UNG KVINNOSYN I SOFIA

2014-05-15 09.30.36

Svenska institutet bjöd in mig som gästföreläsare till universitetet i Sofia, Bulgariens huvudstad. Jag talade om jämställdhet inför ett 40-tal studenter som läser svenska. Enligt en mätning som gjorts av EIGE – European Institute for Gender Equality – ligger Sverige högst med en jämställdhetsgrad på 74,3 %. Bulgarien ligger näst lägst på 37 % (Bara Rumänien har sämre resultat – 35,3 %) Hela EU har en jämställdhetsgrad på 54 %. I mätningen vägdes dock inte könsrelaterat våld in. Där ligger Sverige betydligt sämre till, vilket såklart förvånade eleverna. Sverige är ju världens mest jämställda land! Jag vet inte hur väl jag lyckades slå hål på den svenska jämställdhetsmyten, men den stora behållningen för min del var att få ta del av de unga bulgarernas egna drömmar om jämställdhet. Jag gav dem nämligen uppgiften att skriva en kort uppmaning på temat Till min dotter (om jag hade någon). Efteråt lästes svaren upp och jag fick stryka bort en tår ur ögonvrån. Ja, jag blev berörd.

2014-05-15 10.32.45-2

 

Så här löd svaren:

TILL MIN DOTTER (OM JAG HADE NÅGON)

Var dig själv! Var inte rädd för att leva ditt liv, och var säker på att jag alltid kommer att försvara dig mot världen. Gör vad du tycker är riktigt och vad du tycker mycket om! Acceptera aldrig att vara mindre än du är! Min mamma sa till mig: Det sista man kan ta ifrån en kvinna är hennes värdighet, nu säger jag samma sak till dig. Tro på dig själv, min älskling – annars kommer heller ingen annan att göra det. Om du inte står för något kommer du att falla för vad som helst. Var fri, läs, älska dina vänner, hjälp djuren och naturen. Respektera människors olikhet och försök finna Gud i allt som händer. Utbilda dig och var stark! Lita bara på dem som litar på dig! Jag kommer alltid att älska dig och stå vid din sida. Vi är alla bara människor. Min kära, det är du som har makten att skapa världen du vill leva i. Var stark, för det är en svår värld att leva i, gör aldrig något du inte tycker om och begär det som är ditt! Du är inte vad andra tycker att du är. Min kära dotter, du är en vacker människa som förtjänar att bli älskad! Det är viktigare att lära sig älska än att tänka så mycket på jämställdheten. Jag älskar dig och din mor, för ni är min värld – jag är en vän och inte bara en far. Följ dina drömmar och älska dem som alltid är där för dig. Sluta aldrig att söka dig själv! Följ bara dina egna moraliska principer och gör det som du tror är bäst för din framtid utan att tänka på samhällets konventioner – utbildning och sociala erfarenheter är mycket viktiga för att kunna forma dessa principer. Våga leva och leta efter din lycka! Ta ingenting på allvar! Låt aldrig en man tala om för dig vem du ska vara! Kära dotter, du är en människa, du är den du är och alla de där rollerna du kommer att få i samhället är just det – bara roller. Glöm inte det! Du är inte en kvinna eller en lärare eller en hustru, du är människa: en vacker varelse som är unik och som är här för att bli älskad och få vara dig själv! Du är vacker och du måste tro på det, jag ska alltid hjälpa dig att hitta lösningar på dina problem, och om en pojke säger till dig att du inte är vacker ska du slå honom! Följ dina drömmar! Våga vara dig själv!

Just i detta nu flyttar unnidrougge.com, den här sajten alltså, till en ny server. Det gör att saker och ting beter sig lite lustigt. Tack för ditt tålamod!

ÄTA SOVA DÖ

Filmen Äta Sova Dö av Gabriela Pichler måste ses! Denna rulle är ett litet mästerverk i nyansernas konst och samtidigt ett rött spjut i röven på ett förljuget myndighets-Sverige.

Filmen utspelar sig i en gudsförgäten skånsk bonnhåla, men kunde lika gärna ha ägt rum i avfolkningens Norrland. Huvudpersonen Rača, som spelas med gudomlig självklarhet av den hittills okända Nermina Lukač, är en 20-årig tjej från Montenegro som kom hit som ettåring med sin pappa och måste försörja sig själv och honom på den bullrande och kalla grönsaksfabriken där hon lär sig att väga upp 125 gram ruccolasallad med bara handen. Ständigt svävar nedskärningarna och uppsägningarna över hennes och hennes arbetskamraters huvuden och får dem att jobba så hårt och effektivt att de ironiskt nog avskaffar sina egna arbetstillfällen.

Låter det trist?

Jag lovar att det inte är det minsta tråkigt. Detta är nämligen inte den svenska socialrealism vi vant oss vid. Det är Sveriges svar på Winter’s Bone, med ungefär samma skillnad som den mellan amerikansk country och Kicki Danielsson – inga jämförelser i övrigt. Vi får möta ett Sverige så fult, så försummat och så hjärtskärande verkligt att den enda trösten blir en av nöden tvungen gemenskap på den lokala pizzerian.

Upphovskvinnan Gabriela Pichler har med genial exakthet och skicklighet mejslat ut byhålans karaktärer och dess interiörer till en mänsklig mosaik som får alla fördomar att brista. Detta är en film för både rassar och antirassar.

Račas verklighetsanpassade och osentimentala replik när hon söker jobb som brandskyddskonsult är oslagbar. Den går typ: ”Du kanske tyckte att mitt namn lät så där arabiskt eller så, men jag är svensk. Alltså, till sättet också.” Eller när nån gubbe på pizzerian kläcker ur sig nåt nedsättande om muslimer och Rača säger: ”Men så kan du fan inte säga! Min pappa och jag är ju muslimer.” Och sen är det inte mer med det.

Men framförallt är Äta Sova Dö ett enastående kvinnoporträtt. Aldrig har svensk film gestaltat en sån kvinna, en tjej som bara är den hon är, utan krusiduller och påklistrad femininitet, en rustik och jordnära juggebrud med stort hjärta och ett jävlaranamma som KROSSAR varenda en av de kvinnoroller som erbjuds i den gängse filmfloran.

Det känns som en absolut rättvisa att filmen erhöll publikpriset vid filmfestivalen i Venedig.

All kredd åt Pichler och åt teamet! Och se filmen – det är en mycket sträng order!

DECKARDÖDEN

I tunnelbanan möts jag av en stortavlekampanj med en blond kvinna som skrivit en ny kriminalroman vars titel är Mercurion eller nåt liknande. Har aldrig hört talas om henne.

På en tågresa till Skåne läste samtliga i min vagn Mari Jungstedts senaste, en av de titlar man omöjligen kan missa, ens om man bor under en sten.

Åsa Linderborg tog nyligen upp hela Aftonbladets kulturdel med en analys av Camilla Läckbergs författarskap och blottlade hennes scheman och teman. Igenkänningen handlar tydligen inte bara om de vanliga, hyggliga huvudpersonerna, utan även om upplägget, samhällssynen och mördarnas snarlika motiv.

Förlagen prånglar frenetiskt ut sina deckare, folk grabbar en bok i flykten och vet precis vad de får med sig i hängmattan, samtidigt som allt fler krimförfattare trängs på marknadsytorna. Det är som att bre en klick smör på en allt större macka, men så länge det finns smör kan man nog skrapa ut det på ännu en liten del.

I många år har bokbranschens blöta fingertoppar anat att vinden kan vara på väg att vända, men så länge ingen annan bubbla syns i horisonten pumpar de enträget in luft i den gigantiska deckarballongen. Och nu stiger ett rosa moln upp på läshimlen. En svärm av amorpilar viner ner som små blixtar och hotar att spräcka deckarbubblan.

Ah! utbrister branschen. Vi har sett bokens framtid, och den heter Romance! Romanen 50 Shades of Grey har sålt i 15 miljoner redan, så här gäller det att fånga Cupido och snabbt ersätta brutala mord med ångande knull.

Därför ger jag tips på den ultimata övergångsromanen: Deckardöden!

I Deckardöden kan vi låta två undersköna gestalter – mannen mystisk och mörk, kvinnan oskuldsfull och blond – besöka Gotland, Fjällbacka, Öland, Linköping, Ystad och alla andra avskilda platser där svenska deckare utspelar sig. På varje ställe blir en känd deckarförfattare obotligt förälskad i en av de två romantiska figurerna, och så smäktande är deras kärlek att författarna inte ser nån annan utväg än att i tur och ordning ta sig av daga.

Skulle inte det bli en dödligt romantisk roman? Bokförlag – se hit! Ge mig ett astronomiskt förskott, så skriver jag den!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 6

Kan du inte skriva en sån där vanlig deckare?

Detta och liknande förslag har haglat över mig under årens lopp. Tipsen har varit välmenta och alltid haft underbetydelsen: Skriv en skitbok och bli rik!

Svaret är att jag inte kan. Nu må det vara hänt att det finns folk som anser att jag redan skriver skitböcker, men se det skiter jag i. Jag anser inte själv att det är skit jag skriver. Och jag hävdar, liksom Oscar Wilde, att det är konstnärens plikt att vara högdragen. Men till saken.

Det tycks finnas en allmän uppfattning om att vem som helst kan sätta sig och med vänsterhanden hamra fram en medioker krimroman eller romantisk blajbok. Och att en seriös författare kan göra detsamma för att få ett tillfälligt uppsving i kassan. Jag har haft den diskussionen med några författarvänner, somliga har t o m försökt, men efter några sidor är det stopp. Man tittar tillbaka och vill spy på det strömlinjeformade språket, som bara är transportsträckor mellan händelserna a, b och c. Och man tappar lusten.

Dealen med själva skrivandet är ju formuleringskonsten – att välja exakt det rätta sättet att återskapa en situation/person bland hundra möjliga. Det kan ibland kräva dagars grubbel, eller så steppar man över tangenterna som i trans. Men det kräver alltid att man är INNE i texten, så inne att den är det enda verkliga i tillvaron. Annars blir det ju bara ett kneg att skriva. Detta är på samma gång det mest frustrerande och det mest lustfyllda med författargärningen – detta att den värld man diktar upp är större än livet och viktigast i världen, åtminstone under skrivandets gång.

Jag vill gärna tro att de författare som skriver dåliga böcker inte är särskilt förtjusta i att skriva, men att de gör det på samma sätt som de skulle utföra ett annat slentrianjobb. De sätter upp post it-lappar och skisser och går schematiskt tillväga, de använder logik snarare än fantasi, som om de brukade en åker. De är arbetsamma och enträgna och de beskriver utan att gestalta. Inget lämnas åt slumpen.

Men jag tror att jag har fel. Jag tror att de som skriver dessa platta historier jobbar på toppen av sin förmåga. De kan inte bättre än så. De måste inte vara kalla och beräknande. Ofta får jag höra den här typen av skribenter tala om sitt skrivande som om de faktiskt ägnade sig åt stor konst. Ja, somliga av dem tror faktiskt att deras alster är viktiga för allmänheten, att de gör djupa avtryck i läsarens världsbild.

Och snart kanske läsaren inte längre kan avgöra skillnaden mellan skönlitteratur och en illa skriven berättelse. Dessa tankar är inte nyttiga för mitt författarskap. De kan smyga sig in medan jag skriver. De kan viska åt mig: Nej, det är ingen idé att fördjupa sig, inte lönt att gå in på längre resonemang, läsaren uppskattar ändå inte överkurs …

Så vem vet? Innan jag ens märkte hur det gick till kanske jag sitter och skriver skit.

(Denna post är speciellt riktad åt Sara Brännholm som skriver så uppfriskande i kommentarsfältet i frågan om det jävla författarlivet.)

PETER OCH VARGEN

Om ni verkligen vill tappa hakan över svenskt rättsväsende och få inblick i en av vår tids stora rättsskandaler, då ska ni läsa historien om Peter Sundes nådeansökan. Sunde var talesman för The Pirate Bay och dömdes med buller och bång till både fängelse och ett hisnande bötesbelopp som nu gjort honom skyldig staten 100 miljoner kronor.

Bland annat får vi veta att Thomas Bodström ägnade sig åt hemligstämplad USA-korrespondens, och att flera inblandade i rättsprocessen (däribland domaren) varit knutna till den amerikanska underhållningsindustrin och dess välgödda lobbyorganisationer. Allt för att spänna musklerna och visa upp en elefantdans som skulle kunna vara parodisk om den inte varit verklig.

Amerikansk nöjesindustri har alltså känt sig så hotad av en svensk fildelningssajt att den tagit Sverige i örat med rena utpressningsmetoder. Sverige skulle nämligen riskera att utsättas för handelssanktioner om inte rättsväsendet lydde. Vilka intressen är det då som är så viktiga att den amerikanska upphovsrättsindustrin lyckades sätta vår svenska rättsskipning ur spel?

Är det rädslan att ett fritt kulturutbud kan underminera världens mest inflytelserika indoktrineringsapparat? Är bolagen oroliga för att vi ska sluta låta våra tankar, vanor och behov styras av den amerikanska drömfabriken?

I så fall kan ju nöjesindustrin ta en titt på de största torrentsajterna och andas ut. Det som där seedas mest är samma skit som ligger och trycker på topplistorna. Predatorkapitalismens mäktiga ideologiska överbyggnad är således tryggad.

Är det pengar? Ja, givetvis handlar det om pengar. Men inte heller i det avseendet tycks finnas nån större anledning till oro. Musikscenen frodas väl, mycket tack vare spridningen via internet. Biobesöken ökar. Varje månad släpper Hollywood en bunt usla romcoms, thrillers och action. Kommersen lever prima liv, med andra ord.

Kan någon vänlig själ därför upplysa mig om varför skräcken för en svensk fildelningssajt varit så stor att den behövt korrumpera svenskt rättsväsende?

Kan jag också få svar på varför medierna tycks likgiltiga inför allt detta? Ifrågasätts någonsin den envisa myten från upphovsrättslobbyn om att det är den fattige kulturskaparen som får lida av fri spridning av kultur?

Det har varit Almedalsvecka. Talades det överhuvudtaget om att Peter Sunde blivit ett offer för rättsröta i Sverige och att han efter sitt fängelsestraff måste leva resten av sitt liv som ekonomisk flykting? Eller känns det bekvämare att endast förfasa sig över vidriga afrikanska regimer som begår övergrepp mot det fria ordets utövare?

Är det någon i vårt fantastiskt fria kulturliv som vågar tänka tanken att Peter Sunde straffats av politiska skäl och att processen mot Pirate Bay-killarna består av till lika delar ansvarslös okunnighet, brutala påtryckningsmetoder och skandalösa rättsövergrepp?

I en framtid när vi löst frågan om hur kultur kan spridas demokratiskt, kommer Sunde med största sannolikhet att gå till historien. Men det har han knappast någon glädje av idag.

Update: Läs gärna också i Opassande om fler kalla fakta i fildelningsfrågan.

JÄVLA FÖRFATTARLIV 5

Litteraturkritiker är, som jag nämnde i förra posten, både kunniga och intresserade, men styrs precis som alla andra av inlärda normer.

Jag brukar roa mig med att föreställa mig en Strindberg av idag – hur skulle hen tas emot av kritikerkåren? Förmodligen på samma sätt som då Strindberg levde. Piskan ven runt honom och många kritiker avfärdade hans prosa som skrikig och rentav undermålig. Idag är han upphöjd till norm. Och en kritikerfälla är just denna, att betrakta litteratur med bakåtblickar. De författare som förvaltar äldre traditioner och skriver efter de premisser som litteraturvetenskapen omhuldar anses vara goda författare.

En annan norm som uppstått är hänsynen till vilket förlag som ger ut en bok. Det finns en tydlig rangordning mellan förlagen. Än idag anses Albert Bonniers förlag vara det förnämaste, tätt följt av Norstedts. Bonniers övriga stora förlag, Wahlström & Widstrand och Forum har en flytande ställning men anses ändå vara av vikt. Natur & Kultur ligger i samma liga. Så har vi mindre men anrika förlag med hög status, däribland Ordfront och Brombergs. Uppstickaren Weyler förlag räknas också som fint (inte så konstigt eftersom Svante Weyler en gång var Norstedts förlagschef). Modernista har med den äran klarat av konststycket att vara kritikergunstlingar, men dras ständigt med ekonomiska bekymmer och det är allmänt känt att Modernistas utgivning ytterst sällan kan nå höga upplagor. (Det kostar pengar och kräver en stark företagsorganisation att tränga sig fram till hårdexponeringens altarplats.)

Ponera då att ett svenskt litterärt mästerverk av en händelse ges ut på ett förlag utan detta höga anseende hos kritikeretablissemanget, exempelvis Damm. Jag kan nästan lova att verket skulle förbigås med tystnad eller avfärdas med avmätt kritik. Man utgår från att förlagen med lägre status får hålla till godo med böcker som de ”fina” förkastat.

Av samma skäl som många kritiker kan missförstå ett manus som avviker från normen kan de starka förlagens lektörer göra det och verket ifråga ges då istället ut av ett mindre ansett förlag. Men hur skulle kritikerna kunna läsa en sådan bok utan att färgas av förlagets sämre ställning i den goda smakens eller succékänningarnas hierarkiska system?

I ett litet språkområde som Sverige finns också andra fällor. Den kulturella ankdammen är reserverad åt en liten klick som hålls samman med band som inte enbart är professionella utan även har inslag av erotik, släktskap eller vänskap. Antingen är du inne eller också ute. I denna enhetliga grupp pågår ett ständigt ömsesidigt bekräftande av gemensamma normer, och outtalade överenskommelser om vad som är flavour of the month. Författare, kritiker, redaktörer, kulturchefer, förlagsfolk och medieprofiler sitter vid samma bord, går på samma mingel, sitter i samma priskommittéer etc.

Det här gäller såklart inte bara bokbranschen, alla branscher påverkas av kamaraderier och vänskapskorruption. Men vore det egentligen inte rättvisare om man mörkade avsändarnamnen – såväl förlaget som upphovsmannen – på samtliga manus under perioden innan boken når marknaden? Tänk vilken osäkerhet som skulle uppstå. Tänk vidare, om även återförsäljare och distributörer endast fick utgå från de kommersiella och/eller konstnärliga kvaliteterna hos en bok när de gör sina beställningar. Då skulle vi kanske få se en helt annan bokmarknad än den vi har idag.

Fast då skulle förmodligen de internationella bästsäljarna ta över hela marknaden, för dem går ju inte att hemlighålla. Synd. Livet är orättvist.

Visste ni förresten att George Bernard Shaw fick sina fem första romaner refuserade? Sedan, när han blivit gammal, tilldelades han både Nobelpriset och en Oscar.

JÄVLA FÖRFATTARLIV 4

Professionella kritiker är för det mesta både bildade och pålästa och har ett brinnande intresse för kultur.

Men majoriteten av dem är låsta vid konvention och tradition. Dessutom vill de tillhöra flocken och försäkrar sig ständigt om en grundläggande samstämmighet i vad som utgör god smak.

Den goda smaken omfattar även stil och attityder hos personerna bakom verken de ska bedöma. De vill gärna känna att konstnären är ”en av dem”. Undantagen utgörs som regel av manliga skitstövlar – den sortens oborstade typer som Thorsten Flinck kan sägas representera. Dessa män blir exotiserade och uppburna. Samma utsvävande liv och asfaltdoftande appearance godtas inte lika lätt när det gäller kvinnor.

Kvinnliga konstnärer bör helt enkelt bekräfta kritikernas norm – de får visserligen beskriva utanförskap, ångest och bedrövelser, men inte leva ut dem på samma sätt som män. Inte bråka och slåss, knarka, supa och missbruka sex. Helst ska de inte heller ha sex appeal.

Kritiker är som sagt konventionella. Och hur ska de då kunna upptäcka och uppskatta det som faktiskt är nydanande?

Mer om detta i nästa post.

So long!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 3

Var var vi? Jo, jag nämnde i förra posten det här med att person och verk inte kan skiljas åt.

I längden skymmer det sikten. Vilket märks tydligast i de fall av kommersiell litteratur där författarnamnet täcker minst halva omslaget. Men även i finrummet kan upphovsmannen ikoniseras så pass mycket att kritikerna blir blinda inför själva verket.

På samma sätt låser man fast negativa uppfattningar vid personen bakom alstret. Då spelar det nästan ingen roll vad författaren i fråga åstadkommer. Kritiker och läsare har redan bestämt sig för vad de tycker utan att ens behöva öppna en bok.

Jag vet inte om det inträffat, men det vore ett intressant experiment att sätta ett enormt respekterat författarnamn på en roman skriven av en utskälld författare. Hur skulle kritiker och läsare då uppfatta innehållet?

I nästa post ska jag ta upp några av de fällor som många kritiker fastnar i.

Hej svejs!

JÄVLA FÖRFATTARLIV 2

Det är oundvikligt att intressera sig för människan bakom ett verk man gillar. I vissa fall kan rentav en konstnärs levnadsöde framstå som ett konstverk i sig, som i fallet Arthur Rimbaud eller Oscar Wilde. Wilde ville göra ett verk av sitt liv, sa han, och skildringar av hans sorgliga öde har blivit minst lika mycket lästa som hans alster.

I efterhand är denna grekiska tragedi, som Wildes liv kom att förvandlas till, kantad av romantiska föreställningar. Lika himlastormande var inte verkligheten. Vem vill egentligen byta med honom? Visst har han blivit odödlig, men var det värt det?

Det finns en utpräglad idioti hos många konstnärer, som föreställer sig just denna eviga hågkomst men lever som råttor – ja, som kanske just därför lever som råttor. Konsten blir större än livet. Idag är denna övertygelse mindre vanlig. De flesta författare vill leva det goda livet och anpassar sitt skapande därefter. De aktar sig för att provocera och trampa på fel tår och som belöning får de antingen stora rikedomar eller också får de sola sig i kritikernas gunst, vilket så småningom även det brukar leda till ekonomisk välgång.

Men även när det gäller samtida framgångar brukar dessa vara avhängiga personen bakom verken. Hur det hänger ihop ska jag skriva om i nästa post.

Vi hörs vidare.