Månadsarkiv: juli 2007

PRIDE ÖVER VAD?

Så är det då Pridefest i stan igen, och det är ju härligt och allting. Om det inte vore för Glenn Hysén. Varför?
Förra året bråkade jag om valet av inledningstalare, men i jämförelse med 2007 års val måste jag bara utbrista: Jan Guillou, kom tillbaka – allt är förlåtet! Kanske ska jag inte lägga mig i det där, kanske har jag ingen talan alls som hetero, det är i varje fall vad somliga bögar tyckte om min inblandning i fjol. Men jag är vaggad i gayrörelsen, det var där jag lärde mig att man har rätt att vara annorlunda. Jag sympatiserade med Lesbisk Front på tiden det begav sig, demonstrerade med dem, provade också att lapa mus. Bland bögar och flator har jag alltid känt mig hemma och alltid varit välkommen. De har plåstrat om mig när jag vinglat ut ur en relation med nån heteroskitstövel och de är värst på att festa. Jag bara fattar inte varför en snubbe som lappat till en bög ska få inviga denna gayfolkets stora högtid. Det känns som om homona är så angelägna att få stanna kvar i stugvärmen att de tar till vilka enkla knep som helst. Är det rädslan att inte vara tillräckligt anpassade som spökar? Eller är det ren masochism? Opportunism? Populism?

Vem tjänar egentligen på att Glenn Hysén håller tal på Pride? Han tjänar hursomhelst massa. Han får queerkredd samtidigt som han kan fortsätta vara squarehead. Visserligen får Pridefesten mycket publicitet av spektakulära inledningstalare, men gagnar det saken? Ja, SAKEN! Eller har hbt-rörelsen glömt att det finns en SAK? I så fall behöver de väl inte ha en Pridevecka.

Jag vet att det finns många bögar som svärmar för fyrkantiga "hederliga" karlar med machokuken på rätta stället, det är ju bara att kolla in det där klassiska konvolutet till YMCA, hä hä, men då handlar det mer om fetischer. Glenn Hysén är däremot the real ting. Tyvärr. Han reagerade våldsamt på att bli tafsad på av en bög och säger sig stå för detta än idag. Herregud, vilken fjolla! Jag vet inte hur många hundratals gånger jag känt en hand gripa om nån av mina strategiska kroppsdelar och därefter lugnt avlägsnat tassen. Skulle jag tjonga till varenda snubbe som kommit där med ett klumpigt närmande, då hade jag blivit betraktad som rabiat manshatare, förmodligen flata.

Ha ha, borde man förresten inte fråga Hysén det som man frågar alla sexharassade fruntimmer, nämligen: "Jaha, men vad gjorde du egentligen inne på en offentlig toalett? Vet du inte att det är en typisk raggningsplats för bögar? Och vad hade du på dig för övrigt? Var du nykter?" Osv.
Ha ha ha, Hysén, sicken en kärring du är!

Rainbow

DÖDEN & EXSEX

BERGMAN

Jaha, så har ännu en stöt gått och mulat. Och vad ska man säga? Ska man stämma in i kören med utrop som "chockerande" och "tragiskt"? Det är det väl ändå inte. Karln var ju 89 bast när Liemannen slog till. Visserligen är det möjligen tragiskt att vi alla den vägen ska vandra, men inför döden är vi ju alla lika. Eller inte alls. Somliga dör i förtid och det är hemskt. Att barn och unga vuxna dör är katastrof. Men ibland tycker jag att det hade varit enklare om vi inte blev mer än 40. Det säger i alla fall min äldsta väninna. Hon är 72. Och hon tycker att det gott kan vara över snart. I can't blame her.  Att gå hädan som Bergman med flaggan i topp (ja, kanske inte den flaggan då, den måste väl till slut ha lagt av) måste väl däremot vara ganska ok. Han var inte ett dugg bortglämd i motsats till andra stackars narcissister som går där och minns sina fornstora dar som ingen annan minns. Nä, när mina ungar kommer och hälsar på mig som gammal (om jag nu blir så gammal), då tänker jag inte stå med darrig näve och räcka fram en gotteskål med äckligt och åldersstiget godis (citrusklyftor, Kongen av Danmark, kolabönor, ni vet). Jag tänker fanimej räcka fram en flaska Jack Daniels istället.

Åter till Bergman, man får väl nämna nåt. Det verk som satt flest spår i mig var nog Scener ur ett äktenskap. Jag har alltid tyckt att det var så märkligt att de träffades och hade sex långt efter skilsmässan. Usch! Ha sex med ett ex – vad är poängen? Jag vet att många gör så, men har aldrig begripit mig på det. Ett ex är ett X, ett stort rött kryss. Notty drömmer mardrömmar om mitt senaste ex och det gör jag också ibland. Domen brukade skoja om att hon har så många lik i garderoben att hon får ha några i sängen. Kanske förklaringen ligger där. I garderoben.

STORT & SMÅTT

STÖRST ÄR VÄRST Som sig bör kom vi efter ett par glas vin igår in på snoppstorlekar. Det blir lätt så i ett sällskap av Domen och ett par bögar. Och mig, får jag väl erkänna. Den sedvanliga diskussionen uppstod kring korrelat mellan penis – händer, penis – näsa, penis – fötter och penis – kroppslängd. Bögarna tittade förstulet på sina händer medan Domen försäkrade skaran att detta var ett styrkt samband. Vilket jag då prompt vill förneka. Det finns inga samband, hemska tanke. Varför skulle det? Finns det exempelvis en given länk mellan ögonstorlek och öronstorlek? Eller mellan bröstens size och rumpans? Läpparnas och blygdläpparnas? Nej. Outgrundliga äro genetikens vägar.

Men nu har vi ju fått storleken på hjärnan, och ett annat kärt objekt som graderas efter mått är bysten. Domen hävdade då att det vanligaste sökordet på webben är silikonbröst. (Intressant att se om jag därför får fler kommentarer än normalt på detta inlägg.) Varför är folk så intresserade av silikonrattar? undrade jag då. De är det bara, svarade Domen. Varpå jag grubblade över detta. Och ungefär vid läggdags insåg vad det kan bero på. Det måste ha med dehumanisering att göra. Ju mer blonderad, implantatpumpad, läppförstorad och könsrakad en kvinna är, desto mer artificiell och omänsklig blir hon. Och det blir lättare att förnedra och utnyttja henne med gott samvete. Hon är ju bara en leksak. Ju mer silikon i tuttsen ju mindre respekt får hon. Så storleken på vissa organ kan därmed stå i viss proportion till storleken på nåt annat.

Det jag nu undrar över är: hur stor är självkänslan hos killar som går igång på stooora siliboobs? Eller är det nåt annat som är litet? Är det där den verkliga korrelationen ligger?

ATT VERKA BILLIG MEN VARA DYR

Jag ska ta en fika med Domen idag. Det blir så sällan vi träffas, och då räknar jag inte alla åren i isoleringscell, åren som Gud glömde.
Men vi hade en reunion i vintras på Grands bar. Och det var som i gamla tider. Vi satt där och rasslade med vårt blingbling, Domen med sina äkta juveler och jag med mitt billiga glitter från lågpriskedjorna, men enda tydliga skillnaden var att min oädla metall luktade illa. Det hindrade dock inte en gammal jänkare från att erbjuda sig att dega våra drinkar, givetvis med den inskrivna rätten att slå sig ner vid vårt bord. Han visade sig vara en gnällig gubbsvål som genast började jämra sig över den risiga kvaliteten på hotellsängarna. Av nån anledning fick han för sig att vi var lobbluder, vilket förstås kan ha berott på mitt tacky krimskrams. Snabbt delade han in oss i två fack: Domen var den världsvana men rekorderliga damen medan jag var den introverta, lite svårare typen. Han trodde säkert att vi ljög när vi berättade om våra professioner, vilket inte spelade nån större roll eftersom han mest snackade om sig själv. Och sina dollarmiljoner.
Vilket i sin tur gjorde att vi med gott samvete kunde beställa in mer och dyrare vin.

Domen höll en utläggning där hon prisade Bush, och den stockkonservative amrisen såg mycket belåten ut. Ja, han blev nog nästan lite förälskad i Domen där. Äntligen en europé med vettiga åsikter! Så ringde det på hennes moppe (det ringer alltid på hennes moppe) och hon bad de kontaktsökande att komma, två personer som bägge satt i riksdagen. Och eftersom gubben var så tillfreds med Domens politiska inställning lät han oss utan protester vinka in mer dyrt vin för att bjuda även de nytillkomna som ju tillhörde det borgerliga blocket. Den Bushtrogne gubben kände med andra ord att hamnat i riktigt gott sällskap.

Men så hände nåt. För det första kom det fram att den ene riksdagsledamoten var bög. Gubben såg en aning besvärad ut, men han hade ju Domen som en trygg förankring i den tillfälliga krusningen på ytan. Problemet var att han inte kände Domen, inte visste att hon är en av rikets mest oomtvistade gaydrottningar och att hon trots Bushsympatierna är mycket liberalt lagd. Så hon började tala om att eventuellt donera ägg till bögen vid bordet och avslöjade sina radikala synpunkter på abort och annat smått och gott tills gubben såg ut som om vinet surnat. Men då var det dags för oss att tänka på morgondagen, så vi reste oss och gubben hade plötsligt blivit betydligt mer restriktiv med plånboken varpå han föreslog att vi tog in notan.

"Åh, det behövs inte", sa Domen käckt. "Du kan bara skriva upp det på rummet."
Gubben stod där och glodde förvirrat på oss. Vad var det med hotellhororna nuförtiden?

Vi skrattade hela vägen in i taxin. Men sånt händer konstigt nog bara när Domen och jag är ute tillsammans. Går jag ut med andra väninnor får jag vackert glänta på portomonnän, betala och se glad ut.

Fast idag får vi nog pynta fikan själva. Det är bara på kvällen man kan räkna med ekonomisk support. I mörkret är alla kvinnor fnask – lol.

BANALT ANALT

Antar att jag vid det här laget redan visat mina rätta färger. Jag menar, det här forumet var ju egentligen tänkt som ett ställe där jag skulle ta upp viktiga och angelägna samhällsfrågor, filosofiska grubblerier och andra djupsinnigheter. Sen halkade jag bara in på vardagskuriosa med stark slagsida åt dess rent fysiska uttryck. Och det är ju föralldel en ansenlig del av våra jordeliv. Det här med det fysiska.

Att jag tränar mycket har väl skymtat fram. Och jag kan inte rå för det, men idag måste jag delge er ett inte så sällan förekommande inslag i mina träningspass. Jag lyfte vikter på en Body Pump-klass. Och nån mökade. Ljudlöst såklart. Och detta händer alltså då och då. Irriterat ser jag mig omkring. Och då ertappar jag mig själv med en rent fascistisk ådra i mitt tankemönster. Den blonda slimmade pinglan intill mig, hon kan väl ändå inte ha orsakat denna vedervärdiga odör. Nej, jag börjar rangordna folk i träningssalen. Stanken måste givetvis komma från en karl. Och inte vilken karl som helst, utan ett fetto såklart. Han därborta, det var säkert han, tänker jag. Usch. Jag vill nästan peka på honom och hålla demonstrativt för näsan. Man ser ju på lång väg att han äter ohälsosamt. Och får en massa äckliga gaser som han har mage att släppa ut över oss andra stackars sundhetsneurotiker. Är det ingen man i salen, som vid vissa aerobicspass, då blir det värre att leta misstänkta. Jag kommer på mig själv med att tycka att tjejer ska väl ändå inte släppa varmluft i större sällskap. Då faller mina tysta anklagelser på hon där i röda slafsiga trikåer – att hon inte skäms! Sen slår jag mig själv i skallen och inser att det mycket väl kan vara den lilla ärtiga baben mitt emot som kanske äter vegankäk med massor av fibrer och baljväxter. Därefter har missdoften skingrats och saken är överspelad.

Apropå veganföda, så är ju min roliga väninna Mian hängiven vegan och djurvän. När vi träffas är det ingen hejd på tarmgaserna. Men då skrockar vi självbelåtet åt oljuden de framkallar. Då är det inte alls osmakligt. Vi nästan tävlar om vem som kan åstadkomma de ljudligaste utsläppen. Både hon och jag har förmodligen fastnat i en tidig utvecklingsfas, åtminstone med tanke på vår gemensamma dasshumor. När hon lämnade in sin första roman till förlaget var de överförtjusta eftersom den är väldigt rolig. Men hennes redaktör bad henne försiktigt att kanske möjligen stryka åtminstone ett par av bajshistorierna. Och exakt detsamma har hänt mig. Jag borde nog fundera över varför jag tycker att skithålsskämt är så roliga samtidigt som jag blir riktigt indignerad om nån braxar på gruppträningspassen på gymmet.

Och se där, nu fick ni ännu en betraktelse från den rena fysikens baslagar. Förlåt. Framöver ska jag ge er smakprov på att det även finns högre dimensioner i mitt kringflytande gasformiga liv.

STOLTHET & FÖRDOM

Det börjar bli dagens höjdpunkt det här. Sätta mig i kvällningen med ett glas torr Chablis eller en öl och anträda bloggosfären. Sköta om mitt lilla husdjur.
Jag tränade i morse, och då stod plötsligt den där gymsnubben och glodde in i gruppsalen. Han ser faktiskt trevlig ut. Ungefär som Robert de Niro. Han är fransman. Och bor i Sumpan. Har varit i krognäringen. Och jobbar nu med olika hantverksuppdrag. Varningsflaggen viftar ilsket rött. Eller så är jag fördomsfull. Men sen jag kastade ut mitt ex har jag hyst en gigantisk misstänksamhet mot alla som flörtar med mig (och alla som jag flörtar med också för den delen). Den första jag dejtade var en svart snygging som jag mötte på väg ut från gymmet. Han fick mitt nummer och ringde upp. Vi sågs på en fika. Det visade sig att han kommit hit från Barbados för att han träffat en svensk tjej där. Sen hade han bott hos henne i ett par år – varning, varning. Han påstod sig också vara poet och halade upp en bok han skrivit och låtit trycka upp på nån sån där gördetsjälv-verkstad. Varning igen. Därefter fiskade han upp ett manus han skrivit som skulle bli en roman och lät mig läsa. Hjälp, tänkte jag. Det var skrivet på tafflig engelska och så urbota dumt att jag var tvungen att gå ut och ta en rökpaus fast det var smällkallt. Skälet till att jag rökte var inte bara att få pusta ut – han hade nämligen skrivit att han ville anmäla alla rökande mammor för misshandel. Och då berättade jag att jag hade fem ungar medan jag demonstrativt placerade mina rökverk på bordet. Det kröp fram att han tyckte det var bra att ha sex på första dejten och att man inte skulle bekymra sig om ett förhållande gick åt helvete, det var bara att hitta en annan. Ja, så där gick han på. Av soss hade han fått en lägenhet i Hässelby. Men hatade Sverige. Vi skildes åt och han ringde väl ett tjugotal gånger utan att jag svarade. Sen gav han upp.
Därpå har jag haft några andra dejter, men det lyser så många röda lampor runt dem att jag börjar undra om jag utvecklat nån sorts allergi. Så när den här fransosen uppgav att han bodde i Sumpan och längtade tillbaks till Frankrike tänkte jag bara: jamen vad fan gör du här då? Letar du efter nån aningslös kärlekskrank kärring som du kan parasitera på för att komma ifrån din stinkande unkiskvart i suburben? Nån som borstar dammet av dig, föder dig och göder dig tills du kommit på fötter igen. I så fall har du gått till rätt adress fast med för sen ankomst. För exakt sån har jag varit. Jag har rest gubbar. Men nu är det mig själv jag tänker resa. För det ger en förbannat bra utdelning för omväxlings skull. Och dessutom är det sååå skönt att vara singel. Så att jag kan flörta helt ogenerat med massor av idioter. Ha ha ha ha!

WATERMELONMEN

Okej, gott folk. Idag har jag inte så särdeles mycket att förtälja. Jag har läst en bok som heter "Stalking the Soul". Och den var så läskig att jag inte vill plåga er med innehållet. Men när ni läser min kommande självbiografi (vilket jag utgår från att ni tänker göra), då får ni veta hur det känns att bli stalkad till kropp & själ.
Jag har cyklat i ösregnet till gymmet där jag deltog i en funkklass och kände mig extremt klumpig. På hemvägen köpte jag en gigantisk vattenmelon, och nu vet jag att en av mina killkompisar, om han läser det här, blir mycket svettigare än jag blev av mitt misslyckade funkpass. Jag ska inte nämna hans namn, för då blir han rödare än melonens innanmäte. Det är nämligen så att min väninna Dominika en gång berättade att hon hört en arabisk man yttra följande: "Women are for children, boys are for pleasure, but watermelon is … exstacy." Och jag har aldrig fattat det där med vattenmelonen förrän jag såg filmen "Me, myself and Irene", ni vet den där Jim Carrey lider av personlighetsklyvning. I en av scenerna, när han uppenbarligen har onanerat en hel natt, ligger en vattenmelon under sängen med ett hål i. Då fattade jag. Men jag bad min killkompis att testa det där en gång och sen rapportera vad som är så grymt med melonsex. Och han lovade i ett svagt ögonblick att göra det, fast då var det inte säsong. Nu är han nervös varje gång jag träffar honom för att jag ska hala fram en vattenmelon ur handväskan, men han kan vara lugn. Den melon jag skeppade hem idag vägde tolv kilo, och jag fick en muskelsträckning av att langa upp den på bordet. Så min nyfikenhet lär inte stillas. Om inte nån av mina manliga bloggläsare kan delge mig svaret på gåtan förstås. De är billiga nu, vattenmelonerna, he he.

DROUGGE VS DROUGGE

Jag har ju redan berättat att mina ungar mobbar mig lite då och då. Och jag sa till Link häromdan att de väl kunde mobba sin farsa for a change. Varvid vi strax kom in på ett närliggande ämne: Unni vs Mats. Barnen tycker nämligen mycket om maten jag lagar, och jag brukar gnälla över att det är det enda de gillar hos mig. Min matlagning. Och detsamma gäller då Mats. "Han pratar visst väl om dig, mamma", säger Link. "Pappa säger att han verkligen värdesatte att du gav honom fem barn och att du lagade god mat." Men ärligt talat – det känns sådär. Ungefär som den konservative mannen till en nyligen avliden hustru kunde utbrista: Hon höll fantastiskt rent och snyggt i hemmet. Såna omdömen blir jag inte överdrivet smickrad av. Det känns liksom lite förminskande. Jag påpekade då för Link att jag uppskattade Mats för en massa viktigare saker än att han typ kunde borra ett hål i väggen (faktum är att väggen ofta såg ut som om nån skjutit med kulspruta på området där han skulle borra ett hål, men ändå, det blev ju hål i alla fall). Jag meddelar ofta barnen att jag är jätteglad över tiden med Mats (nå, minus en del av den). Det var rock 'n roll. Vi tog ut svängarna så det tjöt i däcken och kittlade i magen. Och Mats var rolig. Han hade humor. Och han var intelligent och allmänbildad. Nyfiken och smart. Absolut inte lat. Det var ett jävla tryck i honom. Och i oss tillsammans. Skilsmässan var ful och smutsig, den lämnade mig på ruinens brant, men innan dess hade jag fått med mig massor av unika erfarenheter. Vårt liv tillsammans var ett galet äventyr. Och jag ångrar definitivt inte de åren. Det är inte som med Niclas, mitt senaste ex. Att jag överhuvudtaget träffade honom beklagar jag djupt. Han gav ingenting, han bara sög mig torr. Och bröt ner mig till oigenkännlighet. Men tiden med Mats kan jag glädjas åt. Det sa jag till Link. Och då sa han: "Men varför säger du inte det öppet då?" Men det gör jag, svarade jag. Jag säger precis så när nån frågar. Och nu har jag ju sagt det öppet. Här.
Sen är det förstås en annan sak att Mats och jag lever helt olika liv idag. Han bor i villa i Saltis med stadsjeep och racerbil och gör en tidning vars kvinnosyn lämnar mycket i övrigt att önska. Jag bor i lägenhet på Söder, cyklar och är feminist. Och aldrig mötas de tu. Men det är som sagt en annan sak. Om Mats läser det här kommer han dessutom att bli arg. Han blir så lätt arg. Särskilt när han är hungrig. Kanske borde jag laga mat åt honom nån gång…

ATT TALA ELLER ATT INTE TALA

Var ute på Storholmen igår hos Stephanies brorsa med familj. Vi grillade och drack oss salongsberusade. Därefter satt damerna och diskuterade sånt som sägs sakna betydelse men som uppenbarligen ändå har det. Konstigt att kvinnfolk inte bara fejkar orgasmer utan dessutom intalar innevarande pojkvän att hans organ är sååå bamsigt, det största hon nånsin sett (med fingrarna i kors bakom ryggen). Sen inför väninnorna mellan skål och vägg berättas historierna om den minsta och den största, och detta ger givetvis upphov till mycken munterhet. Jag läste i en antropologisk studie att det var sånt som primitiva folk brukade sitta framför brasan och skoja öppet om: varandras könsorgan. Kanske borde man avdramatisera det hela. För det är ju faktiskt ganska kul att orera om muttor och snoppar och deras utformning.
Uppsluppna begav vi oss sent omsider till bryggan där ett band spelade. Men tillställningen blev ganska könlös med tanke på klientelet. Inget fel med det. Det är bara det här med familjer. När många familjer träffas blir det lätt könlöst. Och tack gode gud för det, får man väl tillägga. Stephanie var som vanligt vacker som en sol (jag vill slå henne) och vi dansade. När klockan började närma sig midnatt gnällde jag över att det inte fanns nån att hångla med. Hångla med dig själv! uppmanade Steph glatt. Hon har redan kommit över arslet hon var med. Skönt. Men som den Askunge jag är ville jag hem klockan fem i tolv. Det har blivit så nuförtiden. Så jag blev skjutsad till fastlandet och dök in i min tysta lägenhet där jag låg och läste ut Wennstams bok Smuts. En riktigt helgjuten pageturner. Med väldigt mycket kön för övrigt.
Gick upp tidigt och tränade för att få en ursäkt att spana närmare på  en gymsnygging. Synd bara att han öppnade käften, ha ha ho ho … jag låter fan som en mansgris. Tänker på en japansk kvinna som träffade sin blivande man i Tokyo, en svensk. De gifte sig och flyttade till Stockholm, hon fick barn och hann så småningom lära sig svenska. Så fort hon äntligen begrep vad karln sa tog hon ut skilsmässa, hä hä hä!
Kanske är det därför så många fruntimmer faller för den där typen som verkar mörk, tyst och svår. Han snackar inte så mycket och hon tror att det finns en underbar tungsint poet där nere i djupet. Och det är ju tur för honom. Att han är så tystlåten. Nej, nu får jag sluta med min könsapartheid. Förlåt alla ni spirituella snubbar. Ni finns nånstans. Som min skrynklis. Men honom kan jag ju BARA tala med. Är detta det kvinnliga hora/madonnakomplexet?