger att jag har afroben, att jag kommer att bli en rostad kärring om jag äter 0/0-yoghurt till frukost och att jag kommer att träna på min begravning. Men hippie… där gick hon över den röda linjen. Jag hatar hippies, jag är ju för fan gammal punkare. Då säger hon att det är ok att se ut som en hippie. Hrmpf.

Är nu iaf back in bizniz och började svara på mina hundraåttiotre rödflaggade mejl, hade långlunch med en kollega och gick på bio med en dejt.

Det började bra. Jag valde en romantisk komedi av Hanif Kureishi. Lovande att se en romcom med en dejt, eller hur. LOL! Den började med att en asgammal gubbe fick ett finger instoppat i röven – yuk. Fingret tillhörde en läkare som konstaterade att gubben hade knölar på prostatan. Tack. Sen trodde jag länge att gubbsen bara var en inledning som skulle föra oss in i den sedvanliga förvecklingsdramaturgin. Men gerontofilin blev bara värre. Snart urartade filmen till ett gubbsjukt eldorado med Pygmalionkomplex och den vulgära ungflickan lät gubben tafsa mer och mer på henne tills han fick dö i hennes armar. Hångelläget uteblev helt i biosalongen och jag började skratta nervöst på fel ställen. Dejten också.

Jag är alltså en hippie som väljer avtändande filmer om gubbsjuka. Fast dejten förlät mig.

I morgon ska jag svara på alla kommentarer jag inte hunnit läsa än.

Och på måndag kommer boken från tryckeriet – hippieyippeee!

BYE BYE BAKVERK!

image39

Och detta är märk väl bara ett litet axplock av alla söta desserter som bjöds varje kväll.

image35

Förstå att vi är dästa och tröga i huvet.

image36

Det är nog bäst att vi åker hem nu.

image37

Och så här ser plajan ut, by the way. Nu borde jag bara kräva en slant av Tunisiens turistbyrå.
Ser ni att det är Notty på bilden? Bra, för hon har sagt att jag inte får lägga ut henne mer.

Och nu är det marsch pannkaka. Sweden, here I come!

GRILLAT FLÄSK

Idag är vi fööör sega. Sverige känns så avlägset. Min hjärna likaså.

Hotellet bjöd på nån sorts mingel. Fransoserna trängdes girigt vid utskänkningen för att roffa åt sig så mycket vin och drinkar som möjligt mitt på blanka dan. En gammal farbror stod för livemusiken. Han såg ut som om han satt vid en skrivmaskin. Vi blev fotograferade av en ditsänd kameraman. Och kände oss yra efteråt. Notty oroar sig för att hon inte lyckats sveda sidfläsket. Jag känner mig rostad. I morgon är sista dan, sen åker vi hem. Färdiggrillade.

Då ska det bli andra bullar.

image33

Fet underhållning poolside.